Barnboksbloggen

Välkommen till Barnboksbloggen. Här kan du läsa boktips och recensioner av såväl barnböcker som vuxenböcker. Emellanåt anordnar vi tävlingar, temaspecialer och annat spännande. Maila gärna om du har förslag på vad du vill läsa om på Barnboksbloggen.

barnboksbloggen@hotmail.com

 

Instagram

barnboksbloggen

Bokbloggar.nu

mars 2020
M T O T F L S
« feb    
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
3031  

Skönlitteratur vuxen

En giftig skandal

En giftig skandalÄntligen har Kristina Appelqvist kommit med en ny bok om Emma och Helena på Skövde universitet. En giftig skandal heter denna bok som är nummer fem i serien. Det ska hållas en litteraturfestival på Västgöta universitet och fokus för festivalen är Agatha Christie. Dagarna innan festivalen upptäcks en tidigare okänd brevsamling som får stor uppmärksamhet internationellt. Men detta kommer trots allt i skymundan när det sker ett mord vid invigningsmiddagen. Fler dödsfall följer och det dröjer inte länge förrän polisen inser att gärningsmannen medvetet kopierar morden ur Agatha Christies böcker.

Rektor Emma Lundgren och litteraturforskaren Helena Waller är tillbaka i en ny spännande deckare där de återigen hamnar mitt i ett morddrama. Jag har läst alla de tidigare böckerna och fastnat för dem eftersom den akademiska miljön utgör en intressant inramning. Dessa deckare är inte blodiga utan det är snarare pusseldeckare där fokus ligger på att klura ut lösningen på mordgåtan. Inte helt olikt Agatha Christies egna böcker alltså. Både Emma och Helena är fascinerande och sympatiska karaktärer, båda karriärsinriktade, men ändå trevliga och varma människor som har både små och stora problem i privatlivet vid sidan av deckargåtan. Böckerna är dessutom välskrivna, spännande och charmiga i en salig blandning.

En giftig skandal är utgiven av Piratförlaget och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Osebol

OsebolDet var meningen att jag skulle gå på föreställningen Osebol här i Hudiksvall, men den ställdes in på grund av corona-viruset som så mycket annat. Inför den läste jag i alla fall boken Osebol av Marit Kapla.

Osebol är en by vid Klaräven i norra Värmland. En liten by som successivt avfolkats och det som funnits allt eftersom har lagts ner – skolor, fabriker, affärer. Vi som vuxit upp och bott i liknande byar känner igen oss i landsbygdens förvandling och den uppgivenhet detta medför. Detta skildras också på ett nyktert, men varmt och känslosamt sätt i Marit Kaplas bok. Hon, som själv föddes i Osebol, har intervjuat i stort sett alla byns vuxna invånare mellan 18-92 år. Dessa intervjuer har hon sedan kokat ner till lyriska berättelser som går rakt in i hjärtat.

Det är invånarnas livsöden som vi får ta del av, på ett poetiskt sätt, men med deras egna ord. Det är skogsarbetare, undersköterskor, byggjobbare, grävmaskinister, folk som fötts och vuxit upp i Osebol likväl som ensamkommande och inflyttande från världens alla hörn. Alla har de något att berätta. Det kan handla om byn, älven och skogen, om vården, skolan, vargen, jakten, skidbacken och elljusspåret, eller om landsbygden, kommunen och samhället. Men det kan också vara djupt personligt, om att inte kunna få barn, att förlora någon man älskar, att vara eldsjäl i den lokala dansklubben, att brinna för sitt jobb, att fly från krig, att jobba i skogen eller tillbringa många mil i bil när man jobbar inom hemtjänsten… De intervjuade berättar om sina liv, om hur livet tedde sig förr och hur det har förändrats genom åren. De olika människoödena vävs samman och ger en helt unik bild av en bys själ. Det är sorg, humor, glädje, gemenskap och framförallt värme. Att boken dessutom är skriven till stor del på dialekt gör att man kommer ännu närmare de intervjuade.

Osebol är en annorlunda, unik läsupplevelse som jag aldrig kommer att glömma. Ett stycke svensk historia. En levande, målande glesbygdsskildring som knappast kan lämna någon läsare oberörd. Boken fick Augustpriset 2019 i kategorin skönlitteratur, och det var den väl värd. En värdig vinnare. Och en bok jag varmt rekommenderar till alla, oavsett vilken typ av böcker man egentligen föredrar. Är du nyfiken på den så läs gärna de smakbit jag delat här tidigare. Boken finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Skred

SkredSkred är en feelbadroman om en kvinna som har allt. Hon har ett meningsfullt jobb, en man och två friska barn. Trots det har hon ständigt en gnagande oro i bröstet. Hon springer mellan förskolan, lekparkerna, jobbet och tvätthögarna. Ändå känner hon sig aldrig tillräcklig. Aldrig en tillräckligt bra mamma, aldrig en tillräckligt bra partner, aldrig tillräckligt bra på jobbet, aldrig tillräckligt lyckad. Hon försöker med hela sitt väsen att räcka till, men tappar istället successivt taget om sig själv och om livet. Tills hon bara ser en enda väg ut.

Skred är en kort roman, liten till formatet, som går snabbt att läsa. Men det är en bok som gör avtryck. Språket är avskalat, men samtidigt poetiskt, vilket borde göra läsningen till en fröjd. Men svärtan, mörkret, den sugande spiralen som obönhörligen går nedåt gör boken till ångestfylld läsning. Extra jobbigt är det förstås att jag som heltidsarbetande fyrbarnsmamma till viss del kan relatera till huvudpersonens kravfyllda vardag. Huvudpersonen tappar fotfästet på grund av alla krav hon känner från jobbet, familjen, samhället och inte minst hennes egna inre krav att vara en närvarande, kärleksfull, engagerad mamma och partner.

Enligt Försäkringskassan har kvinnors stressrelaterade sjukskrivningar ökat med 160 procent de senaste sju åren. För många blir huvudpersonens ständiga kamp att få ihop livspusslet alltså stor igenkänning. Det kan vara en tröst att få känna igen sig, att känna att man inte är ensam om att känna och tänka som man gör. Och boken förmedlar faktiskt också ljus, hopp och en viss förtröstan. Men Skred kan också ses som ett debattinlägg – varför ser samhället ut såhär? Hur blev det såhär? Och är det verkligen såhär vi vill leva våra liv?

Skred är utgiven av Ordfront förlag och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Bokens författare Marit Sahlström arbetar som pedagog och föreläsare med fokus på unga i riskzonen för utanförskap. Hon är uppvuxen i en liten by i Hälsingland, men är numera bosatt i Stockholm. I maj kommer hon till Hudiksvalls bibliotek för ett författarsamtal om skrivande, stress, psykisk ohälsa och samhället.

De drabbade

De drabbadeKarin Wahlberg är tillbaka igen som deckarförfattare efter att ha skrivit tre böcker i romanserien Lasarettet som utspelar sig på 1950-talet. De drabbade är den nionde delen i serien om kriminalkommissarie Claes Claesson. I denna bok har han nyligen flyttat till Lund tillsammans med sin Veronika. Tillsammans försöker familjen finna sig tillrätta i sin nya stad. Dottern Klara har svårt att finna sig tillrätta i sin nya klass. Veronika möter sina utmaningar på kirurgkliniken i Malmö. Och Claes får sin första mordutredning på nya arbetsplatsen.

Det börjar med att sjukvårdsstrategen Carolina Broms hittas död i en enslig sommarstuga utanför Dalby. Hon har Fentanyl i kroppen och har blivit utsatt för ett kallblodigt överfall. Parallellt med mordutredningen möter vi strävsam sjukhuspersonal, cancersjuka patienter och anhöriga som pendlar mellan hopp och förtvivlan.

Det är roligt att återse de välkända karaktärerna efter ett uppehåll på flera år. Jag har läst alla böcker i serien tidigare. Det tog dock en liten stund innan jag kom ihåg alla detaljer kring vad som hänt tidigare. Det är dock inget måste att ha läst de tidigare böckerna eftersom boken innehåller många återblickar som hjälper en att komma in i berättelsen. Som i många andra svenska deckare får man följa karaktärernas privatliv lika mycket som själva mordutredningen. Fokus ligger inte på otäcka detaljer utan mer på pusslandet och relationerna. Den som gillar svenska deckare kommer inte att bli besviken, boken är välskriven och spännande. Det enda som drar ner betyget lite är att den känns lite väl långrandig. Det finns en hel del detaljbeskrivningar som man hade kunnat skala bort för att tajta till berättelsen lite. Samtidigt så känns det väldigt trovärdigt och realistiskt just för att Wahlberg verkligen kan sin sak – hon är ju läkare i grunden. Jag ser dock fram emot fler böcker om Claes och Veronika. Det känns som att det finns mycket att bygga nya berättelser på nu när de flyttat till ny stad och fått nya miljöer, arbetsplatser och kollegor.

De drabbade är utgiven av Wahlström & Widstrand. Boken finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

En ny tid och Doktor Bagges anagram

En ny tid  Doktor Bagges anagram

3 januari 1904

Jag är på väg nu.

Allt är packat. Jag har inte ens tid att skriva det här.

Jag fortsätter senare.

Så inleder fröken Lilly Høy sin dagbok. Hon ska precis påbörja sin första lärartjänst i det lilla jylländska samhället Thyregod. Men det kommer att dröja tjugo år innan hon tar fram sin dagbok igen. Då ligger hennes man, doktor Bagge, för döden. Först då tar Lilly itu med sina egna känslor, förväntningar och förhoppningar.

I En ny tid får vi, efter detta första stycke som kan betraktas som prolog, därefter följa Lilly från 8 oktober 1927 då doktor Bagge ligger för döden till den 1 november 1932 då hon hittat en ny man och dessförinnan hunnit leva ensam och kanske har hon också hunnit hittat sig själv.

Det är en kort och lättläst bok som utspelar sig på den danska landsbygden. En lågmäld, finstämd, intim och poetisk betraktelse i dagboksform. Lilly arbetar från början som friskolelärare och gifter sig snart med bygdens läkare som är tjugo år äldre. Ett äktenskap som inte verkar innehålla särskilt mycket kärlek och ömhet. Lilly anpassar sig helt efter maken och glömmer snart bort hur hon var som person innan hon träffade honom. När maken dör blir hon fri, men hon också hans röst i en inre, tyst dialog. Hon städar ut honom, och även sig själv, för en ny doktorsfamilj väntar på att få ta över doktorsvillan. I samband med att hon rensar, städar och slänger går hon också längs minnenas allé. Hon erinrar sig episoder som hänt, och hon ifrågasätter hur hon levt sitt liv hittills samtidigt som hon försöker resonera sig fram till vad hon ska göra med sitt framtida liv. Det handlar mycket om relationer och om livet. Om hur livet blev som det blev och om det liv som inte blev. Det handlar också om förändring och nya tider. Hur hittar man sig själv (igen) och hur gör man det i en tid av förändring?

Boken är som sagt väldigt lågmäld, det sker inga större händelser i boken samtidigt som den ju handlar om ett helt liv. Ett intimt kvinnoporträtt där man får ta del av ett helt vanligt äktenskap mellan två helt vanliga människor där mannen är den dominerade parten. Doktor Vigand Bagge är nämligen kärv, tystlåten, ibland rent av oförskämd och hans förehavanden påverkar många människor i bygden, inte bara Lilly. Det är intressant att ta del av hur man levde på den tiden och hur tillvaron kunde te sig på tjugotalet. Skildringen av det lilla danska samhället är så fin och de människor som skildras blir så levande. Såväl miljöbeskrivningar som personporträtt tecknas med varsam hand. Även om boken är tunn och lättläst är den inte snabbläst, för det finns mycket att njuta av och fundera kring medan man läser, så pauserna under läsningen blir många.

En ny tid är utgiven av Historiska Media och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

En ny tid är den första av två böcker om makarna Bagge. Doktor Bagges anagram är del två. Det är dock ingen kronologisk fortsättning på den första boken, utan den skildrar istället Doktor Bagges perspektiv på makarnas äktenskap. Vigand Bagge är en gåtfull man som vigt sitt liv åt läkekonsten. Han uppmanas skriva en text om sin läkargärning, vilket han till en början drar sig för. Men när han väl fattar pennan inser han att formuleringarna blir långt mer personliga än han tänkt sig.

Doktor Bagge berättar om sin läkargärning, om de långväga patientbesök dit han förs med häst och vagn. Han berättar om de anagram han skapar under sina långa resor och under de sömnlösa nätterna. Han berättar också om äktenskapet med Lilly, och det vi fått veta från Lilly i den första boken ställs till stor del i nytt ljus. Han är en handlingens man som föreläser om hygien och räddar så många liv han kan. Men han bär på en mörk hemlighet, ett misslyckande där flera barn i en lärarfamilj dog inom ett dygn i hans vård. Dessutom bär Doktor Bagge på en dödlig sjukdom, vilket han också behåller för sig själv. Inte ens hustrun får veta hur det är ställt. Inte förrän det nästan är för sent.

Böckerna passar bra ihop, de kompletterar varandra, skildrar olika delar av ett äktenskap och ger varandra nyanser och nya perspektiv som berikar läsningen. Framförallt tycker jag om att få Vigand Bagges syn på varför paret aldrig fick några barn. Man får också läsa en del om hans uppväxt, något som troligen bidragit till hur han själv beter sig i äktenskapet med Lilly. Men jag vet inte om man blir så mycket klokare på Vigand Bagge ens efter att ha läst hans egna ord. Egentligen inte Lilly heller. De båda är komplexa personer som är svåra att komma riktigt nära.

Böckerna är dock helt fantastiska, även om huvudpersonerna kanske inte helt igenom känns sympatiska. Ida Jessen skildrar de vanliga människornas liv under det förra seklets första decennier. Det gör hon med fingertoppskänsla, fina Jylländska miljöbeskrivningar och ett otroligt vackert språk.  Jag gillar också hur så mycket av berättelsen utspelar sig i tomrummet mellan raderna.

Doktor Bagges anagram är också utgiven av Historiska Media och finns att köpa på Adlibris och på Bokus.

Hästpojkarna

HästpojkarnaJag har sett Hästpojkarna då och då på olika bokbloggar och i sociala medier, men det var tack vare att den skulle läsas i Den digitala bokcirkeln på Facebook som jag tog tag i att läsa den och det ångrar jag verkligen inte. Att jag därmed kom att läsa två cirkusromaner direkt efter varandra blev en oväntad, men uppskattad slump.

Hästpojkarna utspelar sig både i nutid och dåtid, närmare bestämt i tjugotalets Tjeckoslovakien. Boken handlar om Anton som nyligen tagit studenten och fått jobb inom hemtjänsten. Där träffar han Alexander Kovac, en snart hundraårig man som inte pratar och som vägrar lämna sitt kök. Men de två hittar ett annat sätt att kommunicera och snart inser Anton att Alexander vill berätta sitt livs historia för honom. Han hittar foton på hästar och cirkusartister, och ett brev på Gestapo. Vad har den gamle gubben egentligen levt sitt liv?

Parallellt med den nutida berättelsen om Anton och hans vardag, däribland hemtjänstjobbet där han träffar Alexander, får vi följa två pojkar som växer upp på ett barnhem i tjugotalets Tjeckoslovakien. När den ena pojken behandlas illa rymmer de och får jobb på en cirkus. Där utför de häpnadsväckande konster på hästryggen. Cirkusen tar pojkarna vidare till Berlin och den normbrytande klubben Eldorado. Där börjar killarna förstå vad de egentligen betyder för varandra. Men samtidigt tar nazisterna makten och samhället hårdnar omkring dem.

Hästpojkarna klassificeras som ungdomsbok, men det här är långtifrån en bok som endast ungdomar tilltalas av. Jag kommer att rekommendera den varmt till de vuxna låntagarna på biblioteket. Kanske är klassificeringen dessutom olycklig då vuxna läsare riskerar att missa den just på grund av att den är klassad som ungdomsbok. Jag gillar verkligen det grafiska, stilrena och snygga omslaget. Hoppas det och titeln gör att läsarna hittar boken, för annars missar man verkligen en läsupplevelse.

Här är nämligen en bok som har allt – historia, relationer, sorg, smärta, kärlek, hopp och längtan. Jag gillar greppet där man får följa både nutid och dåtid, liksom att man får ta del av  de homosexuellas historia i och med de båda nivåerna. Jag gillar också skildringen av relationerna, dels Antons och Alexanders och dels Alexanders och Janeks relation. Jag gillar också verkligen skildringen av hur mycket en häst kan betyda för en människa, samtidigt som detta inte är någon traditionell hästbok utan så mycket mer. Detta är också en bok som utspelas på cirkus, precis som Cirkusflickan som jag skrev om igår, och jag gillar verkligen den spännande och komplexa miljön som definitivt utgör en häftig fond till berättelsen. Boken bygger på verkliga händelser och längst bak finns såväl autentiska foton som referenser för den som vill veta mer. Berättelsen är inte förutsägbar och slutet var oväntat. Boken är väldigt välskriven och gripande. Jag hade svårt att lägga ifrån mig den när jag väl börjat läsa. Det kommer också vara en bok som stannar kvar länge hos mig.

Hästpojkarna är skriven av Johan Ehn som tidigare skrivit Down Under, men den har jag inte läst ännu. Hästpojkarna är utgiven av Gilla böcker och finns att låna på biblioteket samt att köpa på Adlibris och på Bokus.

Cirkusflickan

CirkusflickanÅret är 1944 och andra världskriget rasar i Tyskland. Den sextonåriga Noa försörjer sig som städerska på en tågstation efter att ha blivit utslängd hemifrån. Då hon en kväll följer ett märkligt ljud upptäcker hon till sin fasa en godsvagn fylld med övergivna judiska barn. Innan hon hinner tänka fattar hon tag i ett spädbarn och flyr hals över huvud ut i vinternatten. Noa och barnet, som får namnet Theo, räddas och tas om hand av ett kringresande cirkussällskap, och för att smälta in tränas hon till trapetsartist. Hennes lärare är den några år äldre Astrid, en kvinna med ett hemlighetsfullt förflutet som starkt ogillar Noas uppdykande. Men kriget kommer närmare och deras skyddade tillvaro på cirkusen hotas alltmer. Theos liv är i fara och snart inser Noa och Astrid att deras enda chans att överleva är att släppa taget om sina hemligheter och våga lita på varandra.

Cirkusflickan är en bok som är svår att släppa och svår att glömma efter läsningen. Den utspelar sig under andra världskriget och berör såväl utsatta människogrupper som utsatta barn, vilket gör boken än mer svår att släppa. Att boken dessutom är inspirerad av verkliga händelser och handlar om vänskap, kärlek och mod – mitt under brinnande krig – gör den än mer gripande. Man får verkligen lära känna de båda huvudkaraktärerna Noa och Astrid. Berättarperspektivet skiftar mellan dessa båda. I ungefär vartannat kapitel är det Noa som är berättare och ungefär vartannat kapitel har Astrid som berättare. Från början upplevs Astrid som kärv och lite svår att sympatisera med, men det får sin förklaring under läsningens gång och snart tar man henne till sitt hjärta. Boken utspelar sig på en cirkus och det gör boken än mer spännande. Dessutom får man ett stycke cirkushistoria på köpet när man läser. Sista delen av boken sträckläste jag trots att jag egentligen behövde sova för länge sedan. Slutet är helt överraskande! Tycker man om historia, spänning, relationer och framförallt livsöden är detta en bok man definitivt bör titta närmare på. Detta är Pam Jenoff sjätte roman, men den första jag läser av henne.

Cirkusflickan är utgiven av Harper Collins och den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Bergens stjärnor

Bergens stjärnorSom bibliotekarie har jag naturligtvis många gånger lånat ut Jojo Moyes böcker. Hon är ju en av världens bäst säljande författare. Hennes böcker har sålt i närmare 40 miljoner exemplar världen över och bara i Sverige har hon sålt 1,6 miljoner böcker. Hon har skrivit ett femtontal romaner inom feelgoodgenren. Hennes senaste bok, Bergens stjärnor, är dock lite annorlunda eftersom den bygger på verkliga händelser i 1930-talets Kentucky och därmed även är en historisk roman.

På 1930-talet tog Eleanor Roosevelt initiativet till en helt ny satsning på utbildning. En del av den satsningen innebar ridande bibliotekarier i glesbygdsområden. Den lilla staden Baileyville efterlyste frivilliga kvinnor till att bli ridande bibliotekarier i Kentuckys bergstrakter och fem kvinnor antog utmaningen. En av dessa var Alice Wright som nyligen flyttat  från England till den sömniga lilla småstaden i Kentucky efter att hon gift sig med den stilige amerikanen Bennett Van Cleve. I England fantiserade hon om att världen skulle öppna sig för henne när hon anlände till exotiska Kentucky, men inget kunde vara mer fel. I Baileyville kände hon sig mer instängd än någonsin tidigare. Fördomarna var starka liksom samhällets förväntningar på hur man uppför sig när man är en redig kvinna. Bennett visade inget intresse för sin nya hustru och i hemmet finns också den strängt religiöse svärfadern som anser att en kvinnas plats är i hemmet och vars uppgift är att föda arvingar.

Det var inte särskilt förvånande alltså att Alice antog utmaningen, svältfödd på frihet och utmaningar som hon var. Och utmaningar fick hon. De ridande bibliotekariernas arbete var hårt och strapatsrikt. De fick tampas med beväpnade hembrännare, översvämningar och giftormar. De satt till häst hela dagarna och red runt i bergen i ur och skur för att lämna böcker till de mest avlägsna hemmen i bygden. Inte nog med det, de tvingades också tampas med fördomar, misstro, missnöje, upprördhet och hat. Männen i bygden blev nämligen rädda för att deras egna kvinnor skulle se de ridande bibliotekarierna som förebilder och själva börja kräva mer frihet. Eller att de skulle börja läsa istället för att laga mat och fostra barn. Eller, etter värre, att de skulle få opassande idéer från böckerna de lånade. En del av männen i bygden blev till och med beredda att gå hur långt som helst för att stoppa de ridande bibliotekarierna.

Bergens stjärnor är en bok som jag hade svårt att lägga ifrån mig och som jag sent kommer att glömma. Den varvar glädje och sorg, kärlek och hat, dramatik och passion. Den skildrar en stark, äkta kvinnlig vänskap likväl som både olyckliga och lyckliga kärlekshistorier. Man får också ta del av hur det kunde vara att leva på den tiden, ojämlikheten, kvinnoförtrycket, rasismen, motsättningarna mellan svarta och vita liksom mellan fattiga och rika. Man påminns om ordens makt, bibliotekens betydelse och dessutom genomsyras hela boken av en brinnande kärlek till böcker och läsning.

Boken är utgiven av Printz Publishing och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

 

Klubben och K

Klubben      K

För ett par helger sedan var jag på konferens på Orbaden Spa & Resort. Där sträckläste jag Matilda Gustavssons Klubben. Ni kanske kommer ihåg att hon tilldelades Stora Journalistikpriset för sitt reportage om den så kallade Kulturprofilens sexuella övergrepp och hans samröre med Svenska Akademien. I boken Klubben fördjupar hon berättelsen om avslöjandet som fick en av världens mest anrika kulturinstitutioner att krackelera inför öppen ridå.

Gustavsson skriver om hur hon fick idén att undersöka Jean-Claude Arnault, han som kom att kallas för Kulturprofilen, och hur hennes första trevande undersökningar kom att växa sig gigantiska och kom att innefatta även Svenska Akademien, en av Sveriges mest anrika institutioner. Vi får följa hennes journalistiska arbete, grävandet, intervjuerna, alla frågor och funderingar inför publiceringen. Jag som jobbat som journalist tycker att dessa partier är oerhört intressant.

Men Klubben är också skrämmande läsning. Hur kunde Arnaults beteende pågå under så lång tid? Alla övergrepp, alla lögner. Tystnadskulturen. Och alla dessa kulturens makthavare som hållit Arnault om ryggen. Jag har levt med våld i nära relation och är idag engagerad i att jobba mot mäns våld mot kvinnor, framförallt då våld i nära relation. Detta är en annan variant av mäns våld mot kvinnor och det är lärorikt att ta del av hur detta våld når oanade vidder i och med att kvinnornas karriärer står på spel om de berättar vad de utsatts för. Sveriges kulturelit är inte stor och om man vill nå någon vart kan man inte bli bränd genom sådana här anklagelser. Blir man inte trodd på kan man förlora allt man brinner för, sin karriär och försörjning. Och det är förstås svårt att bli trodd på när tystnadskultur sker och alla håller förövaren bakom ryggen. Trots att till och med ledamöternas egna fruar och döttrar råkar ut för Arnault låtsas man som om inget har hänt. Det är läskigt och även pinsamt att läsa om hur ”klubben” Forum likväl som i förlängningen även Svenska Akademin är en klubb för inbördes beundran. Det är framförallt pinsamt att läsa om alla kopplingar mellan Forum, Arnault och Svenska Akademien. Jag är glad att den idag rätt så förlegade Akademien faktiskt krackelerade och att nya ledamöter har tagit plats, även om jag är rädd att det krävs mer än så för att faktiskt kunna förändra den i grunden.

Arnault blev dömd till fängelse både i tingsrätt och hovrätt och hans liv kommer aldrig bli sig likt. Det kommer inte Sveriges kulturvärld eller Svenska Akademien heller. Matilda Gustavssons modiga, grävande granskning visar hur journalistik är när den är som bäst – den förändrar världen. August-nominering nästa? Jag hoppas det i alla fall!  Klubben är en otroligt bra och läsvärd bok som borde läsas av alla. Jag har också fått upp ögonen för Matilda Gustavsson som inte bara är en oerhört duktig grävande journalist utan också en väldigt skicklig skribent. Jag ser fram emot fler böcker av henne i framtiden.

Klubben är utgiven av Albert Bonniers förlag och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Efter att jag läst Klubben blev jag förstås nyfiken på att läsa Katarina Frostensons K. Frostenson har varit gift med Arnault i närmare 30 år och har i boken K redogjort för sin version av händelserna. Frostenson och Arnault flydde tillsammans från Sverige till Frankrike i samband med DN:s anklagande reportage och boken handlar om tiden i landsflykt undan förföljelse och förtal. Frostenson vänder sig ofta till Arnault i boken och det finns många passager med kärleksförklaringar direkt till honom:

Jag vet att du, min älskade, just nu förhörs av polis om våld som du inte har begått. Du skulle aldrig skada eller förnedra någon. Du har aldrig våldfört dig på en människa. Våld finns inte i din varelse, i din natur. Du må ha irrat i natten, vandrat vilse, låtit dig föras hän och inte alltid varit helt sedesam. Men tvingande eller våldsam, aldrig.

Frostenson undviker alltså sanningen, eller kan helt enkelt inte ta in vad Arnault har gjort. Visserligen kan man se på händelserna som ord mot ord, det är svårt att veta vad som egentligen har hänt och vad som är sant. I alla fall var det svårt då i slutet av 2017 och början av 2018 då denna bok utspelar sig. Nu vet vi ju att Arnault blev dömd för två våldtäkter och avtjänar sitt straff på Skogomeanstalten, så han är nog knappast så oskyldig som Frostenson vill tro.

Frostenson har ett intressant upplägg på sin bok. Den är skriven i dagboksform, men är inte enbart skriven i jag-form. En stor del av boken innehåller reflektioner av ”samtal” med olika ”reskamrater” som Frostenson kallar det, allt från Frostensons väninnor till olika kulturprofiler. Frostenson är oerhört beläst och det är intressant att se vilka citat hon valt ut. Det märks att Frostenson är poet. Boken är drömlik, suggestiv, skriven på en fragmentarisk, poetisk prosa där språket sjunger.

Jag förstår varför Frostenson skrivit sin bok. Hon har haft ett behov att förklara händelserna ur sitt perspektiv likväl som att ge en annan bild än den dominerande bilden i media. Boken kan också ses som ett försvarstal. Hon går dessutom till hård attack mot sina forna kollegor i Svenska Akademien, mot svensk media och mot svenskarna i allmänhet som enligt henne är ”ett blodtörstigt folk som skadeglatt ser på när människor söndras och faller”.

Det är dock jobbig läsning att ta del av. Jag gillar språket, citaten, reflektionerna och det faktum att boken belyser hur det är att vara utsatt för ett mediedrev, men i övrigt är det inte mycket jag tycker om tyvärr. Det känns som att Frostenson lever i sin alldeles egna verklighet som hon och maken skapat tillsammans. Hon är inte benägen att ta in vad maken är dömd för, hon kan inte för sitt liv förstå eller leva sig in i känslorna hos de kvinnor han utsatt för de sexuella trakasserierna och övergreppen. Självklart har alla rätt till sina känslor och sina upplevelser, men det gör ont att se hur Frostenson blundar även för det uppenbara. Det är dock intressant att läsa Klubben först och därefter K för att bredda och fördjupa, och för att det är extra läskigt att läsa K när man redan vet bakgrunden och alla detaljer i händelseförloppet.

K är utgiven av Bokförlaget Polaris och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

Vi, skuggorna

Vi, skuggornaVi, skuggorna är en reportagebok som handlar om de människor som lever i Sveriges skuggsamhälle. Det handlar till exempel om Aura som kom till Sverige i tron att landet var någorlunda fredat från mygel och korruption. Som jobbar 14 timmar om dagen i en restaurang i Arjeplog för 5000 kronor i månaden. Om Wilder som bodde i sin arbetsgivares garage i 4½ år och som inte ens betraktades som en hund i chefens ögon, utan som skräp.

Sverige har fått ett laglöst arbetsliv där människor från fattiga länder jobbar under slavliknande förhållanden. En ny typ av kriminalitet som inte myndigheterna kommer åt. Exploateringen pågår överallt. Människor sover inuti bilverkstäder, i skogen och på byggen.  En rad politiska beslut har skapat det så kallade skuggsamhället, som blev synligt när Akilov 2017 körde in på Drottninggatan. Han jobbade som asbestsanerare i Sverige innan han blev terrorist. En i mängden av gömda arbetare i vårt parallella samhälle.

Svenskt arbetsliv har blivit ett paradis för kriminella som vill tvätta sina smutsiga pengar vita. Svartarbetet kostar staten 66 miljarder per år. Lågt räknat. Samtidigt är stat, kommuner och landsting våra största upphandlare. Och på vis också de värsta bovarna.

Elinor Torp har skrivit ett intressant och läsvärt, men samtidigt otäckt och skrämmande samhällsreportage där hon granskar skuggsamhället och intervjuar människor som är en del av detta nya parallella samhälle. Människor som blivit lurade, som kommit till Sverige i hopp om att få en ny chans, ett nytt liv, men som istället inser att de blir behandlade som just skräp. Som inte har några rättigheter, som är helt i hand på de kriminella som använder skuggsamhället för att tjäna pengar och för att kunna tvätta sina svarta pengar vita. Människor som skadas men inte har rätt till annat än akutsjukvård. Människor som blir förnedrade, misshandlade, lurade, blåsta. Och som inte ens kan återvända hem igen eftersom de inte har pengar till resan eller är djupt skuldsatta.

Jag gillar att boken presenterar fakta om hur det ser ut i Sverige och i våra grannländer. De har nämligen kommit betydligt längre än oss både när det gäller kontroller och lagstiftning. I boken får vi som sagt också möta personer som befinner sig i skuggsamhället, människor av kött och blod vars liv vi annars aldrig skulle ha fått en inblick i, livsöden som berör och engagerar. Jag gillar just blandningen mellan fakta och skönlitterär bok, det gör att innehållet blir mer lättillgängligt. Ellinor Torp lyfter också fram vad hon tycker behöver göras för att komma till rätta med problemet. Det är inte lätt, det har gått alldeles för långt, men det går att lösa mycket med exempelvis mer tillsyn, tydligare lagstiftning, mer samordning mellan myndigheter, samt inrättandet av ett A-krimcenter så som i Norge. Det är en lättläst bok, men innehållet är svårt att glömma. Jag hoppas boken når ut till många, framförallt politiker och beslutsfattare, upphandlare och beställare, fackföreningsrörelsen och alla andra som på något sätt har med Sveriges arbetare och arbetsliv att göra.

Vi, skuggorna är utgiven av Leopard förlag. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.