Barnboksbloggen

Välkommen till Barnboksbloggen. Här kan du läsa boktips och recensioner av såväl barnböcker som vuxenböcker. Emellanåt anordnar vi tävlingar, temaspecialer och annat spännande. Maila gärna om du har förslag på vad du vill läsa om på Barnboksbloggen.

barnboksbloggen@hotmail.com

 

Instagram

barnboksbloggen

Bokbloggar.nu

april 2020
M T O T F L S
« mar    
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
27282930  

En smakebit på søndag

En smakebit på søndag

OsebolPå söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Just nu läser jag Osebol av Marit Kapla. En väldigt annorlunda bok. Osebol är en by i norra Värmland. En by där affären lagt ner, slalombacken blivit igenväxt och bron över älven har stängts för trafik. Men också en by dit människor från när och fjärran flyttar, varpå en ny generation byggts upp. Marit Kapla är själv uppvuxen i Osebol. Hon har intervjuat så gott som alla av byns vuxna invånare och i var sitt kapitel återges deras berättelser i diktform på ett målande, levande och personligt sätt. Osebol är en unik skildring av svensk nutidshistoria, men också ett språkligt mästerverk.

Detta stycke är ur intervjun med Mattias Danilowicz (född 1991):

Många företag
flyttar sina huvudkontor eller fabriker
till Polen.

 

Det är billigare skatter
billigare arbetskraft
billigare material
i stort sett allting är billigare.

 

Samtidigt jobbar de bättre.

 

En vanlig tysk arbetare
kommer till jobbet åtta.

 

Nio och trettio är det nån paus
elva är det lunch
tolv och trettio är det nån paus
och så är det paus, paus, paus
hela tiden.

 

När en polack jobbar
kommer han åtta och slutar sex.

 

Utan paus.

 

Paus får det vara efteråt.

 

Jag jobbade på en gård
under en sommar.

 

Jag skulle skruva loss metallplattor
på ett stort hus för traktorer
för de skulle lägga på träplankor istället.

 

De hade bokat
att jag skulle göra det på en vecka.

 

Jag sa
en vecka för det här?

 

Det tog en dag.

 

De bara
hur i helvete gjorde du?

 

Jag tog ingen kaffepaus
ciggpaus
kisspaus
lunchpaus
middagspaus
pauspaus
utan jag jobbade.

 

Varför inte jobba
och göra klart en sak i taget
istället för att jobba lite grann
och pausa?

 

Antingen jobbar man hårt
eller inte alls
inget mitt emellan.

 

Det är nånting
jag inte tagit över
efter svenskar.

 

Och följande stycke kommer ur intervjun med Annika Axelsson (född 1959):

Det jag egentligen skulle vilja jobba med
det är fotvård.

 

Det har jag alltid tyckt om.

 

Jag gjorde det ibland
när jag jobbade på långvården.

 

Det fanns de som tyckte
att det var så himla äckligt
det här med att klippa naglar och, ja…

 

Det fanns de som kom in
som inte kunde hantera sina naglar
på både fötter och händer.

 

Men jag trivdes som, åh
när jag fick göra detta.

 

Jag minns en vårdtagare
som hade riktiga problem.

 

Jag sa
nu får du sätta dig i fotbad
så ska jag ta hand om dig.

 

Han litade på mig
och jag kände att det här kan jag
det här fixar jag
och det gjorde jag.

 

Jag skulle vilja kunna åka hem till dem.

 

Rullande fotvård.

 

Men då när jag tänkte på det
så fanns det inte här
det blev för långt ifrån
och jag hade mindre barn
så det var en tanke
som jag fick slå ifrån mig
annars hade jag velat det.

 

Så är det.

 

Vissa av berättelserna berör väldigt djupt. Det är arbetarskildringar från arbeten som idag inte längre finns. Det är berättelser från en by som förr blomstrade. Skildringar av ett Sverige som inte ser ut som det ser ut idag. Och det är hjärtknipande människoöden. Människor som förlorat nära och kära, som varit med om krig och ransoneringar, som älskar eller sörjer, som valt längtat eller längtar, som minns och drömmer.

En smakebit på søndag

En ny tidPå söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Nu på morgonen läste jag precis ut En ny tid av Ida Jessen. En lågmäld, finstämd skildring av en kvinnas livsöde i en dansk småstad på 1920-talet. Hon börjar skriva dagbok när hon ska påbörja sin första anställning som lärare i ett litet jylländskt samhälle, men det dröjer tjugo år innan hon fattar pennan igen. Då ligger hennes man, doktor Bagge, för döden och hon tvingas ta itu med sina egna känslor, förväntningar och förhoppningar, likväl som att reflektera över det liv hon levt, och inte levt.

Vi var gifta i tjugotvå år, och även om det har varit en tid då det har hänt mycket, med världskrig, bilar, elektricitet, kvinnlig rösträtt – ja, en hel värld har avvecklats till förmån för en ny, så vill jag ändå säga att de åren har varit en enda lång sammanhängande dag.

För mig har det varit en stilla tid.

Detta citat säger så mycket om boken. Den handlar om en kvinnas livsöde i ett äktenskap som saknat närhet och kärlek i en tid av förändring, modernitet och frigörelse. Men Lilly blir inte fri förrän maken har dött. Och inte ens då är hon riktigt fri till en början, länge hör hon hans röst inom sig, i en evig, tyst dialog. En ny tid är en läsvärd bok. Snart ska jag läsa Doktor Bagges anagram, uppföljaren som skildrar Lillys man, doktor Bagges, perspektiv på deras liv tillsammans. När jag läst den kommer recension av båda böckerna på bloggen.

En smakebit på søndag

K

På söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Förra helgen läste jag Klubben av Matilda Gustavsson och just nu läser jag Katarina Frostensons K där hon berättar sin version av händelserna i slutet av 2017 och början av 2018 som fick Svenska Akademin att rämna och där hennes man Jean-Claude Arnault anklagades för en lång rad av sexuella trakasserier och våldtäkter. En väldigt förvirrande bok som mest är ett långt försvarstal av en kvinna som uppenbarligen inte kan ta in vad hennes man har gjort. I långa passager vänder hon sig direkt till maken i ömsinta kärleksförklaringar:

Jag vet att du, min älskade, just nu förhörs av polis om våld som du inte har begått. Du skulle aldrig skada eller förnedra någon. Du har aldrig våldfört dig på en människa. Våld finns inte i din varelse, i din natur. Du må ha irrat i natten, vandrat vilse, låtit dig föras hän och inte alltid varit helt sedesam. Men tvingande eller våldsam, aldrig.

Det är stundvis väldigt svårt att läsa boken eftersom hon så starkt håller fast vid sin sanning, att hon och maken är helt oskyldiga och att de utsatts för en komplott. Hon går också till hård attack mot såväl Svenska Akademin som mot svenska medier. Detta blandas med citat från andra författare, redovisningar av samtal med olika kulturmänniskor samt glimtar från Frostensons barndom och livet med Arnault innan anklagelserna blev ett faktum. Frostenson är i grunden poet och hennes språk kommer här och var till sin rätt, som i detta stycke:

Dagen efter, den 8 april, är min mors dödsdag. En annan K-dag. Kris. Katastrof. Starka känslor. Kärlek. Luften i den tidiga aprilmånaden, den är lite hård. Ljuset starkt och vitt. Jag minns hur jag såg de första vårblommorna vid Hagas grindar på vägen till det tegelröda sjukhuset, hur jag plockade dem och tog in dem i mors vita rum. Hur jag hörde hennes andning, förändringarna i den och koltrasten utanför fönstret i kvällen, och dagarna sen, efter hennes bortgång.

En koltrast sjöng och flög förbi alldeles nära inpå

en svart

så då var det inte hon

inte den gången.

Recension av K kommer så småningom här på bloggen, liksom av Klubben. Jag måste bara smälta läsningen av dem först.

En smakebit på søndag

SysterklockornaPå söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Jag har precis läst ut Systerklockorna av Lars Mytting, en bok som tog mig med storm och som jag sträckläste nu i veckan när jag varit sjukskriven efter en operation. Det här är inledningen till boken:

Födseln var svår. Kanske den svåraste någonsin, och detta i en trakt där förlossningarna flitigt överskuggade varandra. Modern var stor, men inte förrän den tredje dagen med värkar insåg de att hon bar tvillingar. Hur nedkomsten gick till, hur länge skriken ekade i timmerstugan, och hur kvinnorna runt henne faktiskt fick ut barnen – allt detta glömdes bort. För otäckt att berättas, för hemskt att minnas. Modern sprack och dog av blodförlusten, och hennes namn försvann ur historien. Det som för alltid blev ihågkommet var tvillingarna och deras skavank. De var sammanvuxna från höften och ner.

Men det var också allt. De andades, skrek och var friska i huvudet.

Föräldrarna var från gården Hekne och flickorna döptes till Halfrid och Gunhild Hekne. De växte till sig, skrattade mycket och var inte till besvär utan till glädje. För varandra, för fadern, för syskonen, för trakten. Heknesystrarna placerades tidigt framför vävstolen och satt långa dagar medan de fyra armarna samstämmigt flög mellan varp och inslag, så snabbt att det var omöjligt att se vem som för ögonblicket slog garnet på plats i bildväven. Motiven var besynnerligt vackra, ofta gåtfulla, och deras arbeten byttes bort mot silver eller husdjur. På den tiden var det ingen som tänkte på att märka handarbeten på något vis, och senare var det många som betalade höga belopp för en Hekneväv trots att det var osäkert om den var äkta.

Den mest kända Hekneväven var en tolkning av Skrapenatta, den lokala föreställningen om Domedagen, delvis nedärvd från de fornnordiska profetiorna om Ragnarök. Ett eldhav skulle omvandla natt till dag, och när allt var bränt och natten åter mörk skulle jorden skrapas ner till urberget och levande och döda föras till doms i soluppgången. Den väven skänktes till kyrkan och hängde där i generationer, innan den en natt försvann genom låsta dörrar.

Systerklockorna är en magnifik roman som handlar om mötet mellan gammalt och nytt, mellan den lilla byn och världen, om födelse och död, arv och släktskap, kärlek och sorg. Språket är vackert och texten rymmer allt.

En smakebit på søndag

Dotter saknadPå söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Jag har just läst ut Dotter saknad som är den första boken i en ny deckarserie av Anna Jansson som ju annars är mest känd för deckarserien om Maria Wern som utspelar sig på Gotland. Denna nya serie utspelar sig i Örebro och har en manlig polis, kriminalinspektör Kristoffer Bark, i huvudrollen. Smakbiten kommer från sidan 129-130:

När Denise kom hem och hade hängt av sig ytterkläderna var Albert vaken och hade dukat fram fika. Han kysste henne och drog ut stolen, serverade henne vid bordet. ”Jag vill att du ska känna dig som en drottning och jag vill gifta mig med dig”.

Hon skrattade mjukt, men sa inget.

”Ska man behöva ställa sig på knä?” Han greppade buketten med tulpaner hon köpt till helgen ur den blåblommiga kannan och föll på knä framför henne. ”Vill du Denise Ester Karolina Groth gifta dig med mig?”

”Ja”. Hon såg honom i ögonen och log. Minsta tvekan skulle ha varit förödande och lett till timslång analys av relationen. Hon behövde tid att tänka över det här. Isabell hade redan vid bouppteckningen efter Hedda sagt att hon måste se till att skriva ett avtal om hon flyttade ihop med någon, och definitivt ett äktenskapsförord om hon tänkte gifta sig. Huset var värt 3 miljoner minst, lättförtjänta pengar för honom om de separerade. Hur skulle hon våga ta upp den saken med Albert? Han skulle säkert bli sårad över att hon inte trodde mer på relationen än så. Nu skulle de dessutom ha barn tillsammans, det var större och viktigare än vem som ägde huset.

”Vad tänker du på”? frågade han, med ens allvarlig.

”Att jag är så lycklig som har dig.” Hon kysste honom för att komma undan hans granskande blick. Men det var bara ett ögonblicks lättnad.

”Rätt svar.” Han sköt iväg henne på armlängds avstånd och betraktade henne igen. Borta var hans finstämda humor och leendet han nästan alltid hade när han betraktade henne. ”Säg att du älskar mig.”

”Jag älskar dig”, svarade hon mekaniskt.

”Säg att det är vi för alltid, att du aldrig kommer att lämna mig”. Hans ögon var hårda och orden uttalades med något som kunde uppfattas som vrede.

”Jag kommer aldrig att lämna dig. Varför frågar du mig det?”

”För att jag inte riktigt vågar tro att det är sant.” Han mjuknade igen och strök henne varsamt över kinden.

En smakebit på søndag

TestamentePå söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Igår åkte jag tåg hem från Bokmässan. Jag hade närmare sex timmar att spendera på tåget. Strax utanför Göteborg började jag läsa Testamente av Nina Wähä och jag blev fast. Inte särskilt konstigt med den här inledningen, den fångade mig direkt:

Det här är inget annat än en mordhistoria. Eller jo, för all del, det är mycket annat än bara det.

Men jag vill inte förleda någon eller dölja något så centralt i den här berättelsen.

Någon kommer att dö. Och någon kommer att vara skyldig. Vi måste försöka ta reda på vem. Och vem. Och varför?

Ni måste dessvärre lära känna dem allihopa eftersom de allihopa har med berättelsen att göra, på ett eller annat vis. Precis som i sången så är de olika, många är långa, svåra att fånga, många syns inte men finns ändå.

Kanske kommer du att stanna upp flera gånger under resans gång och tänka något i stil med ”vad ska nu det här vara bra för”, men hav förtröstan. Lägg ditt liv i mina händer och jag ska leda dig genom mörka tider och ljusa.

Seså. Då börjar vi.

Jag sträckläste sedan boken medan jag tog mig genom Sverige. När jag kom fram till Hudiksvall igår kväll hade jag 20 sidor kvar och de läste jag innan jag somnade. Det är länge sedan en bok fängslade mig såhär. Så fort jag har smält den kommer en recension, men redan nu kan jag säga: Läs den! Det är en speciell berättelse som ger upphov till många tankar. Som detta stycke, denna andra lilla bonussmakbit som sätter igång så funderingar:

Vad är ett arv? Vad består det av, det man lämnar bakom sig? Fysiskt, i ägodelar, och det där andra, det blod som man spridit och som rinner i andra ådror i nedstigande generationer, alltid där, tyst närvarande, men sedan då? Den tredje komponenten, det arv som gör att människor bygger statyer och bibliotek till ens ära, döper gator i ens namn. Det där kapitalet som man samlar under hela sitt liv, och som sedan läggs samman, efter att man har lämnat jordelivet. Vad återstår? Vad blir man ihågkommen som? En fadersfigur eller en simpel koknullare?

 

En smakebit på søndag

SpökjägarePå söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Just nu läser jag en bok som heter Spökjägare som vänder sig till barn mellan 9-12 år. Jag läser den för att kunna boktipsa om den på jobbet och för att den är nominerad till Barnradions bokpris 2019. Jag tror den kommer att bli väldigt populär bland barnen som går på skolorna där jag jobbar som bibliotekarie eftersom den kombinerar en läskig spökhistoria med vardagsrealism och en rejäl gnutta humor. Smakbiten kommer från sidorna 88-89:

Polisen tittade på Alva, och sen på mig.

”Vem har kidnappat honom?”

”Det är… svårt att förklara…”

Hon tittade på klockan. ”Men nu är det så att jag faktiskt har lite bråttom, så du får komma till saken…”

Jag slöt ögonen när jag sa det. ”Svarta Madam.”

Det var skönt att få säga det högt, fastän jag förstod hur knäppt det lät.

”Och vem är det?” frågade polisen.

Alva suckade högt. ”Hon bara driver med oss”.

”Nej, det är sant”, sa jag och bet mig i läppen. ”Hon finns inne i spegeln.”

”Svarta Madam är ingen verklig person!” stönade Alva. ”Det är en spökhistoria!”

”Det är det inte alls!” sa jag

”Nu räcker det!” röt polisen och slog näven i bordet. ”Vet du att det är straffbart att ljuga för polisen?”

Jag insåg att det var lönlöst. Hon skulle aldrig tro mig. Ingen skulle tro mig.

”Nä, det är det inte”, sa jag och vände för att börja gå.

”Jo”, sa polisen och höjde ett pekfinger. ”Det kallas mened.”

”Inte om man är tolv”, sa jag. ”Då är inget straffbart.”

Hon gjorde en grimas. ”Vad ska du föreställa? Nån slags juridikprofessor?”

”Jag bara råkar ha en hjärna!”

”Jaha”, muttrade polisen trotsigt och la händerna i kors över bröstet. ”Jag tror i alla fall inte på spökhistorier!”

Sen vände hon sig mot Alva.

”Och det gäller dig också! Jag vill inte höra fler påhitt om män i kåpor som rövar bort barn!”

”Du måste vara den sämsta polisen ever!” sa Alva.

”Jaha, men du själv då… du är det sämsta barnet ever!” sa polisen gällt.

En smakebit på søndag

SkamvrÃ¥nPå söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Just nu läser jag Skamvrån som är den sjunde deckaren om kriminalinspektör Emma Sköld. Smakbiten kommer från sida 147:

”Vad i helvete är det frågan om?” fräser mannen med geväret. ”Vad vill ni mig?”

Emma håller fram sin polisbricka. ”Sänk vapnet.”

Det är inte alltid lätt att vara civilklädd polis. Inte heller att få oväntat besök, tydligen. Mannens blick är härjad, men slutligen sänker han motvilligt bössan.

”Håkan Bylund?” frågar hon.

Han nickar och granskar hennes legitimation.

”Du ska vara glad att jag inte sköt”, muttrar han.

”Detsamma”, säger Emma och nickar mot hölstret, där hon har sin Sig Sauer. ”Jag hoppas för din skull att du har vapenlicens.”

”Ni skrämde mig faktiskt. Hur ska jag veta vilka galningar som stryker omkring här med tanke på alla döingar. Dessutom hade jag påhälsning av polisen igår, och de sa inget om att någon skulle komma tillbaka idag. Ni kunde ha förvarnat.”

”Vi kommer från Stockholm”, förklarar Krille.

”Ännu värre”, säger Bylund och himlar med ögonen.

Sedan visar han in dem i huset, som är i sämre skick invändigt. En skarp lukt slår emot Emma, en instängdhet blandat med blöt hund. Hon får kväljningar.

En smakebit på søndag

Tusen stjärnors öPå söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Det här är inledningen till kapitelboken Tusen stjärnors ö som jag har sträckläst i helgen. En helt underbar berättelse om sorg, saknad och äventyr som för tankarna såväl till Ronja Rövardotter som Mio min Mio. Måste läsas! Jag menar, om inledningen till boken är såhär stark, hur tror ni då att resten av boken är…

Du kanske tror att alla barn älskar att fylla år och vill fylla år jämt. Men så är det inte, inte för mig i alla fall. För den 22 december är inte bara dagen då jag föddes. Det är också dagen då min mamma dog. Jag fyllde ett år och mamma och pappa skulle ha kalas för mig, men hade glömt bort att köpa ballonger. En lastbil kom från ingenstans och sen fanns inte mamma mer. Det blev inga ballonger. Det har aldrig varit några ballonger hemma hos oss. Och det blev inget kalas, Varken den gången eller någon annan gång.

Det finns så många fler avsnitt i boken som jag hade velat stryka under om det inte vore en biblioteksbok. För att kunna läsa om och om igen. Tänk att kunna skriva såhär. Emma Karinsdotter heter författaren till Tusen stjärnors ö. Ett namn att lägga på minnet.

En smakebit på søndag

Allt jag fÃ¥tt lära migPå söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Jag läser just nu Tara Westovers Allt jag fått lära mig, en berättelse om att växa upp i en mormonfamilj, helt avskiljd från samhället och hur hon, mot alla odds, lyckas komma därifrån och skaffa sig en utbildning, vilket skedde på grund av att hon mer eller mindre blev utkastad från sitt eget hem.

Jag stod i köket och övervägde mina alternativ medan jag tänkte på hur jag just hade gett pappa fyrahundra dollar, en tredjedel av mina besparingar, när mor vände sig mot mig och sa: ”Tror du att du skulle kunna flytta ut i slutet av veckan?”

Någonting i mig brast, en damm eller fördämning. Jag kände mig kringkastad, oförmögen att hålla mig själv på plats. Jag skrek, men skriken var kvävda; jag kunde inte andas. Jag hade ingenstans att vägen. Jag hade inte råd med en lägenhet, och även om jag haft det låg de enda hyreslägenheterna i stan. Och då skulle jag behöva en bil. Jag hade bara åttahundra dollar. Jag spottade och fräste allt detta åt mot mor, sedan sprang jag in på mitt rum och smällde igen dörren.

Hon knackade på några sekunder senare. ”Jag vet att du tycker vi är orättvisa”, sa hon, ”men när jag var i din ålder hade jag redan flyttat hemifrån och skulle gifta mig med din far”.

”Gifte du dig när du var sexton?”

”Var inte dum”, sa hon. ”Du är inte sexton”.

Jag stirrade på henne. Hon stirrade på mig. ”Jo, det är jag. Jag är sexton.”

Hon tittade noga på mig. ”Du är minst tjugo.” Hon lade huvudet på sned. ”Är du inte det?”

Vi var tysta. Hjärtat bultade i bröstet på mig. ”Jag fyllde sexton i september”, sa jag.

”Åh”. Mor bet sig i läppen, sedan reste hon sig och log. ”Bry dig inte om det då. Du kan stanna. Vet inte vad din pappa tänkte egentligen. Vi glömde väl antar jag. Svårt att hålla reda på hur gamla ni ungar är”.

Tara var 17 år när hon för första gången satte sin fot i en skola. Det var meningen att familjens sju barn skulle hemskolas, men det blev inte mycket med det. När Tara började i skolan 17 år gammal hade hon massor av brister, hon hade till exempel aldrig hört talas om Förintelsen. Hon saknade även de mest grundläggande kunskaperna i matte, grammatik och naturkunskap. Första gången hon gjorde intagningsprov till college slutar det nästan i katastrof och hon åker hem för att jobba på pappans skrot igen:

När det var över misstänkte jag att jag hade misslyckats på matten och jag var säker på att jag misslyckats på naturkunskapen. Mina svar på naturkunskapsdelen kunde inte ens kallas gissningar. De var slumpmssiga, bara mönster av prickar på det konstiga rosa formuläret.

Jag körde hem. Jag kände mig dum, men mer än dum kände jag mig löjlig. Nu när jag hade sett de andra eleverna – sett dem marschera in i klassrummet i prydliga rader, inta sina platser och lugnt börja fylla i svaren, som om de utförde en inövad rutin – verkade det absurt att jag hade trott att jag skulle kunna hamna bland de femton översta procenten.

Det var deras värld. Jag drog på mig overallen och återvände till min.

Jag har bara läst halva boken ännu, men den är väldigt läsvärd. Svår att lägga ifrån sig.