Barnboksbloggen

Välkommen till Barnboksbloggen. Här kan du läsa boktips och recensioner av såväl barnböcker som vuxenböcker. Emellanåt anordnar vi tävlingar, temaspecialer och annat spännande. Maila gärna om du har förslag på vad du vill läsa om på Barnboksbloggen.

barnboksbloggen@hotmail.com

 

Instagram

barnboksbloggen

Bokbloggar.nu

december 2018
M T O T F L S
« Nov    
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31  

Färjan

FärjanFärjan är Mats Strandbergs första skräckroman för vuxna. Den utspelar sig på en Finlandsfärja och kortfattat kan man säga om handlingen att det börjar med två passagerare som inte riktigt tillhör denna världen. Det är en mor och hennes son och de är vampyrer. De har inte samma agenda, mor och son. Mamman vill anlända till Finland och börja ett nytt liv där. De kan ju inte stanna för länge på varje plats för då väcks misstankar, till exempel om varför pojken aldrig växer upp. Sonen däremot vill inte längre leva i skymundan, han är maktgalen och vill typ ta över mänskligheten. Hans mål är att så många som möjligt av färjans passagerare och anställda har blivit bitna innan de är framme i Åbo. Han vill att de nybitna, nyfödda vampyrerna ska invadera Finland, sprida sig över Europa.

Bokens första del är väldigt realistisk. Ett stort antal karaktärer introduceras, de är precis som vilka anställda eller passagerare som helst med goda sidor, dåliga sidor och allt däremellan. Helt vanliga människor av kött och blod. Den andra delen av boken urartar sig däremot, det blir fyllt med blod och splatter. Inte läskigt alls, mest bara grisigt. Jag har lite svårt för splatter-scenerna. Och jag blir absolut inte skrämd. Däremot blir det lite obehaglig läsning ibland när man inte vet vem som är biten, vem man kan lita på. Den plats där händelserna sker på, en Finlandsfärja, är en perfekt vald plats, precis som demensboendet var i Hemmet. Det ligger något speciellt i det faktum att folket ombord på färjan inte kan komma därifrån. Inte kan kontakta land. Inte kan få hjälp. En klaustrofobisk känsla som ger en obehagskänsla.

Precis som i Hemmet så fokuserar Färjan också på relationer och personbeskrivningar. Karaktärerna är väldigt bra skildrade. Det är många karaktärer och det finns en del stereotyper, men det är vanliga människor, sådana som man skulle kunna träffa på när som helst, vart som helst. Även de bitna människorna, de nyfödda, skildras ofta som personer, inte bara som monster. Jag ser lite likheter med Fredrik Backmans romaner om Björnstad, där också vanliga karaktärer skildras på ett utomordentligt sätt. För mig blir dock det blodiga skräckelementet någon hit, och jag är glad att jag läste Hemmet innan Färjan, för annars hade jag kanske inte vågat ta mig an den. Jag hoppas att författaren fortsätter skriva böcker som snarare liknar Hemmet  än Färjan, och framförallt att han behåller allt det psykologiska, relationerna och personskildringarna, för där ligger verkligen hans styrka, liksom det geniala berättargreppet där man som läsare ständigt överraskas och där det tar vändningar man inte räknar med. Jag blev less någon gång i sista tredjedelen av boken, där det var lite för mycket splatter för min smak, men boken är ändå en bladvändare som det inte går att sluta läsa.

En kommentar till Färjan