För ett par helger sedan var jag på konferens på Orbaden Spa & Resort. Där sträckläste jag Matilda Gustavssons Klubben. Ni kanske kommer ihåg att hon tilldelades Stora Journalistikpriset för sitt reportage om den så kallade Kulturprofilens sexuella övergrepp och hans samröre med Svenska Akademien. I boken Klubben fördjupar hon berättelsen om avslöjandet som fick en av världens mest anrika kulturinstitutioner att krackelera inför öppen ridå.

Gustavsson skriver om hur hon fick idén att undersöka Jean-Claude Arnault, han som kom att kallas för Kulturprofilen, och hur hennes första trevande undersökningar kom att växa sig gigantiska och kom att innefatta även Svenska Akademien, en av Sveriges mest anrika institutioner. Vi får följa hennes journalistiska arbete, grävandet, intervjuerna, alla frågor och funderingar inför publiceringen. Jag som jobbat som journalist tycker att dessa partier är oerhört intressant.

Men Klubben är också skrämmande läsning. Hur kunde Arnaults beteende pågå under så lång tid? Alla övergrepp, alla lögner. Tystnadskulturen. Och alla dessa kulturens makthavare som hållit Arnault om ryggen. Jag har levt med våld i nära relation och är idag engagerad i att jobba mot mäns våld mot kvinnor, framförallt då våld i nära relation. Detta är en annan variant av mäns våld mot kvinnor och det är lärorikt att ta del av hur detta våld når oanade vidder i och med att kvinnornas karriärer står på spel om de berättar vad de utsatts för. Sveriges kulturelit är inte stor och om man vill nå någon vart kan man inte bli bränd genom sådana här anklagelser. Blir man inte trodd på kan man förlora allt man brinner för, sin karriär och försörjning. Och det är förstås svårt att bli trodd på när tystnadskultur sker och alla håller förövaren bakom ryggen. Trots att till och med ledamöternas egna fruar och döttrar råkar ut för Arnault låtsas man som om inget har hänt. Det är läskigt och även pinsamt att läsa om hur ”klubben” Forum likväl som i förlängningen även Svenska Akademin är en klubb för inbördes beundran. Det är framförallt pinsamt att läsa om alla kopplingar mellan Forum, Arnault och Svenska Akademien. Jag är glad att den idag rätt så förlegade Akademien faktiskt krackelerade och att nya ledamöter har tagit plats, även om jag är rädd att det krävs mer än så för att faktiskt kunna förändra den i grunden.

Arnault blev dömd till fängelse både i tingsrätt och hovrätt och hans liv kommer aldrig bli sig likt. Det kommer inte Sveriges kulturvärld eller Svenska Akademien heller. Matilda Gustavssons modiga, grävande granskning visar hur journalistik är när den är som bäst – den förändrar världen. August-nominering nästa? Jag hoppas det i alla fall!  Klubben är en otroligt bra och läsvärd bok som borde läsas av alla. Jag har också fått upp ögonen för Matilda Gustavsson som inte bara är en oerhört duktig grävande journalist utan också en väldigt skicklig skribent. Jag ser fram emot fler böcker av henne i framtiden.

Klubben är utgiven av Albert Bonniers förlag och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Efter att jag läst Klubben blev jag förstås nyfiken på att läsa Katarina Frostensons K. Frostenson har varit gift med Arnault i närmare 30 år och har i boken K redogjort för sin version av händelserna. Frostenson och Arnault flydde tillsammans från Sverige till Frankrike i samband med DN:s anklagande reportage och boken handlar om tiden i landsflykt undan förföljelse och förtal. Frostenson vänder sig ofta till Arnault i boken och det finns många passager med kärleksförklaringar direkt till honom:

Jag vet att du, min älskade, just nu förhörs av polis om våld som du inte har begått. Du skulle aldrig skada eller förnedra någon. Du har aldrig våldfört dig på en människa. Våld finns inte i din varelse, i din natur. Du må ha irrat i natten, vandrat vilse, låtit dig föras hän och inte alltid varit helt sedesam. Men tvingande eller våldsam, aldrig.

Frostenson undviker alltså sanningen, eller kan helt enkelt inte ta in vad Arnault har gjort. Visserligen kan man se på händelserna som ord mot ord, det är svårt att veta vad som egentligen har hänt och vad som är sant. I alla fall var det svårt då i slutet av 2017 och början av 2018 då denna bok utspelar sig. Nu vet vi ju att Arnault blev dömd för två våldtäkter och avtjänar sitt straff på Skogomeanstalten, så han är nog knappast så oskyldig som Frostenson vill tro.

Frostenson har ett intressant upplägg på sin bok. Den är skriven i dagboksform, men är inte enbart skriven i jag-form. En stor del av boken innehåller reflektioner av ”samtal” med olika ”reskamrater” som Frostenson kallar det, allt från Frostensons väninnor till olika kulturprofiler. Frostenson är oerhört beläst och det är intressant att se vilka citat hon valt ut. Det märks att Frostenson är poet. Boken är drömlik, suggestiv, skriven på en fragmentarisk, poetisk prosa där språket sjunger.

Jag förstår varför Frostenson skrivit sin bok. Hon har haft ett behov att förklara händelserna ur sitt perspektiv likväl som att ge en annan bild än den dominerande bilden i media. Boken kan också ses som ett försvarstal. Hon går dessutom till hård attack mot sina forna kollegor i Svenska Akademien, mot svensk media och mot svenskarna i allmänhet som enligt henne är ”ett blodtörstigt folk som skadeglatt ser på när människor söndras och faller”.

Det är dock jobbig läsning att ta del av. Jag gillar språket, citaten, reflektionerna och det faktum att boken belyser hur det är att vara utsatt för ett mediedrev, men i övrigt är det inte mycket jag tycker om tyvärr. Det känns som att Frostenson lever i sin alldeles egna verklighet som hon och maken skapat tillsammans. Hon är inte benägen att ta in vad maken är dömd för, hon kan inte för sitt liv förstå eller leva sig in i känslorna hos de kvinnor han utsatt för de sexuella trakasserierna och övergreppen. Självklart har alla rätt till sina känslor och sina upplevelser, men det gör ont att se hur Frostenson blundar även för det uppenbara. Det är dock intressant att läsa Klubben först och därefter K för att bredda och fördjupa, och för att det är extra läskigt att läsa K när man redan vet bakgrunden och alla detaljer i händelseförloppet.

K är utgiven av Bokförlaget Polaris och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

Vi, skuggorna är en reportagebok som handlar om de människor som lever i Sveriges skuggsamhälle. Det handlar till exempel om Aura som kom till Sverige i tron att landet var någorlunda fredat från mygel och korruption. Som jobbar 14 timmar om dagen i en restaurang i Arjeplog för 5000 kronor i månaden. Om Wilder som bodde i sin arbetsgivares garage i 4½ år och som inte ens betraktades som en hund i chefens ögon, utan som skräp.

Sverige har fått ett laglöst arbetsliv där människor från fattiga länder jobbar under slavliknande förhållanden. En ny typ av kriminalitet som inte myndigheterna kommer åt. Exploateringen pågår överallt. Människor sover inuti bilverkstäder, i skogen och på byggen.  En rad politiska beslut har skapat det så kallade skuggsamhället, som blev synligt när Akilov 2017 körde in på Drottninggatan. Han jobbade som asbestsanerare i Sverige innan han blev terrorist. En i mängden av gömda arbetare i vårt parallella samhälle.

Svenskt arbetsliv har blivit ett paradis för kriminella som vill tvätta sina smutsiga pengar vita. Svartarbetet kostar staten 66 miljarder per år. Lågt räknat. Samtidigt är stat, kommuner och landsting våra största upphandlare. Och på vis också de värsta bovarna.

Elinor Torp har skrivit ett intressant och läsvärt, men samtidigt otäckt och skrämmande samhällsreportage där hon granskar skuggsamhället och intervjuar människor som är en del av detta nya parallella samhälle. Människor som blivit lurade, som kommit till Sverige i hopp om att få en ny chans, ett nytt liv, men som istället inser att de blir behandlade som just skräp. Som inte har några rättigheter, som är helt i hand på de kriminella som använder skuggsamhället för att tjäna pengar och för att kunna tvätta sina svarta pengar vita. Människor som skadas men inte har rätt till annat än akutsjukvård. Människor som blir förnedrade, misshandlade, lurade, blåsta. Och som inte ens kan återvända hem igen eftersom de inte har pengar till resan eller är djupt skuldsatta.

Jag gillar att boken presenterar fakta om hur det ser ut i Sverige och i våra grannländer. De har nämligen kommit betydligt längre än oss både när det gäller kontroller och lagstiftning. I boken får vi som sagt också möta personer som befinner sig i skuggsamhället, människor av kött och blod vars liv vi annars aldrig skulle ha fått en inblick i, livsöden som berör och engagerar. Jag gillar just blandningen mellan fakta och skönlitterär bok, det gör att innehållet blir mer lättillgängligt. Ellinor Torp lyfter också fram vad hon tycker behöver göras för att komma till rätta med problemet. Det är inte lätt, det har gått alldeles för långt, men det går att lösa mycket med exempelvis mer tillsyn, tydligare lagstiftning, mer samordning mellan myndigheter, samt inrättandet av ett A-krimcenter så som i Norge. Det är en lättläst bok, men innehållet är svårt att glömma. Jag hoppas boken når ut till många, framförallt politiker och beslutsfattare, upphandlare och beställare, fackföreningsrörelsen och alla andra som på något sätt har med Sveriges arbetare och arbetsliv att göra.

Vi, skuggorna är utgiven av Leopard förlag. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.