Hon hette Esmeralda

Hon hette EsmeraldaLilla hjärtat är fallet som slutade i en tragedi och som kom att beröra hela Sverige. Treåriga Esmeralda tvingades lämna det familjehem hon levt i sedan sju veckors ålder och efter att ha återförts till sina biologiska föräldrar påträffades hon död och misshandlad i föräldrarnas lägenhet. Hon hade 102 skador på sin lilla kropp och dödsförloppet hade varit utdraget. Dessutom hade hon narkotiska preparat i och på kroppen. Föräldrarna nekade till brott. Den biologiska pappan dog i häktet och den biologiska mamman fick fängelse i ett år och nio månader, men detta överklagades och nu i juni ändrade hovrätten tingsrättens dom och mamman fick åtta års fängelse för dråp.

Esmeraldas familjehemsmamma Melinda Jacobs kämpade för Esmeralda, utan resultat. Efter Esmeraldas död medverkade hon i en artikel i DN som fick stort genomslag. Esmeraldas fall ledde till slut till att regeringen och riksdagen arbetat fram en Lex lilla hjärtat och flera nya lagförslag som är till gagn för barn som bor i familjehem och är i behov av tvångsvård enligt LVU.

I boken Hon hette Esmeralda skriven av journalisten och författaren Minna Tunberger får vi Melinda Jacobs berättelse om varför hon valt att bli familjehem och ägna sitt liv åt att ta hand om utsatta barn. Hon berättar om Esmeraldas korta liv och öde och hon berättar om kampen för det barn hon älskat och vårdat som sitt eget i tre års tid. Hon berättar om familjens sorg, förtvivlan och om sin kamp för förändring.

Det är en oerhört gripande bok. Jag blev väldigt berörd och kunde inte hålla tårarna borta på vissa ställen, samtidigt som jag blev djupt tagen, känslosam och log vid andra tillfällen. Jag har fått en ovärderligt insyn i hur det kan vara att vara familjehem samtidigt som jag fick ta del av det fruktansvärda öde den lilla flickan tvingades gå igenom när samhällets skydd brast helt. Få böcker är så viktig att läsa och ta del av som Hon hette Esmeralda.

När mammor dör

När mammor dörI år var det fem år sedan mina föräldrar dog. De dog båda mycket hastigt och oväntat strax efter varandra när jag var höggravid med min minsta dotter och det var förstås en chockartad upplevelse att planera en förlossning och två begravningar under en och samma månad. Framförallt att förlora min mamma när jag själv endast var i 35-årsåldern, mitt i livet och med fjärde barnet på väg var en väldigt jobbig upplevelse. Jag hade inga vänner då som själv förlorat sin mamma och kände mig ensam med den upplevelsen.

Charlotte Sirc miste sin mamma som femtonåring som då saknade även hon berättelser om och av flickor och kvinnor som upplevt samma sak. Därför tog hon initiativet till antologin När mammor dör. I den boken delar 31 döttrar mellan 18 och 77 år med sig öppet och ärligt om sorgen och livet efter förlusten av sina mödrar.

Det är en bok man får läsa i små portioner, för smärtan skiner så starkt igenom vissa av berättelserna. Varje kvinnas berättelser är dock endast på några sidor, så boken tar inte alltför lång tid i sig att läsa, men innehållet kan behöva smältas som sagt. Vissa av kvinnorna förlorade sina mammor som barn, andra som tonåringar, andra mitt i livet och återigen andra som äldre. Vissa mammor gick bort av sjukdom, vissa hastigt och oväntat och för andra var döden mer efterlängtad. Varje berättelse är unik, men de visar också att det finns många olika sätt att sörja på och att inget sätt är ”rätt” sätt att sörja på samt att en mammas död sätter djupa spår oavsett när eller hur hon går bort. Men boken inger också styrka, hopp, förtröstan och kraft att gå vidare. En bok att känna igen sig i och få tröst av helt enkelt.

Vi som arbetar med våra kroppar

Vi som arbetar med våra kropparTvå miljoner människor i Sverige har ett kroppsarbete. Arbetarklassen är navet, grunden, som samhället vilar på. Men varför syns och hörs så sällan människorna som arbetar med sina kroppar i medier, debatter och nyhetsflöden? Den frågan ställde sig författaren Annica Carlsson Bergdahl och fotografen Elisabeth Ohlson. De tog saken i egna händer och reste runt Sverige för att intervjua och fotografera människor som är industriarbetare, butiksbiträden, elektriker, undersköterskor, lagerarbetare, städare och restauranganställda med ambitionen att skildra en del av dagens arbetarklass. Resultatet blev boken Vi som arbetar med våra kroppar där vi möter 33 arbetare som har olika bakgrund, ålder och erfarenheter, men som öppenhjärtigt och generöst delar med sig om hur de har det på jobbet.

Det handlar om press, stress, otrygghet, olycksrisker och brister i arbetsmiljön, men också om engagemang, kunskap, klasstillhörighet och yrkesstolthet. Det är en intressant, läsvärd, stark och framförallt berörande bok som med text, foto och layout i ypperligt samspel verkligen lyckas skildra den tysta skaran av människor som faktiskt utgör vårt lands ryggrad. En mäktig hyllning till de som så ofta osynliggörs, tas för givna eller glöms bort, men vars arbete är nödvändigt för att vårt land ska fungera.

Det finns också en utställning kopplad till projektet som kommer att vandra runt i olika delar av landet. Turnéplanen ser för tillfället ut såhär:

Länsmuseet Gävleborg 5 juni 2021 – 17 oktober 2021
Ljusdalsbygdens museum 22 oktober – 28 november 2021
Rydals museum 5 december – 27 februari 2022
Frölunda Kulturhus 3 september – 16 oktober 2022

Men fler platser kommer tillkomma. Jag funderar på att åka och titta på utställningen när den kommer till Ljusdal i oktober/november. Kolla gärna in projektets hemsida där man bland annat kan se på digital vernissage, se uppslag från boken, läsa/lyssna på intervjuer med upphovskvinnorna och mycket mer. Ett otroligt intressant och spännande och viktigt projekt!