Emil väntar och längtar. Han ska bli storebror! Lillasyster är beräknad att komma på Våffeldagen och därför kallar Emil henne för Våfflan där hon ligger inne i magen. Men hon vill inte vänta ända tills dess. En dag när det fortfarande är vintervantväder kommer hon, alldeles för tidigt, och får ligga kvar på sjukhuset i en kuvös. Men Emil är där varje dag och matar och pysslar och tar hand om sin lilla våffla, ända tills en dag då hon är stor nog för att äntligen få komma hem.
Vänta på Våfflan är en bilderbok om att få ett syskon som är för tidigt född. Boken skildrar hur längtan och väntan kan bli till oro och ännu mera väntan, fast på ett annat sätt. Varje år föds över 7000 barn för tidigt i Sverige, så det är många syskon som kan känna igen sig i den här inkännande boken. Den är trösterik och hoppfull och förklarar ett svårt och skrämmande ämne på ett lättfattligt och barnnära sätt. Illustrationerna är milda, fina och samspelar fint med texten. Sjukhusbilderna är mer avskalade i kalla blåa toner, medan hemmiljön skildras i varma, mer mustiga färger. Karaktärerna är i form av människoliknande rävar i rödbruna färger som kontrasterar fint mot miljöbilderna. Det är en bok som hjälper barnet att sätta ord på svåra känslor och som förklarar det omvälvande ämnet med fingertoppskänsla. En bilderbok om hur det känns när det inte blir som man har tänkt sig, men när det ändå blir bra på ett oväntat, annorlunda sätt. Boken är skriven av Therese Ekstrand och illustrerad av Mia Olofsson.
Tidigare i år recenserade jag Ninna och sjukhusfåglarna. Det finns också en annan bok om Ninna som heter Ninna och syskongrodden. Såhär står det på baksidan till boken:
En dag säger Charlies föräldrar att han ska få en liten syster. Fast han inte tjatat om det alls. I början är lillasyster osynlig och när hon väl föds är hon fortfarande jätteliten. Ändå tar hon väldigt mycket plats. Det visar sig att det finns både bra och dåliga saker med lillasystrar. Men Charlie tycker att det bästa med hans lillasyster är just att han får vara hennes storebror.
Tvåan är en rolig bok om att få syskon som är annorlunda de flesta andra syskonböcker – den är nämligen skriven ur den nyföddas synvinkel! Bokens huvudperson är Ella, en liten, liten bebis som skriker, kissar och drar folk i håret. Och som trivs alldeles utmärkt med tillvaron. Åtminstone ända tills de kommer hem från BB och hon möter storebror Alfred. Han är en ful snorig kille med utstående öron. Åtminstone tror Ella det från början. Så småningom upptäcker hon att en storebror är ganska bra att ha ändå, och han är faktiskt varken ful eller har utstående öron.
Så inleds bilderboken som har just den titeln – Du ska få gröt och en lillasyster. Boken handlar om Jojo som ska få en lillasyster. Jojo gör plats för sin syster där hemma och efter en lång, lång väntan kommer så äntligen lillasyster Kerstin. Men som vanligt i syskonböckerna så blir det inte riktigt som Jojo hade tänkt sig. Istället för att lillasyster ska sova i Jojos rum sover hon hos mamma och pappa. Istället för att lillasyster ska få sitta i Jojos knä är det mamma och pappa som får ha henne i famnen. Jojo blir arg, det var ju Jojo som skulle få en lillasyster, inte mamma och pappa! Men så småningom förstår Jojo att Kerstin visserligen är Jojos lillasyster, men också mammas och pappas barn, mormor och farfars barnbarn. Hon är allas, fast också sin egen person.
Minstingen är en speciell bilderbok som vänder sig såväl till föräldrar som till föräldrar och jag tänker mig att den också passar bra som syskonbok eftersom många nyblivna storasyskon har många frågor om den lilla bebisen.
Jag födde själv en flicka för tidigt för fyra år sedan. Hon hade syrebrist inne i min mage och behövde ligga i kylbehandling fyra dygn och i respirator i flera veckor. Hon sondmatades och det tog fem veckor innan hon skrevs ut från neo. Samma år kom boken Min pyttelilla minibror, vilket är den första delen i serien om syskonen Alva och Nils. Den belyser just det här med att få ett syskon som är prematur. Alva blir storasyster till Nils som föds alldeles för tidigt och han måste bo kvar på sjukhuset länge eftersom han är så liten. Alva tycker att han lika gärna kan stanna där, för han är så tråkig där han ligger. Dessutom måste man vara tyst hela tiden och det är faktiskt väldigt svårt tycker Alva. Ett annat tema i boken är den vanliga syskonavundsjukan som ju ofta uppstår när ett nytt syskon dyker upp i bilden och storasyskonet undrar om mamma och pappa kommer att glömma bort hen nu. Längst bak i boken finns också en förklarande ordlista där svåra sjukhusord förklaras.
Jag brukar vinka till en sten är en bok om ett tungt ämne. Den handlar nämligen om ett litet barn som förlorar sitt syskon redan då han är en nyfödd bebis. Lillebror blev väldigt sjuk och tvingades åka ambulanshelikopter och ligga i respirator. Sedan dog han. Huvudpersonen fick aldrig leka med sin lillebror. Istället ligger lillebror begravd på kyrkogården, intill en sten. Huvudpersonen brukar vinka till stenen och låtsas att det är lillebror han vinkar åt.
Vem-böckerna har ju varit oerhört populära hos de yngsta barnen i många år nu. Många av böckerna i serien handlar ju om relationer av olika slag och så gör även Vems syskon? Här angriper författaren syskontemat på ett lite annorlunda sätt än som annars brukar vara fallet med syskonböcker. Boken handlar nämligen om en familj med två barn som nu ska få ett tredje barn. Från början är bebisen ganska tråkig, den ligger ju bara still. Men de vuxna säger att den snart blir roligare. Och mycket riktigt, snart börjar bebisen gå. Men hela tiden går den till Gnis – aldrig till Knatt. Och den där avundsjukan drar igång ett riktigt syskonbråk som nog de flesta flerbarnsfamiljer kan känna igen sig i. Träffsäkert, humoristiskt, men med ett stråk av allvar och mycket tröst och bekräftelse.