Barnboksbloggen

Välkommen till Barnboksbloggen. Här kan du läsa boktips och recensioner av såväl barnböcker som vuxenböcker. Emellanåt anordnar vi tävlingar, temaspecialer och annat spännande. Maila gärna om du har förslag på vad du vill läsa om på Barnboksbloggen.

barnboksbloggen@hotmail.com

 

Instagram

barnboksbloggen

Bokbloggar.nu

september 2019
M T O T F L S
« aug    
 1
2345678
9101112131415
16171819202122
23242526272829
30  

Dagsarkiv: 1 september, 2019

En smakebit på søndag

Tusen stjärnors öPå söndagarna kan man som bokbloggare dela med sig av ett smakprov från boken man läser i just nu i utmaningen En smakebit på søndag. Varannan vecka är det Astrid Terese på bloggen Betraktninger som håller i trådarna, och varannan vecka är det Mari på bloggen Flukten fra virkeligheten. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Det här är inledningen till kapitelboken Tusen stjärnors ö som jag har sträckläst i helgen. En helt underbar berättelse om sorg, saknad och äventyr som för tankarna såväl till Ronja Rövardotter som Mio min Mio. Måste läsas! Jag menar, om inledningen till boken är såhär stark, hur tror ni då att resten av boken är…

Du kanske tror att alla barn älskar att fylla år och vill fylla år jämt. Men så är det inte, inte för mig i alla fall. För den 22 december är inte bara dagen då jag föddes. Det är också dagen då min mamma dog. Jag fyllde ett år och mamma och pappa skulle ha kalas för mig, men hade glömt bort att köpa ballonger. En lastbil kom från ingenstans och sen fanns inte mamma mer. Det blev inga ballonger. Det har aldrig varit några ballonger hemma hos oss. Och det blev inget kalas, Varken den gången eller någon annan gång.

Det finns så många fler avsnitt i boken som jag hade velat stryka under om det inte vore en biblioteksbok. För att kunna läsa om och om igen. Tänk att kunna skriva såhär. Emma Karinsdotter heter författaren till Tusen stjärnors ö. Ett namn att lägga på minnet.

Allt jag fått lära mig

Allt jag fÃ¥tt lära migAllt jag fått lära mig är Tara Westovers självbiografi. Hon växte upp som ett av sju syskon i en mormonfamilj helt avskärmad från samhället. Första gången hon satte sin fot i skolan var hon 17 år. Då hade hon aldrig hört talas om Förintelsen. Hon saknade de mest grundläggande färdigheterna i matematik, grammatik och naturvetenskap. Hon hade ingen aning om varför folk tvättar händerna efter toalettbesök. När Tara får ett stålrör genom benet, när familjen är med om en bilolycka, eller när hennes storebrors ben börjar brinna, åker de inte till sjukhuset, istället behandlar hennes mamma såren med örtomslag. Tara jobbade på sin pappas skrot, kokade örter och hjälpte sin mamma som var illegal hembarnmorska. Hon försökte leva efter sin pappas ”sanningar” om Guds vilja, Illuminati och den förebådande domedagen.

En gång när jag var femton, efter att jag börjat använda mascara och läppglans, hade Shawn berättat för pappa att han hade hört hur det pratades om mig i stan, att jag hade ett rykte. Genast fick pappa för sig att jag var gravid. Han skulle aldrig ha låtit mig vara med i de där pjäserna i stan, skrek han åt mor. Mor sa att jag var pålitlig, sedesam. Shawn sa att inga tonårsflickor var pålitliga, och enligt hans erfarenhet var de som verkade frommast bland de värsta av alla.

Jag satt på min säng med benen uppdragna mot hakan och lyssnade på deras skrik. Var jag gravid? Jag var inte säker. Jag tänkte igenom varje interaktion jag haft med en pojke, varje blick, varje beröring. Jag gick bort till spegeln och lyfte upp tröjan, sedan drog jag med fingrarna över magen och undersökte den centimeter för centimeter. Kanske.

Jag hade aldrig kysst en pojke.

Jag hade sett människor födas, men jag hade aldrig fått veta något om hur befruktningen går till. Medan min far och bror gapade på varandra gjorde okunnigheten mig stum: jag kunde inte försvara mig, för jag förstod inte anklagelsen.

Några dagar senare när det kom fram att jag inte var gravid, hade jag utvecklat en ny förståelse för ordet ”hora”, en som handlade mindre om handlingar och mer om essens. Det var inte så mycket det att jag hade gjort något fel, som att jag existerade på fel sätt. Det fanns något orent i mitt själva väsen.

När Tara var 17 år flydde/flyttade hon hemifrån och började på college. Mötet med andra tonåringar och skolans värld förändrade henne på djupet och det var starten på hennes svåra resa mot ett nytt liv. Hon inser att pappans inte alltid hade rätt och att det finns en annan värld bortom föräldrarnas gård. Men det är en mödosam resa. För att kunna ta del av den andra världen måste hon förkasta allt det hon en gång fått lära sig att tro på.

Allt jag fått lära mig är en gripande, hjärtskärande berättelse om en flickas uppväxt, men också en berörande, stark, inspirerande skildring om en ung kvinnas strävan efter kunskap, familj, självförverkligande och frihet. Boken har blivit omåttligt hyllad, både här i Sverige och hemma i USA, och jag sällar mig till hyllningskören. Det är en fascinerande bok, en brutal uppväxtskildring men också en bok med ett oerhört hopp. Boken är en riktig bladvändare, spännande som en deckare, men skrämmande eftersom berättelsen är sann. Tara är en person man inte kan släppa och det går inte att lägga ifrån sig boken, man vill bara veta om hon kommer att lyckas slå sig fri och skapa det liv hon vill ha. Och hon lyckas ju – på omslaget får man veta att hon tio år efter att hon för första gången satte sin fot i en skola så har hon doktorerat i idéhistoria på universitetet i Cambridge. Och kanske är det just den vetskapen som gör att man klarar av att läsa vidare trots alla hemskheter man som läsare får ta del av.

Det man bör ha i åtanke medan man läser är dock att familjen inte är urtypiska mormoner. De är nämligen inte bara religionsfanatiker utan också survivalister och pappan är djupt misstänksam mot samhället, regeringen, den medicinska vetenskapen och mycket annat. Troligen har han en eller ett par psykiska diagnoser i grunden också, vilket troligen också brorsan Shawn har. Det är nämligen stundvis så sjukt att man knappt kan tro att det är sant och därför är det också så oerhört skrämmande med vetskapen att det faktiskt är sant och självupplevt alltihop. Och kolla vilket genialiskt omslag som både visar Tara vid berget vid Bucks Peak i Idaho där hon växte upp och en gigantisk penna som symboliserar kunskapens makt.

Allt jag fått lära mig är utgiven av Natur & Kultur. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.