På söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Just nu läser jag Osebol av Marit Kapla. En väldigt annorlunda bok. Osebol är en by i norra Värmland. En by där affären lagt ner, slalombacken blivit igenväxt och bron över älven har stängts för trafik. Men också en by dit människor från när och fjärran flyttar, varpå en ny generation byggts upp. Marit Kapla är själv uppvuxen i Osebol. Hon har intervjuat så gott som alla av byns vuxna invånare och i var sitt kapitel återges deras berättelser i diktform på ett målande, levande och personligt sätt. Osebol är en unik skildring av svensk nutidshistoria, men också ett språkligt mästerverk.

Detta stycke är ur intervjun med Mattias Danilowicz (född 1991):

Många företag
flyttar sina huvudkontor eller fabriker
till Polen.

 

Det är billigare skatter
billigare arbetskraft
billigare material
i stort sett allting är billigare.

 

Samtidigt jobbar de bättre.

 

En vanlig tysk arbetare
kommer till jobbet åtta.

 

Nio och trettio är det nån paus
elva är det lunch
tolv och trettio är det nån paus
och så är det paus, paus, paus
hela tiden.

 

När en polack jobbar
kommer han åtta och slutar sex.

 

Utan paus.

 

Paus får det vara efteråt.

 

Jag jobbade på en gård
under en sommar.

 

Jag skulle skruva loss metallplattor
på ett stort hus för traktorer
för de skulle lägga på träplankor istället.

 

De hade bokat
att jag skulle göra det på en vecka.

 

Jag sa
en vecka för det här?

 

Det tog en dag.

 

De bara
hur i helvete gjorde du?

 

Jag tog ingen kaffepaus
ciggpaus
kisspaus
lunchpaus
middagspaus
pauspaus
utan jag jobbade.

 

Varför inte jobba
och göra klart en sak i taget
istället för att jobba lite grann
och pausa?

 

Antingen jobbar man hårt
eller inte alls
inget mitt emellan.

 

Det är nånting
jag inte tagit över
efter svenskar.

Och följande stycke kommer ur intervjun med Annika Axelsson (född 1959):

Det jag egentligen skulle vilja jobba med
det är fotvård.

 

Det har jag alltid tyckt om.

 

Jag gjorde det ibland
när jag jobbade på långvården.

 

Det fanns de som tyckte
att det var så himla äckligt
det här med att klippa naglar och, ja…

 

Det fanns de som kom in
som inte kunde hantera sina naglar
på både fötter och händer.

 

Men jag trivdes som, åh
när jag fick göra detta.

 

Jag minns en vårdtagare
som hade riktiga problem.

 

Jag sa
nu får du sätta dig i fotbad
så ska jag ta hand om dig.

 

Han litade på mig
och jag kände att det här kan jag
det här fixar jag
och det gjorde jag.

 

Jag skulle vilja kunna åka hem till dem.

 

Rullande fotvård.

 

Men då när jag tänkte på det
så fanns det inte här
det blev för långt ifrån
och jag hade mindre barn
så det var en tanke
som jag fick slå ifrån mig
annars hade jag velat det.

 

Så är det.

Vissa av berättelserna berör väldigt djupt. Det är arbetarskildringar från arbeten som idag inte längre finns. Det är berättelser från en by som förr blomstrade. Skildringar av ett Sverige som inte ser ut som det ser ut idag. Och det är hjärtknipande människoöden. Människor som förlorat nära och kära, som varit med om krig och ransoneringar, som älskar eller sörjer, som valt längtat eller längtar, som minns och drömmer.