Se upp, Stella och Är du rädd, Stella

Se upp, Stella och Är du rädd, Stella är två färgglada och fint skildrade bilderböcker av Susanne Trydal och Ellen Ekman.

Se upp, Stella!  Är du rädd, Stella?

Se upp, Stella är första bilderboken om femåriga Stella. Hon har världens bästa storasyster, Agnes. Hon är cool, och mycket äldre än Stella, hon går till och med i skolan. Stellas storasyster kan nästan allting. Och en dag berättar hon att Stella kan bli blind om hon sitter sådär nära teven, för det blev en kille i Agnes klass. Det fastnar i Stella. Hon oroar sig, kan inte somna på kvällen och morgonen därpå tänker hon att det är lika bra att börja öva redan nu på att vara blind. Hon övar och övar hela dagen. Men det visar sig ju förstås att hon inte alls ska bli blind, utan Stella ska få glasögon. Jättefina glasögon!

Kopplingen mellan det som Agnes säger om teven och att Stella ska få glasögon är inte glasklar, jag hade gärna också sett steget där hon besökte optikern. Men det är kul att det kommer en bok om att få glasögon. Det är ju många små som får glasögon och säkert oroar sig innan, men den här boken visar snarare att det är en lättnad och lite coolt att få det. Boken är varm och rolig och även en fin skildring av syskonskap.

I Är du rädd, Stella ska Agnes vara barnvakt åt Stella i några timmar. De släcker ljuset och samlar alla gosedjur i sin koja. Men Agnes är förstås lurig som vanligt och vill ta chansen att berätta spökhistorier. Det vågar Stella. Nästan i alla fall. Men frågan är vem som egentligen blir mest rädd…

Denna bilderbok utforskar också syskonskapet, men handlar även om rädslor. Jag gillar att man ibland ser lite andra saker i bilderna än det som texten säger. En flirt med den vuxna läsaren och även något man kan diskutera. Som uppslaget där Stella berättar att det gick jättebra förra gången Agnes var barnvakt åt henne och att Agnes är världens bästa barnvakt, samtidigt som bilden säger något helt annat, nämligen ett kök fyllt med kaos och stök, brända muffins, en översvämmad diskho och omkullvält saftglas. Fint också att coola Agnes också får bli rädd och även fint att se samhörigheten och värmen som finns i familjen.

Båda böckerna har stor igenkänningsfaktor och illustrationerna har massor av detaljer, färger och känslofyllda uttryck. Kombinationen mellan vardag och humor, värme och glimten i ögat gör dessa bilderböcker till fina högläsningsböcker som man kan läsa om och om igen.

Ninna och syskongrodden

Tidigare i år recenserade jag Ninna och sjukhusfåglarna. Det finns också en annan bok om Ninna som heter Ninna och syskongrodden. Såhär står det på baksidan till boken:

En gul kväll kanske man sitter på busshållplatsen. Det luktar regn, alla är nervösa.

-Ninna, du ska få ett syskon.

Man blir helt yr i bröstet och varm i hjärnan och säger:

-Jag vet.

Och den ska heta Barbie.

Precis som tidigare böcker om Ninna har även denna bok ett helt eget språk, såväl i text som i bild. Boken berättar om hur en bebis växer i sin mammas mage, men att det faktiskt inte är alla mammor som kan få dit sina bebisar hemma utan en del behöver hjälp av doktorn. Det är slumpen som bestämmer.

Slumpen bestämmer allt,

fastän hon är så busig.

Hon bestämmer

om det ska bli barn

om det ska bli storm

eller om det ska bli ananas till efterrätt.

Jag gillar det, att boken poängterar att det inte finns ett sätt att få barn på och också att en del inte kan få några barn alls eller bara ett barn. Och det är så fint skildrat när storasyster Ninna möter sitt lilla syskon för första gången. Språket i Ninna-böckerna är så poetiskt och berättelserna rymmer alltid fler lager. Det finns mycket att prata om och diskutera, såväl i text som i bild och det är också berättelser som man ofta kan tänka på även långt efter läsningen. Ninna och syskongrodden är inget undantag, den är jättefin.

Boken är skriven och illustrerad av Matilda Ruta och utgiven av Natur & Kultur. Den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Min lilla syster

En dag säger Charlies föräldrar att han ska få en liten syster. Fast han inte tjatat om det alls. I början är lillasyster osynlig och när hon väl föds är hon fortfarande jätteliten. Ändå tar hon väldigt mycket plats. Det visar sig att det finns både bra och dåliga saker med lillasystrar. Men Charlie tycker att det bästa med hans lillasyster är just att han får vara hennes storebror.

Min lilla syster är en otroligt fin bok om syskonskap, skriven av Astrid Desbordes och illustrerad av Pauline Martin. Illustrationerna är jättefina, charmiga, i mild färgskala. Och texten är så fin så man nästan vill gråta emellanåt, det knyter sig i magen. Det här är syskonskap när det är som bäst och det är så fint att ha den här boken för att kunna förmedla det till sina barn. Boken är så fylld av glädje, lycka, kärlek och värme, precis det man vill förmedla till sina barn vid läggdags eller när man ska berätta att ett syskon ska komma till familjen.

Ni förstår kanske att jag varmt rekommenderar Min lilla syster. Den är utgiven av Natur & Kultur och finns bland annat att köpa hos Adlibris och hos Bokus.

Tvåan

Mamma och pappa och jag. Det här är bra. Så här ska det vara. Men vem är den där stora killen som hoppar upp och sätter sig i vägen i mammas knä? En storebror! Vad gör han här?

Tvåan är en rolig bok om att få syskon som är annorlunda de flesta andra syskonböcker – den är nämligen skriven ur den nyföddas synvinkel! Bokens huvudperson är Ella, en liten, liten bebis som skriker, kissar och drar folk i håret. Och som trivs alldeles utmärkt med tillvaron. Åtminstone ända tills de kommer hem från BB och hon möter storebror Alfred. Han är en ful snorig kille med utstående öron. Åtminstone tror Ella det från början. Så småningom upptäcker hon att en storebror är ganska bra att ha ändå, och han är faktiskt varken ful eller har utstående öron.

Jag gillar Tvåan just för det humoristiska perspektivet. Det faktum att boken är skriven ur den nyföddas synvinkel gör att man kan avdramatisera syskonavundsjukan lite. Det gör också att det blir enklare att prata kring det här med att få syskon och man får chansen att se på det ur ett annat perspektiv.

Tvåan är skriven av Per Nilsson, illustrerad av Emelie Östergren och utgiven av Alfabeta bokförlag. Boken finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Du ska få gröt och en lillasyster

Jojo klättrar upp på stolen. Du ska få gröt och en lillasyster, säger pappa.

Så inleds bilderboken som har just den titeln – Du ska få gröt och en lillasyster. Boken handlar om Jojo som ska få en lillasyster. Jojo gör plats för sin syster där hemma och efter en lång, lång väntan kommer så äntligen lillasyster Kerstin. Men som vanligt i syskonböckerna så blir det inte riktigt som Jojo hade tänkt sig. Istället för att lillasyster ska sova i Jojos rum sover hon hos mamma och pappa. Istället för att lillasyster ska få sitta i Jojos knä är det mamma och pappa som får ha henne i famnen. Jojo blir arg, det var ju Jojo som skulle få en lillasyster, inte mamma och pappa! Men så småningom förstår Jojo att Kerstin visserligen är Jojos lillasyster, men också mammas och pappas barn, mormor och farfars barnbarn. Hon är allas, fast också sin egen person.

Du ska få gröt och en lillasyster är en humoristisk bok på temat syskonskap. Den är inte på rim, men har en härlig rytm och melodi i språket. Illustrationerna är i en färgglad, men mättad färgskala och påminner lite om oljemålningar. Solja Krapu-Kallio har skrivit boken och Anna Bengtsson har illustrerat. Boken är utgiven på Alfabeta bokförlag och den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Minstingen

Minstingen är en speciell bilderbok som vänder sig såväl till föräldrar som till föräldrar och jag tänker mig att den också passar bra som syskonbok eftersom många nyblivna storasyskon har många frågor om den lilla bebisen.

När en ny bebis kommer till en familj börjar en intensiv lära känna varandra-period och det är just detta som Minstingen handlar om. För bebisar finns det massor av bilder på bebisar att titta på i den här boken, bebisar som gråter, äter, kissar, tittar, och allt annat som bebisar gör. För föräldrar innebär boken en spännande upptäcksresa in i den nya, okända värld som man som förstagångsförälder nu ska dyka in i. Och tillsammans med ett storasyskon kan man både titta bak på vad storasyskonet själv har varit med om och titta fram emot när den nya bebisen ska gå igenom alla dessa utvecklingssteg.

Minstingen är en annorlunda bilderbok, den har en humoristisk och träffsäker text och humorn kan nog uppskattas lika mycket av barnen som av de vuxna. Bilderna är också något som sticker ut, även här är det mycket glimten i ögat och även färgvalet är lite speciellt eftersom det främst är beige, orange, turkos och svart som används. Men det är en riktigt bra bilderbok och här hemma uppskattas den av alla fyra barnen.

Minstingen är skriven och illustrerad av ISOL. ISOL var 2013 års mottagare av ALMA-priset (Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne), som är världens största barn- och ungdomslitteraturpris. Isol är en omtalad och spännande illustratör, författare och musiker från Argentina som fått mycket uppmärksamhet världen över för sina bilderböcker. Minstingen är utgiven av Alfabeta och kan bland annat köpas på Adlibris och på Bokus.

Min pyttelilla minibror

Att få syskon innebär ju i de flesta fall en viss omställning. Men att få ett litet syskon som är sjukt eller prematurfött kan innebära en ännu större omställning. Kanske måste syskonet ligga en längre tid på sjukhuset. Kanske hamnar dessutom bebisen på ett sjukhus i en annan stad. Kanske måste föräldrarna turas om att vara hemma med storasyskonet och på sjukhuset med lilla syskonet. Kanske är det lilla syskonet extra infektionskänsligt så storasyskonet inte kan gå på förskolan som vanligt. Och så vidare, det kan vara mycket som blir annorlunda. Sådant belyses inte heller i vanliga syskonböcker, så det kan vara svårt dels för storasyskonet att skapa igenkänning och dels att förbereda sig eller få en förståelse för vad som händer.

Jag födde själv en flicka för tidigt för fyra år sedan. Hon hade syrebrist inne i min mage och behövde ligga i kylbehandling fyra dygn och i respirator i flera veckor. Hon sondmatades och det tog fem veckor innan hon skrevs ut från neo. Samma år kom boken Min pyttelilla minibror, vilket är den första delen i serien om syskonen Alva och Nils. Den belyser just det här med att få ett syskon som är prematur. Alva blir storasyster till Nils som föds alldeles för tidigt och han måste bo kvar på sjukhuset länge eftersom han är så liten. Alva tycker att han lika gärna kan stanna där, för han är så tråkig där han ligger. Dessutom måste man vara tyst hela tiden och det är faktiskt väldigt svårt tycker Alva. Ett annat tema i boken är den vanliga syskonavundsjukan som ju ofta uppstår när ett nytt syskon dyker upp i bilden och storasyskonet undrar om mamma och pappa kommer att glömma bort hen nu. Längst bak i boken finns också en förklarande ordlista där svåra sjukhusord förklaras.

Min pyttelilla minibror är skriven av Linn Utbult och har färgglada, fina, retroinspirerade illustrationer av Maria Söderberg. Det är Idus förlag som har gett ut boken och den finns bland annat att köpa på Adlibris.

Jag brukar vinka till en sten

Jag brukar vinka till en sten är en bok om ett tungt ämne. Den handlar nämligen om ett litet barn som förlorar sitt syskon redan då han är en nyfödd bebis. Lillebror blev väldigt sjuk och tvingades åka ambulanshelikopter och ligga i respirator. Sedan dog han. Huvudpersonen fick aldrig leka med sin lillebror. Istället ligger lillebror begravd på kyrkogården, intill en sten. Huvudpersonen brukar vinka till stenen och låtsas att det är lillebror han vinkar åt.

Boken tar som sagt upp ett tungt ämne. Trots att ämnet är tungt så är det en hel del barn som drabbas av detta varje år och jag tycker att det är superbra att sådana här böcker finns så att de kan känna igen sig och få sina känslor bekräftade. Texten skildrar på ett väldigt bra sätt hur det faktiskt är att vara nära anhörig till ett barn som är svårt sjukt och sedan dör. Jag har lite svårt för illustrationerna som känns lite för vuxna i en barnbok, men de är detaljerade och känslofyllda. Boken vänder sig till barn mellan 3-6 år.

Jag brukar vinka till en sten är skriven av Karin Askerin, illustrerad av Mattias Kvick och utgiven av Idus förlag. Boken finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Vems syskon?

Vem-böckerna har ju varit oerhört populära hos de yngsta barnen i många år nu. Många av böckerna i serien handlar ju om relationer av olika slag och så gör även Vems syskon? Här angriper författaren syskontemat på ett lite annorlunda sätt än som annars brukar vara fallet med syskonböcker. Boken handlar nämligen om en familj med två barn som nu ska få ett tredje barn. Från början är bebisen ganska tråkig, den ligger ju bara still. Men de vuxna säger att den snart blir roligare. Och mycket riktigt, snart börjar bebisen gå. Men hela tiden går den till Gnis – aldrig till Knatt. Och den där avundsjukan drar igång ett riktigt syskonbråk som nog de flesta flerbarnsfamiljer kan känna igen sig i. Träffsäkert, humoristiskt, men med ett stråk av allvar och mycket tröst och bekräftelse.

Vems syskon är skriven och illustrerad av Stina Wirsén och utges av Bonnier Carlsen. Den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Puck får ett syskon

Puck har vi träffat på tidigare i böckerna Puck flyger flygplan och Puck går till frisören. Nu har Puck fått ett syskon och det är ju mysigt. Fast det är också svårare än Puck tänkt sig – bebisen kan ju inte leka! Som tur är så visar det sig att det finns andra saker som Puck och Pio kan göra tillsammans.

Puck får ett syskon beskriver på ett pedagogiskt, men samtidigt humoristiskt sätt hur det går till att få ett syskon, hur mammans mage växer och hur det är att ha en liten bebis i huset. Längst bak finns också bilder på olika tillbehör till bebisen, perfekt som ett slags pekbok för att lära sig namnet på alla nya pryttlar där hemma. Boken är också bra ur ett normkritiskt perspektiv. Som jag skrivit tidigare, när jag recenserade de andra böckerna om Puck så nämns aldrig Pucks kön. Det innebär att såväl killar som tjejer kan identifiera sig med huvudpersonen utan att könet problematiseras. Inte heller bebisens kön nämns. Mammans namn nämns aldrig, däremot bebisens pappas namn, vilket får mig att tro att det inte är Pucks biologiska pappa utan att de lever i en bonusfamilj. Jag vet inte om det verkligen är så, men det är ju jättebra om även det blir något som många barn kan identifiera sig med. Illustrationerna är härligt färgglada och lite 70-talsinspirerande. Bilderboken vänder sig till barn mellan 3-6 år.

Puck får ett syskon är skriven och illustrerad av Annakarin Garhamn och utgiven av Rabén & Sjögren. Den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.