Barnboksbloggen

Välkommen till Barnboksbloggen. Här kan du läsa boktips och recensioner av såväl barnböcker som vuxenböcker. Emellanåt anordnar vi tävlingar, temaspecialer och annat spännande. Maila gärna om du har förslag på vad du vill läsa om på Barnboksbloggen.

barnboksbloggen@hotmail.com

 

Instagram

barnboksbloggen

Bokbloggar.nu

februari 2018
M T O T F L S
« Jan    
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728  

Skönlitteratur vuxen

Norra Latin

Norra LatinIdag börjar diskussionen av Norra Latin i Barnbokscirkeln på Facebook. Det är en rejäl bok på närmare 600 sidor som handlar om två tjejer, Tamar och Clea, som båda börjar i ettan på gymnasiet. De har valt att gå på skolan Norra Latin i Stockholm, på teaterprogrammet. Det är en skola med gamla anor dit det krävs antagningsprov och bra betyg för att ta sig in. Clea har haft många roller trots att hon inte ens börjat gymnasiet ännu och hennes mamma, som nu är en populär skådespelerska, gick på Norra Latin, så det var självskrivet för Clea att även hon skulle gå där. Tamar hade det inte lika enkelt. Hon har bott i Östersund och bara spelat teater där i en lokal teatergrupp. Men hon brinner för teatern och har alltid velat gå på Norra Latin. Det visar sig dock att det kanske inte var bara hennes talang som gjorde att hon kom in på skolan…

Tamar har svårt att få vänner i sin nya klass. Clea däremot befinner sig ständigt i klassens centrum. Inte minst sedan hon blir ihop med den berömda filmstjärnan Jack Helanders son Tim. Men Tim mår inte bra och drar tyvärr ner Clea i sitt mående och destruktiva leverne. Tamar är kär i Clea och vill inget annat än att Clea och Tim ska göra slut så Clea blir glad som förut igen. Det dröjer inte långt in på den nya terminen innan de får höra en spökhistoria, eller vandringsägen, som handlar om skolan och om en elev som tidigare gått på skolan, vid namn Erling Jensen. Många tror att det är just en historia utan sanning, men Tamar blir varse om att det i allra högsta grad är en sann berättelse. Tamar ser Erling och han vill ha hennes hjälp.

Jag vill inte avslöja mer om boken, men den är riktigt, riktigt spännande. En bladvändare. Jag blir glad för att jag får ta del av teatervärlden och jag älskar alla citat och hänvisningar till böcker, filmer och pjäser. Författaren Sara Bergmark Elfgren är känd för sin och Mats Strandbergs triologi Cirkeln och för podcasten De dödas röster. Att hon kan skriva så man blir fängslad visste jag förstås sedan tidigare, men jag blev ändå förvånad över att jag, som stressad heltidsjobbande och halvtidspluggande småbarnsförälder, lyckades sluka denna tjocka bok utan att knappt märka av dess längd. Men visst, ska man vara lite hård så finns det ändock transportsträckor som skulle kunna plockas bort. Språket är lättläst och det flyter på så bra. Porträtten av Tamar och Clea känns också väldigt levande, liksom beskrivningen av byggnaden Norra Latin. Omslaget är underbart, det fastnade jag ordentligt för. Den realistiska grunden med skolvardagen och tjejernas liv utanför skolan känns väldigt realistisk. Den övernaturliga delen är också lagom tycker jag som egentligen inte alls brukar läsa sånt. Det är magiskt och övernaturligt emellanåt, men det övergår aldrig till regelrätt fantasy. Den som tror och hoppas på regelrätt skräck får dock leta vidare, här är det mer en touch of övernaturligt, á la Maria Gripe eller Ingelin Angerborn. Så det beror nog mycket på vad man har för förväntningar, det är ju en rejält hypad bok. Men jag gillade boken och kommer definitivt att rekommendera den till flera av mina låntagare som jag också tror kommer att gilla den. Och det här är en bok som många lär gilla, såväl unga som vuxna. Bäst av allt är att detta är den första delen i en planerad serie, Stockholmsserien, och jag är grymt nyfiken på hur författaren kommer att fortsätta. Om det kommer att vara samma huvudkaraktärer, om kommande böcker utspelas i samma miljö och så vidare. Ser verkligen fram emot fortsättningen.

Norra Latin är utgiven av Rabén & Sjögren och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Vi kommer snart hem igen

Vi kommer snart hem igen (inbunden)I lördags var det förintelsens minnesdag (27/1) och jag passade på att skylta om det på biblioteket. Vi har fått in en fin utställning från Forum för levande historia som heter Aldrig mer – Om folkmord. Det är viktigt att synliggöra, och att aldrig glömma det som hänt.

Häromdagen fick jag också en fin bok som handlar om samma ämne. Vi kommer snart hem igen heter den och den är skriven och illustrerad av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting. Det är en seriebok som alltså handlar om förintelsen. Den är indelad i olika kapitel: förord, Tobias, Livia, Selma, Susanna, Emerich, Elisabeth, Andra världskriget, Ordlista och Vill du veta mer. Förordet, som är skrivet av Jessica Bab Bonde, berättar om den här bokens viktigaste personer, nämligen just Tobias, Livia, Selma, Susanna, Emerich och Elisabeth. De var alla barn eller ungdomar under förintelsen och den här boken består alltså av deras berättelser. De här personernas liv började precis som ditt och mitt, med mat, kläder, familj, vänner och samma tankar och funderingar och bekymmer som alla andra barn. Men så plötsligt förändrades deras liv. För vissa långtsamt, för andra mer drastiskt över en natt. De fick inte längre gå på vissa gator, inte leka med andra barn i parken, inte gå i skolan, de tvingades flytta, det finnas inga pengar, ingen mat. Det blev ransonering, föräldralösa gatubarn fyllde trottoarerna, barn och äldre dog av undernäring, barnen tvingades arbeta, de blev misshandlade, tvingades gömma sig. All glädje, trygghet och vanlighet försvann. Samtidigt pågick livet precis som vanligt för andra människor runtomkring dem. En del protesterade, andra låtsades inte se, eller brydde sig inte. Så småningom skickades folk iväg till koncentrationsläger eller förintelseläger, både män, kvinnor och barn. Där blev de tilldelade ett fångnummer. Som Tobias berättar ”Vi förvandlades till något annat än människor, något som det var lättare att döda. Vi fick ett fångnummer. Jag var ingen människa längre. Jag var ett nummer”. Tobias berättar också att när han var sex år satt han gömd på en vind i en månad och tjugo dagar för att inte nazisterna skulle hitta honom.

Vi får också ta del av de andra personernas öden, som Livia som så länge önskat sig en röd cykel och äntligen fått en på sin födelsedag. Men det dröjer inte länge förrän det bestämdes att judar inte längre får ha fordon, så hon måste lämna ifrån sig den till myndigheterna. Eller Elisabeth, vars familj slets isär: ”Vi duschades och håret rakades av. Det var sista gången jag såg mamma och mina yngre systrar Magdalena och Judith. Mamma var 41 år då. Mina systrar var 14 och 12 år”. Livia berättar också att hon aldrig fick krama sin pappa en sista gång och att även hon duschades och rakades: ”de tog ifrån oss det sista av vår mänskliga värdighet. Vi såg alla likadana ut”. Selma berättar att tyskarna sköt hennes bror Samuel ute på gården till hans flickväns hus för att han trotsat utegångsförbudet när han hjälpte flickvännen och hennes mamma att flytta till det judiska ghettot. Hon berättar också: ”Ghettot skulle tömmas på alla som inte kunde arbeta. Barnhem, sjukhus och ålderdomshem tömdes. Vi fick ställa upp oss på gårdarna och de gamla, sjuka och barnen rensades ut”. Emerich berättar att han såg sig i en spegel efter att ha blivit befriad: ”Jag såg ett skelett med levande ögon. Jag var 21 år, 175 cm lång och vägde 34 kilo”.

Det är ett svårt ämne att ta in, personernas öden är förstås oerhört gripande, men det är svårt att föreställa sig att det verkligen har hänt och hela händelseförloppet är såklart ännu svårare att förstå. Men serieformatet och den enkla, men berörande texten gör det lite enklare att närma sig ämnet. Och som sagt, det är så viktigt att belysa det och det är bra att det ges ut sådana här böcker nu medan det faktiskt fortfarande finns möjlighet till vittnesskildringar. Serieformatet gör att det också mer tillgängligt för alla. Som ni förstår så öppnar boken såklart upp för samtal, det är det som är meningen med den. Och det finns också en lärarhandledning till den. Boken innehåller också tidslinje och kartor för att ytterligare underlätta.

I boken skildras också personernas första möten med Sverige, för alla har ju kommit hit efter sina upplevelser i sina respektive hemländer. Och detta tänker jag kan vara skönt att läsa om för dagens flyktingar som kommer till Sverige. Igenkänning och även där en öppning för samtal.

Det här är en måste-bok för samtliga skolor. Den vänder sig till barn ungefär från 11 år och jag tänker att det kan vara bra att de inte är så mycket yngre än så, det är trots allt ett svårt ämne. Men det är viktigt, oerhört viktigt, så jag hoppas att alla mellan-, hög- och gymnasieelever får ta del av boken och gärna alla vuxna också. För det finns absolut ingen övre åldersgräns. Berättelserna är så gripande och rörande så de hade kunnat stå för sig själv, men de blir extra levande tack vare Peter Bergtings otroligt uttrycksfulla, mörka och realistiska bilder.

Vi kommer snart hem igen är utgiven av Natur & Kultur och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

 

Pappas pojke

Pappas pojkePappas pojke är den senaste boken i serien om åklagaren Jana Berzelius som är skriven av Emelie Schepp. Jag har läst och gillat alla de tidigare böckerna, mycket just för huvudpersonens skull. Dels är hon väldigt olik många av de andra deckarkaraktärerna som jag läst om tidigare och dels för att hon inte är polis utan åklagare, vilket gör att man får insyn i en annan verksamhet än man är van vid i deckarsammanhang. Jana Berzelius har ju dessutom en mörk hemlighet som har dels att göra med hennes inristning i nacken och dels med Danilo som i denna bok sitter i fängelset. Hela tiden medan man läser undrar man när hennes hemlighet kommer att avslöjas, det känns som att det snart blir så.

Pappas pojke inleds med att en sexårig pojke försvinner i samband med att hans mamma mördas. Som så vanligt i sådana här sammanhang så är det pappan som blir huvudmisstänkt. Men så enkelt är det inte. Det visar sig vara ett betydligt mer komplicerat fall och dessutom visar sig familjebanden inte heller vara så som man tror att de är. Parallellt med denna handling har Jana sin egen agenda för att inte röja sin hemlighet.

Precis som de tidigare böckerna av Emelie Schepp så är även Pappas pojke välskriven, spännande och har ett starkt driv som för berättelsen framåt. Jag ser redan fram emot nästa bok i serien. För mig är det inte alls konstigt att författaren tilldelades priset Årets deckarförfattare både 2016 och 2017.

Pappas pojke är utgiven av HarperCollins Nordic och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Midnattsflickor

MidnattsflickorMidnattsflickor är Jonas Moströms tolfte bok, men den tredje i serien om Nathalie Svensson och Johan Axberg. Kommissarie Johan Axberg är ju välkänd från den tidigare serien som handlade om hans liv som polis i Sundsvall och några av de mordfall han löst genom åren. I boken Himlen är alltid högre bytte dock Moström huvudperson. Den boken handlar nämligen om Nathalie Svensson som är psykiatriker. I de kommande böckerna har de båda huvudpersonerna mötts, så nu deltar både Nathalie Svensson och Johan Axberg i Rikskriminalens gärningsmannaprofilgrupp där de tar sig an några av landets svåraste fall.

När Midnattsflickor utspelar sig är det valborg i Uppsala, studenternas stora högtid. Men inom bara ett par dygn våldtas två kvinnliga studenter. Inom kort hittas ytterligare ett offer, men nu har gärningsmannen inte bara nöjt sig med att våldta henne, hon hittas nämligen död, strypt och dessutom utstuderat utplacerad i den anatomiska teatern i en av universitetets äldre byggnader. Det visar sig att historia och religion kommer att vara ämnen som är viktiga under utredningens gång. Dessutom finns det flera möjliga gärningsmän att fokusera på, liksom ett kvinnofientligt, sektliknande ordenssällskap som poliserna tvingas infiltrera.

Eftersom det finns flera potentiella gärningsmän hålls vi läsare på halster genom hela boken och det gillar jag. Boken är inte förutsägbar utan spännande. Dessutom gillar jag de båda karaktärerna som kompletterar varandra bra och ger olika slags insyn i utredningsarbetet, både från polisiärt och psykiatriskt håll. Det anas ju en liten kärlekshistoria dem emellan också, och jag skulle gärna se fram emot att den utvecklas lite mer. Moström skriver lättläst och fängslande precis som alltid.

Midnattsflickor är utgiven av Lind & co och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Döden ingen ser

Döden ingen serAnne-Marie Schjetlein har specialiserat sig på deckare i sjukhusmiljö och den senaste boken i serien heter Döden ingen ser. Sedan tidigare har det kommit ut två titlar i serien, nämligen Döden kvittar det lika och Döden den bitterbleka. Böckerna handlar om kirurgen Andreas Nylund och hans kollegor. Det börjar med att en sjuksköterska hittas död på tågrälsen efter att ha sökt jobb utanför vården, och sedan följer fler dödsfall/mord. Andreas ser med fasa att det är hans närmaste kollegor som får sätta livet till, de kollegor som var med i hans team när ett ödesdigert misstag gjordes. Den här deckaren har som fokus att belysa sjukhuspersonalens allt mer pressade arbetssituation och den överhängande risk som därmed finns för att allvarliga misstag begås. Författaren har självlång erfarenhet från sjukvården, vilket märks med tanke på hur realistiskt det skildras det vardagliga arbetet i sjukhuset. Däremot känns inte mordgåtan så trovärdig. Jag känner att det blir lite för mycket. Det finns ett viktigt budskap i den här boken och det är intressant, och det är väldigt viktigt att stressen och pressen i vården blir uppmärksammad och belyst. Men kanske hade den blivit det ännu lite mer om det kändes som ett scenario som faktiskt skulle kunna hända i verkligheten. Jag tror säkert att det även i verkligheten skulle kunna ske ett mord på detta sätt, men inte så många som sker i boken, det blev för mycket, för orealistiskt, och det är synd på en viktig berättelse. Dock så tycker jag att karaktärerna är intressanta, boken är snabbläst och det var underhållande läsning, så jag kommer säkert att fortsätta följa Schjetleins författarskap.

Döden ingen ser är utgiven av Bokfabriken och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Färjan

FärjanFärjan är Mats Strandbergs första skräckroman för vuxna. Den utspelar sig på en Finlandsfärja och kortfattat kan man säga om handlingen att det börjar med två passagerare som inte riktigt tillhör denna världen. Det är en mor och hennes son och de är vampyrer. De har inte samma agenda, mor och son. Mamman vill anlända till Finland och börja ett nytt liv där. De kan ju inte stanna för länge på varje plats för då väcks misstankar, till exempel om varför pojken aldrig växer upp. Sonen däremot vill inte längre leva i skymundan, han är maktgalen och vill typ ta över mänskligheten. Hans mål är att så många som möjligt av färjans passagerare och anställda har blivit bitna innan de är framme i Åbo. Han vill att de nybitna, nyfödda vampyrerna ska invadera Finland, sprida sig över Europa.

Bokens första del är väldigt realistisk. Ett stort antal karaktärer introduceras, de är precis som vilka anställda eller passagerare som helst med goda sidor, dåliga sidor och allt däremellan. Helt vanliga människor av kött och blod. Den andra delen av boken urartar sig däremot, det blir fyllt med blod och splatter. Inte läskigt alls, mest bara grisigt. Jag har lite svårt för splatter-scenerna. Och jag blir absolut inte skrämd. Däremot blir det lite obehaglig läsning ibland när man inte vet vem som är biten, vem man kan lita på. Den plats där händelserna sker på, en Finlandsfärja, är en perfekt vald plats, precis som demensboendet var i Hemmet. Det ligger något speciellt i det faktum att folket ombord på färjan inte kan komma därifrån. Inte kan kontakta land. Inte kan få hjälp. En klaustrofobisk känsla som ger en obehagskänsla.

Precis som i Hemmet så fokuserar Färjan också på relationer och personbeskrivningar. Karaktärerna är väldigt bra skildrade. Det är många karaktärer och det finns en del stereotyper, men det är vanliga människor, sådana som man skulle kunna träffa på när som helst, vart som helst. Även de bitna människorna, de nyfödda, skildras ofta som personer, inte bara som monster. Jag ser lite likheter med Fredrik Backmans romaner om Björnstad, där också vanliga karaktärer skildras på ett utomordentligt sätt. För mig blir dock det blodiga skräckelementet någon hit, och jag är glad att jag läste Hemmet innan Färjan, för annars hade jag kanske inte vågat ta mig an den. Jag hoppas att författaren fortsätter skriva böcker som snarare liknar Hemmet  än Färjan, och framförallt att han behåller allt det psykologiska, relationerna och personskildringarna, för där ligger verkligen hans styrka, liksom det geniala berättargreppet där man som läsare ständigt överraskas och där det tar vändningar man inte räknar med. Jag blev less någon gång i sista tredjedelen av boken, där det var lite för mycket splatter för min smak, men boken är ändå en bladvändare som det inte går att sluta läsa.

Hemmet

HemmetBloggens tema för november är läskigt och läskigt kan man säga att det är i Hemmet, Mats Strandbergs senaste skräckroman. Den utspelar sig på ett demensboende. Huvudpersonen heter Joel. Han har återvänt till småstaden där han växte upp. Han bor egentligen i Stockholm där han drömmer om att försörja sig på musik, men nu har han återvänt till den plats han lämnade i tonåren. Detta eftersom han har tvingats bli förälder till sin mamma, Monika, som blivit allt mer dement och nu ska få flytta in på demensboendet Tallskuggan. På hemmet jobbar Joels barndomskompis Nina. De har inte pratat med varandra sedan tonåren, då de skildes åt på ett dramatiskt sätt som ovänner. De har inte lätt att hitta tillbaka till varandra nu heller, tvärtom försöker de helst undvika varandra. Men det visar sig att Monika snabbt blir sämre sedan hon har flyttat in på Tallskuggan. Hon får våldsamma utbrott. Och det värsta av allt är att hon tycks veta saker som hon inte borde känna till. Faktum är att det nästan är som om något okänt har tagit över henne. Det blir det som slutligen för samman Joel och Nina igen, de tvingas prata med varandra och samarbeta för att försöka rädda Monika och slutligen även sig själva.

Hemmet är krypande läskig. Sådär så man sitter på helspänn och undrar vad det egentligen är som händer. Att boken utspelar sig på ett demensboende skapar den allra bästa fonden för händelseutvecklingen. Det visar sig bli en slags exorcismhistoria, men det är ju så svårt att veta vad de gamla upplever, vad som är verkligt och inte. Det är lätt att avfärda det mesta till en början, just eftersom man vet att de inte är riktigt klara i huvudet. Men frågan är vem som har detta tolkningsföreträde, kanske är det egentligen så att de gamla har mer koll än man kan tro. Kanske har de rätt när de anar att inget står rätt till. Mats Strandberg vänder gärna på detta och försöker få oss att tänka efter. Man blir inte riktigt rädd och skrämd medan man läser/lyssnar, men det är en obehagskänsla som ger kalla kårar längs ryggen. Väldigt bra skräckkänsla enligt mig. Just det att boken utspelar sig mitt i vardagen, på en plats som de flesta känner igen och allt är så realistiskt så blir det extra obehagligt när de läskiga partierna vävs in mitt i vardagsrealismen. Jag gillar definitivt Hemmet bättre än Färjan av samma författare, den var mest blod och splatter, inte läskig alls. Tydligen ska Färjan filmatiseras och jag tror även Hemmet skulle bli bra som film, Strandberg skriver väldigt actionfyllt och filmiskt. Ett stort plus för mig som har jobbat inom äldreomsorgen är de fina skildringarna av äldreomsorgen och rutinerna på ett demensboende, de känns väldigt trovärdiga. Karaktärerna känns dock aningen stereotypa och platta, men relationerna beskrivs på ett bra sätt istället.

Hemmet finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Vi mot er

Vi mot erI augusti lyssnade jag till Fredrik Backmans Björnstad, en bok som jag till min stora förvåning insåg att jag verkligen älskade. Efter lång väntan har jag äntligen fått läsa uppföljaren, Vi mot er, och jag tyckte lika mycket om den. I den här boken berättas det om vad som hände i Björnstad månaderna efter de fruktansvärda händelser som skakade staden i första boken. Det handlar framförallt om rivaliteten mellan Björnstad och grannstaden Hed, om att hockeylaget i Björnstad ska läggas ner men som räddas i sista stund och sedan om den ursinniga kampen om pengar, makt, politik och överlevnad som härjar mellan rivalerna och som slutligen exploderar när städernas båda hockeylag möts. Det handlar om hockey, om vad den sporten gör med en stad som lever för sitt hockeylag. Men framförallt handlar den om människorna, alla de människor som lever för hockeyen eller som lever i skuggan av den.

Jag vill inte spoila något, för jag vill verkligen att ni läser båda de här böckerna, så jag berättar inte så mycket om handlingen. Däremot kan jag säga att jag är helt såld på Fredrik Backmans sätt att skriva, hans språk och hans förmåga att skildra relationer, vänskap, kärlek, småstadsliv och vardag är det få som har. Det blir så otroligt levande och fängslande att läsa om alla karaktärerna. Böckerna tar också vändningar lite nu och då, han väjer inte för att skildra även mörka ämnen, så man blir överraskad emellanåt, vilket ju är kul att få bli som läsare. Dessutom väcks det så mycket tankar och funderingar under läsningen, vilket gör att man blir utmanad i sin läsning. Det här är helt enkelt måste-läsning för alla, oavsett om man gillar sport eller inte.

Vi mot er är utgiven av Forum och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

100 hemskaste

100 hemskasteVi som har levt och verkat i bokbloggsvärlden i ett antal år känner säkert igen namnet Helena Dahlgren, eller kanske åtminstone hennes blogg Dark Places. Ni som har läst bloggen har knappast kunnat undgå att hon är en äkta skräckentusiast. Förra året debuterade hon i bokform med 100 hemskaste där hon samlat etthundra av sina allra bästa skräcktips. De spänner från 1818 till 2016. Från Frankenstein till Färjan. Från gotikmys till splatter. Tipsen har alltså en ganska ordentlig bredd, men med en sak gemensam – att de är noggrant och omsorgsfullt utvalda av en person som brinner för skräck i film och litteratur.

Tipsen är rangordnade, från 100 och ner till plats nummer 1. Vilken som innehar den åtråvärda förstaplatsen avslöjar jag förstås inte, det får ni läsa boken för att ta reda på. Men jag kan istället berätta att alla de hundra skräcktipsen är personligt skrivna och jag, som egentligen inte alls är någon skräcknörd, blir både inspirerad till att läsa/se/lyssna på en hel del av verken som presenteras och dessutom så känner jag mig mer påläst nu. Jag har mer koll på en genre som jag annars bara har nosat på, vilket förstås är guld värt för en bibliotekarie. Jag tror att det här kan vara en bok som passar en väldigt bred målgrupp, både för sådana som är som mig som har mycket kvar att upptäcka i genren, men också för sådana som är mer åt skräckentusiasthållet. Även de kan nog hitta ett och annat guldkorn man missat tidigare, men den stora behållningen är ju förstås att få läsa de personliga reflektionerna kring varje post på Helena Dahlgrens topplista. Bokens upplägg gör att den är väldigt lättläst, och det är inte heller någon bok man behöver läsa rakt igenom, utan man kan läsa något tips då och då eller bläddra för att hitta något speciellt.

100 hemskaste är utgiven av Modernista och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Björnstad

BjörnstadDet tog ett bra tag innan jag föll till föga för att läsa, eller rättare sagt lyssna på, Björnstad. Jag var rädd att det skulle vara lite för mycket hockey och dessutom blev jag lite avskräckt eftersom boken är rätt tjock och jag inte har haft särskilt mycket tid och ork för läsning nu med heltidsjobb, halvtidsstudier och fyra barn 🙂 Men förra veckan skulle jag tillbringa ett antal mil i bilen när jag skulle åka ner till Borås som ligger 75 mil bort, enkel väg. Då bestämde jag mig för att lyssna på Björnstad och det ångrar jag inte, det var ett väldigt bra resesällskap.

Som ni kanske vet vid det här laget handlar Björnstad om en hockeystad, en stad där hockey är allt och där hockeyen i flera generationer har präglat såväl staden som invånarna. Och ja, det är mycket hockey, men jag vet att boken fått en del kritik för att det är mycket hockeytermer och så, men det gick mig förbi, det var inget som irriterade mig, trots att jag varken har något intresse för eller någon kunskap kring hockey. Kanske beror det på att jag lyssnade på boken och därmed lättare kunde ”stänga av” och tänka på något annat när det blev lite ”tråkigare” partier. Boken fick dock en helt annan vändning någonstans efter kanske en tredjedel, där det istället kom att handla om ett brott, en våldtäkt, och om hur detta kom att prägla invånarna i Björnstad. Invånarna i hockeystaden Björnstad för att vara specifik. Jag som är intresserad av juridik och fascineras av hur juridiken påverkar människorna tyckte väldigt mycket om dessa delar av boken och jag fick emellanåt paralleller till Störst av allt  av Malin Persson Giolito (som jag också tyckte mycket om). Förutom sporten och brottet är det massor av andra teman som tas upp i boken. Ett av de mest centrala är vänskap, men också framgång och fall, identitet, grupptryck, människors utsatthet och sårbarhet, machokulturen inom idrotten, småstadsmentalitet och förstås massor om relationer.

Jag vet att Björnstad är en fiktiv stad, men jag kan inte låta bli att tänka på Örnsköldsvik med sitt Modo och dessutom med våldtäkten i åtanke, dra paralleller till det som hände i Bjästa, där en tjej som anmälde en jämnårig kille för våldtäkt fick samhällets misstroende på sig och det blev hon som offer som blev utsatt av samhället, medan de flesta tog parti för gärningsmannen istället. Bjästa ligger bara några mil utanför Örnsköldsvik, och för mig som är uppväxt i och har spenderat mycket tid i de trakterna så är det lätt att känna att Björnstad har tydliga kopplingar till de platserna, även om det också finns vissa detaljer som talar emot att det skulle vara just Övik som stått som förlaga till det fiktiva Björnstad. Hur som helst så är Björnstad en bra skildring av norrländska småstäder.

Boken är skriven av Fredrik Backman, en författare som blivit väldigt hyllad för sina succéböcker, men som jag faktiskt inte har läst något av tidigare. Jag hade höga förväntningar på Björnstad och jag tycker att de infriades, så nu kommer jag definitivt att läsa mer av författaren. Fortsättningen på Björnstad har precis här i dagarna kommit ut, så den vill jag självklart läsa, men jag är också nyfiken på Backmans övriga författarskap.