Jag väntar i snön

Jag väntar i snönJag väntar i snön är skriven av Daniel Dencik och det står på baksidan att den är baserad på verkliga händelser. Boken handlar om Alexander som är tvåbarnspappa och som plötsligt får besked om att han inte får träffa sina barn mer. Han blir anmäld för våld och övergrepp mot barnen och han hamnar mitt i en vårdnadstvist. Hela tiden får han veta av barnens mamma att de inte vill träffa honom. Alexander förstår ingenting, de hade en bra relation tidigare. Polisen utreder anklagelserna mot Alexander men hittar inget. Ärendet förs till domstol och domstolen tillerkänner barnen umgängesrätt med Alexander. Men socialtjänstens handläggare sätter sig emot och Alexander hamnar till slut i en tröstlös kamp mot de sociala myndigheterna.

Jag väntar i snön är en speciell bok. Den är förstås väldigt jagcentrerad. Den bygger på författarens egna upplevelser och hans egna dagböcker ligger till grund för boken. Ändå är det svårt att verkligen beröras av det som händer med huvudpersonen. Jag vet inte om det är bokens form som gör det, att huvudpersonen känns onödigt distanserad? Eller om det är det faktum att vi aldrig får några svar på varför barnen inte vill träffa Alexander. Tydligt är det att vi endast får den enda sidan av en historia och jag känner hela tiden under läsningen att jag gärna hade velat läsa mammans berättelse för att få det andra perspektivet. Alexander framställer sig så ovetande och utsatt. Han tar på sig offerrollen och skildrar en stark avsky mot de svenska myndigheterna. Och visst är det hemskt om allt är sant. Men det känns som om det finns något bakom som vi aldrig får veta just eftersom vi bara fått den ena delen av historien. Alexander hemfaller till arbetsnarkomani och gör den ena strapatsfyllda äventyrsresan efter den andra samtidigt som han ger återblickar till sitt tidigare idylliska föräldraskap, något som känns lite för mycket som en efterhandsrekonstruktion. Jag avslutar läsningen med en besk smak i munnen. Jag köper inte historien. Det är något jag inte har fått veta. Vilka delar av berättelsen är skönmålade? Vilka fakta undanhåller Alexander/författaren?

Jag väntar i snön är utgiven av bokförlaget Polaris. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller Bokus.

En smakebit på søndag

SysterklockornaPå söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Jag har precis läst ut Systerklockorna av Lars Mytting, en bok som tog mig med storm och som jag sträckläste nu i veckan när jag varit sjukskriven efter en operation. Det här är inledningen till boken:

Födseln var svår. Kanske den svåraste någonsin, och detta i en trakt där förlossningarna flitigt överskuggade varandra. Modern var stor, men inte förrän den tredje dagen med värkar insåg de att hon bar tvillingar. Hur nedkomsten gick till, hur länge skriken ekade i timmerstugan, och hur kvinnorna runt henne faktiskt fick ut barnen – allt detta glömdes bort. För otäckt att berättas, för hemskt att minnas. Modern sprack och dog av blodförlusten, och hennes namn försvann ur historien. Det som för alltid blev ihågkommet var tvillingarna och deras skavank. De var sammanvuxna från höften och ner.

Men det var också allt. De andades, skrek och var friska i huvudet.

Föräldrarna var från gården Hekne och flickorna döptes till Halfrid och Gunhild Hekne. De växte till sig, skrattade mycket och var inte till besvär utan till glädje. För varandra, för fadern, för syskonen, för trakten. Heknesystrarna placerades tidigt framför vävstolen och satt långa dagar medan de fyra armarna samstämmigt flög mellan varp och inslag, så snabbt att det var omöjligt att se vem som för ögonblicket slog garnet på plats i bildväven. Motiven var besynnerligt vackra, ofta gåtfulla, och deras arbeten byttes bort mot silver eller husdjur. På den tiden var det ingen som tänkte på att märka handarbeten på något vis, och senare var det många som betalade höga belopp för en Hekneväv trots att det var osäkert om den var äkta.

Den mest kända Hekneväven var en tolkning av Skrapenatta, den lokala föreställningen om Domedagen, delvis nedärvd från de fornnordiska profetiorna om Ragnarök. Ett eldhav skulle omvandla natt till dag, och när allt var bränt och natten åter mörk skulle jorden skrapas ner till urberget och levande och döda föras till doms i soluppgången. Den väven skänktes till kyrkan och hängde där i generationer, innan den en natt försvann genom låsta dörrar.

Systerklockorna är en magnifik roman som handlar om mötet mellan gammalt och nytt, mellan den lilla byn och världen, om födelse och död, arv och släktskap, kärlek och sorg. Språket är vackert och texten rymmer allt.