Barnboksbloggen

Välkommen till Barnboksbloggen. Här kan du läsa boktips och recensioner av såväl barnböcker som vuxenböcker. Emellanåt anordnar vi tävlingar, temaspecialer och annat spännande. Maila gärna om du har förslag på vad du vill läsa om på Barnboksbloggen.

barnboksbloggen@hotmail.com

 

Instagram

barnboksbloggen

Bokbloggar.nu

november 2019
M T O T F L S
« okt    
 123
45678910
11121314151617
18192021222324
252627282930  

Dagsarkiv: 9 november, 2019

Så jävla trött

Så jävla tröttSå jävla trött – Om kvinnors känslomässiga arbete och vägen till förändring är skriven av Gemma Hartley. Det var från början en tidningsartikel som hon arbetade om och fördjupade för att ge ut i bokform. Artikeln Women arent nags, were just fed up publicerades i Harpers Bazaar 2017 och fick över en miljon delningar. I boken diskuterar Gemma det som hon kallar för känslomässigt arbete, det vill säga de arbetsuppgifter som oftast faller på kvinnor och som omgivningen tar för givna. Det som är en självklar, men ofta osynlig del av många kvinnors vardag. Ni vet: tänka ut presenter till svärföräldrarna, ha koll på allt som händer i barnens skola, veta när det är dags att handla mjölk – det vill säga att organisera uppgifterna i hemmet och göra det känslomässiga jobbet. Trots att det är en sådan självklar del av hur våra relationer upprätthålls i hemmet, på arbetsplatsen, i samhället i stort är känslomässigt arbete ett relativt outforskat område. Gemma Hartley sätter ord på denna tunga börda och kallar det feminismens nya frontlinje.

Allting började med att Gemmas man lät en förvaringslåda ligga kvar på golvet i klädkammaren. ”Jag ska inte städa upp efter honom den här gången”, tänker Gemma. Ett dygn går, inget händer. Nästa dygn hämtar Gemma en pall och knölar tillbaka lådan, och när hennes man säger ”du hade bara behövt be mig så hade jag gjort det” så känner hon en gränslös vrede. Den där vreden handlar om känslomässig arbete.

Känslomässigt arbete är enligt Gemmas definition en blandning av att hantera känslor och att hantera ett helt liv. Det är det obetalda, osynliga arbetet som vi utför för att hålla våra nära och kära bekväma. Man kan också kalla det för mentalt arbete, mental börda, osynligt arbete eller kontorsarbete i hemmet. Det är ett arbete som kräver både tid och kraft och som vi aldrig helt kan stänga av i våra hjärnor. Enligt Gemma Hartley förbrukar det stora reserver av mental kapacitet som vi skulle kunna använda på annat: på våra karriärer, våra liv och vår lycka.

Men känslomässigt arbete handlar inte om kontroll, ordning eller renhet egentligen. Det handlar om att bry sig. ”Det handlar inte bara om hur ofta jag vill att golvet blir dammsuget; det handlar om huruvida arbetet jag lägger på vårt liv är värdefullt”, skriver Gemma Hartley.

Gemma vänder sig från ”att hjälpa till” respektive ”be om hjälp”:

”Vi vill inte tjata. Vi vill bara att allt blir gjort, och det är svårt att göra allting själv. Att vi upplevs som tjatiga är ett av skälen till att vi ödslar så mycket mental energi på att välja ifall vi ska delegera uppgifter, även känt som att ”be om hjälp” – vilket de flesta kvinnor helst vill slippa.”

”Sanningen är att jag inte behöver ”hjälp” – jag behöver en fullvärdig partner. Det är två olika saker. Att hjälpa till betyder ”det är inte mitt jobb”. Att hjälpa till betyder ”det är ditt ansvar”. Att hjälpa till innebär att den som hjälper till gör lite extra när den som är ansvarig har halkat efter. Varför är bara en av oss ansvarig för vårt gemensamma liv? Att ha ett fullvärdigt partnerskap däremot innebär att ingen behöver delegera eller detaljstyra. Det är att tänka annorlunda kring vem som förväntas göra vad – och vem som ska vara ansvarig. Det är att överge idén om hjälp helt och hållet och dela lika på ansvaret.”

Gemma skriver att det inte handlar om att kvinnor ska lämpa över bördan på någon annan och att hon inte tror att hon känner en enda kvinna som på riktigt vill lämna ifrån sig allt sitt känslomässiga arbete:

”Det känslomässiga arbetet är för viktigt för att vi bara ska släppa taget om det. Det vi behöver är fler människor som förstår och skördar frukterna av det känslomässiga arbetet. Det vi behöver är partners som verkligen förstår oss, som visar solidaritet och engagerar sig för att bygga ett liv tillsammans med oss.”

”Jag vill inte sluta bry mig. Jag vill bara att andra också ska bry sig.”

Men Gemma är också tydlig med att det inte bara är män som behöver ändra sig, utan att även kvinnorna behöver ändra sina synsätt. Även hos kvinnorna finns det beteenden och tankemönster som behöver förändras. För kvinnorna kanske det framförallt handlar om att vi måste sluta tänka att vårt sätt är bäst och att vi av naturen är bättre på känslomässigt arbete. Gemma skriver en hel del om könsrollerna och hur de är socialt betingade:

”Idealet för hur den perfekta husfrun och modern ska vara må ha förändrats under åren, men rollerna har inte försvunnit eller blivit förlegade. Istället har de staplats ovanpå de nya roller som kvinnor har intagit i världen och arbetslivet.”

”Idag måste kvinnor brottas med den manliga standarden på arbetet men fortfarande fylla rollen som hängiven husfru och mor på en bråkdel av tiden. Vi måste utföra allt känslomässigt arbete, en stor del av det fysiska hushållsarbetet samt alla åtaganden vi har utanför hemmet. Och istället för att erkänna att vi är överbelastade och trycka på för en förändring har vi köpt in oss i den nya feminina mystiken som hävdar att kvinnor kan och borde vilja ”ha allt”. Vi kan ha både familj och karriär. Vi kan vara både den perfekta mamman och den perfekta karriärkvinnan. I teorin låter det som det bästa av två världar, men i praktiken betyder det att vi får alldeles för mycket på vårt bord.

”Män socialiseras till att associera manlighet med aggression, undertryckande av känslor, beskydd och försörjning. Kvinnor socialiseras till att associera kvinnlighet med känsloarbete, omvårdnad, omsorg, barnuppfostran och omtanke. Det är alltså uppenbart varför det är lättare för kvinnor att väva in känslomässigt arbete i sina liv och identiteter, även om män i teorin är lika kapabla till det. Det är miljö, inte arv. Vi föds med samma fallenhet för känslomässigt arbete, men bara hälften av oss har fått träning i det. Därför verkar det på ytan som om kvinnor av naturen är bättre på känslomässigt arbete än män. Men man kan lära sig färdigheterna och slipa på dem. Så länge vi är beredda att göra plats för varandras framsteg, finns det ingen anledning till att män inte skulle kunna bli bättre på känslomässigt arbete. De kan, med tid och övning, finna värdet i det och upptäcka en ny mänsklig fullkomlighet som kan få dem att känna sig mer närvarande i sina liv.”

Gemma poängterar också att allt med känslomässigt arbete inte alls är dåligt. Hon menar att de män som tar över och gör en del av det känslomässiga arbetet får ett rikare liv och blir mer närvarande i sina egna liv. Det är inte en börda utan en tillgång.

I slutet påpekar hon också att vi kvinnor måste bli bättre på att själva också värdesätta det känslomässiga arbetet. Att erkänna att det är värdefullt. Att uppskatta det. Och att kunna sätta gränser för det känslomässiga arbetet.

”Att sätta gränser handlar inte om att skada dem som inte gör sin andel. Att sätta gränser handlar överhuvudtaget inte om andra. Det handlar om dig. Det handlar om att se till att din tid, ditt mentala utrymme och din känslomässiga energi utnyttjas på ett sätt som stämmer överens med dina värden och prioriteringar. Känslomässigt arbete tjänar alltid ett syfte, men det tjänar inte alltid dig”.

Det är en intressant bok med många poänger. En av få som tar upp just denna bit av jämställdheten, något som de flesta kvinnor förstår precis vad det handlar om, men som troligen inte särskilt många män förstår sig på. Gemma Hartley börjar med att zooma in just där hon står, i sitt eget privatliv och i sin egen relation. Under boken zoomar hon allt eftersom ut och börjar fundera på skillnaden rent generellt mellan män och kvinnor och deras respektive könsroller, hur det ser ut på arbetsplatser, i offentligheten och i politiken. På så sätt får vi väldigt många olika perspektiv, vilket jag tycker om. Samtidigt blir det lätt lite tjatigt. Som jag nämnde i början så utgår boken från en tidningsartikel och emellanåt känns det som att Hartley redan har sagt allt hon tycker om frågan och att resterande bara blir samma sak fast med andra ord. Det blir många upprepningar. För oss i Sverige märks det också rätt så tydligt att vi har kommit längre än man har gjort i USA. Boken är väldigt amerikaniserad och det är ibland svårt för mig som svensk att relatera till vissa saker helt enkelt för att det är så främmande här. Men är man intresserad av jämlikhet, feminism och relationer bör man absolut läsa boken.

Så jävla trött är utgiven av Natur & Kultur och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.