Mitt hjärta är ditt

Mitt hjärta är dittMitt hjärta är ditt är den 20:e boken i deckarserien om Maria Wern och kollegorna på polisen i Visby. Otroligt att Anna Jansson har skrivit så många böcker med Maria Wern i huvudrollen! Jag har läst alla och tycker faktiskt att detta är en av de bästa böckerna. Serien är rätt ojämn, många av de senare böckerna tycker jag har känts som dussindeckare, men just denna berörde mig. Boken inleds med ett försvinnande. En 29-årig hjärtsjuk veterinärassistent anmäls försvunnen av sin särbo. Sist någon såg henne hade hon sällskap med en man på bussen. En man med en stor ryggsäck, stor nog att kanske rymma ett tält. På midsommarafton är det också en man som sätter upp ett tält på Norderstrand. Han kommer ofta till stranden med sitt tält. Varje gång med en ny kvinna vid sin sida. Bara någon timme efter att han kommit dit med kvinnorna monteras tältet ner igen. Är kvinnorna verkligen där frivilligt? Och är det samma man som setts med veterinärassistenten Cecilia innan hon försvann?

Den här boken handlar om ett fall med många trådar, som till en början inte verkar ha något gemensamt. Precis som i många andra böcker i serien så handlar det även denna gång om ett aktuellt samhällsfenomen, nämligen genteknik och organdonation. Det är ingen hårdkokt deckare, utan här läggs fokus på polisutredningen och på relationer. Maria Wern och de andra poliserna har nämligen ett liv utanför jobbet också. Maria Wern har fullt upp med barnen, sin hjärtsjuka pappa och den relativt nya relationen med Björn, vars bonusson håller på att gå Maria på nerverna. Polismannen Per Arvidsson har det dock mycket värre. Han har drabbats av en riktig tragedi. Hans sexåriga dotter Wilma är svårt sjuk. Hon kommer inte att överleva om hon inte får ett nytt hjärta. Och eftersom det innebär att familjen måste sätta sitt hopp till att någon annan familj går med på organdonation så är det kanske inte så konstigt att Arvidssons exfru Rebecka börjar överväga andra, olagliga, sätt för att hålla dottern vid liv. Arvidssons privata tragedi knyts överraskande samman med Marias utredning. Men kommer de att kunna ta reda på sanningen innan det är för sent?

Mitt hjärta är ditt är snabbläst, lättläst med ett bra driv och den var väldigt spännande. Den var inte förutsägbar som så många deckare tenderar att vara, utan det var många misstänkta och många snirklar och snår att tappa bort sig i när man trodde att man hade löst några ledtrådar. Att den behandlar ett aktuellt och omdebatterat ämne är en bonus som gör att man som läsare också börjar fundera. Hur hade man själv gjort i samma situation? Etik, moral och lag är sådant som inte alltid är så vattentätt och det kan uppstå dilemman där man inte är helt tvärsäker på vad man tycker är rätt. Därför passar det bra att ha sådana teman i en deckare. Anna Jansson är själv sjuksköterska och det märks att hon har koll på det hon skriver om. Det känns trovärdigt beskrivet. Jag har alltid drömt om att få resa till Gotland, så det är alltid lika roligt att få läsa miljöskildringarna därifrån. Dessutom är Anna Janssons karaktärer sådana personer som man gärna vill följa och läsa mer om. Kul att Per Arvidsson får ta så stort utrymme i denna bok trots att han inte ens är med i själva polisarbetet. Sammanfattningsvis så rekommenderar jag varmt boken till den som vill läsa en spännande deckare i sommar. Och kommer det fler böcker om Maria Wern kommer jag definitivt att läsa dem.

Mitt hjärta är ditt är utgiven av Norstedts förlag. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

Nora eller Brinn Oslo brinn

Nora eller Brinn Oslo brinnNora eller Brinn Oslo brinn handlar om Johanna och Emil. De är ett par och de borde vara lyckligt nyförälskade. De har inte varit ihop så länge. Ändå har Emil lämnat Köpenhamn för att flytta till henne i Stockholm. Men det räcker inte för Johanna. Emil har nämligen en exflickvän som heter Nora. När Johanna av en slump får veta att Emil och Nora fortfarande har kontakt och tänker träffas för att prata om gamla minnen så river det upp något hos Johanna. Hon inleder en grundlig efterforskning om Nora på Instagram – en undersökning som inte tycks kunna få ett slut.

Nora är allt det som Johanna anser att hon inte är: vacker, norsk och innerligt älskad. Åtminstone visar de glättiga bilderna på sociala medier den bilden av henne. Johanna själv håller på att förtäras. Inte bara av svartsjukan, utan också av en genomborrande smärta i livmodern: endometrios.

Nora eller Brinn Oslo brinn handlar således både om svartsjuka och endometrios, två ämnen som sällan annars undersöks i litteraturen. I alla fall inte på detta sätt. Boken är också ytterst samtida och aktuell genom sitt fokus på Instagram och de extremt vinklade bilderna ur folks liv som publiceras på sociala medier.

Det här är en liten, ganska tunn bok. Den är på 188 sidor, vilket är kort för att vara en roman. Men det är tillräckligt långt för att vältra sig i Johannas till stor del förbjudna känslor. Det är en intensiv roman, som gjord för att läsas i ett enda svep. Men kanske är också formatet dess nackdel. Det är svårt att få något riktigt grepp om Johanna och eftersom hon också visar sina sämsta sidor i boken är det väldigt svårt att känna något för huvudpersonen. Jag blir bara irriterad, både på Johanna och Emil. De känns omogna bägge två. Kanske kan det också ha att göra med att jag är mycket äldre än huvudpersonerna. Kanske hade jag inte tyckt att de var lika omogna om jag hade varit i samma ålder och fas i livet. Det här är inte en av de bästa böcker jag läst, men den är välskriven och framförallt intressant eftersom den sticker ut på flera sätt. Bäst gillar jag bokens språk. Författaren Johanna Frid väver elegant ihop svenska med norska och danska, vilket ger boken en särprägel som jag kommer att minnas den för. Jag gillar också bokens humor – trots att den är oändligt svart så finns det nämligen en ganska rå, mörk humor som lyfter boken en hel del.

Nora eller Brinn Oslo brinn kallas för autofiktiv, vilket jag tror innebär en roman med delvis personliga inslag. Författaren och karaktären har samma för- och efternamn. Jag har inte googlat på boken eller dess författare så jag har ingen aning om hur mycket som är sant, men jag gissar på att en hel del är självupplevt med tanke på att känslorna skildras så innerligt. Jag vet inte om det är betydelsefullt för min egen läsning. Men det vore intressant att läsa något annat av Johanna Frid, kanske något som inte är självupplevt, för det här med att skriva, det kan hon ju verkligen, och jag måste säga att den här boken är en stark romandebut.

Nora eller Brinn Oslo brinn är utgiven av förlaget Ellerströms och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

En smakebit på søndag

Nora eller Brinn Oslo brinnPå söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Jag har just läst ut romanen Nora eller Brinn Oslo brinn av Johanna Frid. En intressant, autofiktiv berättelse om djup svartsjuka och sjukdomen endometrios.

Min recension av boken kommer direkt efter detta inlägg. Mitt smakprov kommer från sidan 47-48:

Den vårkvällen grät jag länge. Jag grät över Oslo och Helsingfors, över spår 26 på Hovedbanegården, över tingens tillfällighet och att ingenting varar för evigt. Över att varje kärleksrelation bygger på upprepningar. Löften och ord som utmärks av sin exklusivitet fortsätter att upprepas. Av nya munnar, till nya människor. Giftermålets ja ska vara för evigt, men eftersom vi lever i verkligheten och inte kan kontrollera evigheten så blir det ibland kortare än så. De monogama begreppen är motsägelsefullt nog möjliga att upprepa. Det som ska vara slutgiltigt och speciellt går att upplösa, för att sedan reprisera i en ny konstellation. Det behöver inte ens handla om giftermål eller något dramatiskt: man kan ligga på någons säng, en kærestes säng, och fundera över hur många som legat där tidigare. Jag antar att det inte ska ta udden av det som sker i nuet. Förbindelser eller relationer som en gång framstod som eviga ska inte dämpa det fantastiska i nästa relation som ska vara för evigt. Kanske är det ett förmildrat evigt, med en kortare efterklang, men det kan också vara förhoppningsfullt. Det man hänger sig åt och njuter av förringas inte av det man gjort tidigare. Det reduceras inte till en blek kopia av tidigare kärlekar, tidigare samlag, tidigare milda svärmödrar som ger dig omsorgsfulla födelsedagspresenter – eller vad det nu kan vara. Ändå är det svindlande att vara nära någon och inse: det här har jag gjort tidigare. Avståndet till någons ansikte är detsamma. Det är också spöklikt att följa i någon annans upptrampade spår. Kanske en stig i svärmoderns trädgård. Kanske är ångesten inför att kunna ersättas, eller rädslan för att inte vara speciell, bara ett fåfängt memento mori.