På söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Just nu läser jag ungdomsboken Alla suger och det är ingens fel av debuterande Ebba Hyltmark. Än så länge en riktigt bra, träffsäker bok om identitet, drömmar och kärlek.

Jag vänder ner blicken mot mitt matteblock och räknar ut några parenteser med variabler inuti. Max fortsätter titta på mig. Vi sitter helt tysta en stund och min irritation lägger sig lite. Jag känner hur Max ler mot mig, trots att jag inte vänder mig åt hans håll.

”Du är väldigt söt när du är irriterad.”

Jag vänder mig mot honom igen. Pulsen skenar och jag gör allt för att inte bli superröd i ansiktet, trots det lyckas jag ge honom ett kyligt leende.

”Och tänk, jag är ännu sötare när jag är glad. Så om du bara håller tyst och låter mig jobba så kanske du får se det.”

Max skrattar och släpper mig inte med blicken. Den där jobbigt varma känslan i kroppen kommer tillbaka. Jag försöker skaka av mig den, men det går bara inte.

”Jag tror inte på det”, säger Max, som uppenbarligen inte tänker hålla käften och låta mig jobba.

Jag lägger ner pennan och vänder mig helt mot honom. Jag kommer ju ändå inte få något gjort på ett tag.

”Jaså?”. säger jag. ”Varför inte det då?”

”För att du är alltid irriterad eller arg. Lika söt hela tiden, men jag tror att om du skulle bli glad skulle det skrämma mig lite grann. Jag har aldrig sett ett leende på de där läpparna.”

Jag rynkar ögonbrynen. Max har kallat mig söt två gånger nu. Det gör bara kroppen ännu varmare. Usch.

”Vad snackar du om? Jag har lett flera gånger den här lektionen.”

”Sarkastiskt och irriterat, ja.”

Jag inser att han har rätt.

Jag tycker inte om att Max har rätt.

Jag rycker på axlarna.

”Jag ler när det finns något värt att le för.”

”Så du är en snåljåp när det gäller leenden?”

Mot min vilja ler jag lite åt kommentaren.

”Jag antar det.”

Max spärrar upp ögonen.

”Du log!”

”Kanske.”

Han kluckar lätt.

”Ta det lugnt, jag hade fel. Du är faktiskt väldigt söt när du ler också.”

Max har kallat mig söt tre gånger och nu tänker inte min kropp ignorera det. Det lilla leende som smugit sig fram spricker nu upp och Max ler ännu större tillbaka. Jag förbannar mig själv för att ha lett från första början, för nu kommer han ju verkligen inte hålla käften.