När jag fick min dotter så var det mycket som kändes fel. På BB här i Umeå får inte pappan stanna, utan ett par timmar efter förlossningen så separerades vår familj. Jag och dottern kom till en tvåbäddssal tillsammans med en annan nybliven mamma och hennes dotter. Min sambo fick åka hem för att komma tillbaka och hälsa på nästa dag. Vi hade delat den mäktigaste upplevelsen i våra liv – en förlossning. Vi hade förberett oss jättemycket inför förlossningen. Vi hade gått på förlossningskurs med yoga och profylax. Vi hade läst flera böcker och förberett oss mentalt. Under förlossningen så var vi ett perfekt team som jobbade mot ett gemensamt mål. Jag använde mig av Tens och lustgas och födde vår dotter på 10 timmar från första värken. Allt gick jättebra, men när vi äntligen skulle få träffa och lära känna vårt lilla mirakel så skulle alltså vår lilla familj dela på sig. Det kändes fel.
På BB så skrek vår dotter nästan konstant. Det serverades fil till frukost och kvällsmål. Kosten var till stor del mjölkbaserad. Vår dotter var känslig mot mjölk och när jag ammade så fick hon såklart i sig mycket mjölk. Några veckor efter att vi kommit hem insåg vi själva sambandet och när jag slutade med mjölkprodukter fick vi det bekräftat att det var mjölken hon reagerade på. Vi läste en del om detta och insåg att det är ganska vanligt att spädbarn reagerar på mammans mjölkkonsumtion. Men ingen berättade det på BB. Istället föreslog de att jag kanske hade för lite mat och att hon behövde tillägg. Själv tyckte jag att jag hade hur mycket mat som helst och att det var magen som spökade, men jag fick inget gehör för mina tankar från BB-personalen. Det kändes fel.
När vi kom hem så försökte vi göra som ”alla andra föräldrar gör”. Det vill säga gå ut och gå med barnvagnen, låta bebisen sova i spjälsängen, och så vidare. Men dottern var inte så entusiastisk. Hon ville bli buren. Hon ville sova med mig. Vi valde att lyssna på henne. Nu i efterhand så har jag förstått att det finns något som heter ”nära föräldrar” eller ”nära föräldraskap”, på engelska heter det ”attachement parenting”. De förespråkar just närheten, att samsova, att bära barnet, att amma fritt, att helt enkelt lyssna på vad barnet vill. Och jag kände att jag hittade hem direkt. Det där var ju precis mina egna tankar.
Vad vi valt att göra:
Hon har aldrig fått någon napp. Istället ammar jag henne som tröst och till sömns.
Tyvärr känns det ibland som att man är en katt bland hermelinerna. På BB, BVC och i föräldragrupperna har vi blivit ifrågasatta. Vi känner ingen annan som är helt inne på samma linje som oss. Det känns tråkigt och ensamt. Finns det någon som läser detta och som också gör som vi så får ni gärna höra av er. Jag vet att det finns diskussionsforum och grupper på nätet, men det har inte riktigt blivit av att jag har engagerat mig där.
Hej! Du efterlyser andra som tycket likadant. Här är jag! Jag har upplevt detsamma som du. På BVC rekommenderades 5 min metoden, vilket jag tycker strider helt mot alla sunda förnuft. Jag har låtit min dotter sova i vår säng ända tills hon strax innan 2 års ålder sa "jag vill sova i min säng, mamma". Hennes säng står bredvid våran, vilket gör att hon lätt själv på natten kan krypa över vid behov. Jag gav henne uppmärksamhet och tog henne i famnen så snart hon skrek, ända tills hon själv var nöjd. Detta har resulterat i ett väldigt harmoniskt och tryggt barn. Hon är väldigt nöjd och van att bli lyssnad på och tagen på allvar. I tidig ålder. Hon är inte alls klängig eller mammig nu i 2 ½ år ålder.