Döden ingen serAnne-Marie Schjetlein har specialiserat sig på deckare i sjukhusmiljö och den senaste boken i serien heter Döden ingen ser. Sedan tidigare har det kommit ut två titlar i serien, nämligen Döden kvittar det lika och Döden den bitterbleka. Böckerna handlar om kirurgen Andreas Nylund och hans kollegor. Det börjar med att en sjuksköterska hittas död på tågrälsen efter att ha sökt jobb utanför vården, och sedan följer fler dödsfall/mord. Andreas ser med fasa att det är hans närmaste kollegor som får sätta livet till, de kollegor som var med i hans team när ett ödesdigert misstag gjordes. Den här deckaren har som fokus att belysa sjukhuspersonalens allt mer pressade arbetssituation och den överhängande risk som därmed finns för att allvarliga misstag begås. Författaren har självlång erfarenhet från sjukvården, vilket märks med tanke på hur realistiskt det skildras det vardagliga arbetet i sjukhuset. Däremot känns inte mordgåtan så trovärdig. Jag känner att det blir lite för mycket. Det finns ett viktigt budskap i den här boken och det är intressant, och det är väldigt viktigt att stressen och pressen i vården blir uppmärksammad och belyst. Men kanske hade den blivit det ännu lite mer om det kändes som ett scenario som faktiskt skulle kunna hända i verkligheten. Jag tror säkert att det även i verkligheten skulle kunna ske ett mord på detta sätt, men inte så många som sker i boken, det blev för mycket, för orealistiskt, och det är synd på en viktig berättelse. Dock så tycker jag att karaktärerna är intressanta, boken är snabbläst och det var underhållande läsning, så jag kommer säkert att fortsätta följa Schjetleins författarskap.

Döden ingen ser är utgiven av Bokfabriken och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Förlorat ansikte är den tredje boken i serien om Amanda Paller som är skriven av Anna Karolina. Böckerna är fristående, men precis som andra kriminalromanserier vinner de på att läsas i ordning. En stor behållning är ju nämligen att följa karaktärernas privatliv vid sidan om arbetet och där är det ju en stor fördel om man läser i kronologisk ordning.

Jag gillar Anna Karolinas böcker. Dels för att de skildrar polisarbetet på ett, åtminstone för mig, trovärdigt sätt, och de skildrar också trovärdiga brott. Men dels också för att karaktärerna är så himla bra skildrade. Amanda Paller tillför något extra till den svenska kriminalromanscenen. Hon är en ung, snygg polis, men samtidigt ensamstående mor till tvillingar i treårsåldern. Svår kombination, men det kompliceras ytterligare av att pappan till barnen är Adnan som inte direkt är någon svärmorsdröm. Just i den här boken är han misstänkt för mord och håller sig undan polisen och Amanda försöker rentvå honom trots att hon egentligen är bortkopplad från utredningen. Det finns också en fd poliskommissarie, Magnus, som i en av de tidigare böckerna blev dömd för våldtäkt. I den här boken har han kommit ut och försöker komma på fötter igen efter fängelsevistelsen, men det blir inte bättre än att han hamnar mitt i en uppgörelse i den undre världen. Själva ramberättelsen i den här boken handlar dock egentligen om att en ung syrisk kvinna dumpas utanför akuten på Karolinska med allvarliga frätskador i ansiktet efter att ha blivit utsatt för en syraattack. Ett par dagar senare försvinner hon från sjukhuset trots polisbevakning.

Det här är sommarläsning för mig, en riktigt spännande deckare att sträckläsa. Jag hade svårt att släppa den, man vill bara läsa vidare för att se vad som ska hända. Det enda negativa tycker jag var bokens slut, det känns som att det kom lite för plötsligt och att författaren hade lite klurigt med att knyta ihop alla lösa trådar på slutet samtidigt som hon förstås vill hålla dörrarna öppna för en ny bok i serien. Förlorat ansikte är utgiven av Norstedts förlag och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Fixaren är den tredje delen i deckarserien Mord i Hudiksvall. Att jag läste denna bok just i juni passade perfekt eftersom jag bor bara några mil från Hudiksvall och denna månads tema är ju just landsbygd, glesbygd, hembygd.

Boken inleds med att en 25-årig man skjuts ihjäl på öppen gata efter ett biobesök. Alldeles i närheten hittas hans vän också svårt skadad. Kriminalinspektör Johan Rokka blir den som leder förundersökningen. Men inte nog med att ett mord inträffar i Hudiksvall, det dröjer inte länge förrän polisen också måste börja utreda ett försvinnande också. I Hudiksvall finns nämligen ett unikt företag som just nu står inför lanseringen av en produkt värd miljardbelopp och en av företagets nyckelpersoner försvinner spårlöst i samband med lanseringen. Samtidigt råkar Johan Rokka ut för en personlig tragedi som gör att han får svårare och svårare att fokusera på jobbet.

Tredje boken om Johan Rokka och de övriga poliserna i Hudiksvall alltså. Jag gillade de två första böckerna och jag gillar även denna. Det är en spännande intrig, karaktärerna är intressanta och miljöskildringarna trovärdigt skildrade. Jag gillar ju svenska deckare och framförallt så är det ju roligt att läsa böcker som utspelar sig på platser som man känner till och det gör ju dessa. Språket är dessutom rappt och kärnfullt, vilket gör böckerna lättlästa. Man vill inte gärna släppa dem när man väl börjat läsa, så det är riktigt bra sträckläsarböcker inför semestern.

Fixaren är skriven av Gabriella Ullberg Westin. Den är utgiven av Harper Collins Nordic och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Springpojken är den andra delen i Morden i Hudiksvall av Gabriella Ullberg Westin. Ensamfjäril var den första boken där vi fick lära känna den lite egensinniga kriminalinspektören Johan Rokka som är huvudkaraktär i serien. I den här boken hittas en ung tjej mördad dagen efter studenten. Hon är kvivskuren till döds på utsiktsplatsen Köpmanberget i Hudiksvall. Märkligt nog påminner mordet om ett fall för 20 år sedan, då en ung kvinna försvann spårlöst från sin egen studentfest. Det blir Johan Rokka som kopplas in på det nya mordet, vilket kanske egentligen inte var något bra val eftersom det var hans ungdomskärlek som försvann då för 20 år sedan. Men nu är det som det är. Han gör sitt bästa för att lösa mordet på den unga tjejen, samtidigt som han återigen börjar grotta i vad det egentligen var som hände hans ungdomskärlek. Inte nog med det, han har tidigare varit ett namn i den grovt kriminella världen och nu kommer han också att stå öga mot öga med en person han hade hoppats på att aldrig mer behöva möta.

Ja, återigen får vi alltså möta Johan Rokka och de andra karaktärerna. Just karaktärerna gillar jag starkt i de här böckerna. De känns spännande och intressanta och ganska olika många av de stereotypa karaktärer man annars ofta hittar i genren. Jag gillar också bokens språk och det faktum att den är välskriven, vilket heller inte är någon självklarhet i deckargenren tyvärr. Dessutom gillar jag förstås att den utspelar sig i Hudiksvall som är min hemkommun. Jag har precis fått hem del 3 i serien, Fixaren, som jag ser fram emot att börja läsa.

Springpojken är utgiven av Harper Collins Nordic och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Det känns som att det är länge sedan jag skrev om vuxenböcker nu och jag har faktiskt haft en period där jag läst mycket barn- och ungdomsböcker, mer än vanligt alltså. Men några spännande vuxenböcker har jag faktiskt också hunnit med att läsa den senaste tiden, jag är bara dålig på att skriva om dem.

Liv av Mikaela Bley är ett exempel. Det är den andra boken i serien om kriminalreportern Ellen Tamm som vi fick lära känna i boken Lycke. Ellen har haft en tvillingsyster som dog när de båda var åtta år. Detta har förstås präglat henne hela livet och kanske är det därför hon dragits till döden så pass att hon valt att jobba med att rapportera om den. När den här boken, Liv, börjar har Ellen accepterat att hon måste tillbaka till föräldrahemmet för att konfrontera det förflutna. Men på vägen dit stannar hon för att tanka och får då höra att en kvinna blivit brutalt ihjälslagen vid en åker en bit därifrån. Ellens nyhetsnäsa vaknar till liv, inte minst när hon inser att inget tycks veta vem kvinnan var eller vad hon ens gjorde i trakten. Ellen kan inte låta bli att nysta i den döda kvinnans öde samtidigt som hon försöker ta reda på vad som hände när hennes egen syster dog. Det visar sig att det är mycket som inte är som det verkar, varken när det gäller den döda kvinnan eller Ellens döda tvillingsyster.

Jag gillade Lycke och jag gillar Liv också. Jag hade lite svårt att komma in i Lycke till en början, men det hade jag inte med Liv. Här flöt det på direkt och spänningen bibehölls genom hela boken. Jag tycker nog att Liv är snäppet bättre än Lycke till och med. Men jag rekommenderar att läsa böckerna i rätt ordning så man får koll på vem Ellen Tamm är och vad hon har gått igenom. Man får nog mest ut av Liv då. Jag tycker att Ellen Tamm verkar vara en spännande karaktär. Jag gillar det faktum att man får följa en journalist istället för de vanliga poliserna. Jag gillar också att man får ta del av hennes privatliv och hennes förflutna parallellt med den nutida kriminalhistorien. Helt klart en läsvärd deckarserie som sticker ut lite i den övriga mängden av deckare. Jag ser fram emot fler böcker av Mikaela Bley.

Liv är utgiven av Hoi förlag och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

I helgen läste jag ut Det andra ansiktet av Mari Jungstedt som är den 13:e delen i serien om kommissarien Anders Knutas och hans kollega Karin Jacobssom vid polisen på Gotland. Jag har läst alla andra böcker i serien och det var kul att återigen få ”träffa” karaktärerna som jag ju följt ganska länge nu.

Jag gillar persongalleriet och som vanligt tycker jag mycket om att få ta del av polisernas vardag även utanför jobbet. I just den här boken brottas Anders och Karin med lite relationsproblem, där Anders känner sig förvirrad när det gäller sina känslor, vilket Karin förstås märker av. Jag tror många kan känna igen sig i sådana funderingar. I böckerna får man ju även möta journalisten Johan Berg, även om han inte direkt hade så mycket framträdande roll i just denna bok. Det tycker jag är synd, för jag hade velat att han och hans familj fick ännu mer plats, liksom Johans kollega Pia. Det är kul när man får se mordgåtan från två olika håll – både poliserna och journalisterna jobbar ju med fallet kan man säga, fast det blir förstås ur två helt olika synvinklar och det är intressant tycker jag.

Ja, mordfallet då, för ett sånt måste det ju naturligtvis vara i en kriminalroman. Det är lite extra spännande den här gången. En känd konstnär hittas nämligen mördad i sitt sommarhus på Gotland, fastkedjad i sängen med handbojor. Vittnen har sett en snygg kvinna i närheten av mordplatsen…. Ytterligare ett mord inträffar lite senare i Stockholm och det finns många likheter mellan de båda.

Trots att jag som sagt har läst hela serien och absolut kommer att fortsätta läsa kommande delar så känner jag att Mari Jungstedt har sjunkit lite i mina ögon. Det är lite ojämn kvalitet på de olika böckerna i serien och jag känner att framförallt böckerna på slutet har tappat i kvalitet. De är lättlästa och underhållande, men inga böcker man lägger på minnet. Det som gör dem värda att läsa är persongalleriet och så förstås Gotlandsmiljöerna.

Fler som läst Mari Jungstedts senaste böcker, vad tycker ni?

Äntligen har jag fått möjlighet att läsa Prio ett av Emelie Schepp som jag längtat efter att läsa ända sedan jag såg att det skulle komma en uppföljare till Märkta för livet och Vita spår. Denna bok är en fortsättning på serien och huvudrollen är som tidigare åklagaren Jana Berzelius. Nu är det ett tag sedan jag läste de andra två, men jag tror att denna tar vid ganska precis där Vita spår slutar. Boken inleds med att en kvinna hittas svårt misshandlad, eller ja, snarare torterad och stympad, i sin lägenhet. En av de som är först på plats till brottsplatsen är ambulanssköterskan Philip. Så småningom hittas fler offer och det visar sig vara lite väl många kopplingar till Philip. Det är Jana som är förundersökningsledare, men hon har inte bara de bestialiska morden att ta hand om. Hennes egen mor dör i en hjärtinfarkt. Till synes en normal död, men kanske ändå inte. Dessutom rymmer Danilo (som vi ju kommer ihåg från de tidigare böckerna) och att han är på fri fot är något som påverkar Jana ordentligt.

Ja, återigen får man alltså träffa Jana, som är en ganska mångfacetterad person och det blir allt mer intressant att lära känna henne. Mordgåtan var jag inte sådär superintresserad av denna gång. Det dröjde inte länge förrän jag förstod vem det var som låg bakom morden. Men det är ju alltid intressant att få följa med i polisen, åklagarens och denna gången också sjukhuspersonalens arbete, och detta skildrades på ett intressant sätt. Dessutom gillar jag sättet Emilie Schepp skriver på. Det är högt tempo, det händer mycket, det är intressant persongalleri och böckerna är lättlästa och snabblästa, så även Prio ett rekommenderar jag därför till alla deckarälskare. Nu ser jag fram emot nästa bok i serien.

Så var den alltså här, den sista, avslutande romanen om kriminaljournalisten Annika Bengtzon, Järnblod. I många år har jag följt henne och hennes liv på tidningen, men också hennes privatliv där hon först levde i ett misshandelsförhållande med Sten hemma i uppväxtorten Hälleforsnäs, och senare i Stockholm där hon så småningom träffade Thomas och fick två barn med honom. På slutet av bokserien har hon levt som singel och därefter skapat en stor bonusfamilj med Jimmy, hennes barn och hans barn. Som journalist har hon dock genom serien varit trogen tidningen Kvällspressen, men genom bokserien har man kunnat se att medievärlden förändras, papperstidningar läggs ner, journalisterna tvingas bli multireportrar och webben tar allt större plats. Författaren Liza Marklund är duktig på att skildra vad som händer i samhället, vad som händer i omvärlden och vilka förändringar som sker runt omkring oss. Och eftersom denna serie har funnits i så många år så är det också lätt att skönja tidens förändringar. Den första boken i serien, Sprängaren, utkom redan 1998 och den sista boken, Järnblod, kom ut 2015. Flera av böckerna är också filmatiserade.

I Järnblod är det dags för papperstidningen att gå i graven och chefredaktören Anders Schyman är tänkt att vara den som för tidningen Kvällspressen dit. Det påverkar förstås alla anställda på ett eller annat sätt. Men något annat som påverkar Annika Bengtzon betydligt mer personligt är att hennes syster är försvunnen. Annika och Birgitta har inte särskilt mycket kontakt och det här inte Annika haft med sin mamma heller under åren sedan hon flyttat från uppväxtorten. Men nu tvingas Annika åka tillbaka till Hälleforsnäs och konfronteras med sin barndom och sitt förflutna. Samtidigt som systerns försvinnande gnager i Annika så sker också en uppmärksammad rättegång om ett bestialiskt mord på en uteliggare.

Liza Marklund är en författare som har fått väldigt mycket kritik för sina böcker, men hon har också blivit väldigt uppmärksammad som författare. Många anser att hon är den som inledde vågen av svenska deckardrottningar, som nu är ett givet fenomen i den svenska litteraturen. För sin första bok Sprängaren fick hon det första Polonipriset för bästa svenska kvinnliga deckarförfattare. Samtidigt har hon blivit väldigt kritiserad för sina böcker om Mia (Gömda och Asyl) som handlar om en kvinna som pga hot och våld från sitt ex tvingas fly för sitt liv tillsammans med sina barn. Boken sades vara en sann historia, men det kom ut att det var betydligt mer fiktion i böckerna än vad författaren och förlaget gav sken av. Hur som helst så tycker jag att Liza Marklund är en duktig författare och jag gillar framförallt det faktum att hon gärna skildrar kvinnors utsatthet och andra aktuella teman.

Tillbaka till Järnblod då. Den sista och avslutande delen av Annika Bengtzon. Det var lite andaktsfullt att börja läsa boken. Det är ju en serie som har följt mig i så många år och det kändes märkligt att den nu skulle vara till ända. Jag hade såklart starka förhoppningar om att Liza Marklund skulle lyckas knyta ihop säcken och var rädd att de inte skulle infrias. Men det behövde jag inte vara rädd för. Jag har läst flera recensioner där de skriver att Liza avslutade med flaggan i topp och det är en bra sammanfattning. Hon knöt ihop många trådar och gav oss läsare en värdig avslutning på serien. Själva deckarintrigen är spännande och en riktig bladvändare, men bokens stora behållning är just det som sker med huvudpersonen Annika. Den här boken har mer mörker och tyngd i sig än många av de andra böckerna i serien och det passar extra bra nu som avslutning på serien. Jag kommer att sakna Annika och allt det som hon har stått för, men det känns som rätt beslut att avsluta bokserien nu och någonstans känner jag mig också färdig med Annika Bengtzon. Jag tror dock att Liza Marklund säkert har något nytt spännande projekt på gång och jag ser fram emot att få se vad det skulle kunna vara.

Järnblod är utgiven av Piratförlaget. Den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Döden kvittar det likaAndreas jobbar som läkare på ett sjukhus i Halmstad. En dag kommer det in en medvetslös kvinna till operation. Det är hans älskarinna. Hemma i den fascinonabla villan finns hans fru och barn. Olyckan får sanningar att bubbla upp till ytan, medan Andreas förtvivlat försöker hålla ställningarna. Snart börjar livet sakta raseras omkring honom.

Döden kvittar det lika är en deckare/thriller/relationsroman som utspelar sig i sjukhusmiljö. Det är Anne-Marie Schetleins debutbok. Hon är själv sjuksköterska och kan därmed skildra de vårdande miljöerna på ett mycket trovärdigt sätt. Jag gillar själv att läsa böcker som utspelar sig i sjukhusmiljö, gärna deckare som exempelvis Jonas Moströms deckarserie, så det var anledningen till varför jag blev nyfiken på den här boken.

Relationer är ett viktigt och centralt tema i den här boken. Ensamhet och en längtan efter kärlek är också centralt. Man får följa flera personers livsöden i den här boken. Dels förstås Andreas, och dels de kvinnor som finns runt honom, både frun och älskarinnan. Men också flera andra som jobbar på sjukhuset får vi lära känna. Det visar sig så småningom att trådarna till alla dessa livsöden knyts samman i slutet av boken, och boken uppmanar till en viss eftertanke. Det finns en hel del krim-inslag i boken, men det är ingen renodlad deckare. Det finns inte heller något slut där man får veta vem mördaren är. Någonstans har jag läst att det här var första delen i en triologi, så kanske fördjupas deckargåtan i kommande böcker. Boken är lättläst med korta kapitel, men jag fastnar ändå inte riktigt. Dels får jag inget riktigt grepp om huvudpersonerna. De är intressanta och har gripande livsöden, men jag kommer dem inte riktigt inpå livet. Och dels så får jag inget riktigt kläm på själva storyn. Jag kände en del förvirring under läsningen. Men kanske får man svar på några av sina frågor i de kommande böckerna.

Som debutbok var Döden kvittar det lika bra och jag tror att författaren har betydligt mer att ge, så det ska bli spännande att se hennes fortsatta utgivning. Början och slutet var riktigt bra, det var främst i mitten hon tappade lite. Ett stort plus dock för att författaren håller på spänningen ända fram till slutet. Det är definitivt ingen förutsägbar bok, vilket jag gillar skarpt. Men än så länge platsar författaren inte in bland mina favoritdeckardrottningar på listan jag publicerade häromdagen.

Boken är utgiven av Hoi förlag och finns bland annat att köpa på Adlbris och på Bokus.

DavidsstjärnorSom jag skrev i inlägget om deckardamer förra veckan så har jag läst alla Kristina Ohlssons böcker i serien om Fredrika Bergman och Alex Recht. Har dock inte skrivit om Davidsstjärnor tidigare. Den handlar, intressant nog, om en gammal israelisk legend som berättar om Papperspojken som enligt myten kommer om natten och rövar bort sina offer. En lärare på Salomonskolan skjuts till döds inför barn och föräldrar och bara några timmar senare försvinner två judiska pojkar på väg till sin tennisträning. Alla spår leder till Israel och upprepade gånger nämns Papperspojken. För Fredrika och Alex blir detta inledningen på ett av de svåraste fall de någonsin haft.

Det som gör Kristina Ohlsson till en så skicklig deckarförfattare är att hon har en tyngd bakom det hon skriver. Att bygga en hel intrig på en idag nästan bortglömd legend gör att storyn känns unik och fräsch. Samtidigt finns persongalleriet kvar som vi känner igen från tidigare böcker. I den här boken finns det många lösa trådar, men man behöver inte vara orolig, självklart knyter Kristina Ohlsson ihop dem elegant på slutet och hela pusslet fogas samman. En helt annan sak som jag gillar med hennes böcker är den snygga formgivningen av omslaget och inbindningen med den tyginklädda ryggen. Jag läste någonstans att en recensent tyckte att boken borde ha hetat Papperspojken istället och det håller jag verkligen med om. Det hade varit ett perfekt namn. Men bortsett från det så tycker jag att Davidsstjärnor är en riktigt bra deckare som håller en hög kvalitet, precis som författarens tidigare böcker.

Davidsstjärnor är utgiven av Piratförlaget och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.