Hon, han eller hen?

Är det viktigt vilket kön huvudpersonen har i barnböcker?

Jag tycker att det verkar som att det blir allt mer viktigt ju äldre målgruppen är som böckerna riktar sig till. Det finns ju flera bra exempel på småbarnsböcker, både pekböcker och bilderböcker, där man aldrig får veta huvudpersonens kön utan hen istället benämns som ”bebis” eller med sitt namn. Det finns också några bilderböcker där man helt enkelt använder sig av ”hen” rätt och slätt. Men sedan då? I böcker för äldre barn tror jag inte att det är lika vanligt att använda sig av det berättargreppet. Det som man däremot gärna ser i böcker för nybörjarläsarna och slukaråldern är att man gärna använder sig av kollektiva huvudpersoner, exempelvis en flicka och en pojke, för att på så vis kunna vända sig till båda könen och få fler läsare. Så är ju fallet till exempel med många äventyrs- och deckarböcker, där LasseMajas detektivbyrå bara är ett bland många exempel. Ungdomsböcker däremot består nästan uteslutande av en huvudkaraktär och där finns det ytterst få böcker där man inte nämner vilket kön huvudpersonen har, så vitt jag vet. Frågan är dock om de äldre målgrupperna verkligen tycker att det är viktigare att få veta könet, eller om det bara är en förväntan från författarna? Är det svårare att skriva böcker för äldre barn om man inte kan leva sig in i en huvudperson med ett bestämt kön? Vad tror ni? Och är det ens något som är betydelsefullt att tänka på eller diskutera kring?

Här tänker jag hur som helst tipsa om tre småbarnsböcker där könet på huvudpersonerna aldrig framkommer:

     

Toto tittut är en bok i klassiskt pekboksformat som riktar sig till de allra yngsta barnen som vill ha en kort, enkel berättelse. Här får läsaren också vara interaktiv eftersom det finns hål här och var på boksidorna. På ett uppslag exempelvis så gungar Toto och då kan man med hjälp av fingrarna hjälpa till att få fart på gungan. På ett annat uppslag får läsaren sticka in näsan eftersom Totos näsa är borta och Toto vill låna läsarens näsa istället. Toto är en bebis med grön tröja och kort hår som aldrig benämns med han eller hon, utan bara som Toto och läsaren får istället själv föreställa sig om huvudpersonen är en han eller hon, eller om det ens är viktigt. Texten är kort och på rim. De interaktiva inslagen känns kul och bilderna är härligt färgglada och detaljrika. Boken är skriven och illustrerad av Emma Virke och utgiven av Lilla Piratförlaget. I serien om Toto finns det i skrivande stund totalt fyra böcker.

Bäbis tränar har också ett litet format, men inte med hårda kartongsidor som boken om Toto. Det är synd tycker jag, för den vänder sig till samma målgrupp som boken om Toto och det finns många fördelar med det klassiska pekboksformatet. Även här möter vi en bebis, som helt enkelt har fått heta Bäbis. Hen är tecknat så att det lika gärna kan vara en tjej som en kille, det är inte viktigt. Boken inleds med att Bäbis mamma ska ut och träna, och under tiden bestämmer sig Bäbis också för att träna, på sitt eget vis, hen hoppar i fåtöljen, springer runt runt, leker med dammsugaren och till slut somnar hen på mammas pilatesboll. Med mycket humor, vardagsnära illustrationer och färgglada bilder får vi ta del av Bäbis småbarnsliv. Boken är skriven och illustrerad av Ann Forslind och utgiven av Alfabeta. I skrivande stund finns det tolv böcker i serien om Bäbis.

I Lilla Bebin tittut får vi möta Lilla Bebin, som också det kan vara antingen en pojke eller en flicka beroende på läsarens förväntningar. Vi får också ta del av den klassiska leken tittut som de flesta barn tycker om att leka, och det gör också Lilla Bebin. Längst bak i boken finns en spegel där läsaren kan leka tittut med sig själv. Här är alltså också en bok som uppmanar till interaktivitet, vilket lär gå hem hos de små läsarna. Jag gillar också de charmiga och färgsprakande illustrationerna. Boken är skriven av Catharina Larsdotter Norén och illustrerad av Johanna Lundqvist Björn och det är Idus bokförlag som har gett ut boken. Det här är den första boken i serien om Lilla Bebin.

 

Som eld

Tidigare idag skrev jag om Skarven av Sara Lövestam. Det var hennes första bok för 9-12 år. Hon har också kommit ut med en bok för tonår/ungdom (från 12 år), vilket var den första bok hon skrivit som inte riktar sig till vuxna. Den heter Som eld och är i stort sett lika bra som Skarven. Otroligt skickligt att behärska att skriva till så skilda målgrupper.

Som eld handlar om Lollo och Anna, två tjejer som båda tillbringar sommaren i skärgården, men som annars är rätt så olika och framförallt har de väldigt olika bakgrund. De skulle troligen aldrig ha träffats om de nu inte skulle visa sig tillbringa sommaren på samma plats. Men nu träffas de alltså och inte nog med det, de blir också kära.

Boken handlar alltså om Lollos och Annas kärlekshistoria, en historia som visserligen kompliceras lite av just det faktum att tjejerna är av olika samhällsklasser – det känns som att det är ett större problem än att de är kära i någon av samma kön och det tycker jag är väldigt fint och inkluderande. Men det är också det här som skiljer Som eld från Skarven. Här handlar det ”bara” om kärlekshistorien, medan i Skarven fanns det också en yttre handling i form av en gammal mordgåta. Å andra sidan får man komma karaktärerna djupare i Som eld och deras känsloliv beskrivs mer detaljerat.

I boken får man följa både Lollo och Anna, i vartannat kapitel, vilket gör att man får ta del av båda tjejernas upplevelse av samma historia. Det gillar jag. Jag gillar också att boken öppnar för många diskussioner med ungdomar om kärlek och samliv. Jag gillar också karaktärerna och deras kärlek som skildras väldigt vackert. Och jag älskar Sara Lövestams språk. Men det fattas något för att jag ska tycka lika mycket om den som Skarven. Kanske är det just det att det inte finns någon annan handling än just förälskelsen mellan tjejerna, vilket gör att boken upplevs långsam och händelselös ibland. Kanske är det att slutet kom lite för plötsligt och ouppklarat. (Hoppas det innebär en uppföljare där man får ta del av vad som händer när sommaren har tagit slut och skolvardagen är åter). Kanske beror det på att karaktärerna hade kunnat fördjupats ytterligare ett snäpp. Svårt att veta, men hur som helst rekommemderar jag Som eld, för läsvärd är den absolut och dessutom handlar den ju om ett väldigt viktigt tema.

Som eld är utgiven av Lilla Piratförlaget och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Skarven

Skarven är en bok som berör och som är svår att glömma efter läsningen. Vid en första anblick är det en äventyrsroman. I baksidestexten står det nämligen såhär:

Det är något mystiskt på Skarvön. Den spöklika ön där döda träd sträcker sina grena mot himlen och svarta fåglar ruvar i sina bon – den brukar alltid vara öde, men nu är det en människa där. Han rör sig som om han inte vill bli sess, men Johanna ser hans mörka silhuett från skärgårdsbåten.

Johanna som alla kallar Johan.

Ludde som längtar efter mysterier.

Olivia som aldrig får göra något för sina föräldrar.

Tillsammans åker de till Skarvön för att göra efterforskningar och plötsligt befinner de sig i centrum för en riktig mordgåta.

Egentligen hade det här kunnat vara baksidestexten till vilken spännande äventyrsbok som helst för barn i slukaråldern (9-12 år). Och det är en spännande bladvändare där det är full fart, högt tempo och något händer hela tiden. Men, det är också något annat, något mer. Den uppmärksamme läsaren kanske lade märke till meningen ”Johanna som alla kallar Johan” och det är nämligen det som är den lilla extra ”kryddan” i boken. En av huvudpersonerna, Johan, känner sig inte hemma i sin killkropp. Han känner sig som en tjej, vill se ut som en tjej, och vill kallas för Johanna. En betydande del av boken handlar därför om Johans/Johannas tankar kring detta, om hur hon berättar om detta för sina kompisar och sina föräldrar och hur deras reaktioner blir. En annan del av boken handlar om Olivia. Anledningen till varför hon aldrig får göra något för sina föräldrar är tragisk, men även tragiska händelser kan man bearbeta och det är just vad som händer hennes föräldrar. Jag vill inte spoila en massa nu, men kort sagt kan man säga att det här är en rafflande bok där det förvisso händer otroligt mycket spännande i den yttre handlingen, men där det dessutom händer nästan ännu mer i den inre handlingen.

Boken är skriven av Sara Lövestam och jag tycker att den är otroligt skickligt skriven. Det här att berättelsen har flera bottnar och att den behandlar den viktiga frågan om transsexualitet utan att för den sakens skull låta det temat ta över berättelsen. Det är liksom inte bokens huvudfokus, utan det är bara en av delarna, vilket gör Johannas och hennes funderingar inkluderande, precis som det ska vara. En annan viktig sak är att författaren verkligen tar målgruppens tankar på allvar. Kul är också att detta är Sara Lövestams första bok för denna målgrupp, hon har tidigare bara skrivit för ungdomar och vuxna. Om det här är hennes debut för målgruppen – hur ska då kommande böcker bli?!

Skarven är utgiven av Lilla Piratförlaget och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Veckans bokbloggsfråga – Vecka 13

Det här med skrivande och läsande hänger ju ofta, men inte alltid, ihop. Många av de som gillar att läsa kanske har egna författardrömmar. Har ni också det? Jag tänkte att vi skulle utforska det i denna veckas bokbloggsfråga. Svara gärna även om du absolut inte har några författardrömmar, fantisera kan man ju göra ändå 🙂

Såhär fungerar det:

  1. Jag lägger ut en ny fråga varje vecka (företrädesvis på måndagar).
  2. Du svarar på frågan i din egen blogg.
  3. Du länkar till ditt svar i kommentarerna till mitt frågeinlägg.

Har du någon fråga du vill att jag ska ställa i Veckans bokbloggsfråga framöver får du gärna kommentera eller mejla mig på barnboksbloggen@hotmail.com.

Här kommer Veckans bokbloggsfråga

Om du skulle skriva en bok, vad skulle den då handla om? Barn-, ungdoms- eller vuxenbok? Skönlitterär eller faktabok? Och vilken genre? 

3x Mårten Sandén

När jag lyssnade på barn- och ungdomsbokpodden Bladen brinners första avsnitt blev jag nyfiken på Mårten Sandén som intervjuades då. Bland annat sades det att det var mycket svärta i hans böcker och att han inte värjde för tunga ämnen eller att skriva om sorg för barn, men att många föräldrar tar lite avstånd och undviker sådana böcker för de vill helst att barnen bara ska läsa om ”fluff”. Jag har inte läst så mycket av honom, egentligen bara Skorstensjul och Sju förtrollade kvällar, så därför ville jag ta chansen att läsa lite mer av honom.

Min bror monstret handlar om Benjamin, eller Syrsan som han kallas för att han är så liten. Boken handlar också om Benjamins bror, Monstret. Brorsan är både döv och stum och de får använda teckenspråk för att kunna kommunicera. Brödernas mamma är död och pappan försvann en dag. Sedan dess får Benjamin ta hand om sin bror likväl som hemmet. De bor i ett nergånget bostadsområde med mycket kriminalitet och gängbildningar. Det dröjer inte länge förrän Benjamin blir insyltat i ett gängkrig och detta för att de egentligen vill komma åt hans bror.

Jag kände direkt att Min bror Monstret är en väldigt annorlunda bok. Den är väldigt mörk, rå, jag skulle vilja beskriva den brutal. Ibland får man obehagskänslor under läsningen. Samtidigt är den väldigt spännande, skrämmande och ändå någonstans glimtar det fram lite ljus och hopp. Det är en avskalad bok, men med en tung och ödesmättad stämning. Det finns teman i boken som är väldigt viktiga, men ändå så jobbiga att läsa om. Barns utsatthet. Föräldrar som försvinner. Barn som tvingas bli vuxna. Tonåringar som bildar gäng. Boken är tankeväckande, griper tag i en och har svårt att släppa taget, samtidigt är den ändå rätt så platt och med ett lite för hastigt slut som lämnar många frågor. Ja det är helt enkelt en ovanlig och annorlunda bok, men också en bok som troligen inte lämnar någon oberörd.

Samtidigt går det inte att komma ifrån att jag läser den här boken ur ett vuxenperspektiv. Målgruppen är 12-15 år. Jag skulle vilja veta hur boken mottagits av den målgruppen. Syskonrelationen, beskrivningarna av den undre världen och det dystopiska samhälle pojkarna växer upp i, är det hiss eller diss för målgruppen? Vad tycker ni som jobbar som lärare och bibliotekarier och får höra målgruppens synpunkter?

Ett hus utan speglar känns väldigt annorlunda jämfört med Min bror monstret. Den här boken påminner lite mer om Sju förtrollade kvällar med sina inslag av övernaturliga händelser. Boken handlar om Thomasine som tillbringar sommaren hos sin släkting Henrietta som snart ska dö. Henrietta har en gång varit en berömd skådespelare, men nu bor hon i detta enorma gamla hus, fyllt av trappor, vrår och skymslen. Många av rummen har inte använts på många, många år. I Henriettas hus har nu släktingarna samlats, där finns också Thomasines pappa, pappans bror och pappans syster, samt Thomasines tre kusiner. Karaktärerna är ganska speciella, en del rätt så elaka, de andra mer tomma, som tomma skal. Thomasine är den som känns mest levande. Men så lyckas Thomasines minsta kusin, femåriga Signe, ta sig in i ett rum som kallas för Spegelrummet, vars magi förändrar henne totalt. I detta rum möter de också en flicka från en annan tid, och inget blir sig längre som förut efter det.

Ett hus utan speglar är en kapitelbok som vänder sig till barn mellan 9-12 år. Det är en mysrysare med rätt så klassisk uppbyggnad. Ett stillsamt äventyr som handlar om inre och yttre förändringar, om nutid och svunnen tid, om liv och död, men framförallt om att leva. Visst handlar det om tunga ämnen även här, om psykisk sjukdom, sorg, ensamhet, identitetssökande och mycket annat, men dessa ämnen är förpackade på ett helt annat sätt än i Min bror monstret. Här är det en mysigare stämning, lite flirt med sagogenren och klassiker som Narnia och Maria Gripes böcker. Jag gillar verkligen hans språk i den här boken, illustrationerna av Moa Schulman och inte minst omslaget som är otroligt fint.

I bergets hjärta blev jag väldigt nyfiken på eftersom jag läste att den skulle utspela sig i Norrland. Boken handlar om Sonja Årberger Lopez som är 12 år. Hon får ett brev av sin farfar, som hon aldrig träffat. Han är döende och vill att hon ska komma och hälsa på honom innan det är för sent. Det blir en lång tågresa för henne från Göteborg och väl framme känner hon sig inte alls välkommen. Hennes farfar säger sig inte ha skrivit något brev, hennes kusin Seth är märklig och sjuk, hennes farbror verkar sträng och elak, huset bär på många hemlighet, liksom det intilliggande fjället som gett Sonja sitt efternamn. Dessutom ser Sonja människor som inte längre lever – och det gamla tåget som Sonja anlände till Årberget med finns visst inte. Vad är det egentligen som händer? Och finns det verkligen guld inne i Årberget eller är det bara en sägen?

I bergets hjärta är en kapitelbok som vänder sig till 9-12 år. Det är en speciell bok med mycket mörker och hemligheter, och det finns ett betydande övernaturligt drag. Men det finns också två huvudkaraktärer som det är lätt att tycka om, och man dras snabbt med i den spännande historien. Jag gillar verkligen själva storyn, det känns som att man skulle kunna bygga vidare på den i all oändlighet med ett barn som aldrig träffat sin släkt på den ena sidan och där det finns mycket hemligheter att forska i. Det finns inte sådär jättemycket miljöskildringar att fördjupa sig i, men jag ser det framför mig istället. Det lilla samhället, den stora släktgården, och så fjället och vidderna. Och till sist – omslaget, jag älskar det!

%d bloggare gillar detta: