Pojken som försvann är den tredje fristående deckaren i serien om kriminalkommissarie Sara Vallén. De två första heter Vit syrén och I egna händer.

Året är 1998 och en tvåårig pojke i försvinner spårlöst från en förskola i Lund. Trots polisens ansträngningar, och till moderns stora förtvivlan, förblir fallet olöst. 

Tjugo år senare får kommissarie Sara Vallén vid polisen i Lund in ett tips som tycks vara kopplat till den försvunne pojken. Samtidigt utsätts Saras döttrar Klara och Bella för trakasserier av en grupp unga män med nazistsympatier. Orsaken är att döttrarna startat en studentförening som stöder ensamkommande ungdomar i deras skolarbete. En av dessa ungdomar, Reza, hittas död i Höje å med ett hakkors inristat i pannan. Det inleds en omfattande jakt på mördaren samtidigt som Sara Vallén och kollegan Torsten Venngren följer upp de nya tipsen om den försvunne pojken från 1998. 

Jag gillade verkligen de två första böckerna som Cecilia Sahlström skrivit om kriminalkommissarie Sara Vallén. Författaren är själv polis och det känns väldigt trovärdigt det hon skildrar. Hon har också en berättarförmåga som får en att verkligen gripas tag och vilja fortsätta läsa. Den stora styrkan tycker jag ligger i skildringen av karaktärerna. Hon har lyckats skapa karaktärer som känns mänskliga och har både bra och dåliga sidor, precis som vem som helst. Hon skildrar också dynamiken dem emellan väldigt bra. Det är verkligen en arbetsgrupp som jobbar framåt för att lösa fallen och det känns så realistiskt. Jag gillar att poliserna känns som helt vanliga människor, det är inga råbarkade, udda typer som har en massa stora problem i sitt privatliv som i så många andra deckare. Tvärtom känns det hela tiden äkta. Själva mordgåtan var kanske inte den mest spännande jag läst, den handlar om människors utsatthet, om främlingsfientlighet och hat, något som ju skildrats i många liknande böcker den senaste tiden och den här boken tillför inget nytt där. Istället är det skildringen av polisyrket, utredningsarbetet och människornas agerande som är det intressanta och det som får mig att girigt sluka sida efter sida. Språket flyter lätt på och det är dessutom fina miljöskildringar från såväl Lund som Falun denna gång.

Bäst av allt är att jag har tre olästa böcker om Sara Vallén att se fram emot. Näst på tur är Hatet vi bär.

I bilen på väg till och från jobbet har jag den senaste tiden lyssnat på Patrioterna av Pascal Engman. Det är den första boken jag läser av honom och jag blev överraskad över hur jag sögs in i berättelsen och nästan längtade till jobbpendlingsresorna så jag fick fortsätta lyssna.

I boken dödas journalister från Stockholms nyhetsredaktioner, en efter en. Carl Cederhjelm och hans två medsvurna har en lista med namn som ska elimineras. De har nämligen bestämt sig för att skydda landet mot fiender och hämnas de som själva inte kan hämnas. På dödslistan finns mediepersoner som Carl och hans kumpaner anser ha mörklagt, förringat eller försvarat flykting- och invandrarfrågor.

Parallellt med det som sker i Sverige får vi också lära känna en man vid namn August som befinner sig i ett land långt bort. Han har varit soldat i främlingslegionen, men arbetar nu som livvakt åt en vapen- och narkotikasmugglande ryss.

Trots att detta är Pascal Engmans debutbok är den välskriven. Han är skicklig på att bygga upp spänning samtidigt som det som händer i boken känns ohyggligt samtida, aktuellt och skrämmande. Det skulle kunna hända här i Sverige vilken dag som helst, vilket gör boken nästan oerhört ångestframkallande.

Det är mörkt, actionfyllt och spännande i ett högt tempo. Men författaren ger sig ändå tid att bygga upp en fin kärlekshistoria mitt bland allt mörker. Personporträtten är också fint skrivna. Slutet är väldigt överraskande. Först blev jag besviken, men efter en stund insåg jag att jag gillade att boken inte slutade på det mest förutsägbara sättet. Nu är jag nyfiken på att läsa mer av Engman.

I helgen slukades jag upp av en australiensk deckare: Nämn inte de döda som är skriven av Christina Wahldén. Jag har läst nästan allt hon skrivit tidigare, framförallt hennes barn- och ungdomsböcker, och tyckt mycket om att hon inte väjt för de svåra ämnena, utan tvärtom velat belysa och ifrågasätta sådant som många andra tycker är obekvämt att prata om. Nämn inte de döda är dock något helt annat, det är den första delen i en ny deckarserie med de två australiska poliserna Jess och Bluey, samt den svenska konststudenten Greta som befinner sig i Australien. Hon har lämnat Sverige för att bearbeta ett trauma, och hon tror att staden Darwin i norra Australien är den plats där hon ska finna lugn och ro. Men lugnet uteblir när hon hittar en död kvinna på stranden. Kroppen är svårt sargad, men det står snart klart att kvinnan tillhörde ursprungsbefolkningen. Greta dras in i mordutredningen som leds av den bufflige polisen Bluey och hans unga kollega Jess. De letar efter ledtrådar i ett samhälle där man förhåller sig fritt till lagen och där människor behandlas långt ifrån rättvist. Det tätnar och blir allt mer intensivt och tidspressat. Regnperioden dröjer, luftfuktigheten är outhärdlig och brottsligheten i Darwin bara ökar.

Självklart kan man känna igen Christina Wahldéns sätt att skriva även i denna bok. Som att hon fokuserar på ursprungsbefolkningen och de klyftor och rasism som är så vanligt förekommande i landet. Christina Wahldén har tillbringat mycket tid i Australien och brinner för landet, vilket hon också berättar om i barnboken Expedition Rädda revet. Kärleken till down under märker vi av även här, liksom att skildringen av landet, dess kultur, dess befolkning, dess samhälle och dess miljöer känns så trovärdiga och realistiska. Och det är väl just skildringen av Australien som grep tag i mig och som gör att jag kommer minnas den här boken. Samtidigt som själva deckarhistorien också är spännande förstås. Det är välskrivet, om än lite förutsägbart, lagom läskigt och boken håller ett högt tempo. Karaktärerna är mångfacetterade och jag ser fram emot att lära känna dem närmare i kommande böcker. Jag ställde mig direkt i kö på nästa bok i serien på bibblan. Cyklonvarning heter den.

Nio liv är Emelie Schepps sjätte bok om den intressanta och fascinerande åklagaren Jana Berzelius i Norrköping. Det börjar med att en film med en ung man sprids på Youtube. Han är misshandlad och har en sprängladdning fastsatt om kroppen. Polisen lyckas lokalisera platsen där han befinner sig, men de hinner inte fram förrän bomben detonerar. Utredningen visar att han är den fjärde medlemmen i det kriminella nätverket Komados som har mördats på kort tid. Men frågan är om det verkligen är samma gärningsman, eftersom det är vitt skilda tillvägagångssätt. Kriminalinspektör Mia Bolander jobbar med fallen, nu tillsammans med den nye utredaren Patrik Wiking eftersom hennes kollega Henrik Levin är föräldraledig. Men det är svårjobbat, för ingen vill prata med poliserna. Ingen har hört något. Ingen har sett något.

För Jana är det denna gång otroligt viktigt att ligga steget före polisernas utredning. Hon inser nämligen att fallet har en direkt koppling till henne själv. Som om det inte vore nog har Daniel Peña släppts ut från den rättspsykiatriska vården och förhållandet med Per Åström går in i en fas som skrämmer Jana som är livrädd för närhet och att binda sig.

Som vanligt är det ett högt tempo, rappt och fartfyllt. Nio liv är spännande med ett starkt driv som lockar till vidare  läsning. Janas bakgrund ställer som vanligt till det för henne och denna del av historien är förstås ganska osannolik.  Men i övrigt handlar boken om aktuella och intressanta teman som våld och gängkriminalitet. Dessutom är ju Jana en fascinerande och intressant karaktär som det är roligt att följa. Nu är det bara att vänta på nästa bok. Men samtidigt känns det som att Jana behöver utvecklas i kommande böcker för att serien inte ska hamna på tomgång. Så det ska bli spännande att se vilka vändningar historien om henne tar.

Stormvakt är första delen i Kristina Ohlssons nya deckarserie som utspelar sig i Bohuslän. Hennes tidigare böcker har översatts till fler än 30 språk och sålts i 4,3 miljoner exemplar. Nu är hon aktuell med en ny deckarserie med August Strindberg och Maria Martinsson i huvudrollerna.

August Strindberg är inte den kände författaren utan det är, förvirrande nog, en helt vanlig man från Stockholm som lämnat en framgångsrik karriär i finansbranschen för att förverkliga sin dröm och öppna Strindbergs second hand i en gammal begravningsbyrå i Bohuslän. Men samma natt som han anländer till Hovenäset försvinner en mycket omtyckt lärare spårlöst. Hela västkustidyllen skakas av Agnes försvinnande och såväl polis som engagerade bybor söker efter henne dag som natt. Från polisen leds arbetet av Marta Martinsson, en empatisk och driven kvinna som tyvärr har ett helvete därhemma med en våldsam man. Snart rinner tiden ut, utsikterna att kunna hitta lärarinnan Agnes vid liv blir allt mindre samtidigt som det inträffar flera märkliga händelser som gör att August får känslan av att han själv sitter på en del av gåtans lösning.

Stormvakt är som sagt första delen i en ny serie och det innebär att vi får stifta bekantskap med ett helt nytt persongalleri. Både August och Maria är sympatiska, intressanta karaktärer som känns levande beskrivna med både bra och dåliga sidor. Jag som själv levt med våld i nära relation tycker mycket om att Kristina Ohlsson valt att låta en utåt sett stark kvinna som dessutom är polis bli utsatt för detta. För så är det ju i verkligheten, det är definitivt inte bara svaga som drabbas utan tvärtom förekommer våldet i alla slags familjer oavsett ålder, yrke, bakgrund osv. Det ska bli spännande att se hur Maria tar sig ur våldet och går vidare, liksom hur hennes relation till August utvecklas. Det ska också bli intressant att se hur August får bygga upp sin livsdröm och skapa ett helt nytt liv i västkustidyllen, långt ifrån storstadsstressen och finanslivet. Miljöskildringarna från Bohuslän är förstås också fina att ta del av, jag har aldrig varit där, men det verkar väldigt fint och mysigt där.

Kristina Ohlsson är ju en väletablerad författare så att boken är välskriven känns rätt självklart. Den har ett starkt driv och man vill gärna läsa vidare för att se hur det går. Själva deckargåtan blir jag inte fullt ut engagerad i, utan bokens stora behållning för mig är ändå persongalleriet och miljöskildringarna. Och det är som sagt en riktigt bra, underhållande, lättläst mysdeckare att försjunka sig i. Ser nu fram emot fler böcker om August och Maria i Bohuslän.

Stormvakt är utgiven av Bokförlaget Forum.

En död varg. En blodig gänguppgörelse. En kvinnlig lönnmördare. På ett par dygn vänds tillvaron upp och ner i Haparanda och polisen Hannah Wester förstår att detta inte blir en sommar som alla andra.

Vargasommar är första delen i en helt ny deckarserie skriven av Hans Rosenfeldt som annars brukar vara en del av författarduon Hjort & Rosenfeldt. Nu skriver han för första gången alltså på egen hand, men han har lång erfarenhet av skrivande och ligger bland annat bakom tittarsuccén Bron.

Boken utspelar sig i Haparanda och som ett annorlunda, kul men också lite förvirrande berättargrepp får också staden, benämnd som hon, egna stycken här och var i berättelsen. Annars är det Hannah Wester, polis i Haparanda, som innehar huvudrollen. Hon är en ganska vanlig kvinna, gift med vuxna barn. Hon har dock barndomsupplevelser och förluster som präglat och fortfarande präglar henne. Hon flyr ofta till sitt jobb och verkar vara bra på det hon gör. I denna bok står hon dock inför något som vare sig Hannah eller Haparanda någonsin stått inför tidigare. Det är en actionfylld deckare som skulle passa bra som film eller tv-serie och det är väl inte otroligt att vi snart får se Hannah Wester i tv-rutan tänker jag.

Jag gillade verkligen att boken utspelar sig i Haparanda. Dels för att jag alltid har haft en förkärlek för böcker som utspelar sig i norra Sverige då jag själv bor i Norrland, men dels också för att just Haparanda är en så speciell plats där den ligger alldeles intill gränsen. Tyvärr upplevde jag att berättelsen inte var särskilt engagerande trots fina miljöskildringar och välmejslade personporträtt. Kanske var det just för att det som hände kändes så långt ifrån verkligheten – mer ett filmdrama än realism. Boken är dock välskriven och avslutas med en cliffhanger som gör det svårt att låta bli att läsa även kommande böcker om Hannah Wester och Haparanda. Vargasommar är en spännande, actionfylld och lovande deckare med ett driv som gör att det är svårt att lägga ifrån sig boken. Den utges av Norstedts förlag.

Offermakaren är första delen i Viveca Stens nya serie Åremorden som utspelar sig i de jämtländska fjällen. Så härligt det var att få läsa om välkända miljöer och skönt att få drömma sig bort ett tag till mer snöfyllda trakter. Trots att det är slutet av december så har vi inte många centimeter snö där jag bor och då bor jag ändå i Norrland, om än i södra delarna av Norrland.

Huvudkaraktärerna i Offermakaren är Hanna Ahlander och Daniel Lindskog. Hanna har flytt till Åre efter en uppslitande separation som skedde samtidigt som hon tvingades lämna sitt jobb på polisen i Stockholm på grund av en konflikt. Nu befinner hon sig i sin systers fjällstuga för att slicka såren och fundera på sitt nästa drag. Daniel är nybliven pappa och inspektör vid Årepolisen. Han kämpar med sin relation och skräms ibland av sitt heta temperament. När skidsäsongen precis börjat hittas ett lik i en av liftarna och skräcken för att en mördare går lös sprider sig i bygden. Daniel får utredningen på sitt bord och snart blir även Hanna indragen. Tillsammans letar de efter mördaren samtidigt som snön yr, temperaturen sjunker och allt fler svävar i livsfara.

Jag hade verkligen svårt att lägga ifrån mig den här boken. Den var väldigt spännande och välskriven. Den är skriven i ett rappt tempo och berättarstilen med korta kapitel och ett starkt driv gör också att man bara vill läsa vidare. Både Hanna och Daniel är sympatiska karaktärer, även om båda också har en del brister vilket gör dem mänskliga och trovärdiga. Årepolisen verkar också vara en bra arbetsplats, trots att omstruktureringar och resursbrist inom polismyndigheten inte förenklar det dagliga arbetet direkt. Miljöerna är perfekta för en sådan här typ av bok och man kan ana att det kommer att komma fler deckare som utspelar sig i fjälltrakterna. Här finns mycket stoff att hämta. Jag ser också fram emot att läsa mer om Hanna och Daniel och följa såväl deras privatliv som deras yrkesliv. Hoppas bok nummer två kommer snart.

Offermakaren är utgiven av bokförlaget Forum.

Ett hem att dö för är en lättläst thriller med krypande, obehaglig stämning. Jag sträckläste i stort sett hela boken på en kväll, förutom de allra sista kapitlen som jag läste ut efter en god jullovsfrukost med saffransscones i morse.

Boken handlar om Hanna, 22 år och inflyttad till Stockholm. Hon bor i andrahandslägenheter och kollektiv i väntan på att hitta en egen bostad och hon jobbar som timvikarie på hemtjänsten i väntan på att komma in på en utbildning och få ordning på sitt liv. När hon får frågan om hon vill dryga ut kassan genom att vattna blommorna hos ett bortrest par, som bor i ett lyxigt hus i ett vackert villaområde, tar hon chansen. Men Hanna upptäcker snart att hon inte är ensam i huset. Där finns också Simone som säger sig vara vän till husägarna och hon säger att hon bor i huset tillfälligt eftersom hon gömmer sig från sin våldsamme ex-pojkvän. Men det finns något som inte stämmer, vem är egentligen Simone? Och vad är hon ute efter?

Ett hem att dö för är en bok som till stor del handlar om mänsklig psykologi. Den väcker frågor som vem man kan lita på och vart man egentligen kan känna sig trygg. Kanske historien är lite väl osannolik och huvudkaraktären lite för naiv. Men som tankeexperiment är boken väldigt intressant. Och om man tänker bort det osannolika så är boken ganska obehaglig. För visst är det ens närmaste som man mest av allt borde kunna lita på. Och visst är det i ens hem som man borde kunna känna sig som mest trygg? Allt detta utmanas i den här boken. Extra läskigt blir det också för att Hanna är en så sympatisk karaktär. Hon är så vanlig, som vem som helst, och det gör att man så lätt kan relatera till det hon råkar ut för. Hennes hemtjänstjobb och ekonomiångest är så realistiskt och inlevelsefullt och väl skildrat. Jag gillar de lite samhällskritiska skildringarna över storstädernas bostadsbrist och vikariers arbetsvillkor.

Ett hem att dö för är skriven av Lina Arvidsson och utgiven på Lind & co förlag. Det här verkar vara Lina Arvidssons vuxendebut och jag är nyfiken på hennes fortsatta författarskap. Hemma i bokhyllan väntar hennes andra bok, Blåmärken, som jag ska försöka hinna läsa under julhelgerna.

Den som lämnas ensam kvar är Viktoria Höglunds andra bok, efter debuten Den som haver barnen kär. Vi får återigen träffa psykologen Malin Dahl. Hon leder en samtalsgrupp för anhöriga till obotligt cancersjuka, ett uppdrag som tär mer på henne än hon vill erkänna. Inte blir det bättre av att flera misstänkta dödsfall inträffar och spåren leder rakt in i Malins samtalsgrupp. Samtidigt blir Malins och makens Niklas relation allt sämre och kraven från Malins oförstående chefer blir allt hårdare.

Detta är en psykologisk spänningsroman som utforskar stora och svåra frågor kring döden, de som lämnas kvar, skuld, upprättelse och hur vi människor agerar när vi står inför ett svårt ögonblick i livet. Vi får framförallt följa psykologen Malin, både i hennes yrkesliv och i privatlivet med maken Niklas och barnen Erik och Tyra. Men vi får också träffa poliskommissarie Stefan Lindgren, som också råkar vara Malins ex, och vi får följa några av de cancersjuka patienterna och deras anhöriga. Det är intressant att få ta del av flera berättarperspektiv och det gör också att berättelsen blir mer varierande och levande. Malin är ganska velig, men ändå sympatisk. Stefan däremot blir jag bara irriterad på. Händelseförloppet med mordfallen är ganska förutsägbart och inte så spänningsfyllt, det som är bokens stora behållning är snarare djupdykningen i mänsklig psykologi. När jag recenserade den förra boken tyckte jag att den var för lång, att den skulle behöva tajtas till lite, och det är samma lika för denna bok också. Den har dock ett driv som gör att det är svårt att sluta läsa. Korta kapitel och cliffhangers gör också att boken blir snabbläst och lättläst.

Den som lämnas ensam kvar är utgiven av Southside Stories.

Advokaten Sophie Ceder blir strypt till döds under en massage på Sturebadet i Stockholm. Allt tyder allt på det är seriemördaren Kameleonten som slagit till igen efter sju års uppehåll. Förklädd till allt från präst, lokalvårdare till receptionist och läkare stryper mannen med de tusen ansiktena sina offer och lämnar efter sig en tärning som souvenir.

Nathalie Svensson, Johan Axberg och de andra medlemmarna i Nationella gärningsmannaprofilgruppen blir inkallade. I jakten på landets mest utstuderade seriemördare tvingas de in i ett rollspel där både deras privata som yrkesmässiga identiteter hotas.

Samtidigt som profileringsgruppen sätter allt på spel för att gripa Kameleonten är relationen mellan Nathalie och Johan frostig. Johan har bestämt sig för att stanna hos familjen i Sundsvall, men nu berättar han något som än en gång vänder upp och ner på deras relation.

Kameleonten är den sjunde fristående delen i Jonas Moströms populära och prisbelönta deckarserie om psykiatriker Nathalie Svensson och kriminalkommissarie Johan Axberg. Den går i ett rappt tempo och det är spännande mest hela tiden, mycket beroende på att medlemmarna i profileringsgruppen nu är hotade på ett helt annat sätt än när de jobbat med andra fall. Den person som de söker denna gång är också en helt annan typ av mördare än de tidigare sett. Han är inte bara kall och skoningslös, han är också fruktansvärt välplanerad, smart och har en djävulsk plan.

Jag gillar verkligen Jonas Moströms böcker. De tidigare böckerna i serien tyckte jag mycket om för att de utspelade sig i trakterna där jag är född och uppvuxen. I de senare böckerna uppehåller han sig dock även på andra orter. Här är det Stockholm och Uppsala som framförallt är centrum. Persongalleriet är intressant, där förstås Nathalie och Johan är huvudpersoner, men även de andra medlemmarna i profileringsgruppen har ju betydande roller och känns nästan som en familj numera efter så många böcker. Moström har en berättarteknik som gör att det är svårt att lägga ifrån sig boken. Korta kapitel, mycket dialog, cliffhangers och många vändningar gör det spännande att läsa. Det blir lite osannolikt och orimligt emellanåt, men man köper det, för det är ju fiction. Själva polisarbetet och utredningarna beskrivs generellt trovärdigt och realistiskt. Kameleonten är definitivt en av de bästa böckerna i serien och slutet får mig att hoppas på att serien kommer att fortsätta leverera.

Kameleonten är utgiven av Norstedts förlag.