För att väcka hon som drömmer är titeln på Johanna Nilssons senaste bok. Hon är, som jag nämnt många gånger tidigare, en av mina absoluta favoritförfattare och jag var därför väldigt nyfiken på den här boken. När jag dessutom såg att den blev Augustprisnominerad blev förväntningarna höga. Nu efteråt känner jag mig däremot lite ambivalent, jag vet faktiskt inte riktigt vad jag tycker om boken.

För att väcka hon som drömmer handlar om Josefin. Hennes mamma har cancer och ligger på sjukhus. När Josefins mamma blev sjuk rasar hela världen samman. Hela familjen brister. Marcus som tillhör samma kyrka som Josefins familj blir hennes räddning. Han är den enda som lyssnar, den enda som förstår. Men det visar sig snart att Marcus har sina egna problem och snart blir Josefin den som lyssnar och tröstar. Men Josefin räcker ju inte heller till.

Det här är stundvis en tung bok att läsa. Precis som i de andra Augustprisnominerade böckerna finns även här många teman, att bli vuxen, tro och andlighet, sjukdom, sorg, saknad, längtan, ångest, självskadebeteende, tvångssyndrom, ätstörningar, psykisk ohälsa, relationer, familjeband, drömmar, kärlek… Ja, listan kan göras lång. Jag skulle vilja diskutera boken i en bokcirkel. Det finns så oerhört mycket att diskutera kring.

Huvudpersonen Josefin är, precis som hela hennes familj, djupt troende och hon försöker förhandla med Gud. Hon försöker offra sig själv för att hennes mamma ska få leva. Och hennes offer blir ganska radikala. Hon har en stark övertygelse om att ifall hon offrar sig själv så som Jesus gjorde kommer hennes mamma att bli frisk. Samtidigt har hon ”vanliga tonårsbekymmer” som handlar om skola, kärlek, kompisar och så är det ju det där med familjen. Hela familjen påverkas verkligen starkt av att mamman är sjuk. Pappan orkar inte finnas där för sina barn längre, han har fullt upp med sin egen oro. Lillasystern går in i någon slags småbarnsstadie igen och storebrodern stänger in sig själv. Ingen mår bra. Och Marcus, som hans mamma försöker gifta bort, och som mår så dåligt psykiskt att han vill ta livet av sig. Ja, det finns mycket ångest och svärta i den här boken.

Men trots all svärta så finns det också hopp, och jag känner en stark önskan att få följa karaktärerna. De är skildrade med inlevelse och jag känner starkt för flera av dem, inte minst Josefin och hennes lillasyster, jag skulle vilja vara där och ta hand om dem, krama dem och finnas där för dem under denna svåra tid de går igenom. Få skriver så bra som Johanna Nilsson och det är en fröjd att få läsa hennes prosa. Men något är det som skaver och som gör att jag har lite svårt för boken. Jag tror inte det handlar om att det är för mycket ”kyrkligt”, tvärtom tycker jag att det är väldigt intressant att få ta del av den världen. Jag tror inte heller att det handlar om att det är för mycket svärta. Jag tror att många tonåringar idag kan känna igen sig i något av det som Josefin och Marcus känner och upplever. Troligen inte i allt, för det är lite för tillspetsat, men i något i alla fall. Kanske är det att det känns orealistiskt som jag reagerar på. Att det blir lite för mycket helt enkelt. Kanske är det berättarperspektivet med den allvetande berättaren som gör att jag inte riktigt förstår Josefin fullt ut, det där med offret hon håller på med. Det känns för långt ifrån mig själv. Kanske handlar det helt enkelt bara om att jag hade lite för höga förväntningar? Någonting är det i alla fall som gör att jag inte känner den läsupplevelse jag trodde att jag skulle få av en Johanna Nilsson-bok som dessutom är Augustnominerad. Men läsvärd är den absolut, och som sagt, tänk att få diskutera den här i en bokcirkel!

För att väcka hon som drömmer är utgiven av Rabén & Sjögren och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.