Barnboksbloggen

Välkommen till Barnboksbloggen. Här kan du läsa boktips och recensioner av såväl barnböcker som vuxenböcker. Emellanåt anordnar vi tävlingar, temaspecialer och annat spännande. Maila gärna om du har förslag på vad du vill läsa om på Barnboksbloggen.

barnboksbloggen@hotmail.com

 

Instagram

barnboksbloggen

Bokbloggar.nu

augusti 2019
M T O T F L S
« jul    
 1234
567891011
12131415161718
19202122232425
262728293031  

En smakebit på søndag

En smakebit på søndag

Göra gott

På söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Just nu läser jag Göra gott – En sjuksköterskas berättelse av Christie Watson, en slags självbiografi eller memoarbok skriven av en sjuksköterska och som handlar om hennes yrkesliv och de erfarenheter hon gjort i sitt arbete och om några av de livsöden hon delat under tiden de varit patienter på hennes avdelningar. En stark bok hittills, på många sätt. Min smakbit kommer från inledningen av boken, där hon berättar lite om vad man kommer att läsa om i boken:

Tjugo år som sjuksköterska har kostat mig en hel del, men gett mig ännu mer tillbaka. Jag vill berättar om tragedier och lyckostunder under ett fantastiskt yrkesliv. Följ med mig ut på avdelningarna, från födsel till död – förbi barnintermediären och genom dubbeldörrarna till medicinavdelningen. Spring med mig genom korridorerna efter ett larm, förbi apoteket och personalköket och in på akuten. Vi kommer att utforska själva sjukhuset, liksom sjuksköterskeyrket och många av dess aspekter. Det här är vad jag trodde att jobbet handlade om när jag började: kemi, biologi, fysik, farmakologi och anatomi. Och det här är vad jag numera vet är sanningen om yrket: filosofi, psykologi, konst, etik och politik. Vi kommer att träffa många människor längs vägen: patienter, släktingar och personal – folk som du kanske redan känner. För vi blir alla vårdade någon gång i livet. Vi är alla vårdare.

 

En smakebit på søndag

Ett frÃ¥getecken är ett halvt hjärtaPå söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

I Facebookgruppen Kollektivet – en bokcirkel läser vi just nu Ett frågetecken är ett halvt hjärta av Sofia Lundberg. En roman om en framgångsrik fotograf i New York men som är mer präglad av hennes torftiga barndom och uppväxt på Gotland än hon vill erkänna ens för sig själv. När hon får ett brev från barndomsvännen blir hon påmind om allt och de murar som hon byggt upp runt sig börjar krackelera. Minnen och tankar kommer tillbaka och snart inser hon att hon måste återvända till Gotland för att möta det som hon en gång lämnat.

”Varför har du aldrig berättat? Vad är det som är så hemskt med att vara svensk?”

”Det är inte hemskt. Det var så länge sedan bara. Frankrike blev mitt nya hemland, jag hade ett helt annat liv när jag träffade din pappa. Jag var så rädd att förlora honom.”

”Men förstår du inte? Du håller oss, dina allra närmaste, så långt från sanningen att det blir helt omöjligt att älska dig. För dig att älska oss.”

”Vad menar du?”

”Du blir bara ett stort frågetecken. För oss och för dig själv. Ett frågetecken är alltid bara ett halvt hjärta, har du tänkt på det någon gång? Det går inte att älska en människa som har hjärtat fyllt av hemligheter. Det går bara inte.”

Tårarna rinner ner för Elins kinder. Hon nickar och bläddrar fram och åter mellan sidorna i anteckningsboken.

”Jag borde ha berättat.”

”Ja, du borde ha berättat. Varför gjorde du inte det? Varför ljög du så mycket?”

”Det var inte så lätt, det var mycket som inte var bra. Vi var fattiga, jag tror att jag skämdes. Jag var rädd att han skulle överge mig om han fick reda på hur det egentligen var. Jag ville så gärna ha honom, jag blev så kär i honom, han var min trygghet.”

”Så du låtsades vara perfekt för hans skull. I alla dessa år, hela ditt äktenskap. Det är ju sjukt mamma, sjukt.”

En smakebit på søndag

Nora eller Brinn Oslo brinnPå söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Jag har just läst ut romanen Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid. En intressant, autofiktiv berättelse om djup svartsjuka och sjukdomen endometrios.

Min recension av boken kommer direkt efter detta inlägg. Mitt smakprov kommer från sidan 47-48:

Den vårkvällen grät jag länge. Jag grät över Oslo och Helsingfors, över spår 26 på Hovedbanegården, över tingens tillfällighet och att ingenting varar för evigt. Över att varje kärleksrelation bygger på upprepningar. Löften och ord som utmärks av sin exklusivitet fortsätter att upprepas. Av nya munnar, till nya människor. Giftermålets ja ska vara för evigt, men eftersom vi lever i verkligheten och inte kan kontrollera evigheten så blir det ibland kortare än så. De monogama begreppen är motsägelsefullt nog möjliga att upprepa. Det som ska vara slutgiltigt och speciellt går att upplösa, för att sedan reprisera i en ny konstellation. Det behöver inte ens handla om giftermål eller något dramatiskt: man kan ligga på någons säng, en kærestes säng, och fundera över hur många som legat där tidigare. Jag antar att det inte ska ta udden av det som sker i nuet. Förbindelser eller relationer som en gång framstod som eviga ska inte dämpa det fantastiska i nästa relation som ska vara för evigt. Kanske är det ett förmildrat evigt, med en kortare efterklang, men det kan också vara förhoppningsfullt. Det man hänger sig åt och njuter av förringas inte av det man gjort tidigare. Det reduceras inte till en blek kopia av tidigare kärlekar, tidigare samlag, tidigare milda svärmödrar som ger dig omsorgsfulla födelsedagspresenter – eller vad det nu kan vara. Ändå är det svindlande att vara nära någon och inse: det här har jag gjort tidigare. Avståndet till någons ansikte är detsamma. Det är också spöklikt att följa i någon annans upptrampade spår. Kanske en stig i svärmoderns trädgård. Kanske är ångesten inför att kunna ersättas, eller rädslan för att inte vara speciell, bara ett fåfängt memento mori.

 

En smakebit på søndag

På söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Just nu läser jag ungdomsboken Alla suger och det är ingens fel av debuterande Ebba Hyltmark. Än så länge en riktigt bra, träffsäker bok om identitet, drömmar och kärlek.

Jag vänder ner blicken mot mitt matteblock och räknar ut några parenteser med variabler inuti. Max fortsätter titta på mig. Vi sitter helt tysta en stund och min irritation lägger sig lite. Jag känner hur Max ler mot mig, trots att jag inte vänder mig åt hans håll.

”Du är väldigt söt när du är irriterad.”

Jag vänder mig mot honom igen. Pulsen skenar och jag gör allt för att inte bli superröd i ansiktet, trots det lyckas jag ge honom ett kyligt leende.

”Och tänk, jag är ännu sötare när jag är glad. Så om du bara håller tyst och låter mig jobba så kanske du får se det.”

Max skrattar och släpper mig inte med blicken. Den där jobbigt varma känslan i kroppen kommer tillbaka. Jag försöker skaka av mig den, men det går bara inte.

”Jag tror inte på det”, säger Max, som uppenbarligen inte tänker hålla käften och låta mig jobba.

Jag lägger ner pennan och vänder mig helt mot honom. Jag kommer ju ändå inte få något gjort på ett tag.

”Jaså?”. säger jag. ”Varför inte det då?”

”För att du är alltid irriterad eller arg. Lika söt hela tiden, men jag tror att om du skulle bli glad skulle det skrämma mig lite grann. Jag har aldrig sett ett leende på de där läpparna.”

Jag rynkar ögonbrynen. Max har kallat mig söt två gånger nu. Det gör bara kroppen ännu varmare. Usch.

”Vad snackar du om? Jag har lett flera gånger den här lektionen.”

”Sarkastiskt och irriterat, ja.”

Jag inser att han har rätt.

Jag tycker inte om att Max har rätt.

Jag rycker på axlarna.

”Jag ler när det finns något värt att le för.”

”Så du är en snåljåp när det gäller leenden?”

Mot min vilja ler jag lite åt kommentaren.

”Jag antar det.”

Max spärrar upp ögonen.

”Du log!”

”Kanske.”

Han kluckar lätt.

”Ta det lugnt, jag hade fel. Du är faktiskt väldigt söt när du ler också.”

Max har kallat mig söt tre gånger och nu tänker inte min kropp ignorera det. Det lilla leende som smugit sig fram spricker nu upp och Max ler ännu större tillbaka. Jag förbannar mig själv för att ha lett från första början, för nu kommer han ju verkligen inte hålla käften.

 

En smakebit på søndag

På söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Jag har nyss läst ut ungdomsboken På natten är allt sant som kortfattat kan beskrivas som en modern, svensk Romeo och Julia. Den handlar om Liv som är tillsammans med Hannes och deras kompisar gillar inte invandrare. Samma inställning, fast tvärtom, har Jemal och hans killgäng. Han planerar att bli ihop med Zarah och inte med någon kaxig svennetjej. Men ibland krånglar livet till det och fel saker känns helt rätt.

Sent på kvällen när Jemal satt vid köksbordet och bredde smör på en brödskiva kom pappa in och ställde sig mitt emot honom. Vid den tiden brukade farsan vanligtvis redan ha gått och lagt sig för att orka stiga upp i ottan och åka till bageriet. Nu lade han armarna i kors över bröstet, eller snarare över kulmagen, och frågade:

-Har du blivit kristen?

-Men, nej! Jag har ju sagt till mamma att det bara är ett halsband, svarade Jemal.

-Men varför ha ett kors om du inte är kristen? Det är som att gå omkring med bilnycklar utan att äga en bil, sa pappa.

Jemal såg inte riktigt logiken i hans resonemang, men fann det inte värt att diskutera. Om Liv hade gett honom en nyckel hade han väl hängt den om halsen istället.

-Visa mig! sa pappa.

-Vad?

-Korset.

Han höll kvar den stränga rösten och Jemal suckade, men drog fram smycket så det hamnade utanpå t-shirten.

-Jag har fått det av någon. Det är en present.

Jemal tog med sig snörgåsen och gick mot sitt rum. Varför försöka förklara för någon som inte ville fatta? Det var bara ett fucking halsband.

-Av vem? Varför ger nån ett kors till dig när du är muslim? ropade pappa efter honom.

Pappa som mest var religiös när det passade honom av någon anledning borde inte fästa så stor vikt vid saken.

Edna, som låg i tevesoffan och som hört hela samtalet, svarade istället för Jemal.

-Han har en tjej.

Det fick pappa att fortsätta intervjun med henne. Jemal hörde inte exakt vad de sa och ångrade att han stängt dörren. Han var precis på väg att sticka ut huvudet när pappa stod på tröskeln.

-Har du fått det av en tjej?

-Mmm, svarar Jemal.

– Det är hon som är kristen, inte du?

-Ja.

Pappa stod tyst en stund och bara iakttog honom. Att Jemal tittade tillbaka utan att flacka med ögonen eller ändra sin version avgjorde saken.

-Varför sa du inte det direkt?frågade pappa.

-För ni har inte med det att göra.

-Vi har alltid med det att göra, sa pappa.

-Okej, okej, sa Jemal.

-Bra, bra, sa farsan.

På natten är allt sant är en välskriven, brännande ungdomsbok. Recension kommer på bloggen alldeles strax.

En smakebit på søndag

Se mig falla

På söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Just nu försöker jag ta mig igenom Mons Kallentofts senaste bok Se mig falla.

Hon tar av honom tröjan, knäpper upp hans byxor och drar av sina trosor och upp med kjolen, hon grenslar honom, snabbt och hårt, djupt från första stund och hon har bråttom, som om det här är morgonen före undergången, eller så förstår hon bara att han måste iväg.

Att tiden är knapp.

Follame, cariño.

Är det det hon säger? Hennes haka underifrån, näsborrarna, och hon rör sig som i takt med rummets dofter, någon gryta på spisen som lämnats där igår kväll för att svalna, kanske ropa vieja, som osar av chili, koriander och nästan härsket flott.

På morgonen vill hon göra det så här, rida honom som ett trött djur, hon utnyttjar honom på så vis, och han stryker henne över kinden, vet att hon vill det.

”Säg att du älskar mig, Tim”, ber hon, och visst kan han göra det, jag har sagt det förr.

”Jag älskar dig”, säger han.

Han är i rummet, men bara en liten del av honom, när hon rör sig ovanpå honom och han är i hennes varma inre är hela han försvunnen till slut. Om tabletterna kan ta isär hjärnan, kan knullande plocka isär själen.

Jag är visserligen bara på sidan 73, men än har jag inte fastnat för den här boken. Det är lite välrått för min del. Och oengagerande. Jag har dessutom svårt för berättartekniken och för karaktärerna. Kanske blir det bättre sedan, men jag har faktiskt svårt att tro det. Är det någon som har läst Se mig falla och tyckt om den?

En smakebit på søndag

På söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Min smakbit denna vecka kommer från romanen Jag kan inte sluta gråta av Anne Liljeroth. Den handlar om en kvinna som drabbas av utbrändhet, en roman som bygger på författarens egna erfarenheter. Troligen är det också därför som hon lyckas skildra det så trovärdigt. Jag känner väl igen mig i det som huvudpersonen känner och upplever, och jag tror att många andra tyvärr också känner igen sig. Ämnet i sig är ju starkt och just därför blir romanen ofta gripande. Se bara detta stycke:

    Jag kan inte sluta gråta

Språket är också så fint. ”Min yngste son är klok och skör som vinterns första is. Jag vet ju det. Och ändå stampade jag på som om istäcket höll för allt.” Så vackert och uttrycksfullt.

En smakebit på søndag

Historien om Bodri

På söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Min smakbit denna vecka kommer från Historien om Bodri av Hédi Fried och Stina Wirsén. Det är en högläsningsbok för barn från tre år om Förintelsen. Det är en konst att kunna skriva om ett så grymt ämne, och ett ur barns synvinkel också ett så abstrakt ämne. Men Fried och Wirsén har lyckats extremt bra. I uttrycksfulla illustrationer och poetisk, gestaltande text skildrar de ledsenhet, rädsla, längtan och det fasansfulla som hände, likväl som hopp,vänskap och en stark kärlek. Se bara:

 

En dag bestämde Hitler att vi som var judar inte skulle få bo kvar i våra hus.

Var ska vi bo då? frågade jag mamma.

Hon visste inte.

Pappas händer darrade när han packade våra väskor.

Mamma var blek. Jag hade aldrig tänkt på att mammor och pappor kunde vara rädda. Jag förstod att nu var det farligt.

 

Och här:

 

Bodri kunde inte räkna dagarna och nätterna,

men han såg hur träden bytte till snöpyjamas.

Sen till skirt gröna spetskjolar…

… och ännu senare till djupt gröna långkjolar.

En dag när träden redan hade tagit på sig sina kopparröda höstdräkter hörde Bodri någon som ropade hans namn.

 

Recension av boken kommer om några minuter på bloggen. Klicka in där för att läsa mer om Historien om Bodri, men läs gärna boken själv också. Och har ni några barn i er närhet, läs boken för dem också, det är så viktigt att vi pratar om det som hände under Förintelsen så att detta fasansfulla aldrig kan ske igen.

En smakebit på søndag

På söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Just nu läser jag en trilogi om livet på mellanstadiet skriven av Katarina von Bredow  Första boken heter Du & jag. Del två som jag läser just nu heter Hon & han och den avslutande delen heter Han & dom.

Frida torkar sig snabbt under ögonen och ger Alicia en trotsig blick.

– Hellre död och smal än levande och fet, säger hon.

De här böckerna är så träffsäkra. De har så hög igenkänning från min egen mellanstadietid att jag får ångest. De handlar om att duga, att inte duga, att få vara med, att inte få vara med, vänskap, kärlek  föräldrar  skola, mobbing, utanförskap, utseende  grupptryck och de fasta roller och strukturer som finns i varenda skolklass.

En smakebit på søndag

På söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

I år har jag ett projekt där jag läser Muminböckerna av Tove Jansson eftersom jag aldrig läste dem som barn. Just nu läser jag Trollkarlens hatt och där hittade jag denna smakbit:

Bildresultat för trollkarlens hatt adlibrisElände, elände, sa hemulen för sig själv. Sen vred han ur sin klänning och gick ut för att titta på vädret. Det var likadant överallt, grått och vått och eländigt. Hemulen kände efter om han hade nån badlust, men han hade ingen.

Det är aldrig nån ordning i världen, tänkte hemulen sorgset. Igår var det för hett och nu är det för vått. Jag går in och lägger mig igen.

Snorkens sovgrop såg mest torr ut.

Maka på dig, sa hemulen. Det har regnat in i min säng.

Värst för dig själv, sa snorken och vände sig på andra sidan.

Därför tänkte jag sova i din grop, förklarade hemulen. Var inte snorkig nu.

Men snorken bara morrade lite och sov vidare. Då fylldes hemulens hjärta av hämndlust och han grävde en kanal i sanden mellan sin egen sovgrop och snorkens.

Det där var ohemult, sa snorken och satte sig upp i sin våta filt. Men aldrig hade jag trott att du kunde hitta på nånting så fiffigt!

Det kom av sig själv! sa hemulen glad. Och vad ska vi göra idag då?

Tänk att kunna skriva sådana här berättelser. Vilket språk! Vilken fantasi! Vilken skatt Muminböckerna ändå är.