Denna veckan handlar det om 90-talet hos Kulturkollo. Såhär skriver de: Veckans utmaning handlar om ditt 90-tal. Vad minns du mest? Dela med dig av din 90-tals-nostalgi!

 

Jag är född 1979, så när 90-talet inleddes hade jag precis fyllt 10. Jag är född i december nämligen. Och när årtiondet slutade hade jag därmed nyss fyllt 20 år. Det innebär att jag levde i nittiotalet under hela min tonårstid. I början gick jag i mellanstadiet och det var mest hästar och böcker som gällde för min del. Jag läste Britta och Silver och var med i hästbokklubben Pollux. Jag gick i en byskola med bara ett femtiotal elever 2 mil utanför en liten stad, så min värld var ganska liten.

Så småningom började jag högstadiet inne i stan och min värld blev större. Killar blev mer intressant än hästarna (som hos så många tonårstjejer). Jag började gå på discon. Jag chattade en himla massa på IRC. Där träffade jag han som var min första stora kärlek och vi flyttade faktiskt ihop under 90-talet, när jag var 17. Jag tog studenten. Jag flyttade hemifrån. Först till min kille i grannstaden då när jag var 17 (pendlade tillbaka till skolan i uppväxtstaden varje dag), sedan flyttade vi till höga kusten och hyrde hus där när jag tagit studenten. Därefter flyttade jag till Västerås, 50 mil från min uppväxtstad, där jag fått jobb och det tog då slut med killen. Jag jobbade som personlig assistent på Teneriffa. Jag kryssade till Finland. Jag tog körkort och skaffade egen bil. Jag jobbade inom hemtjänsten på somrarna och pluggade på folkhögskola. Jag läste skrivarkurser och skrev mycket. Väldigt mycket. Jag hade massor av brevkompisar bland annat. Mina drömyrken rörde sig först från veterinär till jobb där man kunde syssla med skrivande och/eller böcker: författare, journalist och bibliotekarie. Men jag ville också bli lärare.

Jag läste också en oerhört massa under denna tid. Och såg på teveserier. Jag har alltid älskat svenska teveserier och nu slukade jag Skilda världar, Tre Kronor och Rederiet, men också Beverly Hills. Jag var på festivaler och konserter, framförallt Storsjöyran. Jag lyssnade på Tracks och spelade in egna blandband. Jag startade eget företag i slutet av gymnasiet där jag skapade hemsidor åt företag. Omkring millenieskiftet flyttade jag till Umeå och började plugga på universitetet.

Men 90-talet var också en period då jag mådde väldigt dåligt. Jag blev mobbad och utfryst i skolan. Jag hade inte så många kompisar. Att träffa den där killen var en stor vändpunkt för mig. Han kom från en annan stad, 10 mil bort, och jag fick ett nytt kompisgäng och också bättre status. Jag kände kärlek och så småningom en bättre självkänsla. Men innan dess var en lång period med ätstörningar och mycket ångest. Jag önskar idag att jag hade fått leva om den tiden, eller åtminstone få träffa mitt gamla jag och säga att jag inte behövde bry mig så mycket om vad de andra sa, och att jag skulle få ett betydligt bättre liv senare. Men det skulle dröja länge. 2006 träffade jag nämligen en annan kille, den som skulle bli pappa åt mina barn, men också där jag skulle bli utsatt för såväl psykisk som fysisk misshandel. Hade jag inte fått så dåligt, känt så dåligt självförtroende och varit så ensam som jag stundvis var under 90-talet tror jag aldrig att jag skulle ha hamnat i det förhållandet, då hade han aldrig slagit klorna i mig, och jag skulle aldrig ha känt mig tvungen att stanna kvar för att jag inte skulle vara värd bättre. Kanske är det inte så konstigt att jag idag drömmer om att få jobba med just högstadieungdomar och få dem att våga stå upp för sig själva så som jag inte kunde.

Denna vecka handlar det om döden på Kulturkollo och veckans tisdagsutmaning är:

Berätta om den mest minnesvärda döden. Välj ett dödsfall du stött på i fiktiv form som du minns alldeles särskilt väl, och berätta varför.

Döden är ju ett ämne som återkommer ganska frekvent i litteratur, så den här frågan var inte svår att hitta stoft till.

Den första boken jag kom att tänka på där döden spelar en betydande roll är Ro utan åror. Boken är skriven av och handlar om Ulla-Carin Lindqvist som var journalist och som våren 2003 diagnostiserades med den dödliga nervsjukdomen ALS. Hennes sista månader ägnade hon åt att ge upplysning om sjukdomen och ge den ett ansikte. Bland annat skrev hon Ro utan åror och hon spelade också in dokumentärfilmen Min kamp mot tiden, men avled samma kväll som dokumentären sändes i SVT. För mig var Ro utan åror den första gången jag kom i kontakt med ALS, men också första gången jag kom i kontakt med denna typ av bok, där personen som skrivit boken i stort sett levde med och skildrade sin egen dödsprocess. Det är en stark bok, även om den har några år på nacken.

Jag läser ju som bekant mycket deckare och där är död, eller snarare mord, vardag. Det ena mordet skildras värre än det andra, ibland är det tortyr med, andra gånger är det riktigt blodigt och vidrigt. Men det är få gånger dessa mordskildringar ändå stannar kvar i huvudet på en. Det finns dock en bok som sticker ut för mig och det är Carin Gerhardsens Mamma, pappa, barn. Boken inleds med att treåriga Hanna vaknar en morgon och inser att hon är alldeles ensam i en låst lägenhet. Mamma och lillebror är borta. Nästa morgon hittar Petra Westman ett svårt medtaget spädbarn i en buske och strax därefter hittas mamman. Men identifieringen dröjer, ingen verkar sakna dem. Samtidigt uppdagas fler mord och fler familjetragedier, och så fortsätter berättelsen. Även denna bok har några år på nacken nu, men jag minns hur obehagligt det var att läsa om barnens utsatthet, inte minst eftersom jag själv är mamma.

Eftersom min blogg trots allt heter Barnboksbloggen vill jag också slå ett slag för tre klassiker när det gäller barnböcker som handlar om döden.

Adjö, herr Muffin av Ulf Nilsson och Anna-Clara Tidholm handlar om hur det kan vara när ett älskat marsvin blir gammal och dör.

En stjärna vid namn Ajax av Ulf Stark och Stina Wirsén handlar pojken Johan och hans hund Ajax. De äter, leker och sover tillsammans varje dag, ända tills den dagen då Ajax inte orkar leka längre och så småningom dör.

Bröderna Lejonhjärta av Astrid Lindgren är en riktig klassiker och en fantastisk pärla för de lite äldre barnen.

 

 

Veckans tisdagsutmaning från Kulturkollo:
Finns det en berättelse ur ditt liv som du skulle vilja göra bok/film/teater konst av? Hur skulle du vilja att den framställdes eller framfördes?
och
Vilken bok vill du se på teaterscenen eller vita duken (eller i någon annan form)?

Den första frågan var lätt. Jag har levt i ett destruktivt förhållande och därför varit tvungen att bo på skyddat boende, fly från min hemstad och tillsammans med mina barn bosätta oss i en stad många mil bort och därefter fått skyddad identitet. Det tog inte lång tid innan exet fick reda på nya adressen och började hota och terrorisera oss, så det har vi levt med sedan dess. Det hade jag gärna velat skriva om, när jag har fått lite mer distans från det. Jag har också fått ett barn som var livlös när hon föddes och som fick tillbringa sina första veckor i respirator. När hon blev friskförklarad och utskriven så kollapsade jag och låg en vecka på intensiven med blodproppar i båda lungorna. Strax efter att jag blev frisk från det så upptäckte vi en tumör på minsta dottern som då var 6 veckor gammal. Den resan skulle jag också vilja skriva om, någon gång.

Den andra frågan var väldigt svår, för de flesta bra böcker har redan blivit filmatiserade. Det krävs inte bara en bra historia/berättelse för att en bok ska bli bra som film eller teater. Det ska ju också gärna vara intressanta karaktärer och en bra miljöbeskrivning, bland annat, för att det ska bli en bra film. Men jag skulle nog kunna tänka mig att Kristina Ohlsons, Carin Gerhardsesn, Ann Rosmans, Jonas Moströms eller Kristina Appelqvists deckare skulle bli bra filmer. Och Gabriella Ullberg Westins Ensamfjäril förstås. Den utspelar sig i vackra glada Hudiksvall och har både en spännande deckargåta och intressanta karaktärer!

Den här veckan handlar Kulturkollos tisdagsutmaning om fakta och sanning.

1. Vilken är din favoritform för fakta? Dokumentärfilm, vetenskaplig avhandling, föreläsning..?

Jag har små barn, så jag hinner aldrig se föreläsningar tyvärr, dessutom bor vi mitt ute i skogen, så utbudet är skralt. Filmer blir det också hemskt lite av, för jag är helt enkelt för trött när alla barn väl har somnat om kvällarna. Så jag läser. Genom åren då jag har pluggat har det förstås blivit en hel del facklitteratur (ekonomi, litteraturvetenskap, juridik). Nu läser jag mer för nöjes skull och då blir det personlig utveckling, litteraturvetenskap, böcker om skrivande, en och annan ekonomibok. Eftersom tiden är så knapp under småbarnsåren väljer jag dock rätt hårt bland böckerna jag läser och jag väljer oftare nöjesläsning före allmänbildning, så de faktaböcker jag läser, läser jag för att jag verkligen gillar ämnet.

2. Berätta om en riktigt minnesvärd kulturell faktaupplevelse (en teaterpjäs baserad på en sann händelse, en fantastisk bok eller något helt annat)!

På sistone har jag läst flera böcker om att bli våldtagen och sexuellt utnyttjad, bland annat Bära leggings i januari och Villig. Det är viktiga böcker som är jobbiga att läsa, men så välbehövliga för att kunna göra skillnad i samhället. Jag har också läst många bra böcker under åren, som har bidragit till att öppna ögonen och ge insikter som sedan har påverkat mitt liv rätt mycket, till exempel Den hemlige kocken (om vad vi stoppar i oss, e-nummer och sånt), Den onda badankan (om kemikalier och gifter vi är omgivna av), Rensa i röran med Feng shui (om att rensa hemma och bli friare i sinnet), Finn din energikod (om att få in ny energi i sitt liv och få bort energitjuvar), Badskumt (om skönhetsindustrin och vad skönvårdsprodukter egentligen innehåller) och Familjens projektledare säger upp sig (om jämställdhet i hemmet).