Ingelin Angerborn är ju en otroligt populär författare bland barn i mellanåldern och då är det förstås hennes rysare som lånas ut mest – Fyr 137, Sal 305, Rum 213, Hjärta av damm, Gengången, Sorgfjäril och För alltid är några av de titlarna. Men jag hade faktiskt missat att hon skriver roliga böcker också, och böcker om kärlek. Kalsongkatastrofen till exempel. Och den jag precis har läst, Pussar och P.S. som dessutom ingår i en serie bestående av tre böcker.

Pussar och P.S. är en lättläst bok fylld av kärlek, vänskap, pirr och pussar. Det bästa med boken tycker jag är sättet den är skriven på. Det är nämligen en dagboksroman där man får följa två tjejer som båda går i femman, men i varsin parallellklass. Båda skriver dagbok och vi får följa båda i vartannat kapitel. Tjejerna är ganska olika, den ena är söt, populär, blir vald till skolans lucia, har föräldrar som har mycket pengar men aldrig tid med henne, är ensambarn, har eget rum och flera kompisar. Den andra tjejen har en stor familj, närvarande föräldrar, tre småsyskon, delar rum, bor trångt, har ingen bästis sedan bästisen flyttade till Holland, är inte mobbad men inte heller populär och har ett alldagligt utseende  med glasögon. Det som de däremot har gemensamt är att de båda är kära i samma kille, den nyinflyttade Elliot. En dag skriver Johanna i sin dagbok att Elliot frågade chans på henne, men samma sak händer också Emma. Så småningom kommer tjejerna på Elliots dubbelspel och tillsammans väljer de att hämnas på honom. Efter det blir de kompisar.

Det är alltså en humoristisk, kärlekspirrande bok som innehåller alla typiska ingredienser för en lyckad tjejbok. Samtidigt känns den fräsch med tanke på berättargreppet och det sätt boken är skriven på. Och tjejerna är inga som helst offer, de väljer båda att göra slut med Elliot så fort de får reda på vad han gjort och istället genomför de en tämligen snäll hämndaktion. Girlpower!

Jag väljer denna bok som juni månads bok i barn- och ungdomsboksutmaningen 2017. Denna månad ska vi nämligen läsa en bok skriven i jag-form och vad kan vara ett mer passande exempel än denna bok som dels är skriven i dagboksform och dels har hela två jag-berättare 🙂 Dessutom är den väldigt läsvärd, så jag tipsar gärna om Pussar och P.S.

Boken är utgiven av förlaget Tiden år 2006, så den verkar bara finnas på bibliotek och som e-bok på  exempelvis Adlibris och Bokus.

Billie är 12 år och skulle bo med sin mamma om det inte vore för att hon är sjuk. Hon orkar inte längre ta hand om Billie. Därför får Billie komma till en ny familj där hon ska vara fosterbarn ett tag. Den nya familjen bor i Bokarp och om ankomsten till familjen kan man läsa i Billie – avgång 9:42 till nya livet. Och det är verkligen ett nytt liv hon hamnar i. Billie är nyfiken och spontan och hon lär sig snabbt att om man bor i Bokarp så spelar man pingis, man hänger vid bänkarna på rasten om man är tjej och spelar fotboll om man är kille, man myser hemma varje fredagskväll, man går inte till husen på Solkullen, och man pratar inte om Casper. Det dröjer inte länge förrän Billie inser att familjen hon hamnat hos har en hemlighet. Det visar sig att ett av deras barn har dött, men de pratar inte om det. Inte ens fastän fostermamman är präst. Alla mår dåligt över det som hände med Casper, men det pratas inte om det. Men Billies ankomst förändrar saker och ting, för Billie är inte den som har svårt att prata, oavsett vad det handlar om, tvärtom, hon ställer frågor och lirkar fram svaren. Och det blir ju till det bästa till slut.

Fortsättningen på Billies liv i den nya familjen kan man läsa om i Billie – du är bäst. Där blir Billie vald till kamratstödjare i skolan, men det är en roll hon har lite svårt för, för hur ska man kunna finnas till hands för precis alla? Samtidigt får vi också se hur familjen fortsätter ta sig av sin stora hemlighet och försöker läka efter det som hände med Casper.

Böckerna om Billie har blivit väldigt hyllade och jag förstår varför. Det är böcker som sticker ut. Billie är en härlig karaktär, lite lik Pippi Långstrump med sitt rättframma sätt. Men samtidigt förstår man att hon inte har haft det så lätt i livet med en frånvarande pappa, en sjuk mamma och avsaknad av regler och sådant som verkar finnas i ”normala familjer”. Billie försöker finna sig till rätta och hon lyckas utomordentligt bra, kanske lite för bra för att det ska kännas trovärdigt ibland. Men det kan man blunda för, för jag tycker att bokens tema med fosterfamiljer, dysfunktionella familjer vs normala familjer, sorg och att komma som ny är sådana viktiga ämnen att läsa om och diskutera kring.

Sara Kadefors är den som har skrivit boken och hon ligger ju bakom flera andra böcker som jag gillar, där Sandor slash Ida kanske är den mest kända (den blev utsedd till Sveriges bästa ungdomsbok 2001). Jag har alltid gillat hennes språk och det gör jag också i böckerna om Billie. Jag gillar också att det är så mycket humor i böckerna. Det är tråkigt bara att den första boken om Billie har så pass stark rosa färg, vilket signalerar ”tjejbok”, för jag tror definitivt att det här är böcker som passar en bred målgrupp oavsett kön och favoritgenre. Därför hoppas jag att den här läses högt för många femmor och sexor, så att så många som möjligt får lära känna streetsmarta Billie. Apropå omslaget förresten, det togs faktiskt fram utifrån en tävling för mellanstadieelever.

I min utmaning Temaläsning 2017 passar de här böckerna väldigt bra in denna månad då temat är landsbygd, glesbygd, hembygd. Billie kommer från Stockholm och hamnar i lilla Bokarp. Det är många exempel på kulturkrockar mellan storstad och landsbygd/småstad i boken likväl som många exempel på hur det är att lämna sitt trygga hem och bege sig ut i det okända.

Böckerna är utgivna av Bonnier Carlsen och finns bland annat att köpa på Adlibris (här och här) och på Bokus (här och här).

Vem kan motstå de fina färgglada bilderböckerna om charmiga Svea? Tidigare har jag recenserat Svea planterar, Svea klär på sig, Svea tvättar och Svea äter. Men det finns ännu fler böcker om Svea, nämligen Svea målar, Svea bygger, Svea handlar och Svea klipper.

I Svea målar har Svea hittat mammas läppstift och målar med. Mamma tar bort det, men Svea vill måla mer. Då lägger mamma ut ett långt papper på golvet och tar fram färger och penslar. Men som alla andra barn vill Svea förstås måla på sitt eget sätt. Hon börjar med att måla sin ena hand. Sedan blir det hela kroppen. Oj, nu måste Svea bada.

I Svea bygger har Sveas föräldrar köpt en hylla till Svea där hon ska få ha alla sina saker. De kommer hem med en stor kartong och nu är det dags att försöka få ihop alla delar. Men så saknas en skruv. Föräldrarna letar överallt. Svea bygger en koja av den stora kartongen under tiden. Till slut hittar pappa skruven och den får Svea skruva in.

I Svea handlar ska Svea följa med pappa till affären. Hon får dra sin egen korg och stoppar i både det ena och det andra. Pappa lägger tillbaka. Plötsligt försvinner Svea! Dramatik! Pappa letar överallt. Till slut hittar han henne, hon är förstås vid godishyllan! Hon vill ha godis, men det är ju inte lördag idag så det blir gråt och sura miner. Men pappa frågar om hon vill hjälpa till vid kassan istället och det vill Svea.

I Svea klipper har Svea hittat en sax. Både mammas tidning och toapapperet blir fransigt. Och så testar Svea att klippa bort en bit av sitt hår. Men det ångrar hon snabbt. Kanske går det att tejpa tillbaka? Mamma hjälper Svea fixa frisyren och sedan kan de pyssla tillsammans.

Det fantastiska med de här böckerna är förstås den stora igenkänningsfaktorn. Svea är 1½ år, full med bus, nyfikenhet och upptäckarglädje. Hon ser världen så som barn gör och såväl de barn som får boken uppläst för sig som deras föräldrar kan lätt känna igen sig i Sveas vardag. Det handlar inte om några dramatiska händelser i böckerna om Svea, utan istället är det vardagliga händelser, vilket ytterligare skapar igenkänning. Det finns många liknande böcker, men de flesta har några år på nacken och det är bra att dessa finns med sina nutida illustrationer. Exempelvis ser kundkorgarna i affären ut precis som de gör på riktigt och pappa betalar med kort istället för pengar. En annan bra sak är att böckerna skildrar vardagen precis som den faktiskt är i många småbarnshem, mamma som inte får sitta på toa i fred till exempel eftersom Svea har hittat saxen och när hon vrålar är det bara för mamma att dra upp byxorna och sticka dit. Vilken förälder känner inte igen den situationen, liksom 🙂 Dessutom är ju Svea otroligt charmig och illustrationerna är bara så underbara med glimten i ögat hela tiden. Jag gillar också helhetstänket bakom böckerna, där varje bok har sin egen färg på bokrygg och även på många ställen inne i själva boken. Det här är verkligen en serie som alla barnfamiljer med små barn bör ha hemma i bokhyllan.

Böckerna om Svea vänder sig till de allra minsta barnen, 0-3 år, men även barn i åldern 3-6 år verkar tycka om dem eftersom de nog känner igen sig själva och eventuella småsyskon. Böckerna är skrivna av Linda Palm, illustrerade av Jessica Lindholm och utgivna av Idus förlag. De finns bland annat att köpa på Adlibris (här, här, här, här) och på Bokus (här, här, här, här).

Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Dagens smakbit kommer från ungdomsboken Jack av Christina Lindström. Det är en bok som handlar om kärlek och relationer, men också om när ens förflutna kommer ikapp en. Bokens huvudperson är Jack. Han blir kär i Freja och faller verkligen handlöst för henne. Hon känner likadant. Men när Jacks förflutna kommer ikapp och Freja inser att Jack tidigare varit en annan person än han är nu väljer Freja att backa. Jack försöker febrilt att få Freja att inse att han lämnat allt det där bakom sig, men det är inte det lättaste…

Det som är speciellt med den här boken är just att det är en ung kille som är huvudperson trots att det alltså handlar om kärlek och relationer. Det är också det som är bokens största styrka – författarens förmåga att skildra Jacks känslor för Freja är enastående. Jag älskar språket i den här boken. Kolla bara här:

Månen skiner in genom de höga fönstren i sporthallens café. Trots att det inte är natt syns den tydligt där uppe, och stjärnorna gnistrar. Jag tänker på Freja och mig när vi stod på balkongen. Jag tänker på hennes skratt och på hennes snabba repliker. Och på hur hon drog i tröjärmarna och trampade runt på stället.

Fan, det är som att allt jag känner för henne knappt får plats i kroppen. I bröstet.

Inom några hundra miljoner år kommer solen troligen att svälja jorden. Innan dess hann Freja ändra jordens omloppsbana och en del andra förutsättningar för Vintergatan. Det krävdes bara att jag hörde en enda klang från den lilla bjällran hon av någon anledning har satt fast med en säkerhetsnål på sin jacka. Eller nej, det krävdes bara en enda blick in i hennes gröna ögon.

och detta stycke:

Tiden går för långsamt. Den gör vad den kan för att provocera. Ett och ett halvt dygn kvar till höstlovet. Ett och ett halvt dygn tills jag får träffa Freja.

Inne i mina ådror dunkar blodet, så att jag knappt hör ljuden runt omkring mig. Jag har varit lite kär i flera tjejer förut, men med Freja känns allt större. Allt tidigare var en viskning medan hon är ett rop. Jag kan inte låta bli att tänka på henne. Jag gör inte ens ett försök att smöra in mig hos Jennifer som just har kommit hem från Mallorca och går genom skolkorridorerna i ett vitt linne som får hennes hud att se sjukt fräsch ut. Nu är Jennifer bara en del av bakgrundsbruset, precis som lektionerna, trafiken utanför klassrumsfönstret, Ola som spekulerar i vem som ska vara målvakt i kvällens innebandymatch och Abrahamsson som hela tiden pratar om lördagens fest.

Men jag gillar också hur författaren skildrar Jacks personlighet och insida. Han är en känslosam, grubblande kille, trots sitt coola och hårda yttre och här skildras det suveränt hur jobbigt det kan vara för honom inombords:

Jag kan vara så sjukt glad ibland utan någon särskild anledning. Jag har ett tivoli i bröstkorgen, en karneval. Varje steg är ett explosivt skridskoskär och ljudet från skenorna ekar mot ishallens tak. Technorytmer dunkar i blodet. Och jag kan vara så jävla förbannad fem minuter senare. Rastlös, irriterad, less. Men det var värre när jag var liten. Innan jag lärde mig att inte känna efter så mycket. Inte känna hela tiden. Jag har tränat bort det i omgångar.

Nu sitter jag på spårvagnen och försöker låta bli att behandla mina fingernaglar som snacks. Jag är inte nervös, bara hungrig, intalar jag mig själv.

Jag hade kunnat skriva ner ännu mer, men läs boken istället är min absoluta rekommendation, du kommer inte att ångra dig 🙂