barnboksbloggen

Den hemlösa katten Fransson har det inte lätt om vintern; hela dagarna måste han vandra genom staden för att inte tassarna ska frysa fast. Utifrån tittar han in på julklappshandlande djur som pausar på stadens kafé eller träffas vid skridskobanan på torget. Men just den här dagen ställs allt på ända, en kall dag i juletid tappar nämligen katten Franssons tröja en maska och börjar repa upp sig. Ve och fasa – utan tröja blir vintern lång och svår, inte minst för en katt som bor i ett hus av kartong. Fransson måste följa efter garnet som slingrar och ringlar sig runt staden, genom gränder, uppför väggar och över tak och torn. Jakten slutar på en oväntad plats, med en härlig överraskning och för första gången får Fransson den julen en riktig julklapp.

Cecilia Heikkiläs saga Jultröjan utkom först som pixibok och blev väldigt populär och älskad. Därför har den nu kommit i stort format, som bilderbok. Det är en mysig och gripande berättelse om ensamhet, vänskap och gemenskap. De stämningsfulla illustrationerna med sina milda färger är vintriga och skänker julstämning. Bilderna berättar berättelsen ur sitt perspektiv och illustrationerna ger verkligen uttryck för de känslor man får när man läser boken. Att som läsare få följa den röda tråden längs sidorna och genom staden ger ytterligare en dimension till berättelsen och skapar såväl delaktighet som interaktivitet. Tankarna går självklart till den populära bilderboken Historien om någon av Åke Löfgren och Egon Möller-Nielsen.

Jultröjan är en rolig och härlig saga att läsa tillsammans i juletid, perfekt för förskolebarnen. Extra spännande är det också att vi redan har mött några av karaktärerna i författarens debutbok, Grävlings resa. Det är en finstämd bilderbok som handlar om att det för länge sedan fanns en ensam Grävling. På den tiden var han en modig sjökapten som seglade på världens alla hav. Men numera är han alldeles för gammal för äventyr. Han ville bara leva ett stillsamt liv i sin stuga och följa sina väl inrutade rutiner. Han ville inte veta av något trassel eller oförutsägbara händelser. Så en dag var det just något oidentifierbart trassel som flöt i land på stranden till hans ö. Trasslet visar sig vara ett djur som ställer till med mycket stök hemma hos Grävling. Han jagar iväg det lilla djuret ut ur trädgården och i samma ögonblick drar en väldig storm in, en storm som tar med sig Grävlings stolthet, båten Lilly. Nu måste Grävling rädda Lilly. Det blir ett äventyr han aldrig kommer att glömma och på sin färd får han sällskap av flera vänner, exempelvis trasseldjuret. Även här är bilderna stämningsfulla och vackra, med milda färger men samtidigt med ett enormt uttryck.

Jultröjan är utgiven av Bonnier Carlsen och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus. Grävlings resa är också utgiven av Bonnier Carlsen och finns att köpa på Adlibris och på Bokus.

Böckerna om Max och Maja verkar vara populära hos de yngsta barnen. De handlar om de två djurkompisarna Max och Maja och deras vänskap står i fokus i berättelsen. Teman som tagits upp i tidigare böcker är bland annat att vara ovänner och bli sams, att leka tre och att råka göra illa någon utan att det är meningen. I denna nya bok i serien, Max och Maja firar jul, är det dags att fira jul. Max och Maja dekorerar granen med pepparkakor och sockerstjärnor. Men vad är det egentligen som händer med dekorationerna? De försvinner från granen, en efter en. Och vad har hänt med Max som nu bara ligger på soffan? Har han blivit sjuk? Här handlar det om gemenskap, men också om att göra fel och att våga stå för det. Som tur är så ordnar det mesta sig och vännerna får en mysig jul till slut. Det är bara en eller ett par meningar per uppslag, annars dominerar de färgglada illustrationerna. Max och Maja firar jul är helt enkelt en lättsam, mysig julbok för de allra yngsta.

Max och Maja firar jul är utgiven av Alfabeta bokförlag och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Under mattan är Sara Lövestams bilderboksdebut. Dock är hon ju ingen nybörjare när det gäller att skriva eller som författare, hon har ju gett ut en rad vuxenböcker och även skrivit för mellanåldern. Därför hade jag höga förväntningar på hennes bilderboksdebut. Och det bästa av allt är att hon infriade dem. Under mattan är en rolig bilderbok med ett intressant tema som det skulle vara riktigt roligt att ha boksamtal kring.

Det började med ett ganska litet monster. En morgon satt det bara där på diskbänken när pappa skulle rosta bröd. Men pappa blev inte förvånad, han tog bara tag i monstret och gick ut i vardagsrummet där han slängde monstret under mattan. Efter det börjar allt möjligt skräp att samlas under mattan. Till slut är högen under mattan stinkande, morrande och stor som en flodhäst. De tvingas gå omvägar runt mattan. Men ändå låtsas mamma och pappa som ingenting. Vad skulle egentligen hända om någon lyfte på mattan?

Det går ganska snabbt upp för en under läsningen att monstret under mattan förstås handlar om helt andra saker. Sådant man inte talar om, som man stoppar undan, gömmer, skäms för och inte låtsas om. Exakt vad det handlar om är dock upp till läsaren. Man kan tolka in de flesta familjehemligheter i monstret under mattan. Jag tror säkert många barn känner igen sig och då kan boken vara en bra ingång för att börja prata om det. Jag skulle kunna tänka mig att boken fungerar lika bra på förskolan och lågstadiet som i socialtjänstens barngrupper för barn som har skilda föräldrar, eller föräldrar med missbruksproblem eller psykisk ohälsa. Men det bästa med boken är att den har olika lager. Om man inte alls har sådana problem hemma så behöver man inte tolka in någonting alls. Då fungerar det precis lika bra att läsa boken som en humoristisk bok om monster. Och det är ju just det som gör boken så bra, att det finns utrymme för flera olika tolkare och att varje läsare har chans till sin egen tolkning.

Under mattan är illustrerad av skickliga Per Gustavsson. Han jobbar mycket med perspektiven, vilket gör att huvudpersonens oro och vuxenvärldens förmåga att låtsas som ingenting verkligen skildras tydligt i bilderna. Sådana känslor kan vara svåra att skildra annars, men han gör det väldigt. I slutet av boken, när föräldrarna tagit itu med monstren/problemen och det inte längre finns någon stinkande hög under mattan så syns det också tydligt i bilderna som blir ljusare, lugnare och gladare. Ett plus också för att boken skildrar karaktärer ur ett icke-stereotypiskt sätt med avseende på exempelvis hudfärg och etnicitet, men utan att det problematiseras.

Så kul att två proffsiga personer valt att samarbeta kring det intressanta uttrycket ”sopa under mattan” och så kul att resultatet blev såhär bra. Jag hoppas vi får se mer av samarbetet mellan Sara Lövestam och Per Gustavsson. Under mattan är utgiven av Lilla Piratförlaget och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Var det någon som hörde på radion den femtonde oktober förra året.? Var det någon som hörde, att de frågade efter en försvunnen pojke? Så här sa de:
Polisen i Stockholm efterlyser 9-årige Bo Vilhelm Olsson, som sedan i förrgår kväll klockan 18 varit försvunnen från sitt hem, Upplandsgatan 13. Bo Vilhelm Olsson har ljust hår och blå ögon och var vid försvinnandet klädd i korta, bruna byxor, grå stickad tröja och liten röd luva. Meddelanden om den försvunne lämnas till polisens ordonnansavdelning.

Det är inledningen till Mio min Mio som handlar om Bosse som bor med sina fosterföräldrar, tant Edla och farbror Sixten, som hämtade honom på ett barnhem då han bara var ett år gammal. Trots att de hämtat honom på barnhemmet verkar de inte så förtjusta över att ha honom som sitt barn och han tillbringar därför mycket tid hos sin bästa kompis Benka. Han drömmer om att ha en så snäll pappa som Benkas pappa, men han vet inte ens vem hans pappa är. Bosses mamma dog vid förlossningen och tant Edla tror att hans pappa var en slusk. Men Bosse visste att hans pappa inte var någon slusk och han grät ofta efter pappan.

En kväll när Bosse sitter ensam på en parkbänk i Tegnérlunden, den plats där barnen brukar leka, men som kan kännas så ensam när alla andra familjer sitter inne och äter middag, hittar han en flaska och i flaskan finns en ande. Bosse släpper ut den och som tack tar anden med honom med på en lång resa till Landet i Fjärran. Där möter Bosse sin fader konungen som letat efter sin son i nio långa år. Bosse får veta att han egentligen heter Mio. Och pappan är så lycklig över att de äntligen har återförenats. Mio, min Mio, säger han. Och det här är början på det 182 sidor långa, spännande, vackra, sorgliga och nagelbitande äventyret.

I Landet i fjärran möter Mio Jum Jum, en pojke som inte är helt olik Benka och som snabbt blir Mios nye vän. Han får också en häst, Miramis, som är den vackraste häst Mio någonsin sett. Tillsammans med Jum-Jum upplever Mio spännande äventyr som han aldrig trott att han skulle få vara med om. Som att sova utomhus, så som Benka och hans pappa brukade göra och som Mio alltid var avundsjuk på.

När vi kom till kullen invid pilträdet, som lutade sig över bäcken, stannade vi, och Nonno sa, att vi skulle slå läger där för natten.

Och det gjorde vi. Vi tände en eld, en stor, varm, härlig eld. Och vi satt omkring den och åt av brödet som mättar hunger och drack av vattnet från källan som släcker törst. Och daggen föll, och mörkret kom, men det gjorde inget, för omkring elden var det ljust och varmt. Vi svepte våra mantlar omkring oss och la oss tätt omkring elden, och runt omkring oss sov alla fåren och lammen, och Miramis betade i närheten. Vi låg där och hörde vinden gå i gräset och såg eldar, som tändes långt borta. Många, många eldar som lyste i natten, för det fanns många, många herdar på Gröna ängars ö. Vi hörde att de spelade i mörkret, den där gamla melodin som Nonno sa att herdar hade spelat i tusen och tusen år. Ja, vi låg där och  såg eldarna och hörde den gamla melodin, den kom till oss från någon herde, som vi inte kände men som spelade för oss genom natten. Och det var som om den där melodin ville något särskilt just med mig.

På himlen lyste stjärnorna, de största och klaraste stjärnor som jag sett. Jag låg och tittade på dem. Jag vände mig på rygg och låg där och hade det så bra i min röda mantel och tittade på dem. Och då kom jag att tänka på att vi hade spelat för gräset och blommorna och vindarna och träden, och Nonno hade sagt att de tyckte om det. Men vi hade inte spelat för stjärnorna. Bryr stjärnor sig om, ifall man spelar för dem, det undrar jag just? Jag frågade Nonno, och han sa, att han trodde det. Och då satte vi oss upp omkring elden och plockade fram våra flöjter och spelade en kort liten stump för stjärnorna.

Men det är inte bara lycka och glädje i Landet i fjärran. Det finns någon som heter riddar Kato och som bor i Landet Utanför. Den grymme riddar Kato som så många är rädda för och som gör Mios pappa så tungt när han tänker på honom. Riddar Kato som har rövat bort så många barn som nu sörjs i Landet i fjärran.

En natt får Mio en stark känsla av att han ska bege sig till Landet Utanför och strida mot riddar Kato. Det är så det ska ske, fastän han är så rädd, så rädd och han egentligen bara vill gråta när han tänker på vad han står inför. Och Jum-Jum bekräftar. I tusentals år har det sagts att att ett gossebarn av kungligt blod är den ende som kan besegra riddar Kato. Ett gossebarn av kungligt blod ridande på en vit häst med gyllenman och med en enda vän i följe. Så säger sägnerna.

Så Mio, Jum-Jum och Miramis ger sig av. De färdas genom ett land fyllt av mörker, kyla och där det mesta är dött efter riddar Katos framfärd. Riddar Kato själv är också fylld av mörker och av ondska. Han har ett hjärta av sten och en klo utav järn. Mio har ingen chans att rå på riddar Kato själv. Han kan inte dödas av vanliga svärd. Men det finns en svärdssmidare som under tusen och åter tusen år har smitt på ett svärd som kan skära genom sten. Ett svärd som så småningom hamnar i riddar Katos händer, medan Mio och Jum-Jum sätts i ett torn med sju lås, sju spejare på vakt utanför dörren och sju och sjuttio spejare på vakt i alla salar och trappor och korridorer mellan tornet och riddar Katos rum. Det känns tröstlöst. Men då har Mio och Jum-Jum inte räknat med alla sina vänner, alla de som finns till deras hjälp, som väverskan som gjorde Mios mantel till en osynlighetsmantel och de förtrollade fåglarna som letade upp svärdet och förde det till Mio i tornet. Och har man ett svärd som kan skära genom sten är en järndörr inget annat än deg. Och då blir det till slut dags för riddar Katos sista strid. Den som det talats om i sägner i tusentals år. Den som alla har väntat på. Den som ska vinnas av ett gossebarn av kungligt blod.

Denna underbara saga om liv och död, mörker och ljus, gott och ont, är ett av Astrid Lindgrens mästerverk. Jag har inte läst den sedan jag var liten, då jag å andra sidan läste den om och om igen. Men nu när jag skulle till Stockholm och befann mig i närheten av Tegnérlunden fick jag en sådan lust att läsa om den och det ångrar jag förstås inte.