Alfahannen

Alfahannen är tredje och sista delen i Katarina Wennstams bok om mäns brott mot kvinnor, brott som i regel går strafflösa. De tidigare delarna i serien, Smuts och Dödergök har jag recenserat r och här. Man känner igen huvudpersonerna i Alfahannen från de tidigare böckerna i serien, men nu är det framförallt Emma Wahl som står i fokus. Hon är dotter till Rebecka och Jonas Wahl som varit i centrum i de tidigare böckerna.

Emma vill bli skådespelare och får chansen att spela in en film mot den berömda skådespelaren Jack Rappe. Han är en riktig hunk och det dröjer inte länge förrän Emma också faller dit. Hon tror inte att det är sant när hon inser att kärleken är besvarad. Eller kärlek och kärlek. Det handlar väl mest om kåthet för hans del, men det vill hon inte se. Han är ganska hårdhänt mot henne, något som trappas upp mer och mer som slutligen kulminerar i ett mordförsök.

Precis som de andra böckerna i serien så var även Alfahannen en mycket bra och välskriven bok. Mitten av boken tyckte jag var lite seg, då varvade jag med en annan bok, men när jag återigen började läsa Alfahannen så sträckläste jag sista delen av boken. Slutet kom lite för snabbt och lämnade lite för många lösa trådar. Boken är lättläst och även ganska snabbläst trots att den är tjock. Men det betyder inte att man glömmer den snabbt, utan den stannar kvar länge. Mäns våld och makt mot kvinnor är viktiga ämnen som engagerar och som behöver engagera om det ska kunna bli någon förändring.

Matthandlare Olssons död

Karin Wallberg tillhör den svenska deckarförfattareliten. Hon har skrivit flera kriminalromaner som utspelar sig i sjukhusmiljö med överläkaren Veronika Lundborg, överläkare på Oskarshamns lasarett och hennes man, kriminalkommissarie Claes Claesson. Matthandlare Olssons död är den sjunde och nyaste boken i serien. I början av boken får Veronika och Claes en liten dotter. Claes hade planerat att vara föräldraledig men får istället brådstörtat åka ner till Turkiet. En svensk matthandlare från Oskarshamn hittas nämligen mördad i Istanbul. Det blir upptakten till en historia om familjehemligheter. Vi får följa Claes Claesson och hans kollegor medan de löser fallet och samtidigt får vi ta del av hans familjeliv.

Karin Wahlberg är en skicklig författare. Dock är jag inte så överväldigad av den senaste boken. Den känns lite för upprepande och lite långtråkig. Jag gillar dock fortfarande persongalleriet väldigt mycket. Hon är duktig på att skildra såväl människor som miljöer. Hon har också lagt ner mycket tid på research. Jag har nyligen skrivit några artiklar om mattor och har därför varit tvungen att sätta mig in i branschen och jag märker att det har även Karin Wahlberg gjort. Att böckerna utspelat sig i sjukhusmiljö har varit lite av författarens signum och det saknar jag i den här boken. Visserligen är Istanbul säkert en spännande plats och jag har aldrig tidigare läst en bok om mattbranschen så det är ju unikt, men jag saknar ändå sjukhusmiljön. En annan sak jag irriterar mig på är alla korrekturfel som finns i boken. Jag tror helt enkelt att jag får tipsa förlaget Wahlström och Widstrand om att jag brukar ta på mig uppdrag som korrekturläsare för så här borde det inte se ut. Sammanfattningsvis är Matthandlare Olssons död en helt okej deckare, men den saknar tyvärr det där lilla extra.

Skuggbiblioteket

Fick hem Skuggbiblioteket av Mikkel Birkegaard från Wahlström & Widstrand som recensionsex för ett bra tag sedan. Har försökt att läsa den flera gånger nu men kommer inte alls in i boken.

Bokhandlaren Luca Campelli dör en plötslig och våldsam död och hans son Jon får ärva Lucas antikvariat. Jon har inte träffat sin far på 20 år då. Efter begravningen blir Jon introducerad till ett hemligt bibliofilsällskap vars medlemmar kallar sig lettorer. De kan med hjälp av böcker styra olika händelser i den verkliga världen.

Boken låter verkligen som någonting jag skulle fastna för. Böcker, läsning, hemliga sällskap… Precis ingredienser som tilltalar mig, men nej, inte just nu i alla fall. Filmrättigheterna är sålda så det blir nog en film framöver. Kanske tycker jag bättre om den, eller väljer att läsa boken vid ett senare tillfälle.

2 x Anna Jansson

Har läst de två senaste av Anna Jansson: Inte ens det förflutna och Först när givaren är död (Norsteds respektive Månpocket). Jag gillar Anna Jansson och har läst de tidigare böckerna i serien. Framfförallt tycker jag om att det är en kvinnlig huvudrollsinnehavare och att böckerna utspelar sig på Gotland.

Inte ens det förflutna var riktigt bra. Sju kvinnor reser till Gotska Sandön på ett Rehabiliteringsläger i försäkringskassans regi. Maria Wern är en av kvinnorna, hon reser under falsk identitet eftersom hon blivit hotad inför en rättegång där hon ska vittna. De sju kvinnorna är helt ensamma på ön. Snart drar det upp till storm och elen försvinner. En kvinna hittas död, en annan försvinner… Det här är mer en skräckroman än en vanlig svensk deckare. Den är kuslig och man läser snabbt, snabbt för att få veta vad som händer härnäst. En recensent i GT menade att det här är Anna Janssons bästa bok hittills och jag håller med. Jag gillade den mycket.
Efter att ha läst Inte ens det förflutna så hade jag höga förväntningar på Först när givaren är död. Men de infriades inte. Visst var boken bra, men den berörde mig inte. Det är en välskriven svensk deckare, men inte mer än så. Jag läste någonstans att den påminde om Davinci-koden. Ja, möjligen, men inte särskilt mycket. Boken handlar om en gammal kvinna som ärver några kartor av sin make. Med hjälp av kartorna kan hon hitta en biskopsgrav och om hon hittar den kan Sveriges historia skrivas om. Mycket står på spel och självklart finns det någon som vill stoppa henne från att hitta graven. Det blir en kamp mot denne person, men också mot polisen och tiden. Spänningen är väldigt hög även i denna bok och persongalleriet är mycket lyckat. Kanske var det för att jag tyckte så mycket om den förra boken som jag tycker att den här var för intetsägande, det är svårt att veta. Men för alla som tycker om svenska deckare så är dessa två av Anna Jansson ändå ett måste att läsa. Hon är en skicklig deckarförfattarinna. I vår kommer hennes elfte bok om Maria Wern, Drömmen förde dej vilse.

Askungar

Har precis läst ut Askungar av Kristina Ohlsson (Piratförlaget). Sista delen av boken sträckläste jag och det var så spännande och mördaren visade sig vara en helt annan person än jag själv trott… Askungar är en kriminalroman och det är även författarens debutbok. Boken börjar med att en liten flicka försvinner från ett tåg som just rullat in på Centralen i Stockholm. Flickans föräldrar ligger i skilsmässa och pappan blir snabbt misstänkt. Allt fokus riktas därför mot att hitta pappan. Utredningen leds av Alex Recht, en legendarisk kommissarie. Till sin hjälp har han Peter Rydh, en ung och ivrig kriminalinspektör, samt Fredrika Bergman, en civilanställd utredare. Utredningsgruppen har en kamp mot tiden och en ondskefull gärningsman som är ute efter hämnd.

Askungar är en deckare som jag varmt rekommenderar till alla som gillar svenska kriminalromaner. Kristina Ohlsson har ett rappt och målande språk. Tempot är högt och bokens tema är stundvis så fasansfullt att man får ont i magen. Barn som far illa är alltid jobbigt att läsa om. Det som jag tyckte var negativt med boken är dels att mördaren introduceras alldeles för sent och dels att persongalleriet var för tunt, jag får inget vidare grepp om huvudpersonerna. Men det är en mycket bra debutbok och det ska bli spännande att se hur Kristina Ohlsson har utvecklats till nästa bok. Förresten – lägg märke till det snygga omslaget på Askungar!

Den svarta löparen

Nyss har jag läst ut en riktigt bra svensk deckare. Den svarta löparen, som är skriven av Kristina Appelqvist och utgiven av Alfabeta. Kristina Appelqvist är journalist och det här är hennes debutbok. Tanken är att det ska bli en serie kriminalromaner med samma huvudpersoner och jag längtar redan till nästa bok 🙂

Den svarta löparen handlar om Emma Lundgren, en ung rektor vid Västgöta universitet. Hon är alldeles ny på jobbet när plötsligt hennes sekreterare Vera Nilsson hittas mördad i förvaltningsbiblioteket. Därefter får vi följa mordutredningen. Men varken polisen eller Veras arbetskompisar kan förstå varför någon skulle vilja mörda henne. Så gör polisen en förbryllande upptäckt – man hittar en schackpjäs i Veras necessär, en schackpjäs som tidigare stulits vid de arkeologiska utgrävningarna i Varnhem. Varför har Vera den?

Det jag gillar med boken är dels att den utspelar sig i en ny miljö. Det är nytt med en rektor som huvudperson och jag gillar verkligen skolmiljö. Dels är språket också mycket bra, det märks att författaren har jobbat länge som journalist och är van att arbeta med ord. Det är ett rappt tempo, men inte på bekostnad av miljö- och personbeskrivningarna. Ytterligare en sak som jag gillar är att boken inte är förutsägbar, jag kunde inte alls räkna ut vem som var mördaren och det är ju ett gott betyg. Jag rekommenderar Den svarta löparen till alla som gillar deckare och kriminalhistorier och som sagt, jag ser fram emot nästa bok i serien.

Dödergök

Häromdagen recenserade jag Smuts av Katarina Wennstam. Smuts var den första delen i en triologi om brott som i regel går strafflösa. Den andra delen i triologin är Dödergök. Den boken handlar mycket om Maria och Tobias, två personer som figurerade lite i utkanten av förra boken. Man får också återigen möta bland annat Rebecca Wahl och Madeleine Edwards.

Dödergök börjar med att Maria och Tobias finner sitt drömhus. Det var dessutom till ett mycket överkomligt pris. Men efter ett tag inser de varför de fått huset så billigt och så enkelt. Det finns en historia som har utspelat sig i huset. De renoverar och målar om, slår ut en vägg och tapetserar. Men historien finns kvar där bakom. Maria, som är arbetslös journalist, börjar nysta i historien och blir som besatt. Parallellt med den berättelsen får vi följa Madeleine Edwards, åklagare, som får ett komplicerat hedersbrott på sitt bord.

Rent spontant tyckte jag bättre om Smuts. Dödergök är bra, snabbläst, spännande och även skrämmande. Den känns viktig att läsa, eftersom detta är saker som utspelas dagligen runt omkring oss. Boken ger en förståelse, ger insikt och det är ingen bok man glömmer bort en vecka efter att man läst den. Språket är också bra. Men boken känns lite förutsägbar, lite upprepande och personerna är lite för schablonartade. Däremot tyckte jag om att boken kändes realistisk, att den gav upphov till många tankar (framförallt moraliskt, vad är egentligen rätt och fel, vad tycker jag själv?) och den är stark och gripande.

Den sista boken i serien heter Alfahannen och jag har nyligen fått hem den också, så snart ska jag läsa även den. Jag ser fram emot en bok som knyter ihop alla små berättelser och huvudpersonernas levnadsöden.

Smuts

Jag har sett fram emot att läsa Katarina Wennstams Smuts (Bonnier pocket), som varit väldigt omdebatterad och fått bra kritik bland många bokbloggare. Nu har jag äntligen läst den jag med.

I bokens centrum står familjen Wahl. Jonas Wahl är den framgångsrika advokaten som sitter tv-kommentator i en uppmärksammad traffickingrättegång samtidigt som han själv köper sex av prostituerade. Rebecca Wahl är en framgångsrik journalist/programledare som lever ”det perfekta livet”. Men snart börjar hon ana att allt inte står rätt till eftersom Jonas jobbar över väldigt mycket och ibland ljuger. Samtidigt utvecklas dottern Emma snabbt och hennes begynnande sexualitet pockar på och ömsom lockar, ömsom skrämmer henne.

Smuts känns mycket realistisk. Katarina Wennstam är journalist och har tidigare skrivit reportage om våldtäkt och sexbrott (Flickan och skulden, En riktig våldtäktsman). Det här är hennes första skönlitterära bok, men man märker att hon tagit ett djupt avstamp i verkligheten. Det här skulle kunna hända när som helst i Sverige – sådant här händer redan dagligen. Det är en bok som berör och stannar kvar. En mycket skrämmande skildring, men mycket viktig att läsa. Personbeskrivningarna är mycket bra och Wennstam har ett väldigt fängslande språk.

En plats i solen

Efter att nyligen ha läst Livstid så ville jag förstås läsa En plats i solen också. Även denna bok är skriven av Liza Marklund och utgiven av Piratförlaget. Det är den åttonde boken om Annika Bentzon.

En plats i solen var seg att komma igång med, men jag blev ändå snabbt gripen. Den börjar med att en svensk familj hittas gasmördad i Spanien och Annika Bengtzon skickas ner för att bevaka detta för tidningens räkning. Annika reser motvilligt, hon är numera skild från barnens pappa och är inte alls sugen på att lämna dem med honom och hans nya sambo. På plats i Spanien så inser Annika att det fanns ytterligare en dotter i den mördade familjen, en 16-årig dotter som överlevt. Polisen tror att gasmordet var ett inbrott, men efter ett tag så hittas även inbrottstjuvarna döda. Annika nystar också i det hela från sitt håll och snart inser hon att det handlar om något stort, något som involverar pengatvätt, kokain och gamla vedergällningar. I sitt sökande efter den överlevande dottern hamnar hon så småningom även i Afrika.

Ytterligare en tjock och spännande bok om Annika Bengtzon. Boken håller ett högt tempo, vilket gör att det lätt blir en sträckläsarbok. Mycket fart, mycket spänning. En plats i solen innehåller allt som krävs av en deckare. Läsvärd.

Midvinterblod

Midvinterblod är skriven av Mons Kallentoft. Boken är tänkt att vara den första delen i en triologi med kriminalinspektör Malin Fors vid Linköpingspolisen i huvudrollen. Jag var riktigt sugen på att läsa en bra svensk deckare när jag tog tag i den här boken och jag blev inte besviken. Det första som slog mig var ”Wow, vilket språk”. Språket är stundtals poetiskt och stundtals rappt. Bortsett från språket så är bokens andra styrkor framförallt person- och miljöskildringarna. Bara tanken att ha en medelålders, ensamstående mamma som huvudperson i en deckare är ovanligt. Att boken utspelar sig på Östgötaslätten likaså. Därför känns boken spännande och nytänkande istället för full av de klyschor och stereotyper som deckargenren brukar bestå av. På baksidan finns ett citat ur en recension av boken i Gomorron Sverige. Det står ”Ska ni bara läsa en deckare i år, ska ni läsa Midvinterblod av Mons Kallentoft”. Jag håller med om citatet. Läs den här om ni är sugen på en svensk deckare som är nytänkande och både har en spännande handling och ett fascinerande språk.