Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Den här veckan kommer smakbiten från en helt ny ungdomsbok, Väntar tills natten kommer, av Christoffer Holst. En bok som kan sägas vara en blandning mellan relations- och skräckroman för ungdomar. Väldigt bra skriven! Språket, karaktärerna, relationerna. Dock lite väl snabbt slut, hade gärna sett att boken varit lite längre så slutet inte kom så abrupt. Men absolut läsvärd! Min recension av boken hittar ni här.

– Fattar du inte att jag har varit orolig? Det är inte sextiotalet det här, Lukas. Det går att ta med sig en mobiltelefon när man rymmer hemifrån.

– Var inte löjlig, jag har inte rymt nånstans.

– Kan du förstå hur det kändes att komma hem och du var borta?

– Förlåt, min mobil dog.

– Jag vet. Jag har ringt den hundra gånger.

– Men jag lämnade ju en lapp!

– En lapp? Jag hittade ingen lapp.

– Den låg vid dörrmattan.

– Ingen lämnar väl lappar längre? Skicka ett jävla sms. Jag hade ju ingen aning vad som hade hänt. Vet du hur många tankar som flög igenom mitt huvud?

– Vad skulle kunna ha hänt? Det finns väl inga styckmördare i Dalsland heller?

– Jag trodde du hade drunknat, okej? Jag trodde fan du hade drunknat! Druckit vin, gått ner till sjön, ramlat på en stan och krossat huvudet.

– Meh. Varför…

– Därför att du fan är född i en jävla tunnelbana, Lukas! Fram tills för några veckor sen trodde du att vindkraftverk var uppbyggda för att fläkta kossorna. I Stockholm finns det väl inga mörka sjöar att drunkna i?

– Nej, vi har styckmördare istället.

Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Dagens smakbit kommer från ungdomsboken Jack av Christina Lindström. Det är en bok som handlar om kärlek och relationer, men också om när ens förflutna kommer ikapp en. Bokens huvudperson är Jack. Han blir kär i Freja och faller verkligen handlöst för henne. Hon känner likadant. Men när Jacks förflutna kommer ikapp och Freja inser att Jack tidigare varit en annan person än han är nu väljer Freja att backa. Jack försöker febrilt att få Freja att inse att han lämnat allt det där bakom sig, men det är inte det lättaste…

Det som är speciellt med den här boken är just att det är en ung kille som är huvudperson trots att det alltså handlar om kärlek och relationer. Det är också det som är bokens största styrka – författarens förmåga att skildra Jacks känslor för Freja är enastående. Jag älskar språket i den här boken. Kolla bara här:

Månen skiner in genom de höga fönstren i sporthallens café. Trots att det inte är natt syns den tydligt där uppe, och stjärnorna gnistrar. Jag tänker på Freja och mig när vi stod på balkongen. Jag tänker på hennes skratt och på hennes snabba repliker. Och på hur hon drog i tröjärmarna och trampade runt på stället.

Fan, det är som att allt jag känner för henne knappt får plats i kroppen. I bröstet.

Inom några hundra miljoner år kommer solen troligen att svälja jorden. Innan dess hann Freja ändra jordens omloppsbana och en del andra förutsättningar för Vintergatan. Det krävdes bara att jag hörde en enda klang från den lilla bjällran hon av någon anledning har satt fast med en säkerhetsnål på sin jacka. Eller nej, det krävdes bara en enda blick in i hennes gröna ögon.

och detta stycke:

Tiden går för långsamt. Den gör vad den kan för att provocera. Ett och ett halvt dygn kvar till höstlovet. Ett och ett halvt dygn tills jag får träffa Freja.

Inne i mina ådror dunkar blodet, så att jag knappt hör ljuden runt omkring mig. Jag har varit lite kär i flera tjejer förut, men med Freja känns allt större. Allt tidigare var en viskning medan hon är ett rop. Jag kan inte låta bli att tänka på henne. Jag gör inte ens ett försök att smöra in mig hos Jennifer som just har kommit hem från Mallorca och går genom skolkorridorerna i ett vitt linne som får hennes hud att se sjukt fräsch ut. Nu är Jennifer bara en del av bakgrundsbruset, precis som lektionerna, trafiken utanför klassrumsfönstret, Ola som spekulerar i vem som ska vara målvakt i kvällens innebandymatch och Abrahamsson som hela tiden pratar om lördagens fest.

Men jag gillar också hur författaren skildrar Jacks personlighet och insida. Han är en känslosam, grubblande kille, trots sitt coola och hårda yttre och här skildras det suveränt hur jobbigt det kan vara för honom inombords:

Jag kan vara så sjukt glad ibland utan någon särskild anledning. Jag har ett tivoli i bröstkorgen, en karneval. Varje steg är ett explosivt skridskoskär och ljudet från skenorna ekar mot ishallens tak. Technorytmer dunkar i blodet. Och jag kan vara så jävla förbannad fem minuter senare. Rastlös, irriterad, less. Men det var värre när jag var liten. Innan jag lärde mig att inte känna efter så mycket. Inte känna hela tiden. Jag har tränat bort det i omgångar.

Nu sitter jag på spårvagnen och försöker låta bli att behandla mina fingernaglar som snacks. Jag är inte nervös, bara hungrig, intalar jag mig själv.

Jag hade kunnat skriva ner ännu mer, men läs boken istället är min absoluta rekommendation, du kommer inte att ångra dig 🙂

 

Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Dagens smakbit kommer från en barn- och ungdomsbok som heter Tio över ett av Ann-Helén Laestadius. Boken utspelar sig i Kiruna och handlar om flytten av Kiruna som planerades på grund av LKAB:s gruvsprängningar under staden. Bokens huvudperson heter Maja och hon vill verkligen inte att flytten ska genomföras, men hon är också livrädd för sprängningarna som sker varje natt. Hon har packat en nödväska och ställer klockan på just tio över ett varje natt för att kunna rädda sin familj om staden rasar under en sprängning. Hon är så pass orolig att hon drabbas av panikångestattacker. Samtidigt kämpar hon med helt vanliga tonårsproblem där skola, föräldrar, bästa kompisen Julia och kärleken Albin är i fokus. I det här avsnittet beskriver författaren när Maja får en av sina panikångestattacker och jag tycker att det är så himla bra skildrat. Ni kanske förstår varför Tio över ett fick Augustpriset 2016?

Jag går så sakta det bara går. Myrsteg. Jag tittar in i skyltfönster. Alva går in i biblioteket. Steg för steg. Snart är jag där. Då börjar det. Hjärtat provar att hoppa ett extra slag, lite för fort. Resten av kroppen hänger genast med. Illamåendet sköljer över mig och jag börjar andas alldeles för fort. Känslan av att vilja fly min egen kropp är så stark att jag vill gråta. Jag kan inte springa eller gå. Jag står utanför biblioteket och ser Alva skymta i fönstret på första våningen. Tänk om jag svimmar nu? Jag tittar mig omkring. Vem skulle kunna rädda mig? Jag håller fast i lyktstolpen. Jag vill inte kräkas. Jag. Måste. Andas. Och plötsligt står han där i fönstret. På entréplan, vid tidskrifterna. Våra blickar möts och han kisar. Men han går inte. Han står stilla. Jag håller på att dö framför ögonen på Albin. Och han förstår inte det. Min kropp jagar min själ. Vrider mig ut och in, gör mig så sårbar och skyddslös. Ögonen fylls av tårar. Albin ser förvånad ut. Då springer jag. Samma väg som jag kom. Nerför Föreningsgatan. Väskan slår mot min höft.

Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Jag läser just nu Störst av allt av Malin Persson Giolito, en jättebra bok, och därifrån kommer min smakbit denna vecka:

Det är obegripligt, det här att alla vill vara originella in i döden, unika. Man ska minsann inte spela Blott en dag som en simpel Ullaredsshoppare, det ska vara speciellt och oförglömligt. För att inte riskera att gå in i evigheten ackompanjerad av en banalitet ska därför någon stackare sjunga Tears in Heaven med klassiskt gitarrplinkeplonk-komp. Precis som på alla andra ”personliga” begravningar.

Folk är patetiska ända in i döden, inte unika.

Jag har inte läst ut boken än, är väl någonstans i mitten, men jag gillar verkligen huvudpersonen Maja som trots att hon nu visserligen sitter häktad för att hon misstänks ha begått en skolmassaker, så är hon skärpt och har huvudet på skaft. Hon är rakt på sak i sina tankar, som citatet ovan visar, liksom klockren i sina skildringar över de andra karaktärerna. Jag gillar också verkligen Malin Persson Giolitos språk och skildringen av såväl samhället som av en rättsprocess. Så trots att jag inte ens har läst ut boken förstår jag varför den blev utsedd till Årets bästa svenska kriminalroman 2016 av Svenska Deckarakademin.

Fler som läst och gillat den?

Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Idag har jag läst Tova-Li och sommarlovet, en barnbok för åldern 3-6 år som handlar om en flicka som bor med sin arbetslösa och troligen ensamstående mamma. De har inte gott ställt och när skolan börjar igen efter sommarlovet är Tova-Li nervös. Alla andra klasskompisar har varit på semester och varit på en massa ställen som är dyra att besöka. De har fått nya saker och gjort massor av skoj. Vad har hon egentligen att berätta som kan matcha deras berättelser?

Pirret i Tova-Lis mage känns annorlunda. Glad-pirret är borta. Det pirrar av oro istället. Oros-pirret gör ont. De andra har gjort så roliga och spännande saker. Saker som kostar mycket pengar. Tova-Li vill också göra såna saker, men mamma säger att det inte går. De har inte råd. Nu har Tova-Li slutat fråga. Mamma ser så ledsen ut när hon säger nej.

Nu slutar den här boken på ett positivt sätt och det visar sig att roliga saker kanske inte alls behöver kosta en massa pengar. Men jag vet att det är många barn som lever i denna verklighet idag, även här i Sverige. Så jag tycker att sådana här böcker behövs. Läs den gärna, framförallt högt för barnen och framförallt ni som jobbar i skolor/förskolor och dagligen möter barn ur många olika verkligheter. Den är superbra! Författare är Camilla Gunnarsson och det är Idus förlag som har gett ut boken.

Recension finns här. Jag vill också tipsa om Veckan före barnbidraget som jag har recenserat tidigare. Den recensionen hittar ni här. Det är en bilderbok som behandlar samma tema.

Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

9789163879838_200x_gastenIris sliter ut Estrid från toaletten så häftigt att de båda ramlar omkull.

-Vad är det fråga om? ropar Estrid.

-Det är en dagståndare därinne, flämtar Iris.

-En vaförnåge? frågar Viggo.

– Lyssna nu, säger Iris. Det finns spöken och så finns det SPÖKEN, okej?

-Tror du inte att vi vet nåt om spöken? säger Alrik häftigt. Somliga av oss har nästan dött på grund av en myling som somliga andra väckte upp.

-Jag har ju sagt förlåt, säger Iris ilsket.

Jag läser just nu Gasten, del 5 i PAX-serien, och precis som alla de andra böckerna som jag hittills har läst i serien så är den jättebra.

Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Pappa fnös till. Han tog ett steg närmare mig, öppnade munnen och skulle precis börja skrika när Lo sa:

”Det var en olycka. Faktiskt.”

”Det är inte vårt fel”, sa jag. ”Det är inte vårt fel att du jämt blir arg för minsta lilla.”

Pappa blinkade. Han stirrade först på mig, sedan på Lo. Han gapade fortfarande, men han sa ingenting. Han bara tittade på oss och han hade slutat torka på byxorna. Handen hängde slappt i luften. Det såg fånigt ut.

”Förresten har vi en stor flaska ketchup i kylen”, sa jag. ”Och jag tänker hämta den nu.”

Jag hällde massor av ketchup på tallriken. Det blev en stor röd, såsig klick.

”Vill du ha ketchup, Lo?” frågade jag.

Lo nickade.

Mamma hade fått röda fläckar på halsen. Hon öppnade och stängde munnen, som om hon skulle säga nåt. ”Jag… kanske också ska ta lite ketchup”, sa hon och sträckte sig mot flaskan.

Det var alldeles tyst runt matbordet.

9163873729Det här stycket kommer ur en fantasybok för barn som heter Slottet av is. Själva fantasyberättelsen är spännande och bra, den påminner dessutom lite om Astrid Lindgrens berättarstil. Men det som verkligen fångade mig var skildringen av huvudpersonernas hemsituation. Minna och Lo är systrar och lever med en pappa som kan bli arg för minsta lilla. Jag har själv levt i en sådan relation och igenkänningen är stor. Jag är fascinerad över hur väl författaren Janina Kastevik har lyckats skildra de känslorna och upplevelserna som man egentligen önskar att inga barn någonsin behöver vara med om, varken i någon bok eller i verkligheten. Samtidigt är det så viktigt att det skildras, eftersom det tyvärr är många barn som måste stå ut med liknande, och det är bra att de genom böckerna då får chansen att kunna känna att de inte är ensamma om sina upplevelser.

Recension av Slottet av is kommer imorgon.

Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

MornitologenJag har inte varit med i den här utmaningen på evigheter, men idag kände jag för att vara med. Just nu läser jag (m)ornitologen av Johanna Thydell. Den handlar om en tjej, Moa, 17 år, som bestämmer sig för att träffa sin biologiska mor, som lämnade familjen när Moa var bara två år gammal. Det här avsnittet utspelar sig mellan Moa och hennes bästa kompis Otto när hon berättar för honom att hon ska träffa sin mor i fem dagar under förevändningen att hon ska göra ett skolarbete där hon ska studera fåglar.

”Vad skrev hon, då?”

”Att jag fick komma.”

”Berättade du om skolarbetet?”

”Ja.”

”Och hon trodde dig?”

”Ja.”

”Jag visste det! Fan vad bra. Vad svarade du, då?”

”Att jag kommer. Över midsommar. Fem dagar.”

Fem?”

Ottos ögon blev större än två Vänern och jag fick så svårt att andas att jag ville göra en Heimlich-manöver på mig själv.

”Men vadå, då? Du sa ju några dagar? Vad fan är några då?”

”Jag tänkte väl mer en helg. Fem dagar är ju rätt mycket.”

”Men herregud.”

Jag lutade mig framåt, förberedde mig på en flygkrasch, men här fanns ingen syrgasmask att rycka ner, här fanns ingen flytväst med grejer att blåsa i.

”Men du…” Otto strök mig över ryggen. ”Det var kanske smart att du föreslog så lång tid.”

”Sluta säg att det är långt!”

Kort. Det är kort. Och du kommer säkert att få reda på en massa tack vare det. Vi ska förbereda dig som fan så att du känner dig helt trygg, jag lovar.”

”Hur då?”

”Kom hem till mig ikväll. Jag har några idéer. Men vad sa din pappa? Han oroar ju sig bara du ska byta tunnelbanelinje?”

Jag drog med foten i gruset, en extremt hopknycklad fimp hoppade till, en sten med onaturliga fläckar.

Alla människor vid gympasalen, vad jag plötsligt avundades dem.

Allt de skulle slippa göra.

”Jag har inte berättat än.”

Jag tycker att det här stycket visar så tydligt Johanna Thydells sätt att skriva på. Jag tycker att hon är en jättebra författare och framförallt då när det gäller ungdomsböcker. Dels dialogerna som känns som hämtade direkt ur ungdomars verklighet. Dels alla målande liknelser – exempelvis ögon som Vänern. Och dels sättet att skildra huvudpersonens känslor, man förstår verkligen hur rädd hon är för att träffa sin mamma igen och hur jobbigt det känns inför att åka dit, men också att det här är något oundvikligt som Moa bara måste göra för att komma vidare. Lika oundvikligt som en flygkrasch.

Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Idag fuskar jag faktiskt lite… Jag har faktiskt redan läst ut den här boken, det är alltså ingen bok jag läser just nu. Jag har till och med redan skrivit om den här på bloggen tidigare den här veckan. Men medan jag läste skrev jag av flera citat och därför delar jag med mig av dessa här. Jag har läst och älskat När hundarna kommer, av Jessica Schiefauer och citaten kommer alltså därifrån. En underbar läsupplevelse!

Jag har varit så förtvivlad att jag trott att kroppen skulle brista, och ändå har jag inte upplevt det värsta. Men hans föräldrar har gjort det, och det är min sons fel. Min son har orsakat deras sorg.

 

Och när hundarna kommer, när de springer genom trädgården, då är dörren fortfarande stängd och låst. De kommer runt husets hörn, de tunga tassarna gör stora avtryck i den vita snön. Med blottade tänder kommer de, med rött tandkött, med ögon tomma som skotthål. De är inte människor, de kan inte prata, de vet bara att huset är hotat. En hund ser bara svartvitt, en hund urskiljer inga nyanser. Den hugger.

 

Pappa öppnar munnen och ska säga något men han hinner inte, för Isak skjuter snabbt ut handen och rycker av Anton kepsen. Det långa håret är bortklippt. Skallen är renrakad. Pojkhuvudet ser mycket hårt ut.

 

Isaks mamma går mellan rummen i huset. Hon går över trösklar, upp och ner för trappor, ut och in genom dörrar. Huset är en labyrint och hon har ramlat ut ur verkligheten, hon söker efter någon. Det ser barnsligt ut, som en kurragömmalek: varje gång hon kommer till ett nytt rum letar hon efter Anton. Är han här inne? Eller här? I duschen? I klädkammaren? Tittut! Fritt fram! Tiden har gått ur led, Anton är tre år och sju år och elva år. Han gömmer sig, han busar, han har gjort något dumt och vågar inte komma fram. Kom igen nu, Anton! Har vi inte uppfostrat dig så, har vi inte lärt dig att man ska stå för vad man har gjort? Men Anton har inte gömt sig, han är inte där. I plötsliga glimtar minns hon att hennes yngste son är femton år nu, att han blev hämtad av polisen i morse, att det påstås att han har gjort något fruktansvärt. Under de ögonblicken slår hon knytnäven mot bröstkorgen. Suckar tungt när luften pressas ur lungorna, sluter ögonen som om smärtan var en njutning. Sedan går tiden ur led igen och hon vandrar vidare mellan rummen. Hon vet inte vart hennes son har tagit vägen, hon kan inte sluta leta efter någon som inte är där.

 

 

Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

– Vill du vara så snäll och tala om för mig, hur jag ska gå för att komma härifrån.

– Det beror mycket på vart du ska, svarade katten.

– Det betyder inte så mycket vart, svarade Alice.

– Då kvittar det åt vilket håll du går, sade katten.

– Bara jag kommer någonstans, tillade Alice som en förklaring.

– Det gör du säkert, sade katten, om du bara går tillräckligt långt.

Det här är ett klassiskt citat som jag hört och sett på många ställen, men jag har aldrig tidigare läst boken. Det kommer förstås från Alice i underlandet av Lewis Carroll. Jag läste den aldrig som barn, men nu ingår boken i läslistan i en barnlitteraturkurs jag går och det är spännande att äntligen få ta del av denna barnboksklassiker.

Jag ska också passa på att påminna om min tävling, där man kan vinna ungdomsboken Våga följa en drömHär kan du läsa min recension av boken. Och här kommer länken till tävlingen. Tävlingen avslutas på onsdag den 30 september klockan 21.00.