En smakebit på søndag

På söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Jag har precis läst ut en liten pärla skriven av Astrid Lindgren. En bok som heter Samuel August från Sevedstorp och Hanna i Hult och som innehåller flera olika berättelser och betraktelser. Titelberättelsen handlar om Astrid Lindgrens föräldrar. Deras första möten, deras unga kärlekssaga och om ett långt, strävsamt och lyckligt äktenskap. Den kärlekssagan inleds av Astrid Lindgren såhär:

Nu vill jag berätta en kärlekshistoria, ingen som jag har läst eller hittat på utan bara en som jag har hört. Många gånger hört. Den rymmer mer kärlek än någon jag har läst i böcker, och för mig är den rörande och vacker. Men det beror kanske på att den handlar om två människor som råkade bli mina föräldrar.

Över ett helt liv sträckte den sig, den där kärlekshistorien, och den började någon gång 1888, när Samuel August från Sevedstorp, tretton år, i Pelarne sockenstuga, där socknens barn hade sin skolgång, mitt under repetitionsförhöret kom att fästa ögonen på flickan som satt närmast kaminen, hon med pannluggen, som svarade så duktigt på alla frågor. Hanna hette hon, nio år var hon och från Hult. Hanna i Hult, henne fick Samuel August ögonen på. Visst hade han sett henne förut, men inte så som nu.

”Jag såg dig, och från denna dagen jag endast dig i världen ser”, något sådant kunde inte Samuel August säga, för han var bara en bondpojke i Småland och visste inget om dikter. Men annars var det just så det var.

Jag hade helt missat denna bok av Astrid Lindgren tidigare, och jag rekommenderar den varmt till alla andra som också missat den. Den innehåller inte bara denna kärleksberättelse utan också bland annat Astrid Lindgrens tips till den som vill skriva barnböcker. Jag skriver mer om boken i en recension som kommer senare idag.

En smakebit på søndag

PestenPå söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Under juni har jag läst en klassiker, Albert Camus Pesten. Trots att den är en klassiker är den högaktuell nu i och med Covid-19-pandemin. En intressant och fascinerande bok, inte minst nu när vi själva kan relatera till så mycket av det som händer i boken. Min smakbit kommer från bokens sista sida, vilket kan vara känsligt för den som inte har läst boken, men jag tycker inte att stycket är någon spoiler så därför vågar jag dela det ändå. Framförallt utifrån den situation som råder i världen idag kan man inte säga att detta stycke ter sig särskilt förvånande…

Medan Rieux lyssnade till glammet som steg från staden, påminde han sig att denna glädje alltid var hotad. Ty han visste det som den jublande skaran var okunnig om och som man kan läsa om i böcker, nämligen att pestens bacill aldrig vare sig dör eller försvinner, att den under decennier kan slumra i möbler och kläder, att den tåligt ligger och bidar sin tid i sovrum, källare, koffertar, näsdukar och pappersluntor och att den dag måhända skulle komma, då pesten, människorna till olycka och varnagel, ånyo skulle väcka sina råttor och sända dem ut att dö i en lycklig stad.

En smakebit på søndag

Brevet från mig : dikter för ungaPå söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Jag brukar vara med i Barn- och ungdomsboksutmaningen på Facebook där man varje månad ska läsa en eller flera böcker på ett givet tema. Juni månads tema var poesiböcker (för barn och unga) och jag läste Brevet från dig av Lena Sjöberg. Sista dikten heter Råd till ett 17-årigt jag:

Följ kompassen i ditt hjärta

-hör din egen inre röst.

Ta vara på den längtan

som bultar i ditt bröst.

Och om du hamnar vilse:

Ha tålamod! Håll ut!

Då kommer du att hitta

din egen väg till slut.

Den här dikten talade direkt till mig. Jag önskar att jag hade läst den när jag var ung, då hade jag definitivt satt upp den på anslagstavlan i mitt rum för att kunna läsa den om och om igen.

En smakebit på søndag

farlig-midsommarPå söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Nu i midsommarhelgen har jag passat på att läsa Farlig midsommar av Tove Jansson. En natt full av trolldom och överraskning, av nya vänner och fiender…

Senare på kvällen gick den lilla Misan och vankade för sig själv nere vid vattnet. Hon såg månen stiga upp och börja sin ensliga promenad genom natten.

Den är som jag, tänkte Misan svårmodigt. Alldeles ensam och lika rund.

Då kände hon sig så övergiven och mild att hon måste gråta lite.

Varför gråter du? frågade Homsan.

Jag vet inte, det är så skönt, svarade Misan.

Men nog gråter man väl för att nånting är sorgligt? invände Homsan.

Ja – månen, sa Misan vagt och snöt sig. Månen och natten och melankoli i största allmänhet…

Jaja, sa Homsan.

Jag känner så igen mig. Det kanske vi alla gör någon gång ibland?

En smakebit på søndag

Som en öppen bokPå söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Just nu läser jag en feelgoodroman om en lärare som bestämt sig för att viga sitt liv åt att sprida läslust till kommande generationer. Den heter Som en öppen bok och är skriven av Sara Molin. Jag kände att jag behövde en feelgood efter den lite mer tunga läsningen av Vegetarianen av Han Kang som jag läste ut i förrgår…

Smakbiten kommer från sidan 75:

I ögonvrån ser jag hur Marcus iakttar mig.

”Var det ditt eget läsintresse som fick dig att bli lärare?”

Jag tömmer koppen och funderar en kort stund.

”Ja. Till största delen, åtminstone.”

Och för kanske första gången sätter jag ord på vad som har drivit mig. Ivrigt berättar jag om hur jag som barn fick upp ögonen för de världar som kunde rymmas mellan bokpärmarna. Hur fascinnationen stegrades i takt med att jag blev äldre och böckerna fler och tjockare. Hur jag fann tröst och glädje i att, istället för att följa med Paulina på skoldisko, eller sitta och lyssna på pappas och mammas ekande samtal, söka mig till Lotta, Kitty och Kulla-Gulla.

Och hur jag på något sätt trodde att jag skulle få ta med mig min passion för böckerna i mitt yrkesval. Rentav göda och sprida den.

”Vad är det?” frågar jag när jag ser hur Marcus betraktar mig. Fascinerat, roat.

”Det är bara så roligt att höra dig berätta. Din entusiasm går liksom inte att ta miste på.”

Jag tror många av oss läsare kan känna igen oss i detta stycke, även om inte alla av oss har valt att jobba med vår passion som huvudpersonen i den här boken.

En smakebit på søndag

På söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Någonstans brister himlen

Just nu läser jag Någonstans brister himlen av Erika Olofsson Liljedahl.

Boken handlar om 13-årige Elis och hans familj. De lever ett hårt och enkelt liv som fiskare i Bohuslän under sent 1920-tal. Men när modern dör och systern försvinner rämnar familjen. Elis beger sig iväg för att hämta hem Signe, men resan bort från barndomens saltstänkta klippor blir för Elis ett möte med en okänd värld. Han tvingas inse att både livet och honom själv ohjälpligt kommer att förändras. Jag gillar hur boken gestaltar känslor, inte minst som i detta stycke. Ni som själva förlorat er mamma lär känna igen er. För mig gick denna text rakt in i hjärtat. Smakbiten kommer från sidan 121:

Elis gick fram till klippans kant. Det var långt ner till stranden som var sargad av klippor och stenblock. Kantiga och solida mötte de havet som krossade sina vågor mot dem.

Ingen ork fanns kvar att kämpa med och när Elis stod där, utmattad och oförberedd, kastade sig sorgen över honom. Den kom som ett slag över kinden.

Mor var borta. Platsen hon hade fyllt i världen var tom. Allt som fanns i hennes ställe var en tystnad som glupade och slukade och skavde i bröstet.

Hon skulle aldrig mer.

Elis försökte tänka på det glada och sorglösa, hur han hjälpt mor med brödbaket som barn och hur hon gräddade små pyttebullar åt honom medan spisen blev varm. Hur hon mött upp honom efter skolan så att de kunde ha sällskap hem, och han fått berätta vad han hade lärt sig under dagen. Hur hon läst högt ur evangeliet för honom och Signe om juldagsmorgnarna, och hur julgröten smakade med söt sirapsmjölk till.

Men minnena krackelerade och inkräktades av den onda armen. Han såg mor i köket, mitt i baket, och hur hon fick kämpa med plåtarna eftersom den ena handen hängde obrukbar utmed kroppen. Han såg henne sitta med bibeln i knäet och försöka bläddra med en hand samtidigt som hon balanserade pärmen på låren.

Någonting höll på att brista i Elis. Känslan började i bröstkorgen och spred sig, utåt och uppåt. Gråten vällde fram i våg efter våg och han blev rädd att världen skulle rämna eller jorden kantra. Sorgen var ett vilt djur som slitit sig löst, en svävande rovfågel som skulle dyka ner och ta honom så fort den fick tillfälle.

Elis försökte vila i tanken på Signe, hennes leende och skratt och röst. Men han såg henne med ögon mörka av ilska, såg henne vända ryggen till och lämna. Han sjönk ner på knä och kände mossan tränga in under naglarna och smulas sönder.

Han ville finna något som kunde bära honom, markens fasthet, stjärnornas ljus i mörkret och vågornas bränningar. Himlen och havet. De hade alltid funnits där och skulle fortsätta att vara kvar, långt efter det att människorna som levde och kämpade på jorden var borta.

Hjälp mig, tänkte han. Om det finns någon som kan hjälpa mig, gör det nu.

Men himlen var fjärran och bortom djupen var det tomt. Ingen lindring kom och hjärtat i kroppen blev inte lättare att bära.

Till sist tog tröttheten honom. Sömnen var ett lä mellan en stenbumling och ett enesnår, där någonstans på åsen, mellan himmel och hav och mörker.

Recension kommer senare idag.

En smakebit på søndag

Bara DavidPå söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Just nu läser jag Bara David som vänder sig till barn i mellanåldern (9-12 år). Den handlar om Ida som får ett fostersyskon, en strulig tonåring som heter David och som förändrar hennes liv på många sätt:

Plötsligt dyker Emil upp vid hennes sida och de följs åt längs trottoaren.

-Jag visste inte att du har en storebror, säger han.

-Det har jag inte.

-Vem är han, då?

– Ingen särskild.

Emil cyklar så nära henne att styrena nästan stöter ihop. Hon ökar farten, men han hänger på.

-Är det din halvbror?

-Det är bara David. Har du aldrig hört talas om familjehem?

-Jaha, din fosterbror! säger Emil då.

Ida svarar inte först. Hon fattar inte varför alla ska envisas med att han är hennes bror av det ena eller andra slaget.

-Bara David,, säger hon och trampar ilsket ifrån Emil.

 

En smakebit på søndag

Närmar du dig mjuktPå söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Just nu läser jag Närmar du dig mjukt som är skriven av ALMA-pristagaren Jacqueline Woodson. En brännande stark ungdomsroman om den första kärleken, en bok som verkligen berör på djupet och som har ett vackert, poetiskt och lyriskt språk:

Miah tittade upp och kisade, och sedan log han.
– Känns som om jag snurrar runt, sa han mjukt. Eller som om hela världen snurrar och jag är det enda som inte rör på sig.
Jag kände hans hand sluta sig om min och svalde. Den kändes varm och mjuk och bra.
Jag blundade och ville bli kvar i det här för alltid, med solen mot ansiktet och Miahs hand om min.
– Det finns en dikt, sa han, som mamma brukade läsa för mig. ”Närmar du dig mjukt / som vinden i trädets gren / kanske du hör det jag hör / ser det sorgen ser. / Närmar du dig lätt / som daggens trådverk / tar jag med glädje emot dig / och begär ingenting mer”. Jag tänkte på den när du berättade det där om Marion. Hur folk och saker bara kommer och går.
– Jättefin dikt.
Jag blundade. Kanske att folk alltid närmade sig varandra – ända från livets början. Kanske att Miah alltid hade kommit närmare mig, ända fram till den här stunden, när vi skulle sitta i Central Park och hålla varandra i handen. Närmat sig mjukt.
– Kan du någonsin önska att du var liten igen, Ellie? Att du fortfarande blev nattad på kvällen och fick sagor och dikter lästa för dig?
Jag vände på handen och flätade ihop mina fingrar med hans. Hans hand var så mjuk och varm. Ovanför oss fladdrade löven och solens strimmor forsade ned som guld mellan dem. Jag svalde.
– Jämt, viskade jag.
– Jag med. Tänker du låta mig kyssa dig, Ellie?
Jag nickade och kände hur det vände sig i magen, och så igen, tills Miahs läppar mötte mina, lika mjuka och varma som hans hand.
Sedan blev allt tyst och stilla och perfekt.

Men det handlar inte bara om mysig kärlek och ljuvliga känslor. Eftersom Jeremiah är svart och Ellie en vit judinna, drabbas de snart av omgivningens fördomar och boken handlar också mycket om identitet och frågor kring orättvisor, jämlikhet och rasism.

Han önskade att hans farmor varit i livet så att han hade kunnat berätta att det inte var något dåligt. Man kunde inte bli alltför svart. Han kom ihåg en gång när pappa hade tagit med honom på bio och de hade sett en film om Svarta pantrarna – alla de där afrofrisyrerna och knytnävarna i luften. Jeremiah log. Han önskade att hans farmor hade fått göra dem ropa Black is beautiful – svart är vackert. Men det hade hon inte. Hon hade verkligen trott på det hon sa – att man kunde bli alltför svart. Liksom hans pappa verkligen trodde på det han sa: Miah, du är en svart man. Du är en krigare. Men i vilken strid? Undrade han alltid. Var fanns kriget? Sedan var det den gången när han fick syn på en serieteckning med en apa som spelade basket och skämdes, som om den där apan på något vis var han. Och då insåg han att kriget pågick överallt omkring honom. Överallt fanns människor och reklampelare som försökte få honom att känna att han inte räknades, försökte få honom att känna att det var något fel med att vara svart.

En längre recension kommer på bloggen nästa vecka. Men egentligen kan allt sammanfattas i två ord: läs den!

En smakebit på søndag

Pippi Långstrump i SöderhavetPå söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

I tider som dessa kan det vara skönt att återvända till tryggheten. Jag påbörjade i slutet av förra året ett läsprojekt där jag ska läsa om Astrid Lindgrens huvudsakliga utgivning. Nu har turen kommit till Pippi Långstrump. Dessa rader kommer från tredje kapitelboken om Pippi, Pippi Långstrump i Söderhavet, från sidorna 67 respektive 123.

”Kurrekurreduttön rakt förut”, skrek Pippi en solblank morgon, där hon stod vid utkiken klädd i bara ett litet skynke om magen.

De hade seglat genom dagar och nätter, genom veckor och månader, över stormpiskade hav och lugna, vänliga vatten, i stjärnljus och månsken, under mörka, hotande skyar och i brännande sol, ja, de hade seglat så länge att Tommy och Annika nästan hade glömt hur det kändes att bo hemma i den lilla staden.

Deras mamma skulle nog ha blivit häpen om hon hade kunnat se dem nu. Inga bleka kinder mer! Friska och brunbrända och piggögda klängde de omkring i vanterna precis som Pippi. Kläderna hade de skalat av sig undan för undan, allteftersom klimatet blev varmare, och av de tjockt påbyltade barn som hade krossat Nordsjön hade det blivit två små nakna, bruna ungar med var sitt skynke om magen.

Det är så skönt att åter ta del av Astrid Lindgrens härliga berättarröst och mysiga berättelser. Perfekt flykt i den oroliga tid vi befinner oss i.

De stod där tysta och tittade ut i vinterkvällen. Stjärnorna lyste över Villa Villekullas tak. Där inne fanns Pippi. Hon skulle finnas där alltid. Det var underbart att tänka på. Åren skulle gå, men Pippi, Tommy och Annika skulle inte bli stora. Om inte kraften gått ur krumelurpillerna förstås! Det skulle komma nya vårar och somrar och nya höstar och vintrar, men deras lekar skulle fortsätta. I morgon skulle de bygga snöhus och göra en skidbacke från Villa Villekullas tak, när det blev vår skulle de klättra i den ihåliga eken där det växte sockerdricka, de skulle leka sakletare och de skulle rida på Pippis häst, de skulle sitta i vedlåren och berätta historier, de skulle kanske också resa till Kurrekurreduttön ibland och hälsa på Momo och Moana och de andra, men de skulle alltid återvända till Villa Villekulla. Ja, det var en underbart tröstande tanke – Pippi skulle finnas i Villa Villekulla för alltid.

Ja, är det inte tröstande, så säg!

En smakebit på søndag

OsebolPå söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Just nu läser jag Osebol av Marit Kapla. En väldigt annorlunda bok. Osebol är en by i norra Värmland. En by där affären lagt ner, slalombacken blivit igenväxt och bron över älven har stängts för trafik. Men också en by dit människor från när och fjärran flyttar, varpå en ny generation byggts upp. Marit Kapla är själv uppvuxen i Osebol. Hon har intervjuat så gott som alla av byns vuxna invånare och i var sitt kapitel återges deras berättelser i diktform på ett målande, levande och personligt sätt. Osebol är en unik skildring av svensk nutidshistoria, men också ett språkligt mästerverk.

Detta stycke är ur intervjun med Mattias Danilowicz (född 1991):

Många företag
flyttar sina huvudkontor eller fabriker
till Polen.

 

Det är billigare skatter
billigare arbetskraft
billigare material
i stort sett allting är billigare.

 

Samtidigt jobbar de bättre.

 

En vanlig tysk arbetare
kommer till jobbet åtta.

 

Nio och trettio är det nån paus
elva är det lunch
tolv och trettio är det nån paus
och så är det paus, paus, paus
hela tiden.

 

När en polack jobbar
kommer han åtta och slutar sex.

 

Utan paus.

 

Paus får det vara efteråt.

 

Jag jobbade på en gård
under en sommar.

 

Jag skulle skruva loss metallplattor
på ett stort hus för traktorer
för de skulle lägga på träplankor istället.

 

De hade bokat
att jag skulle göra det på en vecka.

 

Jag sa
en vecka för det här?

 

Det tog en dag.

 

De bara
hur i helvete gjorde du?

 

Jag tog ingen kaffepaus
ciggpaus
kisspaus
lunchpaus
middagspaus
pauspaus
utan jag jobbade.

 

Varför inte jobba
och göra klart en sak i taget
istället för att jobba lite grann
och pausa?

 

Antingen jobbar man hårt
eller inte alls
inget mitt emellan.

 

Det är nånting
jag inte tagit över
efter svenskar.

 

Och följande stycke kommer ur intervjun med Annika Axelsson (född 1959):

Det jag egentligen skulle vilja jobba med
det är fotvård.

 

Det har jag alltid tyckt om.

 

Jag gjorde det ibland
när jag jobbade på långvården.

 

Det fanns de som tyckte
att det var så himla äckligt
det här med att klippa naglar och, ja…

 

Det fanns de som kom in
som inte kunde hantera sina naglar
på både fötter och händer.

 

Men jag trivdes som, åh
när jag fick göra detta.

 

Jag minns en vårdtagare
som hade riktiga problem.

 

Jag sa
nu får du sätta dig i fotbad
så ska jag ta hand om dig.

 

Han litade på mig
och jag kände att det här kan jag
det här fixar jag
och det gjorde jag.

 

Jag skulle vilja kunna åka hem till dem.

 

Rullande fotvård.

 

Men då när jag tänkte på det
så fanns det inte här
det blev för långt ifrån
och jag hade mindre barn
så det var en tanke
som jag fick slå ifrån mig
annars hade jag velat det.

 

Så är det.

 

Vissa av berättelserna berör väldigt djupt. Det är arbetarskildringar från arbeten som idag inte längre finns. Det är berättelser från en by som förr blomstrade. Skildringar av ett Sverige som inte ser ut som det ser ut idag. Och det är hjärtknipande människoöden. Människor som förlorat nära och kära, som varit med om krig och ransoneringar, som älskar eller sörjer, som valt längtat eller längtar, som minns och drömmer.