Veckans fråga i bokbloggsjerkan handlar om förlag:

Vilket bokförlag ligger dig varmast om hjärtat och varför?

Jag hade samma fråga i min Veckans bokbloggsfråga för drygt ett år sedan och då skrev jag ett inlägg med ett av mina favoritförlag som är Vilja förlag och som i sin tur är en del av Nypon förlag. Ett annat förlag som jag gillar är Hoi förlag, därifrån kommer många böcker som jag tycker är bra, liksom Gilla förlag och Idus förlag. Olika förlag måste jag förstås också nämna eftersom jag gillar deras tänk där inkluderande och mångfald är två viktiga nyckelord. Men jag skulle kunna räkna upp fler också – Opal, Bokfabriken, Modernista, Harper Collins Nordic och många andra.

Egentligen kanske man tänker att förlaget inte borde vara någon viktig faktor när man ska välja bok, men det är det av två aspekter. Dels för att förlaget kan ses som en slags kvalitetsstämpel. Vet man att ett förlag har som vana att ge ut böcker som är bra redigerade, korrekturlästa och genomarbetare, då vet man lite grann vad man har att vänta sig av en bok därifrån. Sedan kanske man inte gillar varje bok de ger ut, men så är det ju. Dels handlar det också om förlagets bemötande mot oss bokbloggare, som ju faller in lite på Mias helgfråga som jag också besvarade tidigare idag. Förlag som är vänligt, generöst, gärna skickar ut recensionsexemplar och rent allmänt har en bra attityd mot läsare och bokbloggare ligger helt enkelt i framkant och jag prioriterar gärna att visa upp deras böcker.

Veckans fråga i bokbloggsjerkan handlar om research:

Hur viktigt är det med research tycker du? Kan det bli för mycket ibland, stör det dig när författaren inte verkar ha någon aning om vad denne skriver, etc.

Min första tanke var att jag gillar research. Det blir ju betydligt mer trovärdigt när man känner att författaren har koll på vad hen skriver om. Men vid lite eftertanke inser jag också att det finns risk för överdrift, när en författare snirklar in sig i detaljerade beskrivningar av något som egentligen inte är viktigt för historien, och kanske gör det gång på gång, då kan det störa själva berättelsen.

Men mycket beror på vad det är för bok också. En faktabok, biografi eller liknande, då krävs det ju research, där är det väldigt viktigt, även i exempelvis deckare så kan det vara viktigt för handlingen och intrycket av boken att det känns trovärdigt, men i ”vanlig” skönlitteratur är det mer bonus. Det beror också på vad det handlar om för ämne. Böcker om sådana ämnen som jag själv tycker är intressant att läsa om kan ju förhöjas om jag får chansen att grotta ner mig i en välformulerad och insatt författares skildringar, medan långa skildringar om något som jag inte alls är insatt om snarare kan trötta ut mig. Till sist handlar det också förstås om att placera in det rätt i berättelsen. Även det som är intressant att läsa om kan ju störa om det är placerat på fel ställe i boken.

Men till sist, det som nog stör mig allra mest är nog rena stavfel, slarvfel och sakfel, sådana som borde vara sååå lätt att hitta om man bara hade korrekturläst lite noggrannare. Det har jag ett praktexempel på här nedan, en pekbok för barn 0-3 år, som jag recenserat för BTJ idag och där ordet ”pekböcker” är felstavat inte bara en utan två gånger i den korta baksidestexten…

Denna vecka tänkte jag vara med i Bokbloggsjerkan igen, för det här ämnet passar mig riktigt bra!

Lottens bokblogg skulle vilja veta hur du tror att man kan inspirera barnens läsande. Har du några goda exempel?

Vilket sammanträffande! Jag har precis skrivit en uppgift till skolan (bibliotekarieutbildningen) där en av frågorna var hur bibliotekarier kan jobba för att väcka läslust 🙂

Om vi istället utgår från föräldrars perspektiv så tror jag att en av de viktigaste sakerna är att det måste finnas böcker tillgängliga. Att ha många böcker hemma och att ofta byta ut dem eller komplettera utbudet gör förstås det enklare att väcka läslusten. Högläsning är en annan sak som jag tror är väldigt viktig. Jag läser högt för mina barn varje kväll, även för 8-åringen som numera läser riktigt bra på egen hand. Att också samtala om och diskutera de böcker man läser är något som ger mervärde till läsningen. Jag tror också på att böckerna ska finnas nära barnen, på deras nivå, i deras rum, så att de själva kan plocka ut och bläddra i en bok när andan faller på och att de själva kan välja kvällens högläsningsbok.

Jag vill också slå ett slag för biblioteken som ju jobbar för just detta, att väcka läslust – på biblioteken finns inte bara ett stort utbud av böcker för alla åldrar, utan också utställningar, aktiviteter och evenemang kopplat till böcker och läsande. För äldre barn kan deltagande i bokcirklar eller liknande vara en rolig och social ingång till att läsa mer.

Jag tror även på att läsningen ska vara lustfylld. Finns det något värre än när någon ”tvingar” en att läsa en bok. Jag tror att sådana skoluppgifter t ex lätt kan döda läslusten. Jag förstår att i undervisningssyfte kanske det behövs ibland, men jag hoppas att det finns alternativ, t ex att eleven får välja mellan ett antal böcker på samma tema. Jag tror inte heller på att man som förälder ska försöka styra barnens läsning, t ex bort från serier och manga till att läsa klassiker, det är nog tyvärr också ett effektivt sätt att döda läslusten istället för att väcka den.

Inte att förglömma är också att ta tillvara på de möjligheter som finns idag. Läs en bok, se filmatiseringen av den och diskutera skillnaderna mellan bok och film. Låt barnet lyssna på ljudböcker. Låt barnen blogga om de böcker de läst eller visa upp på Instagram.

Lägg ner lite tid på att hitta rätt bok till rätt barn. Har ditt barn en idol eller ett stort intresse, försök hitta böcker som handlar om just detta. Då är det större chans att hen läser än om boken handlar om något som hen inte alls är intresserad av.

Sist men inte minst så är ju vi vuxna förebilder för barnen. Vi bokbloggare behöver kanske inte oroa oss, vi läser ju rätt mycket så det är kanske stor chans att våra barn tar efter oss (eller tvärtom rebellerar 😉 Men man behöver faktiskt inte själv vara storläsare för att vara en bra förebild för barnen när det gäller läsning. Man kan t ex skjutsa barnen till biblioteket, ge barnen böcker i present och julklapp, uppmuntra barnet när hen läser, ställa frågor om de böcker hen läser osv. Jag har själv föräldrar som verkligen aldrig läser. Har aldrig sett dem läsa en enda bok. På sin höjd läser de lokaltidningen och mamma kan någon enstaka gång bläddra i någon veckotidning. Trots detta har jag blivit en storläsare, bokbloggare, litteraturvetare, bibliotekariestudent och dessutom skrivit två egna böcker 🙂

jerka11Äntligen är Bokbloggsjerkan tillbaka! Denna vecka frågar Annika:

Har du avgett några nyårslöften när det gäller läsning, böcker, författare etc.? 

Jag ger kanske inte riktigt nyårslöften längre, men brukar vid varje årsskifte sätta ihop några mål för året och fundera på vad jag vill ha mer/mindre av under det kommande året.

Här kommer mina läsmål för 2016:

Ge mig själv mer lästid och mer bloggtid. Jag behöver ägna mig mer åt mig själv och sådant som gör mig glad och ger mig energi under 2016 och dit hör verkligen läsningen. Men jag har också många planer för bloggen, inte minst min utmaning Temaläsning 2016.

Jag måste göra ett krafttag när det gäller hyllorna med olästa böcker och recensionsexemplar som jag inte hunnit blogga om ännu. Men jag ska också rensa ut bättre här hemma, skänka bort eller sälja sådana böcker som jag vet att jag inte kommer att läsa igen.

Jag ska försöka vara med i många olika bokliga utmaningar och arrangemang. Jag kommer att fortsätta delta i bland annat Top Ten Tuesday, Tematrio, Kvinnoalfabetet och En smakebit. Jag kommer också att fortsätta köra Veckans Bokbloggsfråga som jag startade här i slutet av året. Dessutom har jag planer på att starta upp en bokcirkel på Facebook. Jag hoppas också på att få komma iväg på några kulturarrangemang, men det brukar vara ganska magert utbud här i Hälsingeskogarna. Drömmen vore att få komma iväg på Bokmässan, men det lär knappast bli av i år heller tyvärr.

Alla de läsutmaningar jag tänker vara med i under 2016 har jag samlat i detta inlägg:

Läsutmaningar och andra utmaningar 2016

Dags för en ny bokbloggsjerka. Veckans fråga kommer från Mia Eggeman och är lite enklare att besvara än de senaste veckornas kluringar.

Mia undrar nämligen hur vi får plats med alla böcker?

Jag svarar som många andra – jag får inte plats! Jag jobbar hemifrån som frilansjournalist och har ett arbetsrum där också mitt bibliotek är. Där finns fem fullstora Billybokhyllor som rymmer mina böcker och mina jobbpärmar. Men trots detta så är bokhyllorna överfulla och böcker måste ligga ovanpå andra böcker. Drömmen vore att ha tillräckligt mycket plats så att jag kan ha bra koll på olästa böcker och biblioteksböcker, samt att de böcker som jag vill spara är fint sorterade, kanske med lite luft på hyllorna och gärna en och annan prydnadssak på hyllorna också för att bryta av lite. Men dit är det minst sagt en bra bit kvar…

Generellt så tycker jag dock betydligt mer om fysiska böcker än om e-böcker. Och jag vill vara omgiven av böcker. Fast jag håller faktiskt på att långsamt men säkert gå igenom alla böcker. Behovet av att äga böcker har faktiskt minskat de senaste åren och jag har också hittat tillbaka till biblioteket igen. Jag känner inte längre något behov att äga skönlitteratur som jag redan har läst. Jag läser ytterst sällan om böcker. Därför är det främst facklitteratur som sparas numera samt vissa specifika böcker som betyder mycket för mig. Men det tar tid att gå igenom och rensa alla böcker. Dessutom är det en betydande del av mina böcker som tillhör den där berömda ”att-läsa-högen” och de kan jag förstås inte göra mig av med förrän jag har fått tid att läsa dem. Så min lösning för att få plats med böckerna kanske snarare borde handla om att få mer tid för läsning, än möjlighet att köpa fler bokhyllor 🙂

Veckans fråga i Bokbloggsjerkan är en spinoff från Roberts fråga förra vecka:

Vilka moderna böcker tror du kommer att räknas som klassiker om hundra år?

När det gäller barn- och ungdomsböcker finns det en hel del böcker som har påverkat en hel generation. Harry Potter, Engelforstriologin, Twilight och Hungerspelen hör dit bland annat. För de yngre barnen borde Stina och Carin Wirséns böcker vara blivande klassiker.

Vuxenböcker är nog lite svårare. Jag har inte läst den själv, men Jag heter inte Miriam av Majgull Axelsson har varit väldigt omtalad i media och verkar vara en stark och gripande historia om flera ständigt aktuella teman. Utrensning av Sofi Oksanen har också varit väldigt hyllad, men den har jag inte heller läst själv. Boktjuven av Markus Zusak såg jag också att flera andra har svarat här i Bokbloggsjerkan, liksom Patient 67 av Dennis Lehane, men det är också ytterligare två böcker jag själv inte har läst. Så mycket böcker att läsa, så lite tid…

Veckans intressanta fråga i Bokbloggsjerkan kommer från Koko. Såhär lyder den:

Jag tycker ibland att bokbloggosfären fokuserar onödigt mycket på det som är nytt och spännande. Jag skulle vilja komma med en utmaning: blogga om en bok (eller flera) som är minst hundra år gammal, men fortfarande läsvärd. Vuxenbok, barnbok, facklitteratur, vad du vill. Motivera!

Det har slagit mig också någon gång att det är väldigt mycket fokus på ny litteratur. Inte heller bara ny litteratur i förhållande till klassiker, utan också nyutgivna böcker i förhållande till böcker som bara är några år gamla eller tio, tjugo år gamla. Jag tror att det till stor del hänger ihop med att de flesta förlag endast delar ut recensionsexemplar av just nyutgivna böcker. I bokbloggsvärlden så blir man också ofta matad med information kring nyheter, kommande utgivning och så vidare. Kanske beror det också på att många bokbloggare redan har läst klassikerna innan de börjat blogga (främst kanske under skoltiden). Kanske kan det till och med bero på att man i skolan har blivit bortskrämd från klassikerna? Eller att de generellt sett har ett rykte om sig att vara svårlästa och svårtillgängliga? Eller att man ofta har blivit matad med filmatiseringar eller hänvisningar till klassiker som gör att det känns som att man faktiskt redan har läst boken, fastän man inte har det. Ta bara Alice i underlandet som exempel, hur många känner till historien från annat håll och hur många har verkligen läst boken?

Men jag håller med, lite tråkigt är det faktiskt när man surfar runt bland bloggarna och ser att det blir väldigt många inlägg och recensioner om ett fåtal titlar. Bara nu senast har man kunnat se recensioner av Kvinnan på tåget av Paula Hawkins på väldigt många bokbloggar. Nu säger inte jag att man inte ska läsa eller skriva om nya böcker. Jag gör det ju själv också. Dessutom är säkert de böcker som många bloggar om också bra, annars skulle ju inte alla vilja läsa och skriva om dem. Men ibland vore det roligt att få se lite mer variation. Därför var det också roligt med denna veckas fråga som får en att tänka till och reflektera lite.

Själv har jag läst en hel del klassiker eftersom jag läst lite mer än 90 hp i litteraturvetenskap. Många av de böckerna kändes dock påtvingade, just eftersom jag skulle läsa dem i en kurs och oftast också tentera läsningen på ett eller annat sätt. Det fanns också en hel del tidsbrist med i spelet tyvärr. Vi fick säkert också läsa en hel del utdrag ur klassiker i högstadiet och gymnasiet, men det har jag förträngt. Vilket förresten öppnar för en helt annan fråga, nämligen hur man ska kunna göra klassiker lättillgängliga och intressanta för skolelever…

Rent generellt kan jag också säga att jag mest föredrar nyutgiven litteratur före klassiker, men variation är bra och jag gillar att läsa klassiker för att få ta del av litteraturhistorien och för att få andra perspektiv. Så självklart finns det många guldkorn bland klassikerna.

Brott och straff var en av de böcker jag gillade. Jag gillade också Shakespeares böcker, bland annat Hamlet och Romeo och Julia. Barnen från Frostmofjället är också en läsvärd klassiker, som dessutom utspelar sig i Norrland och är skriven av Laura Fitinghoff som kommer från samma stad som mig! Apropå barnböcker så får vi naturligtvis inte glömma Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige som är skriven av Selma Lagerlöf.

Jag vill också slå ett slag för Stadserien av Per Anders Fogelström som inleds med Mina drömmars stad. Den kom 1960 och har alltså inte minst 100 år på nacken (även om den utspelar sig i Stockholm i slutet av 1800-talet), men jag tycker ändå att den är värd att nämna då man pratar om läsvärd litteratur som inte är nyutgiven.

Bland de klassiker som jag inte alls gillade fanns däremot Röda rummet av August Strindberg och jag minns även att jag hade svårt för Illiaden och Odysséen på litteraturvetenskapen.

Jag har dock många klassiker på min att-läsa-lista. Bland annat skulle jag vilja läsa serien om Utvandrarna av Vilhelm Moberg, Den hemliga trädgården av Frances Hodgson Brunnet, Jerusalem av Selma Lagerlöf, Möss och människor av John Steinbeck, Idioten av Fjodor Dostojevskij, Jane Eyre av Charlotte Brontë, Dracula av Bram Stoker, Frankenstein av Mary Shelley, Alice i underlandet av Lewis Carroll och Förnuft och känsla samt Stolthet och fördom av Jane Austen. Har ni läst någon av dem och kan rekommendera dem, eller finns det någon annan klassiker som jag bara måste läsa?

Sist, men inte minst vill jag rekommendera Sannas svar på denna bokbloggsjerka, där hon kortfattat och insiktsfullt tipsar om många läsvärda klassiker. Se listan här.

Veckans fråga kommer från Robert och är förvisso rätt så kort, men inte alls lätt att svara på.

Varför är det nästan bara kvinnor som bokbloggar?

En mycket bra fråga som inte har något självklart svar. Jag har också observerat att det är främst kvinnor som bokbloggar, men vad det beror på vet jag inte. Kanske beror det på att det främst är kvinnor som läser? Kanske beror det på att kvinnor föredrar skönlitteratur och män facklitteratur? Kanske beror det på att kvinnor i högre grad är intresserade av att diskutera böckerna de läser? Kanske beror det på att kvinnor i högre utsträckning än män tycker om det sociala som bokbloggandet ger, inte minst att delta i utmaningar och liknande? Kanske handlar det om att det känns mer accepterat för kvinnor att läsa, blogga, delta i bokcirklar, delta i läsutmaningar och så vidare?

Jag tror helt enkelt inte att det finns något självklart svar på den här frågan, men det är en väldigt intressant och viktig fråga. För jag tror att själva kärnfrågan är djupare än inom bara bokbloggsvärlden. Jag tror att det bottnar sig redan i grundskolan och attityden till läsandet där, men även intresset för läsning grundläggs ju tidigt och det gäller att hålla intresset kvar. Eftersom jag pluggar till bibliotekarie är detta något som är och kommer att vara centralt för mig och det är definitivt något som jag kommer att grubbla vidare på.

Denna veckans fråga i Bokbloggsjerkan kommer från Mia. Hon instagrammar ofta om nya böcker hon köpt eller läst och då får hon alltför ofta frågan från icke läsande människor: Hur hinner du läsa så mycket?

Själv tycker jag att jag läser alldeles för lite nuförtiden, men jag kan förstå att även folk i min omgivning kan ställa den frågan eftersom de inte läser alls. Med små barn, studier och jobb blir min lästid tyvärr alldeles för begränsad i det skede av livet som jag befinner mig just nu. Det jag saknar absolut mest är stunden innan jag somnar. Förr läste jag alltid en lång stund från det jag gick och lade mig tills det att jag släckte lampan (eller somnade med boken på magen). Med sambo som störs av ljuset och med (oftast) två barn i sängen är det en omöjlighet att läsa innan jag somnar nuförtiden. Dessutom är jag så trött efter mina intensiva dagar att jag oftast somnar så fort jag lägger huvudet på kudden. Jag saknar också de dagar då man kunde ligga flera timmar nedbäddad i soffan och bara sträckläsa en bra bok utan att bli störd.

Jag önskar alltså att jag hade ännu mer tid för att läsa. Inte minst för nöjesläsning. Nu går ju en hel del av min lästid åt till att läsa kurslitteratur eller böcker som jag ska recensera i jobbet. Men faktum är ju att jag faktiskt läser en hel del tid trots allt och detta förklarar jag helt enkelt med att läsningen är en så naturlig del av mitt liv att det är svårt att välja bort den. Jag prioriterar läsningen och struntar i många andra saker istället. Läsningen får vara mitt största fritidsintresse nu när möjligheten till egen tid är så begränsad. Exempelvis så tycker jag mycket om att skriva, sy, virka, pyssla, baka och mycket mer, men istället för att lägga tid på detta just nu så är det framförallt läsningen som jag lägger min lilla fritid på. Jag slötittar inte heller på teve, jag sitter inte långa stunder framför facebook och jag spelar inga spel. Anledningen till varför jag prioriterar läsningen är förstås för att läsningen ger mig så mycket. Jag mår bra av att läsa. Det är mitt sätt att koppla av från ett stressigt vardagsliv.

Jag försöker smyga in lästid där jag kommer åt. När barnen somnat, medan jag äter frukost, medan jag sitter på toa 🙂 Dessutom är det så att jag gärna läser ungdomsböcker och deckare, vilka ofta går snabbt att läsa. Överhuvudtaget så läser jag väldigt snabbt och det bidrar förstås också till att man läser fler böcker totalt sett. Ju mer man läser, desto snabbare blir man på att läsa. Sist men inte minst så har jag också oftast med mig en bok så jag kan läsa när man måste vänta någonstans (väntsalen hos läkaren, ett försenat möte osv).

Dagens bokbloggsjerka handlar om dedikeringar:

Brukar du läsa dedikeringarna som brukar finnas i början eller slutet av böckerna? Vilken är i så fall den mest minnesvärda?

Dedikeringar är tyvärr något som jag sällan lägger på minnet. Visst läser jag dem ibland, men långt ifrån alltid. De gånger jag läser dem beror oftast på ifall boken eller författaren är extra bra och jag känner att jag vill ha mer trots att jag har läst ut boken. Ifall dedikeringarna ligger först i boken är det större chans att jag läser dem innan jag tar itu med själva texten, men ligger de i slutet så blir det efter att jag läst ut boken, om ens alls.

De gånger jag läser dedikeringarna tycker jag oftast att det bara står ”till min dotter”, ”till pappa”, ”tack till mamma, pappa, mannen och förlaget” eller liknande. Och det är väl just därför som dedikeringar sällan fastnar. De är för tråkiga och intetsägande helt enkelt. Framförallt de (oftast engelska) tack-texter som kan vara flera sidor långa och som egentligen endast säger något ifall man känner författaren och tillhör de som får ta del av tacket. Jag kommer faktiskt inte på att jag har läst någon riktigt rolig, någon särskilt bra eller extra minnesvärd dedikering någon gång. Men känner jag mig rätt så lär jag efter den här bokbloggsjerkan säkerligen läsa dem och oftare lägga dem på minnet än tidigare 😉