Sincerly Johanna har idag skrivit ett debattinlägg på sin blogg där hon frågar sig om bokbloggen som fenomen är död, om det är så att vårt boktyckande numera har gått över till att förekomma bara på sociala medier istället. Allt fler gamla bokbloggare har gått över till sociala medier som Instagram. Allt färre kommenterar på bokbloggarna. Johanna undrar om det här betyder att bokbloggen är på väg att dö ut, eller om den till och med har gjort det. Hon ställer också denna fråga: Att lägga upp en bok på Instagram eller skriva kort om den på Twitter är det att göra skäl för sitt mottagna recensionsexemplar? Johanna hoppas på att få igång en debatt kring detta och gärna att förlagsfolk nappar på diskussionen.
Jag har inga givna svar på Johannas frågor, men tänkte i alla fall ge min bild och min upplevelse här. Fast redan i augusti 2016 ställde jag själv exakt samma fråga i Veckans bokbloggsfråga som ni kan hitta här tillsammans med några bokbloggares svar och även frågan om bokbloggskommentarer är ett minne blott har jag ställt här. Jag har själv bokbloggat sedan 2008, så jag har hållit på ett bra tag nu och jag tycker mig tyvärr se en viss trend.
Jag tycker mig se en hel del tecken på att bokbloggen är på väg att dö. Inte kanske dö, så dramatisk behöver man inte vara än på ett bra tag tycker jag. Men bokbloggarna är inte längre lika betydelsefulla eller självklara. Jag märker det dels genom att flera av de bokbloggar jag länge följt nu inte längre bloggar. De har tröttnat eller använder sig av sociala medier istället. Jag märker det dels också genom att förlagen inte längre är lika sugna på att skicka ut recensionsexemplar till bokbloggare – medan de ibland med glädje skickar ut till de som enbart delar på sociala medier. Jag märker det dels också genom att det inte längre verkar finnas lika mycket energi/intresse/engagemang hos bokbloggarna. Jag har under de senaste åren försökt arrangera olika utmaningar, teman, tävlingar, bokutbyten osv, sådant som förekom i mycket högre grad i början av mitt bokbloggande, men man tappar lusten att göra sådant när få deltar. Jag märker det dels också genom att antalet kommentarer har minskat drastiskt de senaste åren. Diskussionen kring böckerna och läsandet är inte längre lika stor bland bokbloggarna.
Frågan är vad allt detta beror på. Visst är det så att det självklart händer saker i bokbloggares liv, man kanske får barn, börjar nytt jobb eller liknande så man inte hinner blogga lika mycket längre. Intressen kommer ju också och går i personers liv. Därmed är det ju också så att bloggare kommer och går, vilket förstås kan påverka en del. Det krävs ju att det ska finnas engagerade personer om något ska kunna växa och bli stort. Förlagens minskade intresse för bokbloggarna tycker jag också är en bidragande orsak. Man ägnar ju faktiskt en hel del tid åt en bokblogg. Oavlönad tid. Men den tid man lägger ner är faktiskt betydelsefull för förlagen, och det är inte alltid de ser det. Jag vet att det finns många konsumenter som köper böcker efter att ha läst om dem i en blogg, så det är riktigt bra reklam för förlagen när bloggare skriver om och recenserar böckerna. Men man får inte alltid cred för detta oavlönade jobb man lägger ner på sina recensioner. Framförallt inte numera när förlagen drar in på recensionsexemplaren. Självklart är vissa förlag bättre än andra och vissa är också ett bra föredöme, så man ska inte dra alla över en kam.
Jag ser också hemskt gärna svar från förlag, för jag har länge undrat hur de tycker och tänker om oss bokbloggare, hur betydelsefulla vi är för dem, vad som egentligen krävs för att få recensionsexemplar, hur de tänker kring motprestation och så vidare. Hur de jobbar med bokbloggare helt enkelt och hur de skulle vilja att samarbetet såg ut.
Jag hade också gärna sett mer interaktion bland läsare överhuvudtaget. Jag är själv inte med i några bokcirklar och har inga läsande vänner. Jag brinner av längtan efter att få prata och skriva om böcker, men saknar plattform att göra det på. Det var därför jag startade min blogg 2008, men fullt ut har jag tyvärr inte fått utlopp för min diskussionslust.
Jag hade dessutom gärna sett mer interaktion bland bokbloggare. Jag saknar verkligen diskussionen kring böcker, men också diskussionen kring själva bokbloggandet. Därför startade jag Veckans bokbloggsfråga för något år sedan, tyvärr fick den inte den uppmärksamhet jag hade hoppats på, så jag slutade med den i våras och ingen har frågat efter den sedan dess. Det finns ett par facebookgrupper för bokbloggare, men de är inte särskilt aktiva. Tyvärr verkar det som att de mest aktiva diskussionerna hittas på Instagram för tillfället. Om det inte pågår någon annanstans dit jag inte har hittat. Synd, för jag vill verkligen att bokbloggandet ska överleva, blomstra och leva upp igen.
Den här veckan kommer smakbiten från en helt ny ungdomsbok, Väntar tills natten kommer, av Christoffer Holst. En bok som kan sägas vara en blandning mellan relations- och skräckroman för ungdomar. Väldigt bra skriven! Språket, karaktärerna, relationerna. Dock lite väl snabbt slut, hade gärna sett att boken varit lite längre så slutet inte kom så abrupt. Men absolut läsvärd! Min recension av boken hittar ni 
Sveriges sista spetälskesjukhus fanns i Järvsö, som ligger bara kanske 7 mil från där jag bor, mitt i vackra Hälsingland. Självklart ville jag därför läsa Spetälskesjukhuset av Camilla Lagerqvist eftersom boken utspelar sig just där i Järvsö. Boken passar dessutom perfekt in i månadens bloggtema som är glesbygd, landsbygd, hembygd.
Den första boken heter Zogg den lilla draken och den handlar om när Zogg började i drakskolan för att lära sig allt som en fullvuxen drake måste kunna, typ spruta eld, flyga och skrämma folk. Men det visar sig inte vara så enkelt som Zogg först trodde. Exempelvis råkar han sätta eld på sin egen vinge när han ska lära sig spruta eld och kraschar mot ett träd när han ska lära sig flyga. Egentligen handlar boken förstås om att våga pröva nya saker även om man tror att det är alldeles för svårt. Något som ju också människobarn måste göra många gånger under sin uppväxt. Det är därför en bok att känna igen sig i också, trots drakarna som är ganska tokroliga. Och som tur är så behöver ju inte alla vara lika, tvärtom, allas bra egenskaper och kunskaper är användbara på olika sätt och i olika situationer.
Den andra boken heter Zogg och de flygande doktorerna. Här har Zogg fått jobb. Han flyger världen runt med de flygande doktorerna Riddare Banér och Prinsessan Sofi på ryggen. Sofi delar ut medicin och Banér opererar. Tillsammans hjälper de såväl sjöjungfrur och enhörningar som lejon. Tyvärr tycker inte Sofis farbror Kungen att det passar sig för en prinsessa att vara flygande doktor, så han låser in henne i slottet. Men så blir han själv sjuk. Kan Zogg och de flygande doktorerna hjälpa honom? Även här finns lite djupare teman, till exempel att man faktiskt kan bli vad man vill även fast man är en prinsessa.
Pussar och P.S. är en lättläst bok fylld av kärlek, vänskap, pirr och pussar. Det bästa med boken tycker jag är sättet den är skriven på. Det är nämligen en dagboksroman där man får följa två tjejer som båda går i femman, men i varsin parallellklass. Båda skriver dagbok och vi får följa båda i vartannat kapitel. Tjejerna är ganska olika, den ena är söt, populär, blir vald till skolans lucia, har föräldrar som har mycket pengar men aldrig tid med henne, är ensambarn, har eget rum och flera kompisar. Den andra tjejen har en stor familj, närvarande föräldrar, tre småsyskon, delar rum, bor trångt, har ingen bästis sedan bästisen flyttade till Holland, är inte mobbad men inte heller populär och har ett alldagligt utseende med glasögon. Det som de däremot har gemensamt är att de båda är kära i samma kille, den nyinflyttade Elliot. En dag skriver Johanna i sin dagbok att Elliot frågade chans på henne, men samma sak händer också Emma. Så småningom kommer tjejerna på Elliots dubbelspel och tillsammans väljer de att hämnas på honom. Efter det blir de kompisar.
Billie är 12 år och skulle bo med sin mamma om det inte vore för att hon är sjuk. Hon orkar inte längre ta hand om Billie. Därför får Billie komma till en ny familj där hon ska vara fosterbarn ett tag. Den nya familjen bor i Bokarp och om ankomsten till familjen kan man läsa i Billie – avgång 9:42 till nya livet. Och det är verkligen ett nytt liv hon hamnar i. Billie är nyfiken och spontan och hon lär sig snabbt att om man bor i Bokarp så spelar man pingis, man hänger vid bänkarna på rasten om man är tjej och spelar fotboll om man är kille, man myser hemma varje fredagskväll, man går inte till husen på Solkullen, och man pratar inte om Casper. Det dröjer inte länge förrän Billie inser att familjen hon hamnat hos har en hemlighet. Det visar sig att ett av deras barn har dött, men de pratar inte om det. Inte ens fastän fostermamman är präst. Alla mår dåligt över det som hände med Casper, men det pratas inte om det. Men Billies ankomst förändrar saker och ting, för Billie är inte den som har svårt att prata, oavsett vad det handlar om, tvärtom, hon ställer frågor och lirkar fram svaren. Och det blir ju till det bästa till slut.
Fortsättningen på Billies liv i den nya familjen kan man läsa om i Billie – du är bäst. Där blir Billie vald till kamratstödjare i skolan, men det är en roll hon har lite svårt för, för hur ska man kunna finnas till hands för precis alla? Samtidigt får vi också se hur familjen fortsätter ta sig av sin stora hemlighet och försöker läka efter det som hände med Casper.
Dagens smakbit kommer från ungdomsboken Jack av Christina Lindström. Det är en bok som handlar om kärlek och relationer, men också om när ens förflutna kommer ikapp en. Bokens huvudperson är Jack. Han blir kär i Freja och faller verkligen handlöst för henne. Hon känner likadant. Men när Jacks förflutna kommer ikapp och Freja inser att Jack tidigare varit en annan person än han är nu väljer Freja att backa. Jack försöker febrilt att få Freja att inse att han lämnat allt det där bakom sig, men det är inte det lättaste…