I femton år bar deckarförfattaren Sofie Sarenbrant på en svår hemlighet. Många gånger var hon nära att ta med sig hemligheten ner i graven, men istället valde hon att berätta. Dels i ett hyllat Sommarprat i programmet Sommar i P1 och dels i boken Munkavle. Hon valde att berätta för sin egen upprättelses skull, men framförallt för att hjälpa andra människor som blivit utsatta för sexuella övergrepp, framförallt för att de skulle förstå att offret inte bär på någon skuld. Så att de en dag kanske kan förlika sig med händelserna och gå vidare i livet. Precis som Sofie själv gjorde till slut, efter många år av lidande.

Sofie Sarenbrant utsattes för sexuella övergrepp mellan åtta och tretton års ålder. Men boken handlar varken om övergreppen i sig, vi får inga detaljer, och inte heller om förövaren, ingenstans berättas det om vem det var. Istället ligger bokens fokus på henne som offer. På hur det är att försöka lägga ett pussel över händelserna, försöka förstå vad man varit med om, men framförallt lägga skulden där den hör hemma: hos förövaren.

Munkavle är en hudlös och utelämnande bok, även om den inte berättar några detaljer om själva övergreppen. Istället handlar det om den utsattes vånda, självtvivel, ångest, självförakt, sorg, ilska, självmordstankar, Om hur det är att överleva, gå vidare, ta sig igenom och förbi, Jag tror att det här är en bok som skänker styrka, tröst och hopp till andra drabbade och förståelse till anhöriga. En väldigt viktig bok.

När Lova föds är hon varmt efterlängtad. Men vid förlossningen drabbas hennes mamma av allvarliga förlossningskomplikationer och Conny står helt ensam med den nyfödda. Så småningom repar sig mamman, men istället smyger sig en oro in i deras liv. Varför är det så svårt att få kontakt med dottern? Utvecklas hon verkligen som alla andra barn? Och hur gör man för att nå fram till ett barn som lever i en helt egen värld?

Conny Palmkvist har skrivit en personlig och berörande bok om hur det kan vara att få ett barn med autism. Det handlar om en fars kärlek till en dotter som inte är som alla andra. Det handlar också om Connys egen far och den relation de hade samt utforskandet av saknaden efter honom. Föräldraskapet är den centrala frågan, identiteten som förälder och hur det är att falla igenom som människa och om att komma tillbaka.

Nästan bra på livet är en skildring som behövs, författaren låter läsaren komma nära och ta del av familjens tankar, funderingar, känslor och oro inför dottern, men också glädjen och kärleken till henne. Boken ger dels en läsupplevelse, men framförallt också ökad förståelse som så väl behövs.

Inför hans blick är tredje delen i Malou von Sivers romantrilogi där de första böckerna heter Mitt hjärtas oro och Olycksbarnet. Böckerna har olika huvudpersoner och spänner över en lång tidsperiod, men det gemensamma temat är att ärva ett sår över flera generationer. Första boken handlar om Axel som blev slagen som barn, något som skapade ett sår i honom och detta för han vidare från generation till generation. Andra boken handlar om Axels son Edwin och denna tredje bok har Edwins dotter Anna i huvudrollen. Böckerna har sin utgångspunkt i Malou von Sivers egen familjehistoria och hennes sommarprat från 2016. Sommarpratet inleds med att hon sitter vid sin fars dödsbädd och försöker förstå hur ett sår kan ärvas från generation till generation, ett arv som har format henne som människa.

I denna bok får vi både ta del av Annas barndom med en oberäknelig, misshandlande pappa och en mamma som blundar, men också om när Anna växer upp och blir vuxen och själv bildar familj trots vetskapen om sitt arv. Den här boken är lite segare än de tidigare böckerna tycker jag, men sammantaget är det en gripande, berörande historia och böckerna är välskrivna. Författaren knyter snyggt ihop trilogin och det känns som ett riktigt bra avslut.

Kärleken är andra delen i förlaget Lovereads nya satsning på serien Ellens val som kommer vara skriven av flera olika författare. De två första böckerna, Det nya livet och så Kärleken då är skriven av Helena Dahlgren. De nästkommande två böckerna i serien är skrivna av Moa Eriksson Sandberg.

Böckerna handlar om Ellen som flyttar till Ljungsala (Lund) och börjar studera litteraturvetenskap. Det är en tid i förändring då det nyligen blivit tillåtet för tjejer att studera på universitet och det hänger i luften en hel del andra förändringar, som kvinnlig rösträtt. Ellen tänker mycket på kvinnans frigörelse, feminism och jämlikhet och hon går även på möten med en kvinnoförening för att diskutera sådana frågor.

Samtidigt har hon ett dilemma, hon kilar stadigt med pojkvännen Jonas, men passar de verkligen ihop. Mjölkbudet Jonas delar inte hennes passion för böcker och hon får inget intellektuellt utbyte med honom, men han är snäll och glad och de har ett passionerat förhållande. På universitetet möter Ellen Carl, en doktorand i historia som delar hennes intresse för läsning och som hon har djupa samtal med och en själslig koppling som hon inte har med Jonas. Dessutom letar Ellen fortfarande efter systern Isa som försvunnit när hon gifte sig med Hjalmar.

Jag slukade denna bok precis som jag slukade den första. Det är så spännande att läsa om hur kvinnor hade det för hundra år sedan och hur Ellen slår sig fram och tar plats i sin nya hemstad och på universitetet. Det är inte självklart för henne och hon ifrågasätter ofta om hon verkligen passar in och borde kämpa som hon gör, men hon ser också studierna som ett kall som hon inte kan välja bort. Boken är snabbläst, lättläst, romantisk, mysig och samtidigt med en historisk kontext och ett belysande av viktiga frågor som också faktiskt till stor del är aktuella och betydelsefulla än idag. Nu längtar jag efter att få läsa de kommande böckerna i serien.

Dagboken jag aldrig skrev är Jessika Deverts första feelgoodroman för vuxna. Den handlar om en kvinna som snart ska fylla 50 år och får en dagbok av sin dotter. Dottern Viktoria är drygt 20 år gammal och nyfiken på hur det egentligen är att fylla femtio. Huvudpersonen lovar att skriva, kanske inte varje dag, men någon gång i veckan. Men vad finns det egentligen att skriva om? Hur spännande kan det vara att följa en femtioårig kvinnas liv i Göteborg?

Ja det visar sig förstås vara betydligt mer spännande än man kan tro. Det blir ett fullspäckat år som innefattar såväl livsbejakande vinkvällar i Göteborg som meditationsläger på Österlen. Klimakterievallningar och läkarjobb på akuten på Sahlgrenska. En trygg sambo och en tjugo år yngre, skitsnygg, AT-läkare. Och så relationen till mamman och syrran som inte är okomplicerad. Och en lat bonusson på det….

Det här är en lättläst, snabbläst feelgood åt det humoristiska och lätt tramsiga hållet där en medelålders kvinna står i fokus med allt vad det innebär av relationsfunderingar och klimakteriestress. Jag som befinner mig i en annan fas i livet hade svårt att relatera och känna igen mig, men jag kan tänka mig att boken kan ge mer till den som är i rätt målgrupp. Den var i alla fall rolig och underhållande, även om vissa partier upprepades lite väl ofta och hade kunnat skalats bort för att få mer driv i berättelsen.

Under julhelgen läste jag Lina Arvidssons vuxendebut Ett hem att dö för. Det blev en riktig sträckläsning och jag bestämde mig snabbt för att läsa hennes andra vuxenbok, Blåmärken, men det har inte blivit förrän nu som jag gjort det, men även den sträckläste jag. En lättläst bok som gjorde mig helt uppslukad.

Blåmärken utspelar sig strax före millennieskiftet och huvudpersonen heter Stella. Hon har arbetat på ett äldreboende i fyra år och ungefär lika länge har hon varit tillsammans med Samuel. Den kontrollerande pojkvännen Samuel som håller henne i ett järngrepp, både fysiskt och psykiskt. Så sakteliga har hon nu börjat inse att hon måste lämna honom för att kunna överleva. Men det är inte förrän en av hennes gamla vårdtagare testamenterat en våning till henne som hon lyckas ta sig ur förhållandet. Men det visar sig inte alls vara så enkelt som hon tror. I våningen ovanför våningen Stella ärvt bor en excentrisk dam som låter Stella förstå att det har hänt saker i lägenheten tidigare och det visar sig också att Stellas gamla vårdtagare Maj burit på stora hemligheter.

Blåmärken är en spänningsroman som tar upp det stora samhällsproblemet våld i nära relationer. Det är verkligen superbra med böcker som belyser detta ämne och det skildras också på ett mycket trovärdigt och realistiskt sätt. Det finns också en parallellhistoria i boken som är relaterad till Majs hemlighet, den är ganska skruvad, men det är ändå lätt att förstå varför karaktärerna agerade som de gjorde och det är ett intressant tankeexperiment. Delarna som utspelar sig på äldreboendet är också realistiskt skildrat och precis som i förra boken finns det stråk av samhällskritik, vilket jag gillar. Författaren Lina Arvidsson skriver med ett språk som flyter lätt och med en stämning som griper tag. Jag ser fram emot att läsa kommande böcker av henne.