Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Jag läser just nu Störst av allt av Malin Persson Giolito, en jättebra bok, och därifrån kommer min smakbit denna vecka:

Det är obegripligt, det här att alla vill vara originella in i döden, unika. Man ska minsann inte spela Blott en dag som en simpel Ullaredsshoppare, det ska vara speciellt och oförglömligt. För att inte riskera att gå in i evigheten ackompanjerad av en banalitet ska därför någon stackare sjunga Tears in Heaven med klassiskt gitarrplinkeplonk-komp. Precis som på alla andra ”personliga” begravningar.

Folk är patetiska ända in i döden, inte unika.

Jag har inte läst ut boken än, är väl någonstans i mitten, men jag gillar verkligen huvudpersonen Maja som trots att hon nu visserligen sitter häktad för att hon misstänks ha begått en skolmassaker, så är hon skärpt och har huvudet på skaft. Hon är rakt på sak i sina tankar, som citatet ovan visar, liksom klockren i sina skildringar över de andra karaktärerna. Jag gillar också verkligen Malin Persson Giolitos språk och skildringen av såväl samhället som av en rättsprocess. Så trots att jag inte ens har läst ut boken förstår jag varför den blev utsedd till Årets bästa svenska kriminalroman 2016 av Svenska Deckarakademin.

Fler som läst och gillat den?

Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Idag har jag läst Tova-Li och sommarlovet, en barnbok för åldern 3-6 år som handlar om en flicka som bor med sin arbetslösa och troligen ensamstående mamma. De har inte gott ställt och när skolan börjar igen efter sommarlovet är Tova-Li nervös. Alla andra klasskompisar har varit på semester och varit på en massa ställen som är dyra att besöka. De har fått nya saker och gjort massor av skoj. Vad har hon egentligen att berätta som kan matcha deras berättelser?

Pirret i Tova-Lis mage känns annorlunda. Glad-pirret är borta. Det pirrar av oro istället. Oros-pirret gör ont. De andra har gjort så roliga och spännande saker. Saker som kostar mycket pengar. Tova-Li vill också göra såna saker, men mamma säger att det inte går. De har inte råd. Nu har Tova-Li slutat fråga. Mamma ser så ledsen ut när hon säger nej.

Nu slutar den här boken på ett positivt sätt och det visar sig att roliga saker kanske inte alls behöver kosta en massa pengar. Men jag vet att det är många barn som lever i denna verklighet idag, även här i Sverige. Så jag tycker att sådana här böcker behövs. Läs den gärna, framförallt högt för barnen och framförallt ni som jobbar i skolor/förskolor och dagligen möter barn ur många olika verkligheter. Den är superbra! Författare är Camilla Gunnarsson och det är Idus förlag som har gett ut boken.

Recension finns här. Jag vill också tipsa om Veckan före barnbidraget som jag har recenserat tidigare. Den recensionen hittar ni här. Det är en bilderbok som behandlar samma tema.

Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

9789163879838_200x_gastenIris sliter ut Estrid från toaletten så häftigt att de båda ramlar omkull.

-Vad är det fråga om? ropar Estrid.

-Det är en dagståndare därinne, flämtar Iris.

-En vaförnåge? frågar Viggo.

– Lyssna nu, säger Iris. Det finns spöken och så finns det SPÖKEN, okej?

-Tror du inte att vi vet nåt om spöken? säger Alrik häftigt. Somliga av oss har nästan dött på grund av en myling som somliga andra väckte upp.

-Jag har ju sagt förlåt, säger Iris ilsket.

Jag läser just nu Gasten, del 5 i PAX-serien, och precis som alla de andra böckerna som jag hittills har läst i serien så är den jättebra.

Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Pappa fnös till. Han tog ett steg närmare mig, öppnade munnen och skulle precis börja skrika när Lo sa:

”Det var en olycka. Faktiskt.”

”Det är inte vårt fel”, sa jag. ”Det är inte vårt fel att du jämt blir arg för minsta lilla.”

Pappa blinkade. Han stirrade först på mig, sedan på Lo. Han gapade fortfarande, men han sa ingenting. Han bara tittade på oss och han hade slutat torka på byxorna. Handen hängde slappt i luften. Det såg fånigt ut.

”Förresten har vi en stor flaska ketchup i kylen”, sa jag. ”Och jag tänker hämta den nu.”

Jag hällde massor av ketchup på tallriken. Det blev en stor röd, såsig klick.

”Vill du ha ketchup, Lo?” frågade jag.

Lo nickade.

Mamma hade fått röda fläckar på halsen. Hon öppnade och stängde munnen, som om hon skulle säga nåt. ”Jag… kanske också ska ta lite ketchup”, sa hon och sträckte sig mot flaskan.

Det var alldeles tyst runt matbordet.

9163873729Det här stycket kommer ur en fantasybok för barn som heter Slottet av is. Själva fantasyberättelsen är spännande och bra, den påminner dessutom lite om Astrid Lindgrens berättarstil. Men det som verkligen fångade mig var skildringen av huvudpersonernas hemsituation. Minna och Lo är systrar och lever med en pappa som kan bli arg för minsta lilla. Jag har själv levt i en sådan relation och igenkänningen är stor. Jag är fascinerad över hur väl författaren Janina Kastevik har lyckats skildra de känslorna och upplevelserna som man egentligen önskar att inga barn någonsin behöver vara med om, varken i någon bok eller i verkligheten. Samtidigt är det så viktigt att det skildras, eftersom det tyvärr är många barn som måste stå ut med liknande, och det är bra att de genom böckerna då får chansen att kunna känna att de inte är ensamma om sina upplevelser.

Recension av Slottet av is kommer imorgon.

Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

MornitologenJag har inte varit med i den här utmaningen på evigheter, men idag kände jag för att vara med. Just nu läser jag (m)ornitologen av Johanna Thydell. Den handlar om en tjej, Moa, 17 år, som bestämmer sig för att träffa sin biologiska mor, som lämnade familjen när Moa var bara två år gammal. Det här avsnittet utspelar sig mellan Moa och hennes bästa kompis Otto när hon berättar för honom att hon ska träffa sin mor i fem dagar under förevändningen att hon ska göra ett skolarbete där hon ska studera fåglar.

”Vad skrev hon, då?”

”Att jag fick komma.”

”Berättade du om skolarbetet?”

”Ja.”

”Och hon trodde dig?”

”Ja.”

”Jag visste det! Fan vad bra. Vad svarade du, då?”

”Att jag kommer. Över midsommar. Fem dagar.”

Fem?”

Ottos ögon blev större än två Vänern och jag fick så svårt att andas att jag ville göra en Heimlich-manöver på mig själv.

”Men vadå, då? Du sa ju några dagar? Vad fan är några då?”

”Jag tänkte väl mer en helg. Fem dagar är ju rätt mycket.”

”Men herregud.”

Jag lutade mig framåt, förberedde mig på en flygkrasch, men här fanns ingen syrgasmask att rycka ner, här fanns ingen flytväst med grejer att blåsa i.

”Men du…” Otto strök mig över ryggen. ”Det var kanske smart att du föreslog så lång tid.”

”Sluta säg att det är långt!”

Kort. Det är kort. Och du kommer säkert att få reda på en massa tack vare det. Vi ska förbereda dig som fan så att du känner dig helt trygg, jag lovar.”

”Hur då?”

”Kom hem till mig ikväll. Jag har några idéer. Men vad sa din pappa? Han oroar ju sig bara du ska byta tunnelbanelinje?”

Jag drog med foten i gruset, en extremt hopknycklad fimp hoppade till, en sten med onaturliga fläckar.

Alla människor vid gympasalen, vad jag plötsligt avundades dem.

Allt de skulle slippa göra.

”Jag har inte berättat än.”

Jag tycker att det här stycket visar så tydligt Johanna Thydells sätt att skriva på. Jag tycker att hon är en jättebra författare och framförallt då när det gäller ungdomsböcker. Dels dialogerna som känns som hämtade direkt ur ungdomars verklighet. Dels alla målande liknelser – exempelvis ögon som Vänern. Och dels sättet att skildra huvudpersonens känslor, man förstår verkligen hur rädd hon är för att träffa sin mamma igen och hur jobbigt det känns inför att åka dit, men också att det här är något oundvikligt som Moa bara måste göra för att komma vidare. Lika oundvikligt som en flygkrasch.

Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Idag fuskar jag faktiskt lite… Jag har faktiskt redan läst ut den här boken, det är alltså ingen bok jag läser just nu. Jag har till och med redan skrivit om den här på bloggen tidigare den här veckan. Men medan jag läste skrev jag av flera citat och därför delar jag med mig av dessa här. Jag har läst och älskat När hundarna kommer, av Jessica Schiefauer och citaten kommer alltså därifrån. En underbar läsupplevelse!

Jag har varit så förtvivlad att jag trott att kroppen skulle brista, och ändå har jag inte upplevt det värsta. Men hans föräldrar har gjort det, och det är min sons fel. Min son har orsakat deras sorg.

 

Och när hundarna kommer, när de springer genom trädgården, då är dörren fortfarande stängd och låst. De kommer runt husets hörn, de tunga tassarna gör stora avtryck i den vita snön. Med blottade tänder kommer de, med rött tandkött, med ögon tomma som skotthål. De är inte människor, de kan inte prata, de vet bara att huset är hotat. En hund ser bara svartvitt, en hund urskiljer inga nyanser. Den hugger.

 

Pappa öppnar munnen och ska säga något men han hinner inte, för Isak skjuter snabbt ut handen och rycker av Anton kepsen. Det långa håret är bortklippt. Skallen är renrakad. Pojkhuvudet ser mycket hårt ut.

 

Isaks mamma går mellan rummen i huset. Hon går över trösklar, upp och ner för trappor, ut och in genom dörrar. Huset är en labyrint och hon har ramlat ut ur verkligheten, hon söker efter någon. Det ser barnsligt ut, som en kurragömmalek: varje gång hon kommer till ett nytt rum letar hon efter Anton. Är han här inne? Eller här? I duschen? I klädkammaren? Tittut! Fritt fram! Tiden har gått ur led, Anton är tre år och sju år och elva år. Han gömmer sig, han busar, han har gjort något dumt och vågar inte komma fram. Kom igen nu, Anton! Har vi inte uppfostrat dig så, har vi inte lärt dig att man ska stå för vad man har gjort? Men Anton har inte gömt sig, han är inte där. I plötsliga glimtar minns hon att hennes yngste son är femton år nu, att han blev hämtad av polisen i morse, att det påstås att han har gjort något fruktansvärt. Under de ögonblicken slår hon knytnäven mot bröstkorgen. Suckar tungt när luften pressas ur lungorna, sluter ögonen som om smärtan var en njutning. Sedan går tiden ur led igen och hon vandrar vidare mellan rummen. Hon vet inte vart hennes son har tagit vägen, hon kan inte sluta leta efter någon som inte är där.

 

 

Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

– Vill du vara så snäll och tala om för mig, hur jag ska gå för att komma härifrån.

– Det beror mycket på vart du ska, svarade katten.

– Det betyder inte så mycket vart, svarade Alice.

– Då kvittar det åt vilket håll du går, sade katten.

– Bara jag kommer någonstans, tillade Alice som en förklaring.

– Det gör du säkert, sade katten, om du bara går tillräckligt långt.

Det här är ett klassiskt citat som jag hört och sett på många ställen, men jag har aldrig tidigare läst boken. Det kommer förstås från Alice i underlandet av Lewis Carroll. Jag läste den aldrig som barn, men nu ingår boken i läslistan i en barnlitteraturkurs jag går och det är spännande att äntligen få ta del av denna barnboksklassiker.

Jag ska också passa på att påminna om min tävling, där man kan vinna ungdomsboken Våga följa en drömHär kan du läsa min recension av boken. Och här kommer länken till tävlingen. Tävlingen avslutas på onsdag den 30 september klockan 21.00.

Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Just nu läser jag en bok som heter Våga följa en dröm av Lena Wallin.

Linn drog på munnen, men blev sedan allvarlig. ”Det är ingen som berättar hur man ska känna eller vara när man har förlorat sina föräldrar”, började hon och fäste blicken mot fönstret medan hon pratade. ”Först förstår man ingenting, sen blir man jätteledsen, sen blir man lite mindre ledsen och till slut gör det inte ont varje dag. Förstår du hur jag menar?” frågade hon och vände sig om och mötte hans blick.

Boken handlar om Linn som går sista terminen på gymnasiet och ägnar all sin tid åt skolan och hästarna. Målet är att komma in på läkarlinjen till hösten. Men när basketkillen Vincent kommer in i hennes liv blir allt genast komplicerat. När sedan Fredrik, som tränar klubbens tävlingsryttare, kommer med ett spännande erbjudande blir hon ännu mer förvirrad…

Jag gillar boken, Linn är en väldigt sympatisk karaktär och det är mysigt att läsa om den spirande kärlekshistorien med Vincent. Som gammal hästtjej tycker jag förstås också om hästtemat i boken, även om fokus kanske främst ligger på en ung tjejs utveckling till vuxen och på relationerna mellan karaktärerna. Men hur som helst så finns det förvånansvärt få hästböcker för ungdomar och vuxna, så det är ett välkommet inslag med hästtemat.

När jag har läst ut och skrivit om boken kommer jag också att lotta ut ett exemplar av boken – jag fick nämligen två ex av författaren och förlaget – så höll ögonen öppen efter den kommande tävlingen!

 

Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Jag håller på att läsa Kvinnan på tåget av Paula Hawkins – boken som nästintill varenda bokbloggare verkar ha läst under våren och sommaren 🙂 Boken har varit lättläst och snabbläst hittills, spännande och underhållande, men kanske ingen bok som stannar i ens medvetande för alltid. Men idag har jag läst två rätt starka passager:

 Ingen läkare har kunnat förklara för mig varför jag inte kan bli gravid. Jag är tillräckligt ung, tillräckligt sund, jag drack inte mycket när vi försökte. Min makes sperma var aktiv och riklig. Det blev bara inte så. Jag slapp gå igenom plågsamma missfall, jag blev helt enkelt inte gravid. Vi försökte med en omgång IVF, vilket var allt vi hade råd med. Det var, vilket alla hade varnat oss för, obehagligt och fruktlöst. Ingen varnade mig för att det skulle knäcka oss. Men det gjorde det. Eller, rättare sagt, det knäckte mig och sedan knäckte jag oss.

Grejen med att vara ofruktsam är att man inte tillåts glömma det. Inte när man är runt trettio. Mina vänner fick barn, vänners vänner fick barn, graviditeter och förlossningar och ettårskalas pågick överallt. Jag fick frågor om det hela tiden. Från mamma, våra vänner, kollegor på jobbet. När skulle det bli min tur? Vid någon tidpunkt blev vår barnlöshet ett acceptabelt samtalsämne på söndagsluncherna, inte bara mellan Tom och mig, utan generellt. Vad vi försökte med, vad vi borde göra, tror du verkligen att du bör dricka ett andra glas vin?

Det jag gillar med dessa stycken är hur otroligt bra beskrivet det här är, jag har vänner som gått igenom samma sak, och det är ju precis såhär det är. Man ska inte bara handskas med sina egna frågor, sin egen oro och sin egen sorg, man ska dessutom svara på omgivningens frågor och finna sig i att vara ett givet samtalsämne. För att inte tala om att man ständigt blir påmind om sin sorg när man ser alla runtomkring som lyckas få barn, ibland till och med utan att det ens är planerat eller önskat. Väldigt träffande skildring som dessutom ger åtminstone mig en liten tagg i hjärtat.

Jag kände mig mig isolerad i mitt elände. Jag blev ensam, så jag drack en del och sedan lite till och då blev jag mer ensam, för ingen gillar att umgås med ett fyllo. Jag förlorade och jag drack och jag drack och jag förlorade. Jag tyckte om mitt jobb, men jag hade ingen glittrande karriär och även om jag haft det, låt oss vara ärliga: kvinnor värderas egentligen fortfarande bara efter två saker – sitt utseende och sitt moderskap. Jag är inte vacker och jag kan inte få barn, så vad är jag då? Värdelös.

Jag hoppas inte att det här stycket också stämmer, i så fall vore det fruktansvärt hemskt. Men hur som helst så är även detta en otroligt bra skildring över hur huvudpersonen känner och över hennes upplevelse av situationen. Bra skrivet!

 

Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Idag läste jag Hjälparbyrån – Fallet med den försvunna enhörningen, som är en kapitelbok för ålder 6-9 år, skriven av Daniel Edfeldt.

På andra sidan stenbrottet reste sig en hög, brant klippvägg. Där satt en grupp illvättar på huk runt en flammande eld. Nova rös. De korta och feta illvättarna såg verkligen otrevliga ut. De hade tryne istället för näsa och spetsiga öron som stack upp från ett kalt huvud. Deras sylvassa tänder glimmade olycksbådande i skenet från elden. En av illvättarna var klädd i en gulblå fotbollströja. En annan hade en cykelhjälm på huvudet, och en tredje bar en oljig cykelkedja kring halsen, som ett halsband.

”Illvättar samlar på sånt som ni människor har kastat bort”, förklarade Arthur viskande. ”De älskar gamla människosaker.”

Boken handlar om tvillingarna Nova och Simon som under en tråkig sommarlovsdag bestämmer sig för att starta en Hjälparbyrå där de hjälper till med allt möjligt. De kan knappt tro sina ögon, för det första uppdraget får de av en olycklig liten skogstomte. Föga kunde de tro att innan dagen var slut skulle de hinna träffa troll, enhörningar, älvor, talande träd och illvättar.