En smakebit på søndag

Tatueraren i AuschwitzPå söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Igår kväll började jag läsa Tatueraren i Auschwitz, en roman som bygger på en sann kärlekshistoria som utspelade sig i koncentrationslägret. En stark och mycket bra bok än så länge. Smakbiten kommer från sidan 71-72 och huvudpersonerna Gita och Lale har just träffats och börjat få känslor för varandra.

Det känns som om Lale går runt mycket länge bland de andra fångarna och småpratar med bekanta från Block 7. Hela tiden granskar han grupperna av kvinnor. Han står och pratar med Leon när han plötsligt får gåshud i nacken, en kittlande känsla av att vara iakttagen. Han vänder sig om och där är hon.

Hon går och pratar med tre andra flickor. När hon märker att han sett henne stannar hon upp. Lale gr fram mot dem och hennes vänner flyttar sig lite åt sidan för att ge dem utrymme: de har hört talas om Lale. Hon står kvar ensam.

Han närmar sig och återigen är det hennes ögon han dras till. Hennes vänner fnittrar lågt i bakgrunden. Hon ler. Ett svagt trevande leende. Lale är nästan förstummad. Men han samlar mod. Han räcker henne brödet och ett brev. I brevet berättar han öppet om att han inte kan sluta tänka på henne.

”Vad heter du” undrar han. ”Jag måste få veta vad du heter”.

Bakom honom säger någon: ”Gita”.

Innan han hinner säga eller göra något mer rusar Gitas vänner fram och drar iväg med henne, och viskar frågor medan de går.

Den kvällen ligger Lale på sängen och säger hennes namn om och om igen. ”Gita. Gita. Vilket vackert namn.”

***

I Block 29 i kvinnolägret rullar Gita ihop sig med Dana och Ivana. En ljusstråle från en strålkastare tränger in genom en liten springa i träväggen, och Gita försöker läsa Lales brev.

”Hur många gånger ska du läsa det” frågar Dana.

”Vet inte, tills jag kan vartenda ord utantill”, svarar Gita.

”Och när blir det?”

”För två timmar sedan ungefär”, skrattar Gita. Dana ger henne en hård kram.

De fula fem

De fula femDe fula fem är en berättelse om djuren på savannen. På första uppslaget möter vi den mäktiga lejonhannen, den fina antilopen, den coola noshörningen, de lysande flamingona, den snygga leoparden och den glada zebran. En bild av skönheten själv, eller vad? Men på nästa uppslag kommer en fuling. Det är gnun som sjunger en sång om hur ful, skranglig och grå han är. Sedan presenteras fyra andra ”fula” djur, nämligen hyenan, gamen, vårtsvinet och Maraboustorken. Tillsammans bildar de ett fult gäng – de fula fem – och de sjunger sin sång där de går längs savannen.

Vi är de fula fem,

vi är de fula fem.

Ingen vill ha oss i sina hem.

Andra är vackra, vi vill vara som dem.

Vi är de fula fem,

vi är de fula fem.

Men så kommer alla deras ungar fram och hyllar sina föräldrar.

Men vi är era ungar! Ni ger oss vår mat,

och tröstar oss smådjur med kramar och prat.

Ni tvättar oss rena, plockar lössen ni ser.

Kan ni inte fatta hur mycket vi älskar er,

era vårtor och fläckar, vart strävt litet strå.

Era visslingar, grymtningar, vi älskar dem så

att vi nästan går sönder. Ja, ni är kort sagt,

de snyggaste djuren som finns i vår trakt.

I slutet av De fula fem konstaterar djurens ungar och djuren själva att de är de fina fem istället för de fina fem. Längst bak i boken finns dessutom många safariedjur avbildade och indelade i olika grupper: de fem stora, de fem små, de fem skygga och så de fem fula. Och så står det ”En del menar att de är de fulaste djuren i Afrika. Andra tycker att de är underbara. Vad tycker du?” Och visst är det så, skönheten ligger i betraktarens öga. Vem är det som bestämmer vad som är fult och vad som är fint? Och kan ett djur – eller en människa – ens vara ful? Boken ger upphov till diskussioner kring skönhet, värde och att få vara älskad för den man är. Men kan också användas som introduktion till att prata om savannen och djurlivet där. Jag tycker dock att detta är en bok som snarare vänder sig till barn i förskoleklass och klass ett, eller de allra äldsta förskolebarnen som ska börja skolan snart, snarare än 3-6 år som de flesta bilderböcker annars vänder sig till.

De fula fem är skapad av Julia Donaldson och Axel Scheffler som har samarbetat kring många roliga bilderböcker och vunnit många priser för sina böcker. Boken har en rimmad, rolig, rytmisk text och illustrationerna är som alltid, när det gäller bilder av Axel Scheffler, charmiga, humoristiska och underbara. Den fyndiga översättningen till svenska har gjorts av Ulf Stark och detta kom att bli den sista bilderbok han översatte för Alfabeta förlag. Boken finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.