Förlorat ansikte är den tredje boken i serien om Amanda Paller som är skriven av Anna Karolina. Böckerna är fristående, men precis som andra kriminalromanserier vinner de på att läsas i ordning. En stor behållning är ju nämligen att följa karaktärernas privatliv vid sidan om arbetet och där är det ju en stor fördel om man läser i kronologisk ordning.

Jag gillar Anna Karolinas böcker. Dels för att de skildrar polisarbetet på ett, åtminstone för mig, trovärdigt sätt, och de skildrar också trovärdiga brott. Men dels också för att karaktärerna är så himla bra skildrade. Amanda Paller tillför något extra till den svenska kriminalromanscenen. Hon är en ung, snygg polis, men samtidigt ensamstående mor till tvillingar i treårsåldern. Svår kombination, men det kompliceras ytterligare av att pappan till barnen är Adnan som inte direkt är någon svärmorsdröm. Just i den här boken är han misstänkt för mord och håller sig undan polisen och Amanda försöker rentvå honom trots att hon egentligen är bortkopplad från utredningen. Det finns också en fd poliskommissarie, Magnus, som i en av de tidigare böckerna blev dömd för våldtäkt. I den här boken har han kommit ut och försöker komma på fötter igen efter fängelsevistelsen, men det blir inte bättre än att han hamnar mitt i en uppgörelse i den undre världen. Själva ramberättelsen i den här boken handlar dock egentligen om att en ung syrisk kvinna dumpas utanför akuten på Karolinska med allvarliga frätskador i ansiktet efter att ha blivit utsatt för en syraattack. Ett par dagar senare försvinner hon från sjukhuset trots polisbevakning.

Det här är sommarläsning för mig, en riktigt spännande deckare att sträckläsa. Jag hade svårt att släppa den, man vill bara läsa vidare för att se vad som ska hända. Det enda negativa tycker jag var bokens slut, det känns som att det kom lite för plötsligt och att författaren hade lite klurigt med att knyta ihop alla lösa trådar på slutet samtidigt som hon förstås vill hålla dörrarna öppna för en ny bok i serien. Förlorat ansikte är utgiven av Norstedts förlag och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Ta mig härifrån är en bok som passar perfekt in på juni månads tema i Temaläsning 2017 som är landsbygd, glesbygd, hembygd. Ta mig härifrån är nämligen en serieroman som handlar om människor med olika bakgrunder, verkligheter och drömmar, men med det gemensamma att de alla lever långt ifrån storstaden. Hos dem krockar frihetslängtan med tryggheten i det bekanta. Det är en samtidsskildring av ett Sverige som de flesta svenskar har en relation till, men som få pratar om. Illustratören Emma Ahlqvist är själv uppväxt på glesbygden och tycker förvisso att det var ett fantastiskt ställe att växa upp på, men samtidigt kände hon under sin uppväxt att de som bodde på glesbygden inte var så viktiga i samhället. Emma ville flytta ifrån sin uppväxtort så fort som möjligt efter att hon slutat skolan, precis som modebloggaren Jessika som hon skildrar i boken.

Jag är själv också född i en by 1,5 mil ifrån en liten stad, en håla, och kan med rätta säga att jag känner igen mig väldigt väl i den här boken. Att längta bort och tillbaka är temat för boken. Ett träffsäkert tema skulle jag säga för alla vi som är födda på landsbygden eller i småorterna har nog upplevt just detta. Man längtar bort, man vill uppleva något mer, vara en del av något större. Men för de allra flesta tror jag också att det också åtminstone så småningom även kommer en längtan tillbaka. För även om man under tonåren mest vill ifrån sin uppväxtplats kan det mycket väl komma en dag då man faktiskt ser de fördelar som det ju finns med att växa upp på en mindre plats. Om inte annat när man själv får barn. Det låter som en klyscha, men jag märker själv många i min närhet som flyttar tillbaka till vår uppväxtstad och det stora antalet hemvändare i Sverige generellt kan ju inte ha fel.

Temat för boken är alltså intressant och det belyses på flera olika sätt. Det ryms inte bara en utan flera berättelser i boken och det är flera olika huvudpersoner och karaktärer som vill samsas om utrymmet, vilket kan göra det lite spretigt samtidigt som det ju är en fördel att kunna belysa ur flera perspektiv. Jag gillar illustrationerna eftersom de känns äkta, genuina och vardagliga, men framförallt gillar jag texten som känns väldigt humoristisk, träffsäker, ärlig och varm.

Ta mig härifrån är utgiven av Syster förlag. Den finns bland annat på Adlibris och på Bokus.

Fixaren är den tredje delen i deckarserien Mord i Hudiksvall. Att jag läste denna bok just i juni passade perfekt eftersom jag bor bara några mil från Hudiksvall och denna månads tema är ju just landsbygd, glesbygd, hembygd.

Boken inleds med att en 25-årig man skjuts ihjäl på öppen gata efter ett biobesök. Alldeles i närheten hittas hans vän också svårt skadad. Kriminalinspektör Johan Rokka blir den som leder förundersökningen. Men inte nog med att ett mord inträffar i Hudiksvall, det dröjer inte länge förrän polisen också måste börja utreda ett försvinnande också. I Hudiksvall finns nämligen ett unikt företag som just nu står inför lanseringen av en produkt värd miljardbelopp och en av företagets nyckelpersoner försvinner spårlöst i samband med lanseringen. Samtidigt råkar Johan Rokka ut för en personlig tragedi som gör att han får svårare och svårare att fokusera på jobbet.

Tredje boken om Johan Rokka och de övriga poliserna i Hudiksvall alltså. Jag gillade de två första böckerna och jag gillar även denna. Det är en spännande intrig, karaktärerna är intressanta och miljöskildringarna trovärdigt skildrade. Jag gillar ju svenska deckare och framförallt så är det ju roligt att läsa böcker som utspelar sig på platser som man känner till och det gör ju dessa. Språket är dessutom rappt och kärnfullt, vilket gör böckerna lättlästa. Man vill inte gärna släppa dem när man väl börjat läsa, så det är riktigt bra sträckläsarböcker inför semestern.

Fixaren är skriven av Gabriella Ullberg Westin. Den är utgiven av Harper Collins Nordic och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

När Teresa Tingbrands son kom till världen tog hon fram sina penslar och skapade mitt i chocken som nybliven förälder alter egot ”Ett päron till morsa”. Bilderna lades ut på en blogg och på Instagram och de blev snabbt oerhört populära. DEt visade sig att hon inte var ensam i känslokaoset, så många hörde av sig och vad härligt att kunna skratta åt det. Idag har hon över 27 000 följare och 300 000 visningar i veckan på Instagram och nyligen har hennes debutbok släppts.

Boken Ett päron till morsa samlar många av de roliga seriestripparna från bloggen och Instagram. Det handlar alltså om humoristiska iaktagelser som Teresa gjort som småbarnsmamma, och som hon skildrar i träffande seriestrippar. Det handlar om allt från BB och första tiden med nyfödd bebis till förskolelämningar och hämtningar, vabbande, ensamtid, relationer, sömn, och så alla de där faserna man går igenom under småbarnsåren. Allt känslokaos, alla känslostormar, all kärlek man har till sitt barn. Allt detta lyckas hon fånga i träffande, tröstande, inspirerande, humoristiska serier med hög igenkänningsfaktor. En jättekul bok att bläddra i när man hinner, och en superbra present till småbarnsföräldrar.

Ett päron till morsa är utgiven av Ordalaget och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

I början av året hade Kulturkollo bokcirkel med boken Mamma är bara lite trött av Sara Beischer. Jag hade då velat läsa den ett bra tag så jag passade på att läsa den och vara med i diskussionen, men jag har inte skrivit om den förrän nu.

Boken handlar om Minna som snart ska fylla 40, är lärare och mamma. Den knappa fritid hon har är också schemalagd, det är träning, skjutsningar av barn, middagar, husrenovering, fredagsmys och klassföräldrauppdrag i en aldrig sinande ström. Hon känner att det är något som skaver, men vad vet hon inte. Hon hinner inte heller tänka efter, det är ju så mycket att hålla koll på. Man ska äta rätt, se till att barnen äter bra, uppfostra dem med rätt metod, gå ett visst antal steg om dagen, ja, alltid är det nåt. Men en dag faller Minna ihop och hon får snart diagnosen utmattningssyndrom. Hon blir sjukskriven en längre tid och så småningom påbörjar hon arbetsträning. Där möter hon Iris, Iris som är så långt ifrån Minna man kan komma. Hon lyckas sällan med sina projekt, hon lever ensam och har aldrig haft en fast anställning. Men ändå finner hon livet både njutbart och meningsfullt. Minna har svårt för Iris från början, men så småningom blir Iris hennes vän, utan att hon riktigt vet hur det gick till. Och kanske är också Iris den första riktiga vän Minna någonsin haft.

Det här är en otroligt viktig bok, det finns inte så många skildringar av utmattningssyndrom. Det är också en väldigt bra bok. Åtminstone första halvan av boken, den som skildrar Minnas liv före diagnosen och det som händer just när hon fått diagnosen. Jag har lite svårare för den del som handlar om arbetsträningen. Jag vet inte varför. Kanske är det för att jag inte känner igen mig lika mycket i den delen. För i den första delen av boken är det hög igenkänningsfaktor för mig som också haft samma diagnos som Minna. Jag läste att någon tyckte att det var jobbigt att det gick i så högt tempo i första delen av boken, men jag tycker att det ger en bra bild, för det är ju precis sådär det är strax innan man går in i väggen. Livet bara snurrar, snabbare och snabbare och till slut sker den oundvikliga kraschen. Så jag gillar boken för sin skildring av utbrändhet, men också för språket och för känslorna. Och för att det är en bok som handlar om identitetsskapande, om förändring, om att växa upp, mogna, hitta sitt rätta jag, våga stanna upp. Mod. Sådant som är viktigt och bejakande för oss alla, oavsett vilka erfarenheter vi har med oss. Läs den!

Författaren har förresten tidigare skrivit Jag ska egentligen inte jobba här som handlar om en tjej som drömmer om att bli skådespelare, men som får jobb inom äldreomsorgen i väntan på att få komma in i Stockholms teatervärld. Det är en jättebra skildring av jobbet inom äldreomsorgen. Nu är det några år sedan jag läste den, men jag minns att jag gillade den boken mycket också. Någon som läst den?

Mamma är bara lite trött är skriven av Sara Beischer och utgiven av Lind & co. Den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Under loppet av nio månader slogs Gunilla Lindhs liv i spillror. Alla hennes tre barn diagnosticerades med autism, utvecklingsstörning och betydande utvecklingsförsening, hennes man lämnade henne och barnen för ett nytt liv i Tyskland, hennes mamma avled i bukhinnecancer och hennes pappa drabbades av en allvarlig sjukdom.

Det är få som går igenom sådana livskriser som denna författare gjort under denna korta tid. Men hon gjorde det och hon tog sig igenom allt. Mycket för barnens skull. Nu berättar hon om denna tid i boken Alltid för er. Det är en självbiografisk bok som Gunilla skrivit i samarbete med Cecilia Berglund. Det är också en stark berättelse om att finnas där för sina barn oavsett vad som händer. Man kan inte låta bli att beröras av boken.

Alltid för er är utgiven av Lind & Co och den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Springpojken är den andra delen i Morden i Hudiksvall av Gabriella Ullberg Westin. Ensamfjäril var den första boken där vi fick lära känna den lite egensinniga kriminalinspektören Johan Rokka som är huvudkaraktär i serien. I den här boken hittas en ung tjej mördad dagen efter studenten. Hon är kvivskuren till döds på utsiktsplatsen Köpmanberget i Hudiksvall. Märkligt nog påminner mordet om ett fall för 20 år sedan, då en ung kvinna försvann spårlöst från sin egen studentfest. Det blir Johan Rokka som kopplas in på det nya mordet, vilket kanske egentligen inte var något bra val eftersom det var hans ungdomskärlek som försvann då för 20 år sedan. Men nu är det som det är. Han gör sitt bästa för att lösa mordet på den unga tjejen, samtidigt som han återigen börjar grotta i vad det egentligen var som hände hans ungdomskärlek. Inte nog med det, han har tidigare varit ett namn i den grovt kriminella världen och nu kommer han också att stå öga mot öga med en person han hade hoppats på att aldrig mer behöva möta.

Ja, återigen får vi alltså möta Johan Rokka och de andra karaktärerna. Just karaktärerna gillar jag starkt i de här böckerna. De känns spännande och intressanta och ganska olika många av de stereotypa karaktärer man annars ofta hittar i genren. Jag gillar också bokens språk och det faktum att den är välskriven, vilket heller inte är någon självklarhet i deckargenren tyvärr. Dessutom gillar jag förstås att den utspelar sig i Hudiksvall som är min hemkommun. Jag har precis fått hem del 3 i serien, Fixaren, som jag ser fram emot att börja läsa.

Springpojken är utgiven av Harper Collins Nordic och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Det känns som att det är länge sedan jag skrev om vuxenböcker nu och jag har faktiskt haft en period där jag läst mycket barn- och ungdomsböcker, mer än vanligt alltså. Men några spännande vuxenböcker har jag faktiskt också hunnit med att läsa den senaste tiden, jag är bara dålig på att skriva om dem.

Liv av Mikaela Bley är ett exempel. Det är den andra boken i serien om kriminalreportern Ellen Tamm som vi fick lära känna i boken Lycke. Ellen har haft en tvillingsyster som dog när de båda var åtta år. Detta har förstås präglat henne hela livet och kanske är det därför hon dragits till döden så pass att hon valt att jobba med att rapportera om den. När den här boken, Liv, börjar har Ellen accepterat att hon måste tillbaka till föräldrahemmet för att konfrontera det förflutna. Men på vägen dit stannar hon för att tanka och får då höra att en kvinna blivit brutalt ihjälslagen vid en åker en bit därifrån. Ellens nyhetsnäsa vaknar till liv, inte minst när hon inser att inget tycks veta vem kvinnan var eller vad hon ens gjorde i trakten. Ellen kan inte låta bli att nysta i den döda kvinnans öde samtidigt som hon försöker ta reda på vad som hände när hennes egen syster dog. Det visar sig att det är mycket som inte är som det verkar, varken när det gäller den döda kvinnan eller Ellens döda tvillingsyster.

Jag gillade Lycke och jag gillar Liv också. Jag hade lite svårt att komma in i Lycke till en början, men det hade jag inte med Liv. Här flöt det på direkt och spänningen bibehölls genom hela boken. Jag tycker nog att Liv är snäppet bättre än Lycke till och med. Men jag rekommenderar att läsa böckerna i rätt ordning så man får koll på vem Ellen Tamm är och vad hon har gått igenom. Man får nog mest ut av Liv då. Jag tycker att Ellen Tamm verkar vara en spännande karaktär. Jag gillar det faktum att man får följa en journalist istället för de vanliga poliserna. Jag gillar också att man får ta del av hennes privatliv och hennes förflutna parallellt med den nutida kriminalhistorien. Helt klart en läsvärd deckarserie som sticker ut lite i den övriga mängden av deckare. Jag ser fram emot fler böcker av Mikaela Bley.

Liv är utgiven av Hoi förlag och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

I helgen läste jag ut Det andra ansiktet av Mari Jungstedt som är den 13:e delen i serien om kommissarien Anders Knutas och hans kollega Karin Jacobssom vid polisen på Gotland. Jag har läst alla andra böcker i serien och det var kul att återigen få ”träffa” karaktärerna som jag ju följt ganska länge nu.

Jag gillar persongalleriet och som vanligt tycker jag mycket om att få ta del av polisernas vardag även utanför jobbet. I just den här boken brottas Anders och Karin med lite relationsproblem, där Anders känner sig förvirrad när det gäller sina känslor, vilket Karin förstås märker av. Jag tror många kan känna igen sig i sådana funderingar. I böckerna får man ju även möta journalisten Johan Berg, även om han inte direkt hade så mycket framträdande roll i just denna bok. Det tycker jag är synd, för jag hade velat att han och hans familj fick ännu mer plats, liksom Johans kollega Pia. Det är kul när man får se mordgåtan från två olika håll – både poliserna och journalisterna jobbar ju med fallet kan man säga, fast det blir förstås ur två helt olika synvinklar och det är intressant tycker jag.

Ja, mordfallet då, för ett sånt måste det ju naturligtvis vara i en kriminalroman. Det är lite extra spännande den här gången. En känd konstnär hittas nämligen mördad i sitt sommarhus på Gotland, fastkedjad i sängen med handbojor. Vittnen har sett en snygg kvinna i närheten av mordplatsen…. Ytterligare ett mord inträffar lite senare i Stockholm och det finns många likheter mellan de båda.

Trots att jag som sagt har läst hela serien och absolut kommer att fortsätta läsa kommande delar så känner jag att Mari Jungstedt har sjunkit lite i mina ögon. Det är lite ojämn kvalitet på de olika böckerna i serien och jag känner att framförallt böckerna på slutet har tappat i kvalitet. De är lättlästa och underhållande, men inga böcker man lägger på minnet. Det som gör dem värda att läsa är persongalleriet och så förstås Gotlandsmiljöerna.

Fler som läst Mari Jungstedts senaste böcker, vad tycker ni?

Äntligen har jag fått möjlighet att läsa Prio ett av Emelie Schepp som jag längtat efter att läsa ända sedan jag såg att det skulle komma en uppföljare till Märkta för livet och Vita spår. Denna bok är en fortsättning på serien och huvudrollen är som tidigare åklagaren Jana Berzelius. Nu är det ett tag sedan jag läste de andra två, men jag tror att denna tar vid ganska precis där Vita spår slutar. Boken inleds med att en kvinna hittas svårt misshandlad, eller ja, snarare torterad och stympad, i sin lägenhet. En av de som är först på plats till brottsplatsen är ambulanssköterskan Philip. Så småningom hittas fler offer och det visar sig vara lite väl många kopplingar till Philip. Det är Jana som är förundersökningsledare, men hon har inte bara de bestialiska morden att ta hand om. Hennes egen mor dör i en hjärtinfarkt. Till synes en normal död, men kanske ändå inte. Dessutom rymmer Danilo (som vi ju kommer ihåg från de tidigare böckerna) och att han är på fri fot är något som påverkar Jana ordentligt.

Ja, återigen får man alltså träffa Jana, som är en ganska mångfacetterad person och det blir allt mer intressant att lära känna henne. Mordgåtan var jag inte sådär superintresserad av denna gång. Det dröjde inte länge förrän jag förstod vem det var som låg bakom morden. Men det är ju alltid intressant att få följa med i polisen, åklagarens och denna gången också sjukhuspersonalens arbete, och detta skildrades på ett intressant sätt. Dessutom gillar jag sättet Emilie Schepp skriver på. Det är högt tempo, det händer mycket, det är intressant persongalleri och böckerna är lättlästa och snabblästa, så även Prio ett rekommenderar jag därför till alla deckarälskare. Nu ser jag fram emot nästa bok i serien.