Barnboksbloggen

Välkommen till Barnboksbloggen. Här kan du läsa boktips och recensioner av såväl barnböcker som vuxenböcker. Emellanåt anordnar vi tävlingar, temaspecialer och annat spännande. Maila gärna om du har förslag på vad du vill läsa om på Barnboksbloggen.

barnboksbloggen@hotmail.com

 

Instagram

barnboksbloggen

Bokbloggar.nu

april 2020
M T O T F L S
« mar    
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
27282930  

Faktaböcker vuxen

Livet i Mumindalen och dess skapare Tove Jansson

Livet i Mumindalen och dess skapare Tove JanssonLivet i Mumindalen och dess skapare Tove Jansson är ett gediget praktverk som innehåller allt och lite till som man kan behöva och vilja veta om Muminvärlden. Det är en rikt utsmyckad, innehållsrik och vacker presentbok och uppslagsbok som vänder sig till alla som är intresserad av Muminvärlden, dock kanske framförallt vuxna. Boken har över 350 sidor varpå Tove Jansson och hennes muminvärld presenteras utförligt och ambitiöst.

Här finns de vackra originalillustrationerna att njuta av. Här kan man läsa fakta och kuriosa om alla varelser i Mumindalen. Här kan man läsa om Tove Janssons eget intressanta liv. Här kan man också läsa citat ur böckerna och få svar på alla de frågor man någonsin kan ha om Mumindalen, dess invånare och dess skapare.

Med kapitel som Mumindalens mörka sida, Mumintrollen och deraas vänner, Musik i Mumindalen, Magi i Mumindalen, Mystiska varelser, Muminuttryck och Ett år i Mumindalen kan såväl de allra yngsta som de riktigt inbitna Muminälskarna få sitt lystmäte tillgodosett. Jag som har som projekt att beta av alla Muminböckerna under det kommande året kommer att ha denna bok som bredvidläsning för att verkligen kunna grotta in mig i den underbara värld som Tove Jansson skapat.

Trots att boken är så omfångsrik är den lättillgänglig. Den innehåller verkligen massor med illustrationer, foton och citat, varvat med löptext, vilket gör läsningen variationsrik. Boken kan läsas av barn som är intresserad av Mumindalen eller som ska göra skolarbeten om Tove Jansson. Men jag tror att den huvudsakliga målgruppen ändå är litteraturintresserade vuxna.

Livet i Mumindalen är skriven av den brittiske författaren Philip Ardagh och den är utgiven av Bonnier Carlsen. Boken finns att låna på biblioteket samt att köpa på Adlibris och på Bokus.

 

Handbok i kreativt skrivande

I januari gjorde jag ett samlingsinlägg med ett gäng av de skrivarhandböcker som kommit de senaste åren. Nu har ytterligare en sådan bok letat sig hem till mig. Handbok i kreativt skrivande heter den. Den är skriven av Joy Kenward och illustrerad av Ruth Allen.

På baksidan står det:

Var du än befinner dig i ditt skrivarliv, så kommer du att ha stor nytta av en hjälpande hand när det gäller att frammana och utveckla din berättarröst. I Handbok i kreativt skrivande får du råd, tips, inspirerande övningar och vägledning – alla de verktyg du behöver för att komma vidare med ditt skrivande, vare sig det handlar om prosa eller poesi, fack- eller skönlitteratur.

Handbok i kreativt skrivande

Och inspirerande är just vad den här boken är. Den är indelad i tio kapitel och kan därmed användas som en kurs på tio lektioner, men man kan också välja att läsa det kapitel som känns mest relevant för stunden. Genomgående i boken finner man exempel och tomma sidor att skriva och öva på. Ibland får man testa sig fram bland olika metoder, ibland är det ens fantasiförmåga som sätts på prov. Intressant nog fokuserar boken mycket på ens egna berättarröst, det som gör en så unik som författare, och flera av övningarna är till just för att försöka locka fram denna berättarröst. Så gott som varje uppslag innehåller övningar som gör att man utvecklas som författare. Och det är just det som gör att boken får en särställning bland andra skrivarhandböcker på marknaden. Här är det inte bara en massa tråkig fakta, utan här får man verkligen utvecklas och inspireras. En fin present till alla med skrivarambitioner!

Handbok i kreativt skrivande är utgiven av Louise Bäckelin förlag och den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Klubben och K

Klubben      K

För ett par helger sedan var jag på konferens på Orbaden Spa & Resort. Där sträckläste jag Matilda Gustavssons Klubben. Ni kanske kommer ihåg att hon tilldelades Stora Journalistikpriset för sitt reportage om den så kallade Kulturprofilens sexuella övergrepp och hans samröre med Svenska Akademien. I boken Klubben fördjupar hon berättelsen om avslöjandet som fick en av världens mest anrika kulturinstitutioner att krackelera inför öppen ridå.

Gustavsson skriver om hur hon fick idén att undersöka Jean-Claude Arnault, han som kom att kallas för Kulturprofilen, och hur hennes första trevande undersökningar kom att växa sig gigantiska och kom att innefatta även Svenska Akademien, en av Sveriges mest anrika institutioner. Vi får följa hennes journalistiska arbete, grävandet, intervjuerna, alla frågor och funderingar inför publiceringen. Jag som jobbat som journalist tycker att dessa partier är oerhört intressant.

Men Klubben är också skrämmande läsning. Hur kunde Arnaults beteende pågå under så lång tid? Alla övergrepp, alla lögner. Tystnadskulturen. Och alla dessa kulturens makthavare som hållit Arnault om ryggen. Jag har levt med våld i nära relation och är idag engagerad i att jobba mot mäns våld mot kvinnor, framförallt då våld i nära relation. Detta är en annan variant av mäns våld mot kvinnor och det är lärorikt att ta del av hur detta våld når oanade vidder i och med att kvinnornas karriärer står på spel om de berättar vad de utsatts för. Sveriges kulturelit är inte stor och om man vill nå någon vart kan man inte bli bränd genom sådana här anklagelser. Blir man inte trodd på kan man förlora allt man brinner för, sin karriär och försörjning. Och det är förstås svårt att bli trodd på när tystnadskultur sker och alla håller förövaren bakom ryggen. Trots att till och med ledamöternas egna fruar och döttrar råkar ut för Arnault låtsas man som om inget har hänt. Det är läskigt och även pinsamt att läsa om hur ”klubben” Forum likväl som i förlängningen även Svenska Akademin är en klubb för inbördes beundran. Det är framförallt pinsamt att läsa om alla kopplingar mellan Forum, Arnault och Svenska Akademien. Jag är glad att den idag rätt så förlegade Akademien faktiskt krackelerade och att nya ledamöter har tagit plats, även om jag är rädd att det krävs mer än så för att faktiskt kunna förändra den i grunden.

Arnault blev dömd till fängelse både i tingsrätt och hovrätt och hans liv kommer aldrig bli sig likt. Det kommer inte Sveriges kulturvärld eller Svenska Akademien heller. Matilda Gustavssons modiga, grävande granskning visar hur journalistik är när den är som bäst – den förändrar världen. August-nominering nästa? Jag hoppas det i alla fall!  Klubben är en otroligt bra och läsvärd bok som borde läsas av alla. Jag har också fått upp ögonen för Matilda Gustavsson som inte bara är en oerhört duktig grävande journalist utan också en väldigt skicklig skribent. Jag ser fram emot fler böcker av henne i framtiden.

Klubben är utgiven av Albert Bonniers förlag och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Efter att jag läst Klubben blev jag förstås nyfiken på att läsa Katarina Frostensons K. Frostenson har varit gift med Arnault i närmare 30 år och har i boken K redogjort för sin version av händelserna. Frostenson och Arnault flydde tillsammans från Sverige till Frankrike i samband med DN:s anklagande reportage och boken handlar om tiden i landsflykt undan förföljelse och förtal. Frostenson vänder sig ofta till Arnault i boken och det finns många passager med kärleksförklaringar direkt till honom:

Jag vet att du, min älskade, just nu förhörs av polis om våld som du inte har begått. Du skulle aldrig skada eller förnedra någon. Du har aldrig våldfört dig på en människa. Våld finns inte i din varelse, i din natur. Du må ha irrat i natten, vandrat vilse, låtit dig föras hän och inte alltid varit helt sedesam. Men tvingande eller våldsam, aldrig.

Frostenson undviker alltså sanningen, eller kan helt enkelt inte ta in vad Arnault har gjort. Visserligen kan man se på händelserna som ord mot ord, det är svårt att veta vad som egentligen har hänt och vad som är sant. I alla fall var det svårt då i slutet av 2017 och början av 2018 då denna bok utspelar sig. Nu vet vi ju att Arnault blev dömd för två våldtäkter och avtjänar sitt straff på Skogomeanstalten, så han är nog knappast så oskyldig som Frostenson vill tro.

Frostenson har ett intressant upplägg på sin bok. Den är skriven i dagboksform, men är inte enbart skriven i jag-form. En stor del av boken innehåller reflektioner av ”samtal” med olika ”reskamrater” som Frostenson kallar det, allt från Frostensons väninnor till olika kulturprofiler. Frostenson är oerhört beläst och det är intressant att se vilka citat hon valt ut. Det märks att Frostenson är poet. Boken är drömlik, suggestiv, skriven på en fragmentarisk, poetisk prosa där språket sjunger.

Jag förstår varför Frostenson skrivit sin bok. Hon har haft ett behov att förklara händelserna ur sitt perspektiv likväl som att ge en annan bild än den dominerande bilden i media. Boken kan också ses som ett försvarstal. Hon går dessutom till hård attack mot sina forna kollegor i Svenska Akademien, mot svensk media och mot svenskarna i allmänhet som enligt henne är ”ett blodtörstigt folk som skadeglatt ser på när människor söndras och faller”.

Det är dock jobbig läsning att ta del av. Jag gillar språket, citaten, reflektionerna och det faktum att boken belyser hur det är att vara utsatt för ett mediedrev, men i övrigt är det inte mycket jag tycker om tyvärr. Det känns som att Frostenson lever i sin alldeles egna verklighet som hon och maken skapat tillsammans. Hon är inte benägen att ta in vad maken är dömd för, hon kan inte för sitt liv förstå eller leva sig in i känslorna hos de kvinnor han utsatt för de sexuella trakasserierna och övergreppen. Självklart har alla rätt till sina känslor och sina upplevelser, men det gör ont att se hur Frostenson blundar även för det uppenbara. Det är dock intressant att läsa Klubben först och därefter K för att bredda och fördjupa, och för att det är extra läskigt att läsa K när man redan vet bakgrunden och alla detaljer i händelseförloppet.

K är utgiven av Bokförlaget Polaris och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

Vi, skuggorna

Vi, skuggornaVi, skuggorna är en reportagebok som handlar om de människor som lever i Sveriges skuggsamhälle. Det handlar till exempel om Aura som kom till Sverige i tron att landet var någorlunda fredat från mygel och korruption. Som jobbar 14 timmar om dagen i en restaurang i Arjeplog för 5000 kronor i månaden. Om Wilder som bodde i sin arbetsgivares garage i 4½ år och som inte ens betraktades som en hund i chefens ögon, utan som skräp.

Sverige har fått ett laglöst arbetsliv där människor från fattiga länder jobbar under slavliknande förhållanden. En ny typ av kriminalitet som inte myndigheterna kommer åt. Exploateringen pågår överallt. Människor sover inuti bilverkstäder, i skogen och på byggen.  En rad politiska beslut har skapat det så kallade skuggsamhället, som blev synligt när Akilov 2017 körde in på Drottninggatan. Han jobbade som asbestsanerare i Sverige innan han blev terrorist. En i mängden av gömda arbetare i vårt parallella samhälle.

Svenskt arbetsliv har blivit ett paradis för kriminella som vill tvätta sina smutsiga pengar vita. Svartarbetet kostar staten 66 miljarder per år. Lågt räknat. Samtidigt är stat, kommuner och landsting våra största upphandlare. Och på vis också de värsta bovarna.

Elinor Torp har skrivit ett intressant och läsvärt, men samtidigt otäckt och skrämmande samhällsreportage där hon granskar skuggsamhället och intervjuar människor som är en del av detta nya parallella samhälle. Människor som blivit lurade, som kommit till Sverige i hopp om att få en ny chans, ett nytt liv, men som istället inser att de blir behandlade som just skräp. Som inte har några rättigheter, som är helt i hand på de kriminella som använder skuggsamhället för att tjäna pengar och för att kunna tvätta sina svarta pengar vita. Människor som skadas men inte har rätt till annat än akutsjukvård. Människor som blir förnedrade, misshandlade, lurade, blåsta. Och som inte ens kan återvända hem igen eftersom de inte har pengar till resan eller är djupt skuldsatta.

Jag gillar att boken presenterar fakta om hur det ser ut i Sverige och i våra grannländer. De har nämligen kommit betydligt längre än oss både när det gäller kontroller och lagstiftning. I boken får vi som sagt också möta personer som befinner sig i skuggsamhället, människor av kött och blod vars liv vi annars aldrig skulle ha fått en inblick i, livsöden som berör och engagerar. Jag gillar just blandningen mellan fakta och skönlitterär bok, det gör att innehållet blir mer lättillgängligt. Ellinor Torp lyfter också fram vad hon tycker behöver göras för att komma till rätta med problemet. Det är inte lätt, det har gått alldeles för långt, men det går att lösa mycket med exempelvis mer tillsyn, tydligare lagstiftning, mer samordning mellan myndigheter, samt inrättandet av ett A-krimcenter så som i Norge. Det är en lättläst bok, men innehållet är svårt att glömma. Jag hoppas boken når ut till många, framförallt politiker och beslutsfattare, upphandlare och beställare, fackföreningsrörelsen och alla andra som på något sätt har med Sveriges arbetare och arbetsliv att göra.

Vi, skuggorna är utgiven av Leopard förlag. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

Balans – Naturlig väg till friskare sköldkörtel

Balans : naturlig väg till friskare sköldkörtelKarin Björkegren Jones har skrivit flertalet böcker om hälsa, varav jag fastnat exempelvis för Omstart – för en starkare, renare och friskare kropp. Den handlar om lymfsystemet, ett tidigare lite bortglömt system i kroppen som har visat sig kunna påverka vårt välbefinnande mer än vi kanske tidigare trott. Genom att ta hand om det bättre och undvika stress kan man bland annat stärka sitt immunförsvar, bli av med sömnbesvär och celluliter samt gå ned i vikt. Nu är hon aktuell med en ny bok i samma stil: Balans – naturlig väg till friskare sköldkörtel.

Här ligger fokus alltså på sköldkörteln. Det är 466 000 som behandlas för hypotereos, underfunktion i sköldkörteln. Mörkertalet är dock säkert större eftersom provsvaren inte är helt tillförlitliga. Många av de som medicineras mår inte heller alltid bra trots medicinering. Inom den traditionella vården finns nämligen bara en enda medicin att tillgå i dagsläget och det är svårt att tro att en medicin ska kunna passa perfekt för alla. Det finns därför allt att vinna på att lära sig mer om sköldkörteln och hur man kan må bättre med hjälp av alternativa och naturliga botemedel.

Karin Björkegren Jones har själv sköldkörtelproblem och har fått kämpa för att få rätt vård för just henne. Hon delar öppenhjärtigt med sig av sin sjukdomsresa och jakten på botemedel här i boken. Dessutom ger hon massor av tips och råd. Man kan till exempel lära sig att lyssna bättre på sin kropp, hur man försöker identifiera grundorsaken till sjukdomen och hur man kan må bättre med exempelvis yoga, andning, kost och eteriska oljor.

Det första kapitlet innehåller fakta om sköldkörteln, binjurarna, hormonerna, värden och traditionell medicinering. Ett faktaspäckat och därför något tungt kapitel men det är väldigt intressant att läsa mer om hur allt hänger ihop. Detta kapitel ger också bättre förståelse för hur man kan påverka allt detta genom sina livsstilsval och genom alternativa behandlingar. Nästa del av boken handlar om alternativ vård, till exempel healing, ayur veda, kosttillskott och homeopati. Därefter följer ett kapitel om kost och ett om andning för att sedan avsluta boken med ett avsnitt om yoga och chakrasystemet.

Boken är lättläst och lättillgänglig tack vare den snygga moderna formgivningen. Den funkar bra både att läsa rakt igenom och som uppslagsbok där man kan läsa något avsnitt här och var om det som intresserar en. Författaren brinner verkligen för detta och hon har själv befunnit sig i jakten på botemedel, vilket gör att hon vet vad hon skriver om. Det känns engagerat och trovärdigt. Allt passar inte alla, men här får man ett enormt smörgåsbord med saker man kan testa så det är bara att prova sig fram. Det här är en bok jag varmt kan rekommendera till alla med sköldkörtelproblem.

Balans – naturlig väg till friskare sköldkörtel är utgiven av bokförlaget Semic. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

Misslyckas igen, misslyckas bättre

Misslyckas igen, misslyckas bättre : anteckningar om skräck och skrivandeJohn Ajvide Lindqvist är en av Sveriges mest kände skräckförfattare. Hans debutroman Låt den rätte komma in utkom 2004 och sedan dess har han släppt sex romaner till samt ett antal noveller. Han har också skrivit Misslyckas igen, misslyckas bättre – anteckningar om skräck och skrivande som kom förra året. Det är en unik bok. Med utgångspunkt i den allra första anteckningen från november 2000 får vi följa arbetet med hans sju romaner ända till X – den sista platsen som utkom 2017.

Det här är en bok som berättar om skrivandets vedermödor och livet som författare, men också en bok för de som vill titta in bakom kulisserna i den speciella fantasivärld som är John Ajvide Lindqvists. Det är ingen regelrätt instruktionsbok för den som letar efter en författarhandbok. Däremot är det en bok som handlar om själva skrivarprocessen. Hur det går till att komma på idéer, karaktärer, skriva, skriva om, skicka in till förlag, vänta på antagning, skriva om och om igen och slutligen få boken utgiven. Jag har inte läst alla Ajvide Lindqvists böcker tyvärr, men för den som har gjort det kan man säga att den här boken innehåller extramaterialet, allt det där som DVD-filmer brukar innehålla – tankarna bakom, scener som strukits, kommentarer, anekdoter, förklaringar. I förordet berättar Ajvide Lindqvist att han har ungefär 1500 sidor med anteckningar till de sju romaner han hittills har skrivit. Tänk vilken skatt att ha dessa anteckningar kvar. Och nu kan vi dessutom ta del av många av dem.

Jag hoppas att dessa tankar kan vara av intresse för någon annan och främst då givetvis personer som vill veta hur det fungerar att vara författare, hur man tänker och varför man tänker så. Samt folk med ett osunt intresse för just mina böcker, så klart.

Jag tror att jag hade fått ännu större behållning av boken om jag hade läst Ajvide Lindqvists romaner innan. Men den är absolut läsvärd ändå. Skrivandets vedermödor och en författares funderingar kan visserligen vara unika, men också till viss del allmängiltiga. Och alla hans lärdomar som han samlat på sig under sitt eget yrkesliv är oerhört intressant och användbart. Jag blir dessutom sugen att läsa resten av hans romaner och att efteråt, eller kanske parallellt läsa denna bok igen. Har ni läst denna bok? Och har ni läst John Ajvide Lindqvists romaner?

Misslyckas igen, misslyckas bättre – anteckningar om skräck och skrivande är utgiven av Ordfront förlag. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller Bokus.

Nya skrivhandböcker

Facit - konsten att skriva krönikor  Skriv först. Fråga sen : manual för nybörjare   Ett, två, tre, fackbok! : från idé till framgång   Skrivboken  Att skriva barn- och ungdomslitteratur

Ni som följt bloggen ett tag kanske känner igen att jag gärna läser och skriver om skrivhandböcker. Skriva har alltid varit ett av mina största intressen. Jag har dessutom jobbat professionellt med att skriva i många år, både som journalist och som lektör, recensent och författare. Dessutom har jag ju drivit den här bloggen i snart 12 år, vilket förstås kommer ur ett stort läs- och skrivintresse. Senaste åren har det dykt upp ett antal nya skrivhandböcker och några av dessa har jag samlat på mig och läst med stor hängivenhet.

Facit – konsten att skriva krönikor är skriven av Patrik Lundberg. Han har också skrivit i hela sitt liv och då var det framförallt en form av skrivande han lockades av, nämligen krönikor. Han lärde sig det den långa vägen genom att öva varje dag och studerade såväl retorik som litteratur och journalistik. Facit är boken som han önskade fanns där när han sydde ihop sin egen utbildning i att skriva krönikor. Boken innehåller verkligen allt man behöver veta för att börja skriva krönikor/kåserier och liknande texter. Det finns även flertalet övningar och dessutom intervjuer och stalltips från mästare inom krönikor. En väldigt matnyttig och innehållsrik bok som dessutom är väldigt snyggt formgiven. Facit – konsten att skriva krönikor är utgiven av Natur & Kultur. Den finns på Adlibris och på Bokus.

Skriv först. Fråga sen – manual för nybörjare är skriven av författaren PC Jersild som samlat sina erfarenheter från mer än femtio års verksamhet som författare. Han diskuterar i 27 kapitel sådant som Att börja, Att välja, Arbetsvanor, Dramaturgi, Genrer, Synopsis, Tempus, Kritik och respons samt Romanens död. Han menar att regler för skrivandet och förnuftet riskerar att skrämma bort kreativiteten och fantasin. Därav bokens titel ”Skriv först. Fråga sen”. Jag gillar Jersilds resonerande form. Han ger förvisso också konkreta tips och råd, men ägnar också en hel del tid åt att resonera och diskutera kring olika faktorer kring skrivande, vilket är väldigt intressant att ta del av. Dessutom ger han många intressanta referenser till såväl sitt eget författarskap till många andra böcker. Skriv först. Fråga sen – manual för nybörjare är utgiven av Albert Bonniers förlag och finns på Adlibris och på Bokus.

Ett, två, tre, fackbok! Från idé till framgång är skriven av Lotte Mjöberg. Den utmärker sig eftersom den är en av få böcker (vad jag vet) som handlar specifikt om att skriva fackböcker. Den är indelad i tre delar: Förberedelse, Skrivande och Avslutning som var och en består av en rad olika kapitel. En sak som ofta skiljer fackboksskrivande från skönlitterärt skrivande är ju just förberedelserna, att man kanske måste göra mycket research innan man ens kan börja skriva och jag uppskattar att Mjöberg ägnar så pass stor del av boken åt detta. Boken följer också en tydlig kronologisk ordning – från idé till framgång – alltså från att man får idén om att man ska skriva en bok till dess att boken finns ute i handeln. Boken innehåller mycket personliga reflektioner, Mjöberg har gedigen erfarenhet av att skriva fackböcker och att lära ut hur man skriver fackböcker. Den innehåller också många exempel från olika böcker samt att Mjöberg bjudit in andra fackboksskribenter som delar med sig av sina erfarenheter. Jag har själv skrivit en fackbok och har funderingar på att skriva en till i framtiden och jag blev väldigt inspirerad under läsningen av denna. Ett, två, tre, fackbok! Från idé till framgång är utgiven av Ordfront förlag och finns på Adlibris och på Bokus.

Skrivboken – En bästsäljande spänningsförfattares samlade råd är skriven av Kristina Ohlsson. Hon är en av Sveriges mest sålda författare och skriver allt från barnböcker till deckare för vuxna. Jag har läst nästan alla böcker hon skrivit och tyckt mycket om dem. Därför är det extra kul att få läsa denna bok där hon generöst delar med sig av sina bästa råd till alla som älskar att skriva och drömmer om att bli författare. Hon utgår mycket från sitt eget författarskap och berättar i bokens första del om hur hennes böcker kommit till, hur det gick till när hon själv debuterade med Askungar och hur hennes skrivarliv ser ut. I bokens andra del har hon samlat tankar och råd om att skriva spännande sagor för vuxna och barn, från hur hon förbereder sig till hur hon skriver och därefter hur hon redigerar. En personligt hållen, inspirerande och väldigt peppande bok för alla som själv vill bli en bästsäljande spänningsförfattare. Skrivboken – En bästsäljande spänningsförfattares samlade råd är utgiven av Piratförlaget och finns på Adlibris och på Bokus.

Att skriva barn- och ungdomslitteratur är skriven av en lång rad skribenter med Helene Ehriander som redaktör. Hon har jag haft som lärare när jag gått kurser i barn- och ungdomslitteratur på Linnéuniversitetet och jag vet att hon både brinner för och behärskar sitt ämne. Den här boken har lite annat angreppssätt än de tidigare böckerna jag skrivit om idag eftersom den har ett mer vetenskapligt angreppssätt och är därmed inte lika lättläst. Den här boken är tänkt att vara kurslitteratur på kurser som behandlar barn- och ungdomslitteratur och kreativt skrivande. Det som gör den här boken unik är förstås att den fokuserar på skrivande för just barn och unga och vad som kännetecknar berättelser avsedda för barn och unga. Vad skiljer denna form av litteratur från vuxenlitteratur, hur skapar man ett tilltal som passar barn och unga och hur kan man ta sig an de svårigheter som kan uppstå när man skriver denna typ av litteratur. För mig som brinner för just barn- och ungdomslitteratur är detta en guldgruva. Det finns ju väldigt få böcker som handlar specifikt om just skrivande för barn och unga och jag riktigt suger åt mig av kunskapen från skribenterna. Att skriva barn- och ungdomslitteratur är utgiven av Studentlitteratur och finns på Adlibris och på Bokus.

Två böcker om tyger från förr

Retro - Tyger vi minns : Grafiska och stiliserade mönsterFör ett par år sedan skrev jag om boken Tyger vi minns från 1960- och 70-talen av Sara Axtelius. Där presenterade hon många av dåtidens stora textilformgivare och några av deras alster. En riktig nostalgitripp för alla vi som älskar retrodesign och retrotyger. Förra året kom Axtelius med uppföljaren: Retrotyger vi minns – grafiska och stiliserade mönster. Även här ligger fokus på 60- och 70-talen. Vi får se ungefär 200 retrotyger från den tiden och läsa om 23 formgivare som designat dem. Tyngdpunkten i denna nya bok ligger på grafiska och stiliserade mönster, som ränder, rutor, moln, prickar, stjärnor och hjärtan. Några av de mest kända formgivarna vi möter är Sven Fristedt, Viloa Gråsten, Gunila Axén och Göta Trägårdh.

Sara Axtelius har under flera år samlat på tyger från 1960- och 1970-talen. Hon brinner för att uppmärksamma textilkonstnärerna och förvalta Sveriges textilskatt samt föra arvet vidare till kommande generationer. Och hennes intresse, engagemang och kunskap märks väl av i denna bok. Den är lärorik och inspirerande på samma gång. Fylld av nostalgi, men också med en uppmaning att bevara kunskapen och textilskatten som finns där ute. De formgivare som presenteras i boken möblerade de svenska hemmen under decennier, men många av dem blir nog bortglömda om inte entusiaster som Axtelius uppmärksammar dem. Det är en kulturgärning hon gör och jag är glad över att boken nu finns i min bokhylla. Det är en bok jag kommer att återkomma till många gånger framöver, precis som föregångaren.

Retrotyger vi minns – grafiska och stiliserade mönster är utgiven av Ordalaget förlag och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Tryckta tyger för alla tillfällenTryckta tyger för alla tillfällen är skriven av Anna Lindqvist och Marie Odenbring Widmark. Som titeln skvallrar om ligger fokus här på just tryckta textilier och då främst från decennierna 1940-1960. Det är en fristående uppföljare till författarnas förra bok, Tryckt till jul. Nu vidgas perspektiven och de tryckta tygerna för hemmet, modet och den offentliga miljön lyfts fram liksom mönstervärldens koppling till årets olika högtider och säsonger. Boken bygger på ett enormt arbete av arkivstudier och intervjuer med såväl formgivare som deras släktingar. Bland annat har författarna fått möjlighet att göra en djupdykning i textilföretaget Ljungbergs unika arkiv med bevarade skisser och tygprover.

Boken är ett gediget arbete där formgivare, mönster och berättelser från textilformgivningens glansdagar presenteras i såväl text som bild. Det är mycket mer text i den här boken än i Axtelius bok så här är en guldgruva för den som är historiskt intresserad och verkligen vill fördjupa sig i den här delen av kulturhistorien. Författarna är kulturhistoriker och erfarna museikvinnor, Anna Lindqvist vid Ystads museum efter många år på Länsmuseet i Linköping. Marie Odenbring Widmark är anställd vid Västarvet i Västra Götaland.

Tryckta tyger för alla tillfällen är utgiven av Carlssons förlag och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

Så jävla trött

Så jävla tröttSå jävla trött – Om kvinnors känslomässiga arbete och vägen till förändring är skriven av Gemma Hartley. Det var från början en tidningsartikel som hon arbetade om och fördjupade för att ge ut i bokform. Artikeln Women arent nags, were just fed up publicerades i Harpers Bazaar 2017 och fick över en miljon delningar. I boken diskuterar Gemma det som hon kallar för känslomässigt arbete, det vill säga de arbetsuppgifter som oftast faller på kvinnor och som omgivningen tar för givna. Det som är en självklar, men ofta osynlig del av många kvinnors vardag. Ni vet: tänka ut presenter till svärföräldrarna, ha koll på allt som händer i barnens skola, veta när det är dags att handla mjölk – det vill säga att organisera uppgifterna i hemmet och göra det känslomässiga jobbet. Trots att det är en sådan självklar del av hur våra relationer upprätthålls i hemmet, på arbetsplatsen, i samhället i stort är känslomässigt arbete ett relativt outforskat område. Gemma Hartley sätter ord på denna tunga börda och kallar det feminismens nya frontlinje.

Allting började med att Gemmas man lät en förvaringslåda ligga kvar på golvet i klädkammaren. ”Jag ska inte städa upp efter honom den här gången”, tänker Gemma. Ett dygn går, inget händer. Nästa dygn hämtar Gemma en pall och knölar tillbaka lådan, och när hennes man säger ”du hade bara behövt be mig så hade jag gjort det” så känner hon en gränslös vrede. Den där vreden handlar om känslomässig arbete.

Känslomässigt arbete är enligt Gemmas definition en blandning av att hantera känslor och att hantera ett helt liv. Det är det obetalda, osynliga arbetet som vi utför för att hålla våra nära och kära bekväma. Man kan också kalla det för mentalt arbete, mental börda, osynligt arbete eller kontorsarbete i hemmet. Det är ett arbete som kräver både tid och kraft och som vi aldrig helt kan stänga av i våra hjärnor. Enligt Gemma Hartley förbrukar det stora reserver av mental kapacitet som vi skulle kunna använda på annat: på våra karriärer, våra liv och vår lycka.

Men känslomässigt arbete handlar inte om kontroll, ordning eller renhet egentligen. Det handlar om att bry sig. ”Det handlar inte bara om hur ofta jag vill att golvet blir dammsuget; det handlar om huruvida arbetet jag lägger på vårt liv är värdefullt”, skriver Gemma Hartley.

Gemma vänder sig från ”att hjälpa till” respektive ”be om hjälp”:

”Vi vill inte tjata. Vi vill bara att allt blir gjort, och det är svårt att göra allting själv. Att vi upplevs som tjatiga är ett av skälen till att vi ödslar så mycket mental energi på att välja ifall vi ska delegera uppgifter, även känt som att ”be om hjälp” – vilket de flesta kvinnor helst vill slippa.”

”Sanningen är att jag inte behöver ”hjälp” – jag behöver en fullvärdig partner. Det är två olika saker. Att hjälpa till betyder ”det är inte mitt jobb”. Att hjälpa till betyder ”det är ditt ansvar”. Att hjälpa till innebär att den som hjälper till gör lite extra när den som är ansvarig har halkat efter. Varför är bara en av oss ansvarig för vårt gemensamma liv? Att ha ett fullvärdigt partnerskap däremot innebär att ingen behöver delegera eller detaljstyra. Det är att tänka annorlunda kring vem som förväntas göra vad – och vem som ska vara ansvarig. Det är att överge idén om hjälp helt och hållet och dela lika på ansvaret.”

Gemma skriver att det inte handlar om att kvinnor ska lämpa över bördan på någon annan och att hon inte tror att hon känner en enda kvinna som på riktigt vill lämna ifrån sig allt sitt känslomässiga arbete:

”Det känslomässiga arbetet är för viktigt för att vi bara ska släppa taget om det. Det vi behöver är fler människor som förstår och skördar frukterna av det känslomässiga arbetet. Det vi behöver är partners som verkligen förstår oss, som visar solidaritet och engagerar sig för att bygga ett liv tillsammans med oss.”

”Jag vill inte sluta bry mig. Jag vill bara att andra också ska bry sig.”

Men Gemma är också tydlig med att det inte bara är män som behöver ändra sig, utan att även kvinnorna behöver ändra sina synsätt. Även hos kvinnorna finns det beteenden och tankemönster som behöver förändras. För kvinnorna kanske det framförallt handlar om att vi måste sluta tänka att vårt sätt är bäst och att vi av naturen är bättre på känslomässigt arbete. Gemma skriver en hel del om könsrollerna och hur de är socialt betingade:

”Idealet för hur den perfekta husfrun och modern ska vara må ha förändrats under åren, men rollerna har inte försvunnit eller blivit förlegade. Istället har de staplats ovanpå de nya roller som kvinnor har intagit i världen och arbetslivet.”

”Idag måste kvinnor brottas med den manliga standarden på arbetet men fortfarande fylla rollen som hängiven husfru och mor på en bråkdel av tiden. Vi måste utföra allt känslomässigt arbete, en stor del av det fysiska hushållsarbetet samt alla åtaganden vi har utanför hemmet. Och istället för att erkänna att vi är överbelastade och trycka på för en förändring har vi köpt in oss i den nya feminina mystiken som hävdar att kvinnor kan och borde vilja ”ha allt”. Vi kan ha både familj och karriär. Vi kan vara både den perfekta mamman och den perfekta karriärkvinnan. I teorin låter det som det bästa av två världar, men i praktiken betyder det att vi får alldeles för mycket på vårt bord.

”Män socialiseras till att associera manlighet med aggression, undertryckande av känslor, beskydd och försörjning. Kvinnor socialiseras till att associera kvinnlighet med känsloarbete, omvårdnad, omsorg, barnuppfostran och omtanke. Det är alltså uppenbart varför det är lättare för kvinnor att väva in känslomässigt arbete i sina liv och identiteter, även om män i teorin är lika kapabla till det. Det är miljö, inte arv. Vi föds med samma fallenhet för känslomässigt arbete, men bara hälften av oss har fått träning i det. Därför verkar det på ytan som om kvinnor av naturen är bättre på känslomässigt arbete än män. Men man kan lära sig färdigheterna och slipa på dem. Så länge vi är beredda att göra plats för varandras framsteg, finns det ingen anledning till att män inte skulle kunna bli bättre på känslomässigt arbete. De kan, med tid och övning, finna värdet i det och upptäcka en ny mänsklig fullkomlighet som kan få dem att känna sig mer närvarande i sina liv.”

Gemma poängterar också att allt med känslomässigt arbete inte alls är dåligt. Hon menar att de män som tar över och gör en del av det känslomässiga arbetet får ett rikare liv och blir mer närvarande i sina egna liv. Det är inte en börda utan en tillgång.

I slutet påpekar hon också att vi kvinnor måste bli bättre på att själva också värdesätta det känslomässiga arbetet. Att erkänna att det är värdefullt. Att uppskatta det. Och att kunna sätta gränser för det känslomässiga arbetet.

”Att sätta gränser handlar inte om att skada dem som inte gör sin andel. Att sätta gränser handlar överhuvudtaget inte om andra. Det handlar om dig. Det handlar om att se till att din tid, ditt mentala utrymme och din känslomässiga energi utnyttjas på ett sätt som stämmer överens med dina värden och prioriteringar. Känslomässigt arbete tjänar alltid ett syfte, men det tjänar inte alltid dig”.

Det är en intressant bok med många poänger. En av få som tar upp just denna bit av jämställdheten, något som de flesta kvinnor förstår precis vad det handlar om, men som troligen inte särskilt många män förstår sig på. Gemma Hartley börjar med att zooma in just där hon står, i sitt eget privatliv och i sin egen relation. Under boken zoomar hon allt eftersom ut och börjar fundera på skillnaden rent generellt mellan män och kvinnor och deras respektive könsroller, hur det ser ut på arbetsplatser, i offentligheten och i politiken. På så sätt får vi väldigt många olika perspektiv, vilket jag tycker om. Samtidigt blir det lätt lite tjatigt. Som jag nämnde i början så utgår boken från en tidningsartikel och emellanåt känns det som att Hartley redan har sagt allt hon tycker om frågan och att resterande bara blir samma sak fast med andra ord. Det blir många upprepningar. För oss i Sverige märks det också rätt så tydligt att vi har kommit längre än man har gjort i USA. Boken är väldigt amerikaniserad och det är ibland svårt för mig som svensk att relatera till vissa saker helt enkelt för att det är så främmande här. Men är man intresserad av jämlikhet, feminism och relationer bör man absolut läsa boken.

Så jävla trött är utgiven av Natur & Kultur och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Flickan och skammen

Flickan och skammenFör många år sedan läste jag Flickan och skulden, en reportagebok om samhällets syn på våldtäkt och de kvinnor som blir offer för våldtäkter, hur de ifrågasätts och hur våldet normaliseras. Länge har jag tänkt läsa även uppföljaren, Flickan och skammen, som mer fokuserar på hur samhället ser på kvinnors sexualitet. Det handlar om ryktesspridning, smutskastning och skam, framförallt det som kallas för slutshaming på engelska.

Wennstam skriver att kvinnor i alla tider har smutskastats för sin sexualitet. Den kvinnliga lusten har alltid varit ifrågasatt, omgiven av förmaningar och kontroll. Den kvinna som inte har följt den snäva mallen har stämplats, degraderats, blivit paria. Ord som hora, luder, vandringspokal, madrass och fladderfitta förföljer kvinnor som inte beter sig så som samhället menar att kvinnor borde bete sig med sin sexualitet. Kvinnor och flickor har i alla tider stämplats och smutskastats för sin sexualitet. Ibland har det inte ens med faktiska sexuella handlingar att göra, kvinnor kan lika gärna kallas slampa för sin klädsel eller sätt att prata. En kvinna som tar plats, i offentligheten eller i klassrummet, kan snabbt degraderas genom att stämplas som hora. Inget är mer effektivt för att oskadliggöra en kvinna, för att få hennes person och hennes ord att bedömas annorlunda. För det en ”hora” säger eller gör bedöms utifrån en helt annan skala. Det är inte lika mycket värt, inte lika viktigt eller sant. Ordet färgar av sig på allt.

Idag lever vi dessutom i en digital värld där orden som skrivs om en flicka inte går att sudda bort. De sprids med otrolig hastighet, hur långt som helst. En kommentar eller en bild finns kvar för oöverskådlig framtid. För den som utsätts för ryktesspridning innebär det att övergreppet aldrig tar slut. Risken att vara näst på tur att bli kallad hora får dessutom majoriteten av tjejer att begränsa sig och anpassa sitt beteende när det kommer till sex, romantik och relationer. Rädslan för horryktet påverkar därför alla kvinnor, menar Wennstam.

Det är viktiga och brännande ämnen som Katarina Wennstam – som vanligt – tar sig an i sin reportage- och debattbok. Det är jobbig läsning. Säkert också provocerande för vissa. Men desto viktigare att dessa saker belyses. Boken varvar faktaavsnitt med berättelser från kvinnor om hur deras erfarenheter ser ut. Katarina Wennstam står alltid på de utsatta flickornas och kvinnornas sida och det är deras röster som får komma till tals. Boken är ingen ögonöppnare för mig, men jag hoppas att den är det för många andra. Och jag hoppas att den används och diskuteras i skolor och i rättssalar. Bara så kan en riktig förändring ske.

Boken har fått viss kritik för att den är spretig, rörig och för att den behandlar så stort material och så stora tidsperioder att Wennstam mer skummar på ytan än fördjupar och analyserar. Jag kan hålla med, den tillför som sagt inte så mycket nytt för min del och upplägget gör den aningen tungläst. Boken hade nog behövt ett snävare fokus för att kunna gå djupare och därmed beröra än mer. Inte desto mindre är den viktig, aktuell och välbehövlig i samhällsdebatten.

Flickan och skammen finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.