Hanne Ørstavik är en av Norges främsta och mest lästa författare. Hennes böcker omnämns och recenseras ofta, vilket har gjort mig nyfiken att läsa hennes böcker.

Vecka 43

Solveig är en nybliven doktor i litteraturvetenskap. Hon bor ensam och arbetar på ett universitet. Hon reflekterar mycket över litteratur, vilket är intressant att läsa om. Hon har en äldre, beundrad kollega – Hilde – som hon samtalar med om livet och litteraturen. Boken är intressant och gestaltningen över Solveig är underbar. Språket är poetiskt och vackert. Tempot är långsamt och därför blir man stundvis less på att boken trots allt är ganska innehållslös. Jag tror att boken passar bäst för dem som är intresserade av litteraturvetenskap, då får man störst behållning av den.

Lika sant som jag är verklig

Johanne pluggar psykologi på högskolan och bor hemma hos sin mamma. Hon är plikttrogen, omtänksam och tror på Gud. En dag träffar hon Ivar och blir kär. Efter att ha känt honom i bara någon månad så bestämmer hon sig för att åka med honom till USA. Men den morgon som de ska åka så kan hon inte öppna dörren till sitt rum. Under dagen hinner hon tänka igenom relationen till sin mamma, till Ivar och till sin bästa kompis samt fundera över sin uppväxt och det liv hon lever idag. Hon reflekterar en hel del om psykologi och psykologilitteratur, vilket jag tycker är intressant. Författaren verkar ha en del kunskaper om det ämnet, det känns trovärdigt det hon skriver. Språket är vackert och poetiskt även i denna roman. Men jag blir stundvis irriterad på huvudpersonen. Jag kan inte känna igen mig i henne och jag tycker att hon är mesig och alltför bunden till sin mamma. Boken är trots allt mycket läsvärd, och jag tycker att idén till boken är jättebra och intressant.

Kallet – romanen

Den här boken handlar om en författare som kämpar för att skriva en bok. Hon planerar att skriva om sin farmor som reste till Kina på 1920-talet för att bli missionär, men boken vill inte bli skriven. Frigörelse, att följa sin övertygelse, samt reflektion är teman i boken. Som i Hanne Ørstaviks övriga böcker är språket vackert och poetiskt, men tempot är långsamt och jag fick ingen större behållning av boken. Jag såg fram emot att läsa boken, eftersom jag själv bär på författardrömmar, men jag kunde inte känna igen mig alls i huvudpersonen. Jag stör mig på att det inte finns någon kapitelindelning i boken, hela boken är skriven i stycke på stycke, utan markerade dialoger. Dessutom blandas hela tiden författarens upplevelser med farmoderns upplevelser, och dröm blandas med verklighet. Detta gör att romanen mest känns rörig. Synd, för bokens tema och ämne var intressant, och språket är som sagt väldigt vackert.

Jag är intresserad av litteraturvetenskap och även av barn- och ungdomslitteratur. Har läst 46 p litteraturvetenskap, varav 6 poäng var just barn- och ungdomslitteratur. Nu har jag dessutom en egen liten dotter, vilket gör att jag är speciellt intresserad av just pek- och bilderböcker. Jag läser för henne mest varenda dag, trots att hon bara är sex månader ännu. När jag läste om boken ”Bilderbokens hemligheter” av Ulla Rhedin, så beställde jag därför genast ett recensionsexemplar. Nu har jag läst den.

Jag hade stora förhoppningar om boken, men alla har tyvärr inte infriats. Ulla Rhedin är litteraturforskare och litteraturkritiker och expert just på bilderböcker. I den här boken har hon samlat en mängd tankar, artiklar och uppsatser om just bilderböcker, som hon skrivit under de senaste femton åren. Det är intressanta tankar och fakta som hon redovisar. För mig som är litteraturvetare och intresserad just av barnböcker så är det väldigt intressant att läsa, men för en vanlig förälder så kan nog boken kännas lite för akademisk och långtråkig. Den känns inte skriven för allmänheten. Däremot känner jag att jag får stor behållning av boken, den är väl genomarbetad och författarens kunskap är imponerande. Jag tycker om att hon väljer att skriva om detta viktiga, ofta förbisedda ämne. Dessutom får man massor av boktips på småbarnsböcker.

Jag ska passa på att rekommendera en annan bok också, som vi hade som kursbok på barn- och ungdomslitteraturkurserna. Den heter ”Barn- och ungdomsböcker genom tiderna” och är skriven av Lena Kjersén Edman – för övrigt lärare på de två kurserna jag läst i ämnet. Hon går igenom barnböckernas historia och presenterar det utbud som finns på marknaden när det gäller barn- och ungdomsböcker. Boken är skriven för föräldrar, bibliotekarier och vanliga litteraturintresserade, och man får mängder med boktips, indelade efter åldrar.

”Om vänskap” är en jättefin bok av Kate Larson och Anna-Karin Palm. De har varit vänner i snart 20 år och då de stundvis har bott på skilda platser så har de brevväxlat under tiden. Boken ”Om vänskap” har växt fram ur dessa brev. Men det är ingen traditionell brevväxlingsroman. De båda vännerna samtalar med varandra, snarare än skriver till varandra. De läser upp dikter för varandra, citerar och analyserar. Det handlar om alla möjliga ämnen; litteraturvetenskap, sjukdomar och änglar är bara några av ämnena. Mitt favoritkapitel heter ”Om små föremål och stora spekulationer”. Jag tyckte om bokens layout och utseende. Framsidan ser exklusiv och vacker ut, och lockade åtminstone mig till läsning. Jag hade höga förväntningar på boken, efter att ha sett framsidan, och mina förväntningar infriades.

Skrivarsidan ger varje år ut en antologi med bidrag från deras medlemmar. 2006 utkom antologin ”Revansch 2006, en prosa- och poesiantologi” som innehåller dikter, noveller, krönikor och kåserier från 29 av Skrivarsidans medlemmar. Den är innehållsrik och läsvärd. Texterna är väldigt varierande, det finns nog något för alla. Själv har jag hittat några favoriter:

* Maria Brundin med dikterna ”Synden själv” och ”Nipornas stad”. Den senare dikten handlar om hennes (och min) uppväxtstad Sollefteå. En mycket fin skildring till en fin stad.

* Viktoria Eriksson med dikten ”Kastar mina drömmar”. En vacker och tänkvärd dikt om drömmar och livet.

* Ola Hall med novellen ”Ödets lott”. Den utspelar sig en varm sommardag, och ödet har ett finger med i spelet… Rolig novell som inte slutar som man tänkt sig.

* Ragnvald Nilsson med novellen ”Nattligt besök”. Den utspelar sig i en lägenhet på fjärde våningen sent en kväll. Också denna novell har ett oväntat slut och är väldigt bra skriven.

Baby Cool – Sy nytt av gammalt
Av: Nina Sandström Hallberg, Anna-Stina Lindén Ivarsson och Göran Hallberg.

En inspirerande bok för föräldrar och andra som vill sy barnkläder. Tanken med boken är att man ska återvinna gamla kläder och använda dem för att skapa och sy nya barnkläder. Boken innehåller massor av idéer, steg för steg beskrivningar för ett tjugotal plagg och mängder av inspirerande bilder. Dessutom medföljer ett mönsterark. Jag gillade grundtanken med boken, jag är själv för återvinning, och köper gärna begagnade barnkläder på Tradera och liknande. Däremot har jag inte själv varit så bra på att sy barnkläder, men vill gärna prova på, och jag blev väldigt inspirerad av den här boken. Jag uppskattade främst bilderna, de gav upphov till fler idéer på plagg än de som finns i boken. Den passar både för nybörjare och de som är duktiga på att sy. På minussidan är att de största plaggen är 74-80 samt att boken innehåller många upprepningar, lite för mycket fokus på vissa saker (t ex brodera barnets namn). På plussidan är framförallt inspirationen som man får av att bläddra i boken. Jag gillar också att det är andra saker än kläder med, t ex gosedjur och bra att ha saker som skötväska. Det finns också tips på halloweendräkter, cirkusbyxor och mössa med djävulshorn!

Do Redo – Konsten att slakta en tröja
Av: Anna-Stina Lindén Ivarsson, Katarina Brieditis och Katarina Evans

Grundtanken är att man ska tvätta en ulltröja för varmt, för att sedan kunna klippa isär den och använda tyget till att skapa nya kläder. Den här boken är föregångaren till ”Baby Cool”. Även den här boken innehåller massor av inspiration och beskrivningar. Den här boken tar dock även upp andra tekniker, som stickning, virkning och broderi. Jag tycker nog att den här boken kräver mer förkunskaper än ”Baby Cool” – som inspirationsbok funkar den förstås till alla, men den innehåller få steg för steg beskrivningar och ingen mönsterbok. På minussidan finns därför att boken inte riktigt riktar sig till nybörjaren, en del idéer upprepas lite för många gånger och ibland känns boken mest inriktad på ungdomar. På plussidan är förstås inspirationen, det rika bildmaterialet samt att boken har en väldig bredd på de idéer som finns med – det finns något som passar alla.

Bäbis arg
Jag hade hört mycket intressant om Bäbis-böckerna av Ann Forslind, så jag tog chansen och beställde ett recensionsexemplar. Det är fina pekböcker med enkla, charmiga bilder och bebisspråk till bilderna. Handlingen är enkel: Bäbis får tag på en sax. Mamman tar ifrån honom saxen. Bäbis blir arg. Sedan blir mamman arg. Därefter blir de sams och kramas. En enkel historia som alla barn kan känna igen sig i, och föräldrar också för den delen. Jag ska läsa den här boken för mina brorsbarn i nyår. Boken blev nämligen ingen favorit hos min egen dotter, jag tror hon är för liten. Jag har en känsla av att mina brorsbarn däremot kommer att tycka jättemycket om boken. De är i två-årsåldern. Själv skulle jag ge boken betyg tre av fem. Mina höga förväntningar motsvarades inte helt, men det är en fin bok.

Lilla lammet Lisa
Den här boken är illustrerad av Axel Scheffler. Tydliga, jättevackra bilder och en rimmad historia om lilla lammet Lisa som alltid är pigg och glad. Jag saknar dock en direkt handling. Det är bara en berättelse utan poäng, men det bryr sig inte barnen så mycket om. Den här boken är också en ny favorit, inte bara hos mig, utan min dotter uppskattar böckerna väldigt mycket. Hon är sex månader och vi har läst för henne varje dag sedan vi kom hem från BB. Hon är mycket tydlig med vilka böcker hon uppskattar och inte.

Lilla katten
Också den här boken är illustrerad av Axel Scheffler. Den har lika fina bilder, detaljrika, men ändå enkla och tydliga. Fina färger också. Även denna berättelse är på rim. Den har ingen handling, utan är bara en liten berättelse om katten som sover på dagen och smyger omkring på natten. Det är Lennart Hellsing som har översatt böckerna, och det märks. Språket är nämligen poetiskt och väldigt vackert. Det här kommer också att bli en ny favorit!

Läsa bok
Skriven och illustrerad av Anna-Clara Tidholm. Jag tycker mycket om hennes böcker ”Knacka på” och ”Varför då”. Den här boken handlar om den lilla musen som tittar ut och får se höga berg, stora hav och vilda djur, men kokar te och läser en bok istället. Den är för barn i tvåordsåldern, alltså cirka 1-2 år.

ABC och hör
Thomas Halling och Kenneth Andersson har skrivit och illustrerat en annorlunda alfabetsbok. Den innehåller alfabetet från aaaj till öhh och fokuserar alltså inte bara på hur bokstäverna ser ut, utan också på hur de låter. Varje bokstav har sin egen bild och sitt eget ljud. Vissa bilder hör ihop med varandra, som ”j” där en fotbollsspelare gör mål och ropar ”jaaa!!!”. På ”n” ropar istället målvakten ”neeej!!!”. Fina tydliga bilder som tilltalar barn i 3-5 års ålder.

Så sänkte jag Sovjetunionen, är en unik bok, skriven av Jan Kallberg. Boken är unik för att den består av ett samspel mellan text, bilder och citat. Det är en berättelse om att det var författaren som sänkte Sovjetunionen. Ett konstigt ämne kan tyckas, och boken är inte som något annat jag läst. Det är en slags självbiografi och uppväxtskildring. Men det är också en dokumentär, historiebok, citatsamling, politisk provokation och en samhällskritik. Kallberg provocerar och han gör det bra. Författaren har ett imponerande språk och en stor faktakunskap. Det är en rolig och samtidigt intressant bok.

Mitt favoritställe är detta (angående klimatförändringen): ”Snart får vi en ny kontinent som heter Antarktis att bygga städer på, namnge vägar och sälja bostadsrätter. När hände det senast?” Jag gillar också dedikationen i början av boken:”Intäkterna från denna bok går oavkortat till min tredje hustru. Advokaterna tyckte att det var bäst så.”

Jag irriterar mig dock på de stavfel och grammatikfel som jag hittar här och där. Sedan har jag lite svårt för böcker där jag inte kan få sympatier för huvudpersonen. Det är som att jag inte får riktigt lära känna honom – trots att boken är skriven mestadels i jag-form, så glider huvudpersonen undan med ett retfullt leende. Vissa händelser skildras också lite i förbigående, som en stor skogsbrand och minexplosion som inträffar i ett krigsdrabbat Angola, som skildras lite hastigt på 1½ sida. Jag saknar också lite av en röd tråd. Kanske en innehållsförteckning hade varit bra, så att man kunde se de olika kapitlens namn och se hur långa varje kapitel är, eftersom det är stor variation på kapitlens längd.

Men sammanfattningsvis så är det en intressant och givande bok. Det är en tegelsten – 703 sidor, men innehåller som sagt mängder av citat och bilder, så den är ändå lättläst. Det är en udda och annorlunda bok, en bok som ger upphov till diskussion. Ett bra val att läsa under julen.

Svinalängorna är skriven av Susanna Alakoski. Det är en uppväxtskildring om en flicka som växer upp i en fattig alkoholistfamilj på 1960- och 1970-talet. Föräldrarna kommer från Finland, så även deras anpassning till det svenska samhället skildras. Boken har ett tydligt inifrånperspektiv ur ett barns ögon. Men flickan är också en slags allvetande berättare, hon distansierar sig ibland från det som händer, för att kunna berätta om det.

Boken är trovärdig och realistisk. Stundvis är den jobbig att läsa, som när flickans mamma blir slagen av pappan, och när barnen inte får mat på länge, för att föräldrarna super. Men de dystra händelserna mildras av en humor och värme som ändå genomstrålar boken. Och även samhörigheten bland vänner och grannar. Man blir lätt gripen av boken, man fastnar för bokens karaktärer. Och man blir berörd.

Man kan inte tro att det här är en debutroman. Dels för att själva berättelsen och skildringen är så äkta och levande, och dels för att boken är så välskriven. Dessutom gillar jag språket. Författaren varierar nämligen sitt språk, när den yngre flickan berättar så blir språket barnsligare och mer som talspråk och när flickan är vuxen, eller mer som en allvetande berättare, så blir språket mer moget och sakligt. Det är proffsigt gjort.

Det är en läsvärd bok. Dessutom är det här månadens andra bok i bokcirkeln.

Egalias döttrar är skriven av Gerd Brantenberg på 70-talet. Det är en feministisk bok. Författaren har skapat ett samhälle som är som vårt, fast könsrollerna är precis tvärtom. Kvinnorna härskar (fast det heter inte härskar, utan fruskar när en kvinna gör det) och försörjer sin familj. De super sig fulla och slår sina män. Männen tillhör det sårbara könet, tjänar mindre och får stanna hemma och passa barnen. Männe måste använda ”pehå”, det vill säga penishållare, och är den som måste äta p-piller. Till slut försöker männen göra uppror, men kvinnorna skrattar bara åt dem.

Boken är väldigt tänkvärd. Författaren har verkligen vänt på alla befintliga begrepp så man får tänka till, och man får ofta även aha-upplevelser. Man blir arg och upprörd, det finns ett djup och allvar i boken. Men samtidigt är den hejdlöst rolig och lättsam. Den är väldigt lättläst, jag läste ut den på ett par timmar.

Det jag gillade bäst var författarens nya, kvinnliga, ord istället för våra maskulina ord. Eftersom jag är så språkintresserad så hajade jag till direkt jag såg ett omgjort ord och började tänka efter hur många könsladdade ord det egentligen finns i vårt språk. Det var så jag började inse vidden av ojämlikhet. Sedan kan man ju lägga till alla andra orättvisor som existerar idag, typ lönediskriminering.

Höjdpunkter i språket, enligt mig:

  • Det opersonliga pronomet ”man” ersätts med dam i hela boken, typ ”man lär så länge man lever” blir ”dam lär”.
  • ”Vill dam bli fin, får dam lida pin.”
  • Kvinniskan (=människan)
  • Mantimmer (=fruntimmer)
  • Dam gud (=herregud)
  • Kvindat (=mandat, i riksdagen)
  • Såklart heter det ju också riksdagskvinnor och liknande, när det gäller yrken
  • Lärarna kallas inte för ”Fröken så och så” utan ”Herken si och så”
  • Som godis äter man sega gummor istället för sega gubbar
  • Och naturligtvis ska man gå vid grön gumma och inte vid grön gubbe
  • Man är inte omänsklig, utan okvinsklig i Egalia

Det märks att boken är skriven för 30 år sedan. Boken skrevs när debatten om behåar och bränningen av behåar var aktuellt. Därav kommer pehå, som är ganska centralt i boken. Eftersom boken börjar bli ganska gammal nu så känns den ibland lite stel och omodern. Men samtidigt så räknas den här boken som en feministisk klassiker och jag tycker att alla, både kvinnor och män, borde läsa den. Det är en jättebra bok för bokcirklar och att läsa i skolor för att diskutera sedan.

Den här boken är månadens bok i ”En bokcirkel på nätet” som jag för övrigt ska ta över och bli ansvarig för nu, vilken dag som helst! Kom med, läs boken, och diskutera med oss.

Mammamotion är skriven av Katarina Woxnerud och utgiven av Fitnessförlaget.

Boken passar både gravida och nyblivna mammor oavsett om man vill komma igång och motionera eller är van att träna sedan tidigare. Den ger svar på frågor om hur ofta man kan träna, hur intensivt och vad man kan träna. Boken är indelad i tre kapitel: graviditeten, förlossningen och efter förlossningen. I kapitlet om graviditeten finns avsnitt om motion, mat och om vad som händer i kroppen. Det finns också många utförliga motionsprogram, både när det gäller konditionsträning, avslappning och styrketräning. Övningarna illustreras med tydliga foton. Graviditetskomplikationer skildras också och det ges råd mot bland annat foglossning och ryggsmärtor. Kapitlet efter förlossningen följer samma upplägg som kapitlet om graviditeten, det berättas om mat, motion och vad som händer i kroppen. Flera träningsprogram finns, bland annat ett bra avsnitt om bäckenbottenträning, ett avsnitt om vardagsmotion, samt konditionsträning, styrketräning och avslappning. Boken innehåller också mängder av praktiska råd från mammor och gravida. Boken avslutas med kontaktinformation och litteraturtips. Boken är lättläst och pedagogisk.