Elsas mode är en kul chick lit-roman. Den är skriven av Sofi Fahrman och boken är tänkt som första delen i en triologi om Elsa. Den handlar om shopping, fest, kärlek, sex, inneställen, trender och Stockholms modevärld. Jag läser inte gärna chick lit i vanliga fall, men jag kom på mig själv att tycka om Elsas mode. Dels är boken mer välskriven än andra i genren, dels känns den mer genuin i och med att den utspelar sig i Sverige och i en värld som andra faktiskt kan ta del av. Det ger också många pluspoäng att Sofi Fahrman skriver om sitt eget område – hon har full koll på Stockholms modevärld, på folk, inneställen och trender – därför känns boken träffsäker och äkta. Ett minus dock för karaktären Elsa som är både självupptagen och naiv – lite för mycket av en klyscha för min smak. Elsas mode är underhållande, det är ett lättsamt språk och den är snabbläst. Den kommer garanterat att läsas och älskas av många unga modeintresserade tjejer.

Dan Browns nyaste bok, Den förlorade symbolen, lyckades inte fånga mig nämnvärt. Jag läste visserligen ut den, så den höll inte alltför låg nivå, men mycket mer än så var det inte. Huvudpersonen är som vanligt Robert Langdon, professor i religiös symbolik vid Harvard. Boken inleds med att Robert Langdon hamnar mitt i händelsernas centrum och hamnar således i trubbel och måste hålla sig undan myndigheterna som nosar honom i baken. Han hittar dessutom en kompanjon, en kvinnlig sådan, som är med i dramat. Under bokens gång hinner de båda förstås vara med om nära döden-upplevelser, sorg, glädje och dramatik. Ingenting som vi inte läst i de tidigare böckerna alltså. Det som skiljer mellan böckerna är förstås själva storyn, denna gången handlar det om frimurarna och deras hemligheter. En överraskande sak är att ”skurken” inte visar sig vara den man trodde att han var. Det tyckte jag om. I övrigt var det inget vidare nytänkande i boken. Nja, jag tror att det får räcka med Dan Brown för mig, kommer det en ny bok så lär jag inte läsa den.