Barnboksbloggen

Välkommen till Barnboksbloggen. Här kan du läsa boktips och recensioner av såväl barnböcker som vuxenböcker. Emellanåt anordnar vi tävlingar, temaspecialer och annat spännande. Maila gärna om du har förslag på vad du vill läsa om på Barnboksbloggen.

barnboksbloggen@hotmail.com

 

Instagram

barnboksbloggen

Bokbloggar.nu

maj 2019
M T O T F L S
« apr    
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  

Augustpriset

Hemma hos Harald Henriksson

Hemma hos Harald Henriksson har kallats för ”den första bilderboken om Rut-avdraget”. Det låter ju alldeles vanvettigt tråkigt, men det finns en poäng med uttalandet. Det här är nämligen en politisk bilderbok där klass är ett stort tema. Såhär inleds boken:

Idag är det en rolig dag. Jag och mamma ska åka till Harald Henriksson. Jag längtar jättemycket efter Harald Henriksson. Han är superkul att leka med och har en busig hund. Jag packar några smörgåsar i min ryggsäck.

Vi går ner till centrum. För att komma till Harald Henriksson måste man först ta en buss, sen en tunnelbana, sen en annan tunnelbana, sen en buss till och sen måste man gå en bit.

Hemma hos Harald Henriksson

Beskrivningen av hur svårt och tidskrävande det är att ta sig till Harald Henriksson har ett syfte, nämligen att visa på de två helt olika världar som de båda barnen lever i. Det är inte bara en fysisk resa som flickan och hennes mamma gör för att komma till Harald Henriksson. Man kan läsa boken på ett sätt, som att den handlar om två kompisar som leker och har kul tillsammans i Haralds stora hus med miljoner rum att leka kurragömma i och med en hund att busa med. Men man kan också se bortom det och se allt vad som utspelas i bilderna och som inte alltid uttalas högt i texten, men som ibland visas med antydningar som att flickans största dröm är att få en transformers-gubbe, men det kommer aldrig hända för de har inte råd, hon vet det och hon tjatar inte ens om den, men hemma hos Harald finns en hel säck med leksaker som han inte leker med bara för att han har alldeles för mycket.

I bilderna ser man också kontrasterna. Flickan som bor med sin mamma i ett hyreshusområde i en förort. Mamman som direkt börjar städa när de kommer fram till Haralds stora hus. Mamman med sin krumma rygg och sänkta blick. Och så matpausen, när Harald och hans mamma äter spaghetti och köttfärssås i matsalen, medan flickan och hennes mamma äter medhavda smörgåsar i köket. Att Harald Henriksson vill spela dataspel, men flickan inte vill för hon är inte bra på det, underförstått för att hon inte har samma chans att träna. Det är medan Harald spelar som hon går in i förrådet och ser leksakerna som Harald inte leker med. Överst ligger en transformers-gubbe slängd. Precis en sådan som hon längtar efter mest i hela världen. När de ska gå hem frågar flickan ifall inte Harald kan komma hem till henne någon gång, men som läsare förstår man direkt att det aldrig kommer att hända. När hon och mamma är på väg hem berättar hon att hon gjort något hemskt, hon har ”stjälit” och mamma tar transformers-gubben. ”Jag lämnar tillbaka den till Harald Henriksson nästa vecka, säger hon”. Nästa vecka då det åter är dags för henne att åka dit och städa hos den rika familjen.

Det är i bilderna som bokens olika lager bäst ses. I detaljerna, som konstaffischerna på väggarna i Haralds hus, anslagstavlan med schemat över hans många och dyra aktiviteter, den glesa legolådan som kontrasteras mot Ikea-kassen med leksaker som inte leks med, muren mellan de båda mammorna som är så olika med så olika förutsättningar, men också vänskapen mellan de båda barnen som är så stark att klasskillnaderna ännu inte lyckas komma emellan dem och den starka kärleken mellan flickan och hennes trötta mamma.

Illustrationerna är alltså väldigt viktiga, det är ju där mycket av boken utspelar sig, det som inte sägs med ord. Illustrationerna är vackra, konstnärliga, gestaltande. Minspel och detaljer säger mycket. Ibland upptäcker man saker man inte såg vid förra läsningen, det finns så mycket att se och fundera över. Men bilderna är också vemodiga. Färgerna är inte glada och hoppingivande. Inte heller nattsvarta, men lite verklighetsgrå, dova och milda. Realistiska.

Hemma hos Harald Henriksson är skriven av Uje Brandelius,som är frontfigur i popbandet Doktor Kosmos och huvudperson i föreställningen Spring, Uje, Spring som spelats för utsålda hus under 2017 och 2018. Denna bilderbok om vänskap och klass är hans debut tillsammans med illustratören Clara Dackenberg.

I en intervju säger Uje:

– Det här är väl ett sätt att fånga vår samtid. Det är ett sätt att beskriva att det i Sverige i dag finns människor som är så rika att de kan anställa andra för att städa deras hem, ingen reflekterar över det, det är liksom där, säger Uje Brandelius.

Och jag tänker att det är ett bra citat som visar på hur viktig boken är, för klass och klasskillnader är något som är oerhört aktuellt i Sverige idag och det behöver synliggöras. Jag tänker på till exempel Veckan före barnbidraget och Hemma hela sommaren som också handlar om barnfattigdomen. Dessa böcker behövs för igenkänningens skull, men lika mycket för perspektivets skull. Vi kan inte mörka hur det faktiskt ser ut. Verkligheten måste få ta plats. Därför är jag så glad för den här pekpinnebefriade bilderboken där det finns så mycket att upptäcka och diskutera och som växer med varje läsning. Den kan med fördel läsas även på lågstadiet och faktiskt också även i högre årskurser. Och den borde vara obligatorisk läsning för vuxna. Boken är nominerad till Augustpriset.

Hemma hos Harald Henriksson är utgiven av Lilla Piratförlaget och finns bland annat att köpa hos Adlibris och Bokus.

 

Gropen

GropenPå skolgården, bakom gymnastiksalen, finns en grop. Barnen kallar den för Gropen och det är den absolut bästa lekplatsen. Där kan man leka allt. Endast fantasin sätter gränser för vad man kan göra i gropen. Barnen älskar den. Men de vuxna avskyr den. De tycker att det är farligt att leka i Gropen och de vill inte att barnen ska vara där mer. Först förbjuder de barnen att leka där. Då leker barnen på kanten till gropen istället. Sedan fyller de vuxna igen gropen. De tycker att barnen kanske kan gunga istället. Eller hoppa hage. Tråkigt. Så tråkiga lekar. Men så upptäcker barnen en hög istället. En Hög full med grus, sand, stenar, sly, stubbar och buskar. Barnen kan bara inte hålla sig därifrån. Och den är mycket roligare än både Gropen och Kanten.

Detta är alltså handlingen till Gropen, en bilderbok skapad av Emma Adbåge, som har blivit nominerad till Augustpriset. Det är en hyllning till den fria leken, fantasins kraft och rebellusten. Vi ser ju å ena sidan de vuxna som vill bestämma allt, men vi ser också å andra sidan barnen som sätter sig emot, som hittar nya vägar, som bryter sig fri från de vuxnas bestämmande. De vuxna kan bara stå där och titta på. Se det hända. Och det är så befriande. Det är en så peppande bok, fylld med hopp, möjligheter och inspiration. En bok som tar barnet och leken på allvar. Som också uppmuntrar till lek och utomhusvistelse. Jag tror att den skapar mycket igenkänning. Absolut hos barnen, men kanske också i form av en tankeställare hos oss vuxna, för det kan behövas.

Illustrationerna är magiska. Egentligen behövs inte orden, bilderna står för sig själva. De är så levande och uttrycksfulla. Grått är dominerande, men det finns många färgklickar som skapar liv och rörelse i bilderna. Och det blir så tydligt att boken är skriven ur barnens perspektiv och att Adbåge står på barnens sida.

Det här är alltså en bilderbok, men den handlar om barn på lågstadiet. Därmed tycker jag att den med fördel kan läsas även för barn på lågstadiet. Många bilderböcker håller betydligt högre upp i åldrarna än man kan tro och det här är en typisk sådan. Den skulle kunna öppna för fina samtal om makt, demokrati och vem som egentligen bestämmer.

Gropen är utgiven av Rabén & Sjögren och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Comedy Queen

Comedy queenSashas mamma fick folk att gråta. Ja, hon får fortfarande folk att gråta fastän hon inte ens lever. Därför har Sahsa gjort en lista. För att inte bli som sin mamma är det sju saker hon måste göra. För att överleva. Och för att sorgen kanske försvinner om hon kan pricka av allt på listan. Men ibland blir det svårt, som när pappa ger henne en hund i födelsedagspresent…

  1. Klipp av allt hår
  2. Försök inte ta hand om nåt som lever
  3. Läs inga böcker
  4. Ha bara färgglada kläder
  5. Tänk inte för mycket (helst inte alls)
  6. Undvik promenader. Undvik skogen
  7. Bli COMEDY QUEEN

Kul är det dock att följa Sashas ansträngningar att bli en comedy queen, att bli en stjärna på stand up comedy, och se hur hon lyckas tjata sig till 15 minuter på scen. Hon är driven och en riktig kämpe. Men samtidigt så skör och när man läser riktigt känner man den sorg hon har stängt in och tryckt ner, djupt i sin kropp. Den är så närvarande, men får inte finnas. Man vill bara krama om Sasha och få henne att prata, gråta, skrika, leva.

Jenny Jägerfeld visar om igen att hon kan skriva om tunga, jobbiga ämnen. Att dessutom skriva en rolig bok om ett så tungt ämne som en förälders självmord, det är det nog inte många som kan lyckas med. Det är inte alls konstigt att Comedy Queen blivit nominerad både till Augustpriset och till Barnradions bokpris! Och den är en värdig vinnare, helt klart! Det här är en bok att sätta i händerna på vem som helst från 9 år och uppåt. En bra högläsningsbok också, en bok att diskutera i en klass. Dock kanske inte om någon i klassen nyligen har förlorat en förälder, då kan det bli för tungt. Då funkar den nog bättre att läsa själv. Men om man känner sin klass och har ett bra klimat, då är den här boken en suverän högläsningsbok där man både skrattar och gråter under läsningen.

Comedy Queen är utgiven av Rabén & Sjögren och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Augustprisnomineringarna

Igår kväll offentliggjordes alltså Augustprisnomineringarna. Jag lyckades bara pricka in fyra av dem i min spekulation här på bloggen. Flest rätt hade jag förstås i barn- och ungdomskategorin där jag prickade in tre av sex nomineringar. De andra tre böckerna har jag inte läst. Det var ganska oväntade nomineringar detta år. De stora snackisarna, framförallt i den skönlitterära vuxenkategorin, fanns ju knappt med alls. Det var inte heller många av de nominerade böckerna i skön- och fackkategorin som jag känner att jag vill läsa. De jag är nyfiken på och som jag inte läst är Mannen i skogen, Jag for ner till bror, Mammorna, Gropen, Hemma hos Harald Henriksson, Rymlingarna och Regn. 

Här är nomineringarna till Augustpriset 2018

Årets skönlitterära bok

”Aednan” av Linnea Axelsson (Albert Bonniers förlag)

”Skalornas förråd” av Ulf Eriksson (Albert Bonniers förlag)

”En shtetl i Stockholm” av Kenneth Hermele (Weyler förlag)

”Socialdemokratiska noveller” av Björn Runeborg – (Modernista)

”Människan är den vackraste staden” av Sami Said –  (Natur & Kultur)

”Jag for ner till bror” av Karin Smirnoff –  (Polaris)

 

Årets svenska fackbok

”Gubbas hage” av Kerstin Ekman –  (Albert Bonniers förlag)

”Internet är trasigt” av Martin Gelin & Karin Pettersson (Natur & Kultur)

”Mannen i skogen. En biografi över Vilhelm Moberg” av Jens Liljestrand – (Albert Bonniers förlag)

”Svälten. Hungeråren som formade Sverige” av Magnus Västerbro  (Albert Bonniers förlag)

”Mammorna” av Alexandra Pascalidou (Atlas)

”Lars Tunbjörk. Retrospektiv” av Lars Tunbjörk, Maud Nycander, Göran Odbratt & Kathy Ryan (Max Ström)

 

Årets svenska barn- och ungdomsbok

”Gropen” av Emma AdBåge (Rabén & Sjögren)

”Vi kommer snart hem igen” av Jessica Bab Bonde & Peter Bergting (Natur & Kultur)

”Hemma hos Harald Henriksson” av Uje Brandelius & Clara Dackenberg (Lilla Piratförlaget)

”Rymlingarna” av Kitty Crowther & Ulf Stark (Lilla Piratförlaget)

”Regn” av Anders Holmer –  (Natur & Kultur)

”Comedy queen” av Jenny Jägerfeld –  (Rabén & Sjögren)

Augustpriset

Bildresultat för augustpriset 2018

Apropå litteraturpriser – ikväll avslöjas vilka böcker som blivit nominerade till Augustpriset 2018. Totalt nomineras 18 böcker i tre klasser: Årets svenska skönlitterära bok, Årets svenska fackbok och Årets svenska barn- och ungdomsbok. Presentationen av vilka titlar som blivit nominerade sker ikväll på Södra teatern i Stockholm. Jag önskar att jag kunde närvara, men tyvärr är det alltför långt att åka. Men evenemanget livesänds för den som vill se det på distans.

Jag tror att dessa titlar har stor chans på nominering:

Pappaklausulen – Jonas Hassen Khemiri

Kärlekens Antarktis – Sara Stridsberg

Gropen – Emma Adbåge

Comedy Queen – Jenny Jägerfeld

Factfulness – Hans Rosling

Mannen i skogen – Jens Liljestrand

Draugen – Åsa Larsson, Ingela Korsell

Dagen du förstörde allt – Linnea Dahlgren

Nuckan – Malin Lindroth

Nordisk fauna – Andrea Lundgren

Tionde våningen – Christina Herrström

Vi kommer snart hem igen – Jessica Bab Bonde och Peter Bergting

Vilka titlar tror du blir nominerade? 

Fågeln i mig flyger vart den vill

Fågeln i mig flyger vart den villBerta Hansson (1910-1994) var en svensk bildkonstnär född i Jämtländska Hammerdal. Hon räknas, vid sidan av Siri Derkert och Vera Nilsson, som en av Sveriges mer betydande expressionistiska konstnärer och hon är känd för sina inkännande porträtt som ofta föreställer barn.

Boken Fågeln i mig flyger vart den vill är inspirerad av Berta Hanssons måleri och barndomsår utifrån efterlämnade dagboksanteckningar, brev och skisser. Hon växte upp på landsbygden i Jämtland med flera syskon. Hon drömde tidigt om att bli konstnär, men det förväntades att hon skulle bli kvar i hemmet och ta hand om hushållet. Inte minst eftersom hon förlorade sin mor i TBC när hon var 16 år. Berta var dock väldigt fast vid sin dröm och en dag bestämde hennes pappa att hon fick bege sig iväg och studera. Hon utbildade sig till folkskollärare, men varje ledig stund tecknade och målade hon. De elva första åren i hennes yrkesliv som lärare tjänstgjorde hon i Fredrika i Lappland och det var under de åren som hon lade grunden för sitt konstnärskap. Känd blev hon när författaren och konstnärinnan Elsa Björkman-Goldschmidt under ett besök i skolan i Fredrika upptäckte hennes porträtt av skolbarnen. Hon tog med sig några av Bertas målningar till Stockholm och sedan dröjde det inte länge förrän hon öppnade sin första egna utställning i Stockholm med ett sextiotal oljemålningar. Det blev hennes stora genombrott. Så småningom fick hon ateljé i Stockholm och reste även ut i världen för att med egna ögon uppleva den konst hon tidigare bara sett i böcker eller fantiserat om. Då skrev hon i sin dagbok: ”Fågeln i mig brer ut sina vingar och flyger vart den vill”. Hennes drömmar blev uppfyllda, hon nådde sitt mål och fågeln i henne blev äntligen fri.

Boken Fågeln i mig flyger vart den vill är alltså inspirerad av Berta Hanssons liv. Det är svårt att säga hur mycket som är sant när man inte har någon inblick i konstnärinnans liv, men det spelar inte så stor roll för oavsett vilket så är det en alldeles underbar berättelse som innehåller flera bottnar. Såhär står det i baksidestexten:

Vad gör man då det känns omöjligt att leva upp till allt som förväntas av en? Vad gör man då den enda människa som förstår försvinner? Om man befinner sig någonstans i gränslandet mellan barn- och vuxendom och bär på en längtan efter något som man själv knappt kan sätta ord på?

Den texten visar några av alla de många teman som boken innehåller: sorg, längtan, drömmar, mål, kompromisslöshet och fantasins kraft att förändra. Det finns mycket att diskutera och det är en bok som är svår att glömma. En vecka efter läsningen tänker jag fortfarande på den. Både själva berättelsen, texten och bilderna är svårförglömliga. Det som slår mig när jag tittar på den här boken är hur vacker den är. Hela boken andas sådan exklusivitet, perfektion. Illustrationerna är uttycksfulla och lämnar knappast någon oberörd. De är skapade i flertalet tekniker med mycket collageteknik. Boken är tryckt på tjockt papper, vilket förstärker den lyxiga känslan. Jag skulle lätt kunna tänka mig att ha flera av målningarna ur boken som tavlor hemma. Den är lite svårkategoriserad, en del kallar den för bilderbok för äldre barn, andra kallar den för bilderboksroman, grafisk roman eller bildberättelse. Det är betydligt mer text än i vanliga bilderböcker och den är också betydligt tjockare. Men texten är enkel och barnanpassad, även om jag skulle säga att textmässigt passar den bäst för åldern 9-12 år. Jag tror att boken är en bra allåldersbok, extra passande för syskon där barn i olika åldrar alla kan få ut något av det, oavsett om det är att förlora sig in i bilderna eller att njuta av berättelsen och språket. Det finns också ett intressant efterord där man får läsa mer om Berta Hansson, skrivet av Alexandra Sundqvist. Det är verkligen en speciell bok, ett stycke kvinnohistoria förpackad i ett lyxigt yttre med uttrycksfulla bilder som tål att upplevas om och om igen. Jag hoppas att många hittar den här boken och att förskollärare och lärare, inte minst bildlärare, upptäcker den och använder den i undervisningen. Men också att den används för högläsning och diskussioner lika väl som att läsa själv så man kan fantisera och drömma sig bort bäst man vill.

Fågeln i mig flyger vart den vill är skriven och illustrerad av Sara Lundberg som tidigare bland annat illustrerat vinnaren av 2009 års Augustpris, Skriv om och om igen. Boken är utgiven av Mirando bokförlag och den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

För att väcka hon som drömmer

För att väcka hon som drömmer är titeln på Johanna Nilssons senaste bok. Hon är, som jag nämnt många gånger tidigare, en av mina absoluta favoritförfattare och jag var därför väldigt nyfiken på den här boken. När jag dessutom såg att den blev Augustprisnominerad blev förväntningarna höga. Nu efteråt känner jag mig däremot lite ambivalent, jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker om boken.

För att väcka hon som drömmer handlar om Josefin. Hennes mamma har cancer och ligger på sjukhus. När Josefins mamma blev sjuk rasar hela världen samman. Hela familjen brister. Marcus som tillhör samma kyrka som Josefins familj blir hennes räddning. Han är den enda som lyssnar, den enda som förstår. Men det visar sig snart att Marcus har sina egna problem och snart blir Josefin den som lyssnar och tröstar. Men Josefin räcker ju inte heller till.

Det här är stundvis en tung bok att läsa. Precis som i de andra Augustprisnominerade böckerna finns även här många teman, att bli vuxen, tro och andlighet, sjukdom, sorg, saknad, längtan, ångest, självskadebeteende, tvångssyndrom, ätstörningar, psykisk ohälsa, relationer, familjeband, drömmar, kärlek… Ja, listan kan göras lång. Jag skulle vilja diskutera boken i en bokcirkel. Det finns så oerhört mycket att diskutera kring.

Huvudpersonen Josefin är, precis som hela hennes familj, djupt troende och hon försöker förhandla med Gud. Hon försöker offra sig själv för att hennes mamma ska få leva. Och hennes offer blir ganska radikala. Hon har en stark övertygelse om att ifall hon offrar sig själv så som Jesus gjorde kommer hennes mamma att bli frisk. Samtidigt har hon ”vanliga tonårsbekymmer” som handlar om skola, kärlek, kompisar och så är det ju det där med familjen. Hela familjen påverkas verkligen starkt av att mamman är sjuk. Pappan orkar inte finnas där för sina barn längre, han har fullt upp med sin egen oro. Lillasystern går in i någon slags småbarnsstadie igen och storebrodern stänger in sig själv. Ingen mår bra. Och Marcus, som hans mamma försöker gifta bort, och som mår så dåligt psykiskt att han vill ta livet av sig. Ja, det finns mycket ångest och svärta i den här boken.

Men trots all svärta så finns det också hopp, och jag känner en stark önskan att få följa karaktärerna. De är skildrade med inlevelse och jag känner starkt för flera av dem, inte minst Josefin och hennes lillasyster, jag skulle vilja vara där och ta hand om dem, krama dem och finnas där för dem under denna svåra tid de går igenom. Få skriver så bra som Johanna Nilsson och det är en fröjd att få läsa hennes prosa. Men något är det som skaver och som gör att jag har lite svårt för boken. Jag tror inte det handlar om att det är för mycket ”kyrkligt”, tvärtom tycker jag att det är väldigt intressant att få ta del av den världen. Jag tror inte heller att det handlar om att det är för mycket svärta. Jag tror att många tonåringar idag kan känna igen sig i något av det som Josefin och Marcus känner och upplever. Troligen inte i allt, för det är lite för tillspetsat, men i något i alla fall. Kanske är det att det känns orealistiskt som jag reagerar på. Att det blir lite för mycket helt enkelt. Kanske är det berättarperspektivet med den allvetande berättaren som gör att jag inte riktigt förstår Josefin fullt ut, det där med offret hon håller på med. Det känns för långt ifrån mig själv. Kanske handlar det helt enkelt bara om att jag hade lite för höga förväntningar? Någonting är det i alla fall som gör att jag inte känner den läsupplevelse jag trodde att jag skulle få av en Johanna Nilsson-bok som dessutom är Augustnominerad. Men läsvärd är den absolut, och som sagt, tänk att få diskutera den här i en bokcirkel!

För att väcka hon som drömmer är utgiven av Rabén & Sjögren och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Om dagen tar slut

Fanny säger att världen kommer gå under. Det har hennes pappa sagt, att en dag kommer alla djur och människor att dö. Kan det verkligen vara sant? Kanske herr Capello i leksaksaffären vet? Herr Capello berättar att dinosaurierna dog ut en gång i tiden för att en stor meteorit slog ner på jorden. Tänk om det händer igen? I så fall blir det här den sista sommaren. Då kommer jag inte få reda på vad jag blir när jag blir stor, jag får inte se lillebror växa och jag kommer inte få någon chans att pussa Joline. Kanske vet mamma hur det kommer bli?

Om dagen tar slutOm dagen tar slut är en bilderbok som handlar om något så ovanligt som samtidsångest. Den handlar om en liten pojke som oroar sig för att världen kommer att gå under. Han vill inte dö. Han vill att världen ska fortsätta finnas, att han och hans lillebror ska växa upp och så vill han bli sophämtare när han blir stor. Men han är rädd och oroar sig hela dagen. När kvällen kommer tar han med sig alla sina gosedjur i sängen för att det ska kännas bättre, men som tur är så finns ju mamma där och kan trösta och förklara, och så inser pojken att det nog kommer en dag imorgon också och flera, många dagar efter det.

Det är ett ovanligt tema i en bilderbok, men i den tid vi lever i där media översköljer oss med undergångsskildringar som krig, pandemier, miljöförstöringar och alla katastrofer som kan inträffa eller faktiskt inträffar, så kan det nog vara svårt som barn att härbärga alla de känslor som väcks och svårt att sortera bland intrycken. Många barn blir nog rädda av rubriker i tidningar, bilder på teve och vuxnas prat. Det här är en trösterik bok för alla dessa barn. Överhuvudtaget är det en bok om rädsla, ångest, hopp och längtan som verkligen tar barns känslor på allvar och som kan öppna för många fina samtal. Ett stort plus för den fina, varma, omtänkssamma mamman som bekräftar barnet men också skänker lugn och trygghet till pojken. Per Gustavssons bilder till är helt fantastiska.

Om dagen tar slut är utgiven av Opal bokförlag och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Den förskräckliga historien om Lilla Hon

Det här är berättelsen om Lilla Hon.

Allt hon vill är att få komma in i kuddrummet och leka med de andra eleverna. Men de låter henne bara vara med om hon först går upp ensam på skolans vind. Och där sägs det att det spökar… Men spöken finns väl inte? Inte på riktigt?

Det här är en förskräckligt, ryslig och otäck berättelse. Men den är också knasig, spännande och rolig. Och den slutar ganska lyckligt. I alla fall för vissa…

Den förskräckliga historien om Lilla HonSå står det på baksidestexten till Augustprisnominerade Den förskräckliga historien om Lilla Hon av Lena Ollmark och Per Gustavsson. Det är en minst sagt speciell bok. Det är en riktig spökhistoria med många skräckelement inblandade. Den är ryslig, bloddrypande och morbid. Men den har också en del humor, åtminstone galghumor. Dessutom är den förvånansvärt hjärtknipande.

Boken handlar om en flicka som kallas för Lilla Hon. Hon är en duktig flicka som drömmer om att få vara med de andra barnen och framförallt hägrar kuddrummet i skolan. Att få leka i kuddrummet vore verkligen drömmen. Men de andra barnen retar henne. Mest älskar de att skrämma henne, för hon verkar vara ganska lättskrämd. De berättar historier om alla som spökar i skolan, om Lärarinnan, Matfarbrorn, Slöjdflickan och Bibliotekspojken. Lilla Hon går på dem allihopa och blir jätterädd. En dag bestämmer sig eleverna för att lura Lilla Hon. De säger att hon ska gå upp ensam på vinden där det spökar. Klarar hon av det får hon vara med och leka. Hon vill ju vara till lags och hon drömmer om kuddrummet, så hon går dit. Men snart inser hon att hon är utsatt för ett spratt och inlåst på vinden. Och mycket riktigt – det spökar faktiskt där. Men det visar sig att spökena kanske inte är så farliga trots allt. Inte för henne i alla fall. Det blir lite skruvat emellanåt efter att hon träffat spökena. Slutet blir lite annorlunda mot vad jag trodde, men det var riktigt bra.

Lilla Hon är en otroligt fint skildrad karaktär, en modig tjej som behandlas illa trots att hon inte borde behöva bli behandlad så. Hennes föräldrar bryr sig knappt om henne, märker inte ens att hon försvinner. Hon är ett osynligt barn. Det är så hjärtknipande emellanåt. Mina tankar förs mot gotiken och dess spökberättelser när jag läser om Lilla Hon. Det är mycket skräck, men det finns något annat också. Något mer. Den förskräckliga historien om Lilla Hon handlar nämligen betydligt mer om känslor än de traditionella spök/skräck-berättelserna. Det finns ensamhet, utsatthet, rädsla, ja, väldigt mycket jobbiga känslor. Det är en typisk sådan bok som kan läsas på två olika nivåer. För barnen så är det de burleska skräckelementen som väcker rysningar tror jag, men för oss vuxna är det Lilla Hons totala utsatthet, att inte hon blir sedd någonstans av vuxenvärlden, varken av lärare, föräldrar eller någon annan, det är det som åtminstone får mig att rysa. Omskakande är det ord jag känner när jag tänker på boken.

Per Gustavsson har som vanligt skapat uttrycksfulla bilder och det som är bra med boken är det faktum att när det är läskigt i texten så är det verkligen också läskigt i bilderna. Det läskiga förstärks definitivt i bilderna och det gillar jag.

Precis som när det gäller de andra av årets Augustprisnominerade böckerna så har även denna bok väldigt många olika ämnen att diskutera om. Utanförskap, mobbing, frånvarande föräldrar, rädsla, ensamhet… Böcker är ju ofta en bra ingång till att prata om tunga ämnen och jag kan tänka mig att det här skulle vara en bra högläsningsbok att ha just som en ingång. Men den funkar också bra som läsa-själv-bok och att bara läsa som en underhållande och ryslig spökhistoria utan att behöva gå in djupare på de tyngre temana om man absolut inte vill.

Boken är utgiven av Lilla Piratförlaget och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Anrop från inre rymden

Anrop från inre rymdenAugustprisnominerade Anrop från inre rymden är en novellsamling av Elin Nilsson. Den vänder sig till barn från 9 år och handlar om allt från kärlek till vänskap, från glädje till sorg, om konflikter och lojaliteter, helt enkelt om livet, när det är som svårast och enklast på samma gång.

I åtta lättlästa noveller får vi läsa om olika huvudpersoner som lever olika tonårsliv och möter olika saker i sin vardag. Det handlar om att bli ovän med sin bästa vän, om att få en vikarie till klassen, om att vara hemligt förälskad, om att få uppleva sin första kyss, om en förälder som behöver en… Ja, väldigt allmängiltiga saker att le åt, känna igen sig i, drömma sig bort i. Vardagsrealism när det är som bäst helt enkelt.

Precis som med många andra novellsamlingar så tilltalar vissa noveller mig mer, andra mindre. Men, det intressanta med den här boken är att den känns så komplett. Novellerna ska läsas allesammans och tillsammans ger de ett ytterligare perspektiv, förutom att de berör också en och en, var för sig. Jag gillar att författaren valt att använda novellformatet – det behöver få ett uppsving och den här boken kan locka in barn och ungdomar till novellernas förtjusande värld.

Ja, överhuvudtaget är det ett stort plus för formatet, boken har ett lättläst format i och med novellformen, det är enkelt att läsa en novell då och då, det gör inget om man lägger bort boken ett tag, det är ändå olika karaktärer och händelser i nästa novell och man hinner läsa klart en novell även under en ganska kort lässtund. Jag gillar också att det är olika typer av karaktärer som skildras, så alla får chansen till igenkänning. Jag gillar också att fastän alla novellerna till synes har olika karaktärer, teman och handling så finns det flera saker som de har gemensamt, som skapar en röd tråd. Alla noveller handlar om gränsen mellan barndom och tonår/vuxen, att frigöra sig, att växa, utvecklas. Och förstås om saker som händer när man befinner sig just där. Till sist gillar jag Elin Nilssons fingertoppskänsla – att lyckas beröra så djupt med något så vardagligt. Jag skulle gärna vilja se den här som högläsningsbok i en 5:a eller 6:a med diskussion efter varje text.

Anrop från inre rymden är utgiven av Alfabeta och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.