Denna vecka är det dyslexiveckan, en vecka som syftar till att öka medvetenheten och kunskapen om dyslexi. Häromdagen läste jag En jävla massa bokstäver och den är ju extra kul att tipsa om en vecka som denna. Det är dessutom en väldigt rolig och bra bok!

En jävla massa bokstäver är skriven av Karin Lister och det är hennes debutbok. Den vänder sig till mellanåldern, ca 9-12 år. Boken handlar om Ellen, en elvaårig tjej med livlig fantasi och hetsigt humör. Det innebär att dagarna både blir till kluriga utmaningar, men också till spännande äventyr. Det är aldrig lugnt och stilla kring henne. Hon har förmodligen adhd och dyslexi även om det inte sägs rakt ut. Förutom att hon är impulsiv så är hennes koncentrationssvårigheter jobbiga för henne. Inte minst läsningen kämpar hon mycket med och hon går hos en specialpedagog.

Ellens bästa kompis heter Ida och de hänger alltid tillsammans. Ofta också med Idas hund Izzy som Ellen verkligen älskar. Men nu börjar Ida tillbringa mer tid med andra vänner och då känner sig Ellen ensam och bortvald. Ellen har en tanke om att Izzy kanske kan bli skolhund, hon är övertygad om att närvaron av Izzy skulle göra att hon skulle kunna behålla koncentrationen bättre i skolan. Men i och med att Ida allt mer väljer bort henne så växer även en annan plan fram, som också involverar Izzy. Hon bestämmer sig nämligen för att kidnappa Izzy och sedan ”hitta” henne för att framstå som en hjälte för Ida och göra att Ida inser hur viktig Ellen är för henne. Men som vanligt så går det inte riktigt som Ellen tänkt sig…

Boken belyser hur det kan vara att ha NPF och kämpa med skolan och vardagen. Den lyfter även fram både lärare och andra vuxna som kämpar för att hitta kreativa lösningar för att stöta Ellen. Det är hög igenkänning och eftertanke i boken. Det känns trovärdigt och realistiskt. Men trots ett kanske lite allvarligt tema i boken så finns det också massor av humor och värme. Det handlar också mycket om vänskap och relationer, om olikheter och utmaningar, men också om ett husdjurs betydelse för ens mående. Det finns mycket att prata om och diskutera kring och därför läses boken med fördel som högläsningsbok i mellanstadiet. Men den funkar förstås också bra att läsa själv.