Djupgraven

Djupgraven är första delen i Camilla och Viveca Stens rysarserie för slukaråldern. Övernaturligheter hämtade från nordisk folktro möter sjömansskrock och bäddar för sträckläsning. I huvudpersonen Tuva får vi också en träffande skildring av hur det är att växa upp och känna sig annorlunda i ett litet samhälle. Även om tolvåriga Tuva inte har mycket gemensamt med sina klasskompisar och mest håller sig för sig själv har hon alltid känt sig hemma i skärgården och på Harö, där hon bor. Hon kan alla kobbar, skär och och grund utan och innantill. Men den här hösten har något förändrats. Människor försvinner spårlöst i havet, mörka skuggor böljar under vattenytan och övernaturliga väsen visar sig bland träden …

djupgravenDjupgraven är alltså skriven av Viveca och Camilla Sten, mor och dotter. Viveca är känd för alla sina härliga deckare som utspelar sig i Sandhamns-miljö och Camilla har nyligen debuterat med en vuxenbok. Nu skriver de tillsammans och för barn. Självklart kunde jag inte låta bli att läsa. Djupgraven handlar om Tuva, en tjej som länge varit utstött nästintill mobbad, och som mest hållit sig för sig själv. Man får inte veta så himla mycket om hur hon varit innan berättelsen drar igång, vad hon har gjort på fritiden, alla dessa ensamma timmar utan vänner på den ensliga skärgårdsön. Men nu dras vi i alla fall in i ett rejält skärgårdsäventyr som både innehåller äventyr och skräck. Det är något som händer med havet. Det är flera människor som spårlöst har försvunnit. Först vuxna, men så försvinner en av Tuvas klasskompisar. Den nyinflyttade Rasmus var den sista som såg Axel vid liv och Tuva kom dit precis när försvinnandet hade skett, därför blir deras vittnesmål högintressanta för polisen. Dock verkar ingen tro på det som Tuva och Rasmus har sett, nämligen något som såg ut som älvor bland träden. De börjar därför själva att försöka ta reda på vad som hänt Axel, men det visar sig att det är farligare än de kunnat tro.

Det här är en bok som bara blir bättre och bättre ju mer man läser. Huvudpersonen Tuva känns rätt konturlös till en början och man blir nästan lite arg på henne, vill att hon ska ta kaxa till sig lite istället för att dra sig undan. Men snart inser man att hon har sina skäl. Dessutom visar det sig att hon är betydligt modigare och tuffare än vad man kunde tro i början. Jag gillar verkligen hennes utveckling genom berättelsens gång. Boken har många ingredienser, från realism och verklighet med mobbing och vänskap som huvudsakliga teman utvecklas det till att handla om övernaturliga väsen, skräck, fantasy och folktro i en härlig mix. Tempot är högt och boken lättläst med ett språk som bara flyter på. Det märks att författarna har skrivandet i blodet. Det här är första delen i en trilogi och jag ser verkligen fram emot de kommande delarna.

Helgfrågan – Vecka 34

I veckans Helgfråga handlar det om tv-serier som är baserade på böcker. Mia skriver såhär:

Vilken är din bästa bok tv-serie?

När vi nu ändå är inne på fyrkantigt tittande så kör vi Bonusfrågan med:
Vilken är din bästa bok film?
Jag har ganska tråkiga svar denna vecka. Jag följer nämligen inte så många tv-serier och bland de jag faktiskt följer tror jag inte särskilt många är baserade på böcker faktiskt. Men jag måste förstås nämna den tv-serie om Rebecka Martinson som gick på tv under våren, den är ju baserad på Åsa Larssons böcker.
Oftast är ju böcker bättre än filmerna, men när det gäller exempelvis Hungerspelen, Twilight, Harry Potter och Män som hatar kvinnor tycker jag faktiskt att de lyckats göra riktigt bra filmer, även om det förstås alltid finns detaljer som inte kommer med i filmerna eller som görs annorlunda i filmerna.