Dödsbo

DödsboNino och hennes mamma flyttar in i en gammal lägenhet. Ett dödsbo, säger mäklaren. Det betyder att alla möbler och saker ingår, inte att någon har dött där, förklarar mamma. Men Nino är inte så säker. Damen som tidigare bodde i deras lägenhet kanske dog på ett vårdhem, men vad är det för barnröster som viskar om nätterna? Var kommer alla kajor ifrån? Varför finns det en nästan osynlig dörr i vardagsrummet? Och varför är det så varmt?

I  boken Dödsbo har författaren Mia Öström samlat allt som hon själv tyckte om som barn: gamla hus, tornrum, gåtor och välbevarade hemligheter. Det är svårt att inte dra paralleller till Maria Gripes och Ingelin Angerborns böcker. Det där lite mysrysliga, övernaturliga och spännande inslaget finns med, samtidigt som det är en hel del vardag och realism. Exempelvis så ligger Ninos föräldrar i skilsmässa och Nino måste både flytta och byta skola. Ninos mamma gråter när hon tror att Nino inte ser. Nino får en ny vän, David, som också har skilda föräldrar och är ganska nyinflyttad. Som ni förstår så delar Dödsbo ingredienser med många andra liknande böcker i genren och det är kanske lätt att tro att denna bok är en i mängden bland alla hemsökta hus där barnen upptäcker att det spökar fastän föräldrarna vägrar tro på det och där barnen måste komma på lösningen på gåtan för att huset och människorna som har bott i det ska få ro. Men Dödsbo är faktiskt annorlunda, den har något mer, något nytt än många andra böcker i genren. Jag tror att det beror dels på vardagsrealismen som jag tyckte var ovanligt bra skildrad i denna bok, och dels beroende på hur berättelsen är uppbyggd med ett hyreshus och en portvakt i centrum.

Sammanfattningsvis så är detta alltså en spännande, lagom läskig och välskriven mysryslig bladvändare att sätta i händerna på barn från trean och uppåt. Boken är utgiven av Lilla Piratförlaget och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.