Odla din egen miniatyrträdgård
Jag föll pladask för en nyutgiven bok som heter Odla din egen miniatyrträdgård. En väldigt inspirerande bok som visar hur man kan skapa små trädgårdar med stort innehåll. Det kan vara i en liten kruka, ett terrarium eller varför inte i en skål av något slag. Det finns oändliga projekt man kan inspireras av eller varför inte göra sitt egna projekt. Boken är indelad i fem olika avsnitt: Miniatyrlandskap (med exempelvis minidjungel, lövskog eller suckulentlandskap), Terrarier (med bland annat kaktusterrarium, vårlöksterrarium eller terrarium med köttätande växter), Vertikala trädgårdar (som hängande trädgårdar, väggträdgårdar och kransträdgårdar), Trädgårdar med vatten och djur (innehållande projekt som miniatyrdammar, trädgård i en låda eller trädgård för småkryp) och till sist Köksträdgårdar (där till exempel teodling, kryddträdgård och ananaslund presenteras). Det finns också ett kapitel med tips för hur man ska lyckas med odlingen som handlar om plantering, skötsel, vattning, gödsling samt skadedjur och sjukdomar.
Boken innehåller steg-för-steg-anvisningar, jättefina pedagogiska illustrationer, inspirerande färgfoton och här och var finns små faktarutor insprängda. En del projekt är enkla, andra har en högre eller betydligt högre svårighetsgrad. En del kan odlas inomhus, andra är tänkta att odlas utomhus. Men det bästa med sådana här böcker är ju att man faktiskt inte måste följa anvisningarna in i minsta detalj utan det går utmärkt att skapa den trädgård man själv vill utifrån alla de inspirerande projekt, tips och råd som presenteras här. Boken rekommenderas varmt till alla odlingssugna, nybörjare som erfarna.
Odla din egen miniatyrträdgård är skriven av Holly Farrell, utgiven av Lind & Co och finns att köpa bland annat på Adlibris och på Bokus.
Skuggornas hus
Äntligen är Ingelin Angerborn här med en ny bok. Skuggornas hus heter den och den lär bli minst lika populär som hennes andra mysrysare. Den vänder sig till mellanåldern, 9 till 12 år och den har en pojke i huvudrollen, Sakarias. Hans pappa hade lovat att ta med honom och fiska på lovet, men pappa måste jobba, som alltid, och mamma har inte heller tid. Därför åker han på eget bevåg till farmor och farfar. De har nyligen flyttat och Sakarias har inte besökt dem så mycket den senaste tiden. Huset de bor i är ett riktigt gammalt hus som påminner om ett spökhus. Och mycket riktigt, det dröjer inte länge förrän märkliga saker händer, saker som inte kan ha någon naturlig förklaring. Sakarias är med på en teckningskurs på museet där farmor jobbar och när han ska rita är det som om någon annan styr pennan åt honom. Han ritar hela tiden en flicka och hennes häst. Men vem är det och hur kan han rita henne. Sakarias och hans nyfunna kompis Salma bestämmer sig för att ta reda på vem flickan med hästen är och vad hon vill just Sakarias.
Precis som vanligt blir det aldrig riktigt läskigt i boken. Istället bygger Angerborn upp en stämning som är småryslig och kuslig, lite krypande sådär. Den mysrysliga stämningen gör att man hela tiden vill läsa mer för att ta reda på vad det är som händer och vem flickan egentligen är. Ingerlin Angerborn är ju Ingerlin Angerborn. Att läsa en bok av henne garanterar så gott som alltid en välskriven bok som man vet att väldigt många barn i mellanåldern så gärna slukar. Skuggornas hus är en riktig bladvändare även om jag personligen inte tycker att den riktigt når upp till Rum 213-serien, men som sagt, jag skulle tro att boken kommer att bli rikligt utlånad i biblioteken. Främst gillar jag karaktärsskildringarna, jag gillar Sakarias väldigt mycket, men också Salma, och Sakarias farmor och farfar verkar vara härliga personer. Jag gillar också miljöskildringarna, både av museet men framförallt förstås av huset där farmor och farfar bor. Dessutom gillar jag att läsa om teckningskursen, så kul med kreativiteten som flödar.
Skuggornas hus är utgiven av Rabén & Sjögren och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.
Låt oss hoppas på det bästa
Låt oss hoppas på det bästa är en självbiografisk roman skriven av Carolina Setterwall. I boken skildrar hon hur hennes lilla familj brutalt slogs sönder av ett dödsfall. Carolina levde tillsammans med sin sambo Aksel och deras son Ivan i en lägenhet i Stockholm. När Ivan var 8 månader hände det som absolut inte fick hända. Hon sov inne hos sonen eftersom han ammade nätterna igenom. I sovrummet sov Aksel. På morgonen gick Carolina och Ivan in till honom för att säga god morgon. Men Aksel hade dött i sömnen i gryningen. I boken skildrar Carolina tiden efter dödsfallet, hur förkrossad och lamslagen hon blir, men hon berättar också om deras alltför korta historia tillsammans och gör upp med såväl döden och livet som med föräldraskapet och kärleken. Boken är väldigt naket skriven och personligt hållen. Man känner verkligen hur sorgen, men också ilskan, ligger bakom vartenda ord.
Berättartekniskt är boken kanske ingen höjdare, det är mycket upprepningar, man kastas hit och dit och överhuvudtaget är den alldeles för lång. Dessutom gör du-tilltalet att jag blir distanserad från författarens livsöde. Boken hade blivit bättre med en varsam redaktörs hand på texten, men jag kan förstå om man ville hålla boken så nära författaren som möjligt och det gör ju också att den känns mer äkta. Som livsöde är det förstås väldigt gripande och jag tror också att många kan känna igen sig. Även om man inte varit med om att ens sambo dör när man är småbarnsförälder så har ändå de flesta förlorat någon närstående älskad. Och det är inte alltid man endast kan känna sorg och saknad, i samband med ett dödsfall är det många andra känslor som också kan dyka upp, som skam, skuld och ilska. Det är skönt att läsa om att dessa känslor är närvarande och får vara närvarande eftersom så inte alltid är fallet.
Även jag känner igen mig. Jag förlorade båda mina föräldrar när jag var höggravid med min minsta dotter och jag fick därför planera en förlossning och två begravningar samtidigt. Jag känner igen hur lamslagen man blir. Skillnaden mellan mig och författaren är dock att jag var tvungen att fungera som vanligt direkt trots sorgen. Jag hade inga vänner eller släktingar som kunde hjälpa till med barnen eller det praktiska, det fick gå ändå. Jag har lite svårt för dessa partier i boken, det där att författarens vänner gör upp ett schema för vem som ska vara hemma hos henne efter händelsen och att hon kan gå så djupt in i sig själv, men det handlar nog snarare om min avundsjuka eftersom jag hade önskat att jag hade samma. Själv tryckte jag bara bort sorgen, jag var ju tvungen att fortsätta vardagen med fyra små barn och ett hus som skulle tömmas och säljas 25 mil bort. Men det är inte direkt det bästa man kan göra heller. Jag hade också svårt för den sista delen av boken, när författaren träffat en ny man och det också kraschade. Jag vet ju att livet är sådär ibland, men just den delen hade faktiskt kunnat strykas.
Hur som helst, om du är intresserad av livsöden och vill läsa en bok som berör ska du ta en närmare titt på Låt oss hoppas på det bästa. Boken är utgiven av Albert Bonniers och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.
Mortina – ett helt vanligt zombiebarn
Mortina – ett helt vanligt zombiebarn handlar alltså om Mortina. Hon ser annorlunda ut än andra barn, hon har klotrunda vita ögon kantade av lila skuggor, ett likblekt ansikte och hon kan rycka av sig sina kroppsdelar när hon behagar, men hon känner sig som vilket barn som helst. Dessutom tycker Mortina att hennes utseende är fullt normalt, liksom hennes bostad. Hon bor nämligen i ett gammalt kråkslott med sin faster Krypta. Hon har också en hund, precis som vem som helst, men Mortinas hund är albino, ingen vet om han är levande eller död och han heter Rabies. Fullt normalt för Mortina, men kanske inte för vilket annat barn som helst. Det finns också ett stort MEN i Mortinas liv – det hon önskar sig allra mest i hela världen är att få leka med barnen från byn och få egna kompisar. Det var förstås strängt förbjudet. Faster Krypta var alltför rädd att de skulle bli bortjagade. En gång försökte Mortina klä ut sig till ett vanligt barn, men det gick inget vidare. Men så blev det höst och Mortina insåg att det skulle bli halloween, en helg där alla klär ut sig till monster eller spöken. En helg där alla barn ser ut som Mortina. Hon ser sin chans att äntligen få smälta in. Fast det går förstås inte särskilt bra. När hon berättar om sin vardag så tror de andra barnen att hon skämtade. Efter en stund börjar de göra läskiga grimaser och Mortina väljer att göra sitt bästa partytrick – hon tar av sig huvudet….
Det här är en mer humoristisk än skrämmande bok, ganska olik Rysliga förskolan. Det är fortfarande många läskiga detaljer och spännande zombies med i berättelsen, men fokus ligger mer på underfundig humor och utanförskap än på att skrämmas på riktigt. Ett roligt sätt att få in ett vänskapstema med en läskig twist. En bra högläsningsbok i en förskolegrupp, perfekt nu inför halloween. Boken vänder sig kanske till lite äldre förskolebarn än Rysliga förskolan, den är tjockare och det är betydligt mer text, men det är ändå fortfarande en bilderbok. Jag kan tänka mig att den fungerar bra som högläsningsbok även i lågstadiet. Även Mortina är välskriven och kommer säkert att locka många barn till sig med sina klassiska halloween- och zombieillustrationer. Det finns även här många detaljer i illustrationerna och därmed kan boken räcka länge.
Mortina – ett helt vanligt zombiebarn är skriven och illustrerad av Barbara Cantini och finns bland annat att köpa på Adlibris och Bokus.
Rysliga förskolan
Rysliga förskolan är den första delen i en helt ny serie från Rabén & Sjögren som kallas för Rys & Mys och är tänkt att vara en serie med lagom läskiga bilderböcker för små läsare. Boken inleds med att det är en ganska vanlig vardagsmorgon hos Jolly och Milo. De har bråttom till förskolan, eller rättare sagt deras mamma har bråttom till jobbet. Hon är sen och dessutom ringer hennes telefon vilket gör henne ännu mer stressad. Därför föreslår Jolly att hon kan lämna lillebror Milo på hans avdelning idag. Först när mamma pussat hejdå och rusat iväg hör Milo hur tyst det är på förskolan idag. De går från rum till rum, men det finns varken barn eller fröknar på Milos avdelning. Torkskåpet låter läskigt, ungefär som en häxa som hackar fladdermusvingar till en trolldryck, men när Jolly tittar efter ser de att det bara är helt vanliga vantar på tork. Samlingsmattan ser ut som ett sjöodjur, kuddrummet ser ut som att det finns en hel hög urgamla bergatroll och hela tiden låter ett hackande ljud från någonstans. Det låter som om någon hackar mot golvet med långa, vassa monsterklor. Men självklart är det bara barnens fantasi som spelar dem ett spratt, i kuddrummet finns bara kuddar, samlingsmattan har en gosebläckfisk på sig och i köket står fröken Ayla och hackar gurka för snart är det ju dags för frukost.
En härligt färgstark och inkluderande bilderbok som stundvis är ganska läskig, men man tas snabbt tillbaka till verkligheten och tryggheten igen. Jag gillar sättet som boken växlar mellan läskigt och tryggt, det är ett smart berättargrepp som skapar en cliffhangerkänsla och en förväntan inför vad som komma skall. Boken vänder sig till barn i förskoleåldern, 3-6 år, och det är förstås individuellt hur läskiga böcker man klarar av. Men jag tycker att den ligger på en väldigt bra, lagom nivå för målgruppen. En perfekt högläsningsbok. Som förälder eller pedagog är det förstås alltid bra att läsa en kommande högläsningsbok själv först för att vara säker på att den funkar för just de barn man ska läsa boken för.
Ett jättestort plus för att bokens bilder skildrar såväl barn och vuxna med annan hudfärg än vit liksom barn med olika funktionsvariationer, men detta nämns aldrig i texten eller problematiseras på något sätt, utan det är lika inkluderade och naturligt som det ska vara. Ett annat plus för att det finns så många fina detaljer i bilderna. Det är en bok att läsa om och om igen och upptäcka nya saker i hela tiden. Boken utspelar sig i en för barnen välkänd miljö och dessutom har boken ett fint barnperspektiv. Jag är säker på att den kommer att bli omtyckt av målgruppen och jag ser fram emot kommande böcker i serien.
Rysliga förskolan är skriven och illustrerad av Lina Neidestam och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.
Ögonvittnet
I helgen läste jag ut Ögonvittnet skriven av Anna Bågstam. Det är en deckare, den första i en ny serie. Boken inleds med att ett brutalt mord upptäcks i pittoreska Lerviken utanför Landskrona. En kvinna har blivit avrättad och fått sina ögonlock upptejpade. Huvudpersonen i boken heter Harriet Vesterberg. Hon har precis lämnat Stockholm och en havererad kärleksrelation för att återvända till sin barndomsstad där hon flyttar in i sin pappas hus just i Lerviken. Mordet sker dagen innan hon börjar sitt nya jobb i Landskrona. Hon ska jobba som civil brottsutredare och hon kopplas därför in på mordet. Men starten på nya jobbet blir inte riktigt som hon tänkt sig. Hennes chef är en bitch, hon känner sig inte välkommen på stationen och hennes idéer uppskattas inte. Hon går sin egen väg som tyvärr leder henne in på ett spår som hon ångrar att hon började följa. Hon får indikationer att mördaren är någon hon känner…
Att få följa en civil brottsutredare är något nytt och fräscht – tidigare har man ju blivit van att få följa allt från städare och barnmorskor till journalister och som ramlar över brott i sina vardagsliv, vilket inte känns särskilt trovärdigt efter några böcker i serien. Att få följa riktiga poliser är man ju också van vid i deckare och det ger ju en helt annan slags trovärdighet och inblick i själva polisarbetet. Men här har vi någon slags mellanting, vilket känns spännande och nytt. Dessutom är Harriet en karaktär som både har bra och dåliga sidor, precis som vem som helst. Hon har exempelvis otur i kärlek, tröstäter godis och analyserar ofta det hon sagt och gjort. En sammansatt karaktär alltså, vilket är ett stort plus. Jag gillar också hennes kompis Lisa som man egentligen inte får lära känna särskilt mycket, men som jag tror kommer att ha större betydelse i kommande böcker.
Jag hade dock lite svårt att komma in i boken, det gick långsamt och trevande från början. I mitten av boken tog det fart och slutet sträckläste jag. Boken är välskriven och det finns många ingredienser som jag gillar. Författaren skildrar bra hur det är att återvända ”hem”, att flytta hem hos en åldrad far som misstänks ha demenssjuksom, att vara tajta syskon som glider ifrån varandra på grund av en ny partner, att komma ny till en arbetsplats, dessutom ny med en annan utbildning än de övriga, att våga lita på sin magkänsla trots att man inte får stöd för sina teorier, att leva i en by där alla känner alla och rykten färdas sekundsnabbt och så vidare. En ytterligare fördel med boken är att den inte är det minsta förutsägbar. Dessutom finns det en hel del humor i boken, vilket ger en härlig kontrast till det brutala mordfallet. Ja, det finns många plus och jag har sett att andra bloggare verkligen hyllar Ögonvittnet. Även om jag hade svårt för den i början så tog den sig och självklart så måste jag rekommendera den till alla som gillar svenska deckare.
Anna Bågstam har tidigare skrivit material för Storytel, alltså en deckare som direkt blivit ljudbok. Hon belönades med priset Årets deckardebutant 2017. Nu verkar det som att det kommer att bli en serie böcker om Harriet så det kan bli spännande att lära känna henne mer och även se hur Anna Bågstam utvecklas som författare.
Ögonvittnet är utgiven av Norstedts förlag och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.
Världen utanför
Världen utanför utspelar sig på en förskola, eller kanske lika mycket utanför förskolan. På första uppslaget berättar berättarjaget att förskolans gård har fyra hörn och sedan fortsätter berättarjaget att presentera de fyra hörnen och vad som finns där. Mitt på gården står ett väldigt hus och däri finns själva förskolan längst ner. Vidare berättas om hur förskolan ser ut inuti och om förskolans rutiner. Men så säger Pim att de ska rymma. Berättarjaget vet inte om hen vågar först, sedan tar de på sig sina kläder och går ut. För i det bästa hörnet finns nämligen en hemlig utgång från förskolans gård. Fast de kommer liksom inte så långt, för förskolläraren hittar dem och nu ska de ut på utflykt. På sista uppslaget befinner sig barnen i det sista hörnet ut mot världen. Världen utanför.
Det låter kanske som en lite tråkig berättelse när jag beskriver den såhär. Men lägg till att allt berättas med ett fint barnperspektiv och att läsningen är så träffsäker för alla som varit dagisbarn eller har ett förskolebarn. Igenkänning på hög nivå. Och samtidigt mycket att läsa in mellan raderna för oss vuxna. Dessutom får vi en inblick i vad som egentligen händer på förskolan när vi lämnat våra barn, för vad vet vi egentligen om den tiden barnen spenderar där? Rutiner, lekar, fantasier, så mycket som ingår i våra förskolebarns värld och som vi inte delar med dem när vi själva är på jobbet. En intressant tanke att spinna vidare på. Därför är det här en bok som växer. Jag ser fram emot att testa den här boken ute i barngrupperna, än så länge är den alldeles nyinkommen på biblioteket, men jag tror den kommer att bli väldigt populär.
Boken är skriven av Henrik Wallnäs och illustrerad av Matilda Ruta. Tillsammans skapade de den Augustprisnominerade bilderboken Åka buss som kom för några år sedan och den här boken är minst lika bra.
Världen utanför är utgiven av Natur och Kultur och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.
Syndabocken
Syndabocken är den sjätte delen i serien om kriminalinspektör Emma Sköld. Jag var lite arg på karaktären, eller snarare författaren, efter förra boken då hon fejkade sin egen död och minnesstund för att sätta dit några korrupta poliser. Eller ja, det var egentligen inte Emmas fel helt och hållet, det var hennes pappas idé och de fick stöd av en läkare. Emma höll sig gömd i flera månader och lät sin mamma, syster och dotter tro att hon var död. Jag gillar inte riktigt det och när jag började läsa den nya boken om Emma inser jag att jag fortfarande var lite irriterad. Men självklart kunde jag ju inte låta bli att läsa. Mest nyfiken var jag på att se hur relationen mellan Emma, Nyllet och Ines gått sedan sist, att bygga upp ett nytt förhållande och samtidigt försöka komma in i mammarollen efter det fejkade dödsfallet kunde inte vara lätt tänkte jag. Och jag inser väldigt snabbt att det inte heller gått så bra, Emma och Nyllet tar en paus redan i början av boken. Väldigt synd tycker jag, för de kändes som menade för varandra.
Hur som helst. Boken inleds med att en inbrottsvåg drar genom Bromma och när en tonårspojke hittas död tror man att det handlar om ett villainbrott som gått snett. Emma Sköld kopplas in på fallet, men hon blir snart själv föremål för ett par inbrott. Dessutom får Nyllet hotbrev. Hänger allt ihop, eller hänger det som händer Emma och Nyllet snarare ihop med att Emma satte dit poliserna tidigare? Det var en städerska som hittade den döda pojken och misstankarna riktas snabbt mot henne. Det leder till att hatiska fördomar om både henne och utländska gästarbetare börjar spridas på nätet, i Facebookgruppen Brommavännerna.
Som ni märker så är det, som alltid, mycket samtidsskildring även i denna bok. Sofie Sarenbrant är ju duktig på det, att skriva om saker som skulle kunna hända i vår vardag när som helst och som redan pågår runt omkring oss. Det känns riktigt aktuellt och brännande, inte minst inslagen med näthat som är något som jag ofta diskuterar med barnen på skolan där jag jobbar. Själva mordfallet tycker jag kanske inte är det mest spännande av de fall Sarenbrant hittills har skrivit om. Det mest intressanta tycker jag är att läsa om Emmas utveckling och relationer. Men det är spännande, det är ett högt tempo och som vanligt är det förstås en riktig bladvändare. Syndabocken är klart läsvärd och nu är det bara att vänta på nästa bok i serien.
Syndabocken är utgiven av Bookmark förlag och den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.
Slaktaren
Det har varit en väldigt lång reservationskö på Slaktaren, Gabriella Ullberg-Westins fjärde bok i serien Morden i Hudiksvall. Men äntligen har jag fått läsa den. Det som är extra kul med de här böckerna är ju att de utspelar sig i Hudiksvall med omnejd och just denna bok utspelade sig till stor del i närheten av Delsbotrakten som jag känner väl till. Dessutom får vi förstås återigen träffa alla de härliga karaktärerna, som Johan Rokka och Janna Weissmann.
Boken utspelar sig i oktober under älgjakten. Slaktaren Hans Larsson gör en makaber upptäckt en tidig morgon. Han hittar nämligen en människokropp upphängd i krokar i slakteriets tak. Johan Rokka och de övriga kollegorna på Hudiksvallspolisen ser snart att offret blivit utsatt för tortyr och det dröjer inte länge förrän detta mord bara blir ett i raden av flera bestialiska mord. Nu tickar klockan och Rokka med kollegor tvingas jobba natt och dag för att försöka hitta vem som ligger bakom morden innan fler kommer till skada.
Det är ett intressant tema med hämnd och girighet, men också med flera parallella handlingar, så som en journalists skrivande på ett stort scoop, ett HVB-hem som inte fungerar som det borde och om en pojke som vistas på hemmet och som blir indragen i något som är större än många kan ana. Bokens inramning, höstens älgjakt, är en väldigt bra fond och det är riktigt bra skildrat, jag som varit med under min makes jakt vid flera tillfällen kände väl igen mig. Överhuvudtaget är detta något som kan sägas om hela Ullberg-Westins författarskap, att böckerna är välskrivna och känns väldigt välarbetade. Slaktaren håller ett högt tempo med mycket spänning, korta kapitel och lättläst text, vilket gör att den snabbt blev en riktig bladvändare. Jag kunde inte sluta läsa. Jag känner också starkt att Gabriella har utvecklats i sitt författarskap, det blir starkare och starkare för varje bok och nu har hon hittat sin egen röst och sin egen berättarton, vilket gör böckerna än mer läsvärda. För mig är inte Slaktaren den bästa boken rent mordfallsmässigt, jag tycker att mordgåtan är lite svagare än i tidigare böcker och jag känner inte sympatin inför offer eller mördare på samma sätt som tidigare, men att den är så bra berättartekniskt istället väger upp detta. Miljöskildringarna och personskildringarna är riktigt bra, det är intressanta, komplexa karaktärer som verkligen växer för varje bok. Jag såg på Instagram att författaren skrivit på för en femte del i serien, så nu är det bara att vänta på att den ska komma, för läsa den ska jag absolut göra.
Slaktaren är utgiven av HarperCollins Nordic och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.
Småtrollen och den stora översvämningen
Nu i sommar bestämde jag mig för att läsa om mumintrollen. Jag har nämligen inte läst alla böcker om dem, det har mest blivit bilderböckerna faktiskt, så nu har jag ett litet projekt framför mig. Jag lyssnade på Småtrollen och den stora översvämningen och fick höra Mark Levengoods uppläsning. Han passar ju perfekt för den rollen. Men jag lånade också boken (från 1945) eftersom jag gärna ville bläddra i den och se illustrationerna. De är ju svartvita i denna utgåva, men ändå är de så magiska. Jag gillar verkligen dem. Så fantasifyllda och de uppmanar verkligen till funderingar och inspiration att spinna vidare på berättelsen. Och alla dessa härliga karaktärer, även om man ännu inte mött så många av dem. Lagom lång är berättelsen också, en perfekt start på mitt läsprojekt och även lagom lång för att läsa för barnen tänker jag. Boken handlar om när Mumintrollet och hans mamma är på vandring för att söka efter den försvunna muminpappan. Det är en äventyrlig vandring med hotande odjur, en stormig seglats och en stor översvämning innan familjen äntligen återförenas och hittar dalen där de sedan bor hela sitt liv – och där de kommande muminböckernas nya äventyr kommer att utspela sig. Nu ser jag fram emot att läsa nästa bok och fördjupa mig i Muminvärlden.