Barnboksbloggen

Välkommen till Barnboksbloggen. Här kan du läsa boktips och recensioner av såväl barnböcker som vuxenböcker. Emellanåt anordnar vi tävlingar, temaspecialer och annat spännande. Maila gärna om du har förslag på vad du vill läsa om på Barnboksbloggen.

barnboksbloggen@hotmail.com

 

Instagram

barnboksbloggen

Bokbloggar.nu

Temaläsning 2016

Januari - Sanna berättelser
Februari - Kärlek, relationer och feelgood
Mars - Kvinnliga författare
April - Deckare
Maj - Barnböcker
Juni - Hyllvärmare
Juli - Historiska böcker
Augusti - Ungdomsböcker
September - Faktaböcker
Oktober - Fantasy och övernaturligt
November - Skräck och spänning
December - Jul och nostalgi

augusti 2016
M T O T F L S
« Jul    
1234567
891011121314
15161718192021
22232425262728
293031  

Smakäventyret – Att lära små barn äta mat

Ni som är föräldrar, visste ni hur viktigt det är med det första årets smakträning? När ett barn närmar sig 2-årsåldern blir de nämligen något som kallas för neofobiska, de blir skeptiska mot ny mat. Och när det sker så är det svårare att introducera exempelvis broccoli, lax och ägg, sådant som är nyttigt, men som kanske har en annorlunda konsistens eller smak än vad barnet tidigare ätit. Därför bör man som förälder introducera så mycket livsmedel och råvaror som möjligt redan under det första levnadsåret och även utforska olika smaker och konsistenser bortanför det söta och flytande som man annars så ofta ger till bebisar.

Smakäventyret : att lära små barn äta matSmakäventyret – Att lära små barn äta mat är en bok som tar fasta på detta. Boken är skriven av Ann Fernholm som är mamma, vetenskapsjournalist och fil.dr. i molekylär bioteknik. Hon har tidigare skrivit två intressanta böcker om socker, där den ena vänder sig just till föräldrar. Den här boken handlar alltså om hur man introducerar mat till små barn. Boken innehåller dels en hel del fakta om mat, näringslära och små barns behov och dels bra verktyg för föräldrar som är i färd just med att introducera mat till sina bebisar. Boken är väl förankrad i vetenskapen, men samtidigt är den lätt att läsa, lätt att ta till sig och lagom lång.

Det är inte lätt att bli förälder idag. I dagens informationssamhälle översköljs vi av reklam från exempelvis matproducenter som vill få oss att köpa just deras produkter, men vi översköljs också av andra människors tänkanden och tyckanden på forum, BVC, MVC, familj, vänner, sociala medier, föräldragrupper osv. Det liv vi lever idag innebär också en hel del stress och press. Många upplever sig inte hinna laga egen mat till sina barn, eller ha ork till det. Andra tycker att det verkar vara svårt och krångligt att laga egen mat då det är så mycket enklare att bara öppna en barnmatsburk. Samtidigt läser man så ofta i media om allergier, om rekommendationer, om vad man ska undvika att äta som gravid, ammande eller undvika att ge till små barn. Det är mycket att hålla reda på, många röster som höjs och samtidigt så vill man ju som nybliven förälder så gärna göra rätt för sin guldklimp. Om man då vill ha en neutral, men samtidigt vetenskapsförankrad guide i denna djungel så kan man hålla sig till Ann Fernholm och det hon har skrivit om i Smakäventyret, för det som finns att läsa här känns äkta, logiskt och tröstrikt för oss småbarnsföräldrar. Jag gillar faktadelarna skarpt, men det är ett stort plus också med alla tips som finns i boken när det handlar om att skapa lugna matstunder för familjen. Värt att veta är dock att boken inte innehåller några recept, men det finns det å andra sidan många andra böcker som har. En av dem ska jag tipsa om imorgon.

Smakäventyret är utgiven av Natur & Kultur. Den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Veckans bokbloggsfråga – Vecka 35

Veckans bokbloggsfragaDen här veckan avslutas augusti månads tema i min utmaning Temaläsning 2016 (ungdomsböcker) och ett nytt tema för september tar vid, nämligen facklitteratur. Det får också bli ämnet för denna Veckas bokbloggsfråga.

Såhär fungerar det:

  1. Jag lägger ut en ny fråga varje vecka (företrädesvis på måndagar).
  2. Du svarar på frågan i din egen blogg.
  3. Du länkar till ditt svar i kommentarerna till mitt frågeinlägg.

Här kommer Veckans bokbloggsfråga:

Hur ser din läsning av facklitteratur ut? Vilka ämnen läser du helst om när du läser facklitteratur? Har du några specialintressen som du gärna läser mer om? Eller läser du helst facklitteratur kopplade till ditt yrke även på fritiden? Eller läser du kanske bara skönlitteratur? 

En smakebit på søndag

Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

MornitologenJag har inte varit med i den här utmaningen på evigheter, men idag kände jag för att vara med. Just nu läser jag (m)ornitologen av Johanna Thydell. Den handlar om en tjej, Moa, 17 år, som bestämmer sig för att träffa sin biologiska mor, som lämnade familjen när Moa var bara två år gammal. Det här avsnittet utspelar sig mellan Moa och hennes bästa kompis Otto när hon berättar för honom att hon ska träffa sin mor i fem dagar under förevändningen att hon ska göra ett skolarbete där hon ska studera fåglar.

”Vad skrev hon, då?”

”Att jag fick komma.”

”Berättade du om skolarbetet?”

”Ja.”

”Och hon trodde dig?”

”Ja.”

”Jag visste det! Fan vad bra. Vad svarade du, då?”

”Att jag kommer. Över midsommar. Fem dagar.”

Fem?”

Ottos ögon blev större än två Vänern och jag fick så svårt att andas att jag ville göra en Heimlich-manöver på mig själv.

”Men vadå, då? Du sa ju några dagar? Vad fan är några då?”

”Jag tänkte väl mer en helg. Fem dagar är ju rätt mycket.”

”Men herregud.”

Jag lutade mig framåt, förberedde mig på en flygkrasch, men här fanns ingen syrgasmask att rycka ner, här fanns ingen flytväst med grejer att blåsa i.

”Men du…” Otto strök mig över ryggen. ”Det var kanske smart att du föreslog så lång tid.”

”Sluta säg att det är långt!”

Kort. Det är kort. Och du kommer säkert att få reda på en massa tack vare det. Vi ska förbereda dig som fan så att du känner dig helt trygg, jag lovar.”

”Hur då?”

”Kom hem till mig ikväll. Jag har några idéer. Men vad sa din pappa? Han oroar ju sig bara du ska byta tunnelbanelinje?”

Jag drog med foten i gruset, en extremt hopknycklad fimp hoppade till, en sten med onaturliga fläckar.

Alla människor vid gympasalen, vad jag plötsligt avundades dem.

Allt de skulle slippa göra.

”Jag har inte berättat än.”

Jag tycker att det här stycket visar så tydligt Johanna Thydells sätt att skriva på. Jag tycker att hon är en jättebra författare och framförallt då när det gäller ungdomsböcker. Dels dialogerna som känns som hämtade direkt ur ungdomars verklighet. Dels alla målande liknelser – exempelvis ögon som Vänern. Och dels sättet att skildra huvudpersonens känslor, man förstår verkligen hur rädd hon är för att träffa sin mamma igen och hur jobbigt det känns inför att åka dit, men också att det här är något oundvikligt som Moa bara måste göra för att komma vidare. Lika oundvikligt som en flygkrasch.

Järnblod

Så var den alltså här, den sista, avslutande romanen om kriminaljournalisten Annika Bengtzon, Järnblod. I många år har jag följt henne och hennes liv på tidningen, men också hennes privatliv där hon först levde i ett misshandelsförhållande med Sten hemma i uppväxtorten Hälleforsnäs, och senare i Stockholm där hon så småningom träffade Thomas och fick två barn med honom. På slutet av bokserien har hon levt som singel och därefter skapat en stor bonusfamilj med Jimmy, hennes barn och hans barn. Som journalist har hon dock genom serien varit trogen tidningen Kvällspressen, men genom bokserien har man kunnat se att medievärlden förändras, papperstidningar läggs ner, journalisterna tvingas bli multireportrar och webben tar allt större plats. Författaren Liza Marklund är duktig på att skildra vad som händer i samhället, vad som händer i omvärlden och vilka förändringar som sker runt omkring oss. Och eftersom denna serie har funnits i så många år så är det också lätt att skönja tidens förändringar. Den första boken i serien, Sprängaren, utkom redan 1998 och den sista boken, Järnblod, kom ut 2015. Flera av böckerna är också filmatiserade.

I Järnblod är det dags för papperstidningen att gå i graven och chefredaktören Anders Schyman är tänkt att vara den som för tidningen Kvällspressen dit. Det påverkar förstås alla anställda på ett eller annat sätt. Men något annat som påverkar Annika Bengtzon betydligt mer personligt är att hennes syster är försvunnen. Annika och Birgitta har inte särskilt mycket kontakt och det här inte Annika haft med sin mamma heller under åren sedan hon flyttat från uppväxtorten. Men nu tvingas Annika åka tillbaka till Hälleforsnäs och konfronteras med sin barndom och sitt förflutna. Samtidigt som systerns försvinnande gnager i Annika så sker också en uppmärksammad rättegång om ett bestialiskt mord på en uteliggare.

Liza Marklund är en författare som har fått väldigt mycket kritik för sina böcker, men hon har också blivit väldigt uppmärksammad som författare. Många anser att hon är den som inledde vågen av svenska deckardrottningar, som nu är ett givet fenomen i den svenska litteraturen. För sin första bok Sprängaren fick hon det första Polonipriset för bästa svenska kvinnliga deckarförfattare. Samtidigt har hon blivit väldigt kritiserad för sina böcker om Mia (Gömda och Asyl) som handlar om en kvinna som pga hot och våld från sitt ex tvingas fly för sitt liv tillsammans med sina barn. Boken sades vara en sann historia, men det kom ut att det var betydligt mer fiktion i böckerna än vad författaren och förlaget gav sken av. Hur som helst så tycker jag att Liza Marklund är en duktig författare och jag gillar framförallt det faktum att hon gärna skildrar kvinnors utsatthet och andra aktuella teman.

Tillbaka till Järnblod då. Den sista och avslutande delen av Annika Bengtzon. Det var lite andaktsfullt att börja läsa boken. Det är ju en serie som har följt mig i så många år och det kändes märkligt att den nu skulle vara till ända. Jag hade såklart starka förhoppningar om att Liza Marklund skulle lyckas knyta ihop säcken och var rädd att de inte skulle infrias. Men det behövde jag inte vara rädd för. Jag har läst flera recensioner där de skriver att Liza avslutade med flaggan i topp och det är en bra sammanfattning. Hon knöt ihop många trådar och gav oss läsare en värdig avslutning på serien. Själva deckarintrigen är spännande och en riktig bladvändare, men bokens stora behållning är just det som sker med huvudpersonen Annika. Den här boken har mer mörker och tyngd i sig än många av de andra böckerna i serien och det passar extra bra nu som avslutning på serien. Jag kommer att sakna Annika och allt det som hon har stått för, men det känns som rätt beslut att avsluta bokserien nu och någonstans känner jag mig också färdig med Annika Bengtzon. Jag tror dock att Liza Marklund säkert har något nytt spännande projekt på gång och jag ser fram emot att få se vad det skulle kunna vara.

Järnblod är utgiven av Piratförlaget. Den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Djupa Ro

djupa ro bjärboSå har jag äntligen också läst Djupa Ro, den senaste boken av Lisa Bjärbo, en alldeles otroligt välskriven och bra ungdomsbok som bara måste läsas. Bokens tema är inte självklart. Den handlar om ett kompisgäng som nyss flyttat från ett litet samhälle och ut i vida världen efter studenten. Men så samlas de igen, för en av barndomsvännerna i gänget har hittats död. De samlas för att vara med om begravningen, men under den vecka de återförenas i det lilla samhället i Småland så hinner mycket hända. Boken handlar förstås om alla de känslor som uppstår när man hittar sin vän, pojkvän, barndomskompis, son, granne, klasskompis eller liknande död, endast 19 år gammal. Men boken handlar också om så mycket mer. Det är en utvecklingsroman, där alla fyra huvudpersoner utvecklas i olika riktningar. Men också gänget i sig utvecklas. De fyra barndomskompisarna tvingas finna nya roller i gänget. Och en sak är säker – inget kan någonsin bli som förr. En av kompisarna kommer alltid att saknas.

Boken berättas framförallt med David som huvudperson. Det är han som är berättarjaget. Men i kompisgänget finns också Ludde, som visar sig bära på en stor hemlighet. Där finns också Tove, och Paula, som David varit kär i nästan så länge han kan minnas. Jag gillar det faktum att boken utspelar sig i det lilla samhället Ingelstad som ligger några mil utanför Växjö. Jag har aldrig varit där, så jag har ingen aning om hur autentisk boken förhåller sig till hur det ser ut i verkligheten. Men däremot har jag själv vuxit upp på ett liknande ställe, fast i Norrland, och jag känner definitivt igen mig i hur livet i samhället skildras. Det tycker jag också är bokens stora behållning. Boken hade inte alls varit lika bra om den hade utspelats i Stockholm. Just det faktum att alla känner alla i Ingelstad. Alla har någon slags relation till Jonathan som dog. Hans kompisar kommer alltid att vara ”de som han som drunknade brukade hänga med” och hans föräldrar kommer alltid att vara föräldrarna till han som drunknade. Lisa Bjärbo uttrycker det så bra i det här stycket:

Det finns fördelar med det, och det finns nackdelar. Men vilken inställning vi än har, så är det bara så att vi kommer att vara han som drunknades kompisar här nu, tills något nytt händer som folk kan förknippa oss med istället. Det är så det funkar. Man är Louise Anderssons pojk tills man blir Louise Anderssons pojk som är så bra på fotboll tills man blir Louise Anderssons pojk som jobbar extra på macken tills man blir Louises pojk som var kompis med han som drunknade tills man blir något annat. Det kanske kommer att ta flera år. Jag antar att det är lika bra att vänja sig.

En annan sak jag fastnade för i boken är det faktum att Jonathan är/var en bifigur i kompisgänget. Dels var han ett år yngre än de andra. Det är därför han var kvar i Ingelstad medan de andra hade begett sig till Uppsala, Norge och Asien. Men dels så var det också Ludde och Paula som var huvudpersonerna i gänget. Tove, David och Jonathan var bifigurerna helt enkelt. Precis som några alltid är i olika gängkonstellationer. Här utforskas det lite närmare, som när David tänker att gänget fungerar ungefär lika bra ändå, även utan Jonathan. Visst finns det en tomhet, men tomheten blir större när Ludde lämnar gänget för att åka hem på kvällen än när Jonathan har lämnat gänget för att han är död. Och det är ju precis så det fungerar i verkliga livet. Vissa personer har större närvaro, lämnar större tomhet, påverkar andra mer, än vad andra personer gör. Märkligt, men inte ovanligt. Det är också det här som jag älskar med Lisa Bjärbo, att hon kan uttrycka sådana där självklara saker i en fiktiv text. Precis som när hon skildrar exakt på pricken hur livet går till i små samhällen och hur det är att växa upp på ett sådant ställe. Själv vet jag ju också exakt hur det är, men jag kan inte formulera det i ord på samma sätt. Tänk att kunna skriva som Lisa Bjärbo.

Ytterligare en sak som jag fastnade för var det faktum att trots att egentligen hela boken på sätt och vis handlar om Jonathan och hans död, så är det ändå inte han som står i centrum. Tvärtom så handlar boken mest om de som står kvar, framförallt kompisgänget då, men också Jonathans föräldrar och andra i samhället som blivit påverkade. På så sätt kan tankarna gå till Jessica Schieffauers bok När hundarna kommer, som ju också handlar om ett dåd, en tragisk händelse, men boken handlar inte om personen som begått dådet och inte heller om offret, utan om alla som finns runtomkring, hur de påverkas av det som hänt. Och sådana böcker behövs!

Till sist ska jag bara helt kort nämna den enda sak som jag inte riktigt tyckte om med Djupa Ro. Det är att boken försöker ta upp lite för många teman samtidigt. Jag vill inte spoila, men Luddes hemlighet tillför egentligen ingenting till handlingen i den här boken. Tvärtom så tycker jag att det kan vara ett tema i sig i en helt annan bok, för det är ett tema som helt klart är intressant att läsa närmare om. Jag hade gärna sett en skildring av hur en sådan hemlighet kan påverka en grupp barndomskompisar. Men inte i Djupa Ro, där finns det så många andra teman som är betydligt viktigare för handlingen och läsupplevelsen. Även detektivarbetet för att få fram hur Jonathans död gick till hade man kunnat hoppa över. Det har förvisso betydligt mer att göra med handlingen än Luddes hemlighet, men egentligen hade det lika gärna kunnat komma fram redan i början av boken utan att man gör så stor sak av det. Så hade sättet han dog på kunnat vara något som löpt med i resten av boken istället för att det kommer fram som en nyhet någonstans där i mitten av berättelsen. Men det är också de enda saker jag kan komma på som är negativt med boken, så min enda rekommendation nu är att läsa Djupa Ro om ni inte redan gjort det!

Djupa Ro är skriven av Lisa Bjärbo och utgiven på Rabén & Sjögren.

Veckans bokbloggsfråga – Vecka 34

Veckans bokbloggsfragaDen här Veckans bokbloggsfråga är en spinoff på förra veckans bokbloggsfråga som handlade om huruvida bloggen som fenomen är död. Bokbloggaren Bokblomma skrev i sitt inlägg Är bloggen död? att hon inte anser att bloggen är död, men att det däremot finns en sak som inte längre existerar på bloggar och det är kommentarsfältet. Återigen en intressant aspekt på bokbloggandet alltså, som jag förstås gärna vill höra era åsikter och erfarenheter om.

Såhär fungerar det:

  1. Jag lägger ut en ny fråga varje vecka (företrädesvis på måndagar).
  2. Du svarar på frågan i din egen blogg.
  3. Du länkar till ditt svar i kommentarerna till mitt frågeinlägg.

Här kommer Veckans bokbloggsfråga:

Vad anser du, är bokbloggskommentarer idag ett minne blott? Får du fortfarande kommentarer? Skriver du själv kommentarer? Vilket forum är det som du numera håller kontakten med dina läsare och ni kan diskutera det du och andra bokbloggare har skrivit i dina inlägg? 

Veckans bokbloggsfråga – Vecka 33

Veckans bokbloggsfragaHos Bokblomma häromdagen läste jag ett intressant inlägg med titeln Är bloggen död? Diskussionen i inlägget utgick från en intervju där Bokblomma fick frågan ifall hon tycker att bloggen som fenomen är död och huruvida de sociala medierna har tagit över, så att idag kanske hellre föredrar att instagramma, twittra och facebooka istället för att blogga. Jag tycker att frågeställningen är väldigt intressant och därför har den fått inspirera Veckans bokbloggsfråga.

Såhär fungerar det:

  1. Jag lägger ut en ny fråga varje vecka (företrädesvis på måndagar).
  2. Du svarar på frågan i din egen blogg.
  3. Du länkar till ditt svar i kommentarerna till mitt frågeinlägg.

Här kommer Veckans bokbloggsfråga:

Vad anser du – är bloggen död som fenomen? Har de sociala medierna tagit över eller är det snarare så att de sociala medierna bara är ett komplement till bloggen? Vilka är dina upplevelser och erfarenheter av att vara bokbloggare och att läsa bokbloggar? 

Veckans bokbloggsfråga – Vecka 32

Veckans bokbloggsfragaBiblioterapi, eller litteraturterapi, är ett relativt nytt begrepp som man hör talas om då och då. Man kan säga att det handlar om att läsa litteratur för att främja den mentala hälsan och där samtal kring boken är en viktig del. Eftersom vår familj har förlorat en nära anhörig på sistone har detta begrepp blivit extra aktuellt för mig just nu och därför får får det också prägla Veckans bokbloggsfråga.

Såhär fungerar det:

  1. Jag lägger ut en ny fråga varje vecka (företrädesvis på måndagar).
  2. Du svarar på frågan i din egen blogg.
  3. Du länkar till ditt svar i kommentarerna till mitt frågeinlägg.

Här kommer Veckans bokbloggsfråga:

Har du någon erfarenhet av att böcker har hjälpt dig må bättre i vissa skeenden i livet? Finns det några speciella böcker, författare eller genrer som du återkommer till när du har drabbats av sorg, känner dig ledsen/arg/glad/förvirrad eller någon annan känsla? Kan du tipsa om några sådana böcker som har betytt extra mycket för dig i olika känslostämningar och situationer i livet? 

Temaläsning 2016 – Historiska böcker

Temat för min utmaning Temaläsning 2016 var i juli månad Historiska böcker. Själv började jag läsa Än finns det hopp av Karin Wahlberg, men vid det tillfället då jag läste den (när jag låg inlagd på sjukhuset med mellantjejen) var jag inte alls sugen på sådan läsning, så jag har inte läst ut den. I bilen lyssnar jag på Liv till varje pris som är den avslutande boken i triologin om Maj av Kristina Sandberg. Jag gillar alla tre böckerna väldigt mycket, men det har inte blivit så mycket bilåkande under juli eftersom jag haft semester, så det kommer att ta ett tag tills den är färdiglyssnad. De andra tjejerna som deltar i utmaningen har läst lite historiska böcker i alla fall:

 

The Girls (Stories from the City)

Ring av rosor (Sofies bokblogg)

Tusen strålande solar (Sofies bokblogg)

Wolf Hall (Bokmumriken)

Livet går vidare (Theresans bokblogg)

 

Bokmumriken har också skrivit ett inlägg här där hon tipsar om fler historiska böcker. Kolla gärna in det.

Nu i augusti månad är temat ungdomsböcker. Det ser jag fram emot!

Slut på högläsningsprojektet

Nu är juli månad över och därmed är också mitt litteraturförmedlingsprojekt om högläsning slut. Det har varit en intressant månad för mig som har fått läsa mycket om barns språkutveckling och hur bra högläsning är för främjandet av skriv- och läsutveckling. Jag har lärt mig mycket på vägen och jag hoppas att ni också har gjort det från mina inlägg. Har ni några tankar och tips kring hur jag har lagt upp projektet så får ni gärna kommentera eller skicka ett mejl till barnboksbloggen@hotmail.com