Jag skriver till honom och säger att allt är okej är en annorlunda bok på så sätt att den helt utspelar sig i huvudpersonens chattkonversationer med sin mamma, sina kompisar och pojkvännen Mio. Huvudpersonen heter Vanessa. Hon är tillsammans med Mio. Men på en fest gör hon något oförlåtligt. Hon hånglar med någon annan. Någon som inte är pojkvännen Mio. Nu är frågan ifall hon ska berätta om det för Mio. Det betydde ju inget. Eller gjorde det det?

Vanessa drar sig undan och ältar det som hänt. Hon går igenom sin och Mios relation och det bråk de haft strax innan festen. Kanske passar de helt enkelt inte ihop? Genom chattkonversationerna försöker Vanessa bringa reda i sina tankar och känslor. I sitt liv. Hon funderar på vad som hänt och på framtiden och kommer så småningom fram till ett beslut.

Det faktum att boken är skriven på detta sätt med chattkonversationer gör att man upplever boken autentisk och trovärdig, det känns som att vara mitt i händelsernas centrum som en av Vanessas kompisar. Det är ett spännande, intressant och nytänkande berättargrepp. Men samtidigt skapar det också en onödig distans. Vi får egentligen varken lära känna Vanessa, Mio eller de andra karaktärerna. Det är inga personbeskrivningar eller miljöskildringar, det är väldigt avskalat.

Boken är utgiven av lättlästförlaget Hegas och den ligger på Hegasnivå tre av fyra, vilket innebär att den är till ”för dig som vill ha en utmanande berättelse med ett vardagligt språk”. Och berättelsen är lättläst språkligt sett. Textmängden är begränsad, boken har endast 74 sidor, det är stor text och massor med luft på sidorna. Språket är enkelt och vardagligt. Men berättargreppet med chattkonversationer är inte så lättläst med tanke på läsförståelsen. Boken kräver sin läsare. Den kräver att läsaren ibland kan läsa mellan och bortom raderna, eftersom texten är så knapphändig. Dagens tonåringar är förstås vana att läsa chattkonversationer, men då är de inte tagna ur sitt sammanhang så som det lätt blir här. Jag fastnade också ibland på att språket känns lite mer vuxet än de diskussioner jag tar del av mellan mina egna barn och mellan tonåringarna jag träffar via jobbet.

Jag gillar dock att läsa om Vanessa och ser fram emot att läsa kommande böcker i serien. Hur kommer det gå för Vanessa och Lou? Jag tror också att många läsare i högstadieåldern kommer kasta sig över den här serien, framförallt om man tycker om att läsa om vänskap, kärlek och relationer och oavsett om man egentligen behöver en lättläst bok eller inte.

Jag skriver till honom och säger att allt är okej är skriven av Ebba Hyltmark och det är första delen i den nya serien Nevermind.

Att bli kär i en idiot är inte smart. Och Marit är smart. Även om hon hatar sin mammas feministföreläsningar så lyssnar hon på dem, och hon skulle aldrig kunna bli ihop med en kille som Frank. En kille som gett öknamn åt tjejer och som sårat Marits bästa vän. Att välja Frank skulle vara ett svek mot så många. Han passar inte in i hennes värld, inte hemma och inte hos hennes vänner där han redan har satt djupa spår. Fast vad gör man när någon är som ett virus som man dras till och inte kan hålla sig ifrån?

De vackraste idioterna i världen är en ungdomsroman av Anette Eggert som handlar om kärlek, vänskap och feminism. Marit är en grubblande person som ibland är lite för förnuftig för sitt eget bästa. Men det är lätt att känna igen sig i hennes inre monologer och funderingar. Det är en fin skildring av vänskap, jag hade älskat att ha såna vänner som Marit när jag själv växte upp. Marits föräldrar är också fina, även om Marit är orolig över om pappan ska stanna kvar eller inte. Jag gillar det feministtänk som genomsyrar boken, det är så viktigt att belysa detta och jag hoppas därför att boken blir läst både av tjejer och killar. För tyvärr är det ju så att vi tjejer redan har koll på ojämlikheten.

På förlaget Opals hemsida finns en lärarhandledning, och jag tror faktiskt att det här skulle vara en intressant bok att läsa och diskutera i skolan, just för att den innehåller lite av varje, både kärlek, vänskap, skola, fester och tonårsliv, men också andra viktiga, brännande och angelägna frågor som är intressanta och viktiga att diskutera. Boken passar högstadiet och de första årskurserna i gymnasiet.

Efter att ha läst Stöld av Ann-Helén Laestadius saknade jag den värld hon målade upp och då kom jag att tänka på att jag ju ännu inte har läst Inte längre min som är fortsättningen på hennes ungdomsroman Tio över ett som belönades med Augustpriset 2016.

Inte längre min tar vid strax där Tio över ett slutade. Den handlar om Maja som tvingades flytta när hennes hus skulle rivas i samband med Kirunas stadsomvandling. Nu inser hon att det var en lögn, huset skulle inte alls rivas utan flyttas, och hennes föräldrar hade fått erbjudande om att få flytta tillbaka till samma lägenhet men de tackade nej. Maja har svårt med förändringar och kan inte ta in att föräldrarna inte vill flytta tillbaka. I förra boken träffade hennes bästis Julias mamma en ny man och de flyttade iväg, ända till Luleå. Maja har haft en förhoppning om att bästisen ska tröttna på Luleå och komma tillbaka till Kiruna för att bo hos sin pappa. Men bästisen har snabbt hittat en ny vän och verkar inte alls vara på väg tillbaka till Kiruna. Samtidigt verkar det också som att Majas kille Albin är på väg bort från henne. Maja känner sig ensammast i världen och det känns som att det inte går att lita på någon. Men kanske finns det trots allt en ljusning?

Det här är en bok fylld av tonårsångest. Det är nästan outhärdligt att läsa ibland. Alla kan känna igen sig i något av det som händer Maja. Även som vuxen kastas jag tillbaka till min egen tonårstid och minns såväl hur starka känslorna var då. Det handlar mycket om relationer, vänskap, kärlek, föräldrarelationer, men också skola, vardag, träningar och framtidsfunderingar. Helt enkelt sådant som alla i högstadie- och gymnasieåldern kan relatera till. Samtidigt vänder och vrider Laestadius på fördomar och stereotyper. Som när hon skildrar hur det är att vara same i Kiruna, men också när hon skildrar Albin som inte är redo att ha sex ännu trots att Maja vill. Det är en intressant samhällsskildring med en skopa samhällskritik i sig, men framförallt är det en ungdoms- och utvecklingsroman.

Jag gillar verkligen den norrlandsmiljö som boken utspelar sig i och det är både spännande och skrämmande att ta del av det som händer kring flytten av en hel stad. Åh vad jag önskar att dessa böcker skulle bli film, och då självklart spelas in i Kiruna. Jag gillar också bokens titel. ”Inte längre min” är så mångbottnad och kan relatera till såväl staden och lägenheten som bästisen och pojkvännen. Det är mycket som inte längre är som Maja är van vid, men det kan också vara början på något nytt.

Boken är utgiven av Rabén & Sjögren.

Råttorna är en lättläst och kort skräckberättelse för åldern 12-15 år. Den handlar om Robin. Han har fått nya grannar. Men det är något som inte stämmer med Liam och hans familj. Liams föräldrar är nästan alltid bortresta och han hatar sin barnvakt. Hon är en häxa som låser in honom i källaren, säger han. Robin vill hjälpa Liam. Men han vet inte hur. En dag hittar Robin spår som leder till Liams hus. Spår från något slags djur…

Råttorna är skräck som kryper in under skinnet på en. Redan från början får man en krypande obehagskänsla som blir starkare och starkare ju mer man läser. Just det att boken handlar om sådant som finns runt omkring oss – elaka människor och råttor – gör att det blir extra läskigt. Kerstin Lundberg Hahn är en väletablerad författare med stor vana av att skriva lättläst. Jag är säker på att den här boken kommer att tilltala många läsare som vill ha en lättläst men samtidigt spännande och lagom läskig berättelse. Boken är utgiven på Nypon förlag, där sedan tidigare Lundberg Hahn också har gett ut två andra böcker i samma stil: Den som vaktar gården och Det som lever under oss.