Ingelin Angerborn är ju en otroligt populär författare bland barn i mellanåldern och då är det förstås hennes rysare som lånas ut mest – Fyr 137, Sal 305, Rum 213, Hjärta av damm, Gengången, Sorgfjäril och För alltid är några av de titlarna. Men jag hade faktiskt missat att hon skriver roliga böcker också, och böcker om kärlek. Kalsongkatastrofen till exempel. Och den jag precis har läst, Pussar och P.S. som dessutom ingår i en serie bestående av tre böcker.

Pussar och P.S. är en lättläst bok fylld av kärlek, vänskap, pirr och pussar. Det bästa med boken tycker jag är sättet den är skriven på. Det är nämligen en dagboksroman där man får följa två tjejer som båda går i femman, men i varsin parallellklass. Båda skriver dagbok och vi får följa båda i vartannat kapitel. Tjejerna är ganska olika, den ena är söt, populär, blir vald till skolans lucia, har föräldrar som har mycket pengar men aldrig tid med henne, är ensambarn, har eget rum och flera kompisar. Den andra tjejen har en stor familj, närvarande föräldrar, tre småsyskon, delar rum, bor trångt, har ingen bästis sedan bästisen flyttade till Holland, är inte mobbad men inte heller populär och har ett alldagligt utseende  med glasögon. Det som de däremot har gemensamt är att de båda är kära i samma kille, den nyinflyttade Elliot. En dag skriver Johanna i sin dagbok att Elliot frågade chans på henne, men samma sak händer också Emma. Så småningom kommer tjejerna på Elliots dubbelspel och tillsammans väljer de att hämnas på honom. Efter det blir de kompisar.

Det är alltså en humoristisk, kärlekspirrande bok som innehåller alla typiska ingredienser för en lyckad tjejbok. Samtidigt känns den fräsch med tanke på berättargreppet och det sätt boken är skriven på. Och tjejerna är inga som helst offer, de väljer båda att göra slut med Elliot så fort de får reda på vad han gjort och istället genomför de en tämligen snäll hämndaktion. Girlpower!

Jag väljer denna bok som juni månads bok i barn- och ungdomsboksutmaningen 2017. Denna månad ska vi nämligen läsa en bok skriven i jag-form och vad kan vara ett mer passande exempel än denna bok som dels är skriven i dagboksform och dels har hela två jag-berättare 🙂 Dessutom är den väldigt läsvärd, så jag tipsar gärna om Pussar och P.S.

Boken är utgiven av förlaget Tiden år 2006, så den verkar bara finnas på bibliotek och som e-bok på  exempelvis Adlibris och Bokus.

Minstingen är en speciell bilderbok som vänder sig såväl till föräldrar som till föräldrar och jag tänker mig att den också passar bra som syskonbok eftersom många nyblivna storasyskon har många frågor om den lilla bebisen.

När en ny bebis kommer till en familj börjar en intensiv lära känna varandra-period och det är just detta som Minstingen handlar om. För bebisar finns det massor av bilder på bebisar att titta på i den här boken, bebisar som gråter, äter, kissar, tittar, och allt annat som bebisar gör. För föräldrar innebär boken en spännande upptäcksresa in i den nya, okända värld som man som förstagångsförälder nu ska dyka in i. Och tillsammans med ett storasyskon kan man både titta bak på vad storasyskonet själv har varit med om och titta fram emot när den nya bebisen ska gå igenom alla dessa utvecklingssteg.

Minstingen är en annorlunda bilderbok, den har en humoristisk och träffsäker text och humorn kan nog uppskattas lika mycket av barnen som av de vuxna. Bilderna är också något som sticker ut, även här är det mycket glimten i ögat och även färgvalet är lite speciellt eftersom det främst är beige, orange, turkos och svart som används. Men det är en riktigt bra bilderbok och här hemma uppskattas den av alla fyra barnen.

Minstingen är skriven och illustrerad av ISOL. ISOL var 2013 års mottagare av ALMA-priset (Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne), som är världens största barn- och ungdomslitteraturpris. Isol är en omtalad och spännande illustratör, författare och musiker från Argentina som fått mycket uppmärksamhet världen över för sina bilderböcker. Minstingen är utgiven av Alfabeta och kan bland annat köpas på Adlibris och på Bokus.

Ryôji Arai är en japansk bilderbokskonstnär född i Yamagata 1956. Han fick ALMA-priset (Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne) 2005.

Tidigare har jag läst och recenserat Sussa och Natti, en färgsprakande, fantasifull bilderbok om två barn som egentligen ska sova men istället berättar sagor för varandra. Den skrevs 1996, men kom på svenska först 2006.

När kommer bussen? är en bilderbok som är både skriven och illustrerad av Ryôji Arai. Den  skrevs redan 1992, men gavs ut på svenska även den år 2006. Boken handlar om en man som bestämmer sig för att åka buss långt, långt bort. Han sätter sig för att vänta på bussen, men den kommer ju aldrig. Det hinner bli natt och en ny dag. Många människor och även några djur passerar förbi under den långa väntetiden. Till slut kommer äntligen bussen, men då är den alldeles fullpackad. Mannen bestämmer sig för att gå istället.

Det kan tyckas vara en enkel handling, men När kommer bussen? öppnar för så mycket mer. Allt ifrån samtal om tiden, till samtal om världen, om det mannen ser och upplever under sin väntan. Men man kan också jobba vidare med boken, diskutera kring varför mannen bestämt sig för att bege sig ut på sin resa, hur det ibland kan bli som man inte alls har tänkt sig och varför han till slut bestämmer sig för att gå istället. Illustrationerna är skapade på ett speciellt sätt med olika lösningar för att skapa känslan av ensamhet i vissa bilder och känslan av ett folkmyller i andra bilder, liksom att de andra fordonen som passerar förbi är väldigt små medan den fullpackade bussen gestaltas som enorm. Varför har han valt att gestalta på det sättet? Ja, det finns verkligen jättemycket att jobba vidare med här, såväl under läsningen som efteråt.

Kitty Crowther är en författare och illustratör från Belgien som är född 1970. Hon fick ALMA-priset (Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne) 2010.

Mitt första möte med Kitty Crowthers författarskap var med Är det dags?. Jag hade lite svårt för den boken minns jag, men nu i efterhand har jag läst att hon i första hand såg berättelsen som en teaterpjäs när hon skrev ner den och med de orden i tankarna tycker jag att den fungerar mycket bättre. Men jag vet att mina barn tyckte om den när de var små, så det var nog mest jag som hade svårt för den då.

Nästa möte med henne var i Tomten är vaken, en julberättelse av Astrid Lindgren där Kitty skapat bilderna till och jag minns att jag tyckte att illustrationerna var makalösa.

Igår kväll läste jag Lilla Döden hälsar på för barnen. Den är både skriven och illustrerad av Kitty Crowther. Jag läste den för alla mina fyra barn, men det var jag och äldsta dottern (snart 10 år) som uppskattade den mest. Boken är ganska mörk, åtminstone till en början. Den handlar om döden som här är gestaltad i form av en liten flicka. De flesta människor blir rädda när hon kommer för att hämta dem. Men detta ändras i ungefär mitten av boken då Lilla Döden kommer för att hämta upp en flicka i hennes egen ålder. Från och med då blir tillvaron helt annorlunda för Lilla Döden.

Att läsa om döden för små barn, ska man göra det? Får man göra det? Ja, jag tycker det. Det är något som drabbar oss alla förr eller senare och likaså alla i vår närhet kommer att drabbas, så varför ska man hemlighålla det för barnen? Jag tror snarare att barn har många frågor om döden och behöver prata om den och vad är då bättre än en bok som ingång till ämnet? Just det här att döden kan se ut på många olika sätt kan vara bra att kunna visa upp och då tror jag den här boken är bra. Men också att visa att man inte alltid behöver vara rädd, varken för döden eller för annat som är främmande. Främmande behöver inte vara synonymt med skrämmande. Jag tycker Kitty Crowther lyckats förmedla det på ett mästerligt sätt. Dessutom är illustrationerna i Lilla Döden hälsar på helt magiska! Lilla Döden hälsar på finns att köpa bland annat på Adlibris och på Bokus.

Mamma Medusa kom så sent som förra året. Det är en bilderbok som också är både illustrerad och skriven av Kitty Crowther. Som ni kanske förstår anspelar titeln och boken på myten om den skrämmande Medusa som hade ormar istället för hår. Här i boken är hon dock inte så skräckinjagande, åtminstone inte för oss läsare. Medusa blir mamma, hon får en söt dotter vid namn Iris. Till en början vågar hon inte släppa Iris att leka med de andra barnen, hon får bara vara hemma med mamma. Men så småningom får Iris börja skolan och då klipper mamman av sig håret. Det kanske låter som en fattig handling, men även om den yttre ramberättelsen inte är så fartfylld så händer det mycket hos karaktärerna, dels hos dottern förstås som föds och växer ända upp till skolålder på de få boksidorna, men dels och kanske främst hos Medusa som växer betydligt som människa i boken. Lite besviken blir jag dock att inte Medusa kan accepteras som hon är med hår, utan att hon känner att hon tvingas anpassa sig genom att klippa av sig håret. Det finns många lager i denna bilderbok, många frågor väcks och många tankar skapas att diskutera kring, både för små och stora läsare. Och även här är det helt fantastiska illustrationer! Mamma Medusa finns att köpa bland annat på Adlibris och på Bokus.

Sonya Hartnett är en australiensisk författare, född i Melbourne, Victoria, Australien, 1968. Hon fick ALMA-priset, Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne 2008 och jag stiftade bekantskap med henne just av den anledningen eftersom månadens tema i Barn- och ungdomsboksutmaningen är just ALMA-pristagare.

Arja och Råttiz utkom samma år som hon fick priset. Det står i boken att Sonya fick inspiration till boken från sin systerdotter Hannah som döpte sina händer redan när hon var två. Hennes händer är de tuffaste, bråkigaste och elakaste händer som en liten flicka kan ha. Många är rädda för dem, men Hannah älskar dem. Sonya ville skriva en berättelse om de där händerna. Sagt och gjort, Arja och Råttiz är här. Boken handlar om en flicka som heter Hannah och om hennes händer som heter Arja och Råttiz. De gör ofta olika slags hyss, men de är också snälla och rättvisa. Framförallt vill de inte få skäll för sådant de faktiskt inte ens har gjort, som när lillebror är framme och gör hyss.

Jag gillar den här berättelsen, det var verkligen en annorlunda idé, något jag inte läst om i barnböcker tidigare och det känns uppfriskande även fast boken egentligen har några år på nacken idag. Boken har svartvita illustrationer som ser ut att vara tecknade i kol och de är väldigt uttrycksfulla. Illustratören skriver längst bak att hon tyckte att det var roligt att göra illustrationerna till Arja och Råttiz och det märks tycker jag. Texten är också väldigt bra, den är livfull och skapar spänning. Jag gillar att berättelsen också funkar för olika åldrar – den funkar lika bra som högläsning för de äldre förskolebarnen som att läsa själv för nybörjarläsarna. Den har kul formgivning och en luftig layout.

I ungdomsromanen Onsdag kväll strax före sju får vi lära känna sex tonåringar. De går alla i samma niondeklass, men är väldigt olika och framförallt har de väldigt olika liv utanför skolan. Det är Daniel, vars pappa är arbetslös och sitter på Föreningen hela dagarna. Daniel vill väldigt gärna kunna visa honom respekt, men får svårare och svårare för det. Daniel som har ett våldsamt humör och brukar råna folk nere i centrum tillsammans med Ville. Ville har en mamma som troligen är bipolär. Ville är trött på att vara förälder åt sin egen mamma, men ingen annan kan hjälpa dem. Nalin är kär i Ville och Ville är också kär i Nalin, men tror att det är kört eftersom hon är kurd. Abdi hängde jämt med Ville och Daniel förut, men nu vill han satsa på att rappa istället. Musiken har blivit det viktigaste i hans liv och han vill inte längre begå brotten med Daniel och Ville. Så är det Rakel och Jamila som är bästa vänner och pluggar hårt för att komma in på ett bra gymnasium. Fast Jamilas pappa är inte så intresserad av att hans dotter ska läsa vidare. Och Rakel tvingas dra ett tungt lass hemma, bland annat genom att passa upp på sin bortskämde storebror.

Sex ungdomar med olika bakgrund och med varsina olika vardagliga problem, men i samma förort och i samma skola. Och så, en onsdagskväll strax före sju, händer det otänkbara, det ofattbara. Något som påverkar dem allihopa, men på olika sätt.

Jag gillar den här boken. Dels för att det är en så himla bra idé, att få följa sex olika ungdomar och ta del av alla deras olika liv och problem och ta del av deras olika kulturer och uppväxter. Dels för att det händer något precis på slutet som påverkar dem allihopa och man får ta del av hur denna händelse påverkar dem på så olika sätt. Ett oväntat bra psykologiskt experiment alltså. Jag trodde att boken skulle vara svårläst på grund av dess många karaktärer och att man lätt skulle blanda ihop dem, men det var inte alls svårt att hålla reda på dem.

Det här är en förortsskildring och här och var dyker det upp slang som jag inte alltid har koll på. Men jag kan tänka mig att de bidrar till igenkänning hos många som läser boken. Det finns mycket att diskutera i boken och jag kan tänka mig att man kan jobba med den på många sätt i skolan. Ett plus är att boken Utvandrarna av Vilhelm Moberg nämns, vilket säkert kan fungera som ingång till att läsa/prata om den också i en skolklass. Det är stundvis en sorglig bok, men det finns också mycket hopp. Boken är välskriven och håller ett högt tempo, vilket gör den snabbläst och den är svår att lägga ifrån sig, en riktig sträckläsarbok.

    

I februari var temat i Barn- och ungdomsboksutmaningen 2017 Poesi skriven efter 2010. Poesi är en genre jag i stort sett aldrig läser, och framförallt inte för barn. En anledning är att man så sällan stöter på de böckerna eller läser om dem, så jag har helt enkelt pinsamt dålig koll på den genren. Men nu har jag i alla fall lite bättre koll.

Denna månad har jag läst:

Att vara eller inte vara – dikter om dig av Mårten Melin

Halsen rapar hjärtat slår – rim för 0-100 år av Emma och Lisen Adbåge

Klickar du på länkarna kommer du till min recension av böckerna. Båda är riktigt fina böcker, men min favorit är Halsen rapar, hjärtat slår. Den kommer jag nog att återvända till. Men nu vänder vi blad i almanackan och går vidare till mars månads tema i #bou2017 som är En spänningsroman. Det känns som ett enkelt tema 🙂

 

Halsen rapar, hjärtat slår – rim för 0-100 år är tvillingarna Emma och Lisen Adbåges första gemensamma projekt. De har ju varit minst sagt produktiva på varsitt hål tidigare både som författare och illustratörer, så jag är förvånad över att de inte samarbetat tidigare, men jag antar att sånt måste mogna fram. Hur som helst så är detta en bok fylld med rim/dikter/verser/poesi för alla åldrar. Den kategoriseras till målgruppen 3-6 år av förlaget, men jag kan intyga att även äldre barn och vuxna uppskattar den liksom små bebisar. Det härliga med rim är ju att man kan gilla själva rytmen och upprepningen även om man inte alltid förstår alla ord, därför passar många av verserna också till bebisar. Säg den bebis som inte gillar fingerramsor till exempel. Och tvillingarna Adbåges humor är också sådan att även vuxna, som jag och min man, skrattade högt åt flera verser. Jag hörde också i podcasten Bladen brinner att de berättade att även äldre uppskattade bland annat dikten om ålderdomen, så här finns verkligen något för alla. Mina favoriter är Dumma dej, Att bli stor, Begravningsvers, Kretsloppet och denna: Vad hur vem:

Vad ska jag känna

vad ska jag tro?

Hur vill jag leva

hur vill jag bo?

Vem vill jag älska

vem vill jag va?

Vad ska jag äta

imorrn och idag?

Att det finns något för alla i Halsen rapar, hjärtat slår handlar inte heller bara om ålder. Här finns också något som passar allt oavsett personlighet och sinnesstämning. Här blandas högt med lågt, humor med allvar, tramsigheter med sorgligheter och så vidare. Och alla verser är illustrerade med deras färgglada underfundiga illustrationer. Det här är en riktig pärla, en bilderboksskatt. Det enda som skulle ge ett litet extra plus är ett register så man snabbt hittar tillbaka till sina favoriter, för den här boken är en sån bok som man vill bläddra igenom gång på gång på gång. Boken är utgiven av Natur & Kultur och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Mårten Melin har gett ut flera diktsamlingar för barn och unga, men det här är den första jag läser av honom. Att vara eller inte vara – dikter om dig. Jag trodde att den, utifrån titeln, bara skulle bestå av kärleksdikter, men det gjorde den inte. Här finns dikter och verser om typ allt i livet som berör barn och unga. Kärlek absolut, men också vänskap, utanförskap, familjegräl, mod, rädsla och mycket mer. En del är humoristiska, en del är sorgliga, en del träffar rakt i hjärtat, precis som livet självt. Min favorit är denna:

Om vår klass är solsystemet

då är du solen

alltings mitt

som vi andra kretsar kring

och jag

jag är typ Pluto

(längst bort och räknas inte ens)

Det här är en lättläst, lättillgänglig poesibok för alla som tror att poesi är jättesvårt. Jag kan tänka mig att den är bra att arbeta med i skolan och diskutera kring när man går igenom poesi. Intressant nog är diktsamlingens målgrupp 6-9 år, men jag är säker på att den går att använda ända upp på högstadiet, ja även ungdomar och vuxna lär beröras av många av dikterna. Boken är utgiven av Rabén & Sjögren och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

I Barn- och ungdomsboksutmaningen 2017 var januari månads tema En röd bok. Jag hittade inte mindre än tio böcker i min oläst-hylla som jag tyckte passade in på detta tema, så jag satte som mål att försöka läsa alla. Här är de, allihopa på samma bild och samlade i samma inlägg. Om ni klickar på titlarna nedan kommer ni till respektive bokrecension.

Jag lyckades läsa nio av tio titlar under månaden. Inte så illa pinkat. Nu går vi vidare till februari månads tema i #bou2017 som är Poesi skriven efter 2010.