Se upp, Stella och Är du rädd, Stella är två färgglada och fint skildrade bilderböcker av Susanne Trydal och Ellen Ekman.
Se upp, Stella är första bilderboken om femåriga Stella. Hon har världens bästa storasyster, Agnes. Hon är cool, och mycket äldre än Stella, hon går till och med i skolan. Stellas storasyster kan nästan allting. Och en dag berättar hon att Stella kan bli blind om hon sitter sådär nära teven, för det blev en kille i Agnes klass. Det fastnar i Stella. Hon oroar sig, kan inte somna på kvällen och morgonen därpå tänker hon att det är lika bra att börja öva redan nu på att vara blind. Hon övar och övar hela dagen. Men det visar sig ju förstås att hon inte alls ska bli blind, utan Stella ska få glasögon. Jättefina glasögon!
Kopplingen mellan det som Agnes säger om teven och att Stella ska få glasögon är inte glasklar, jag hade gärna också sett steget där hon besökte optikern. Men det är kul att det kommer en bok om att få glasögon. Det är ju många små som får glasögon och säkert oroar sig innan, men den här boken visar snarare att det är en lättnad och lite coolt att få det. Boken är varm och rolig och även en fin skildring av syskonskap.
I Är du rädd, Stella ska Agnes vara barnvakt åt Stella i några timmar. De släcker ljuset och samlar alla gosedjur i sin koja. Men Agnes är förstås lurig som vanligt och vill ta chansen att berätta spökhistorier. Det vågar Stella. Nästan i alla fall. Men frågan är vem som egentligen blir mest rädd…
Denna bilderbok utforskar också syskonskapet, men handlar även om rädslor. Jag gillar att man ibland ser lite andra saker i bilderna än det som texten säger. En flirt med den vuxna läsaren och även något man kan diskutera. Som uppslaget där Stella berättar att det gick jättebra förra gången Agnes var barnvakt åt henne och att Agnes är världens bästa barnvakt, samtidigt som bilden säger något helt annat, nämligen ett kök fyllt med kaos och stök, brända muffins, en översvämmad diskho och omkullvält saftglas. Fint också att coola Agnes också får bli rädd och även fint att se samhörigheten och värmen som finns i familjen.
Båda böckerna har stor igenkänningsfaktor och illustrationerna har massor av detaljer, färger och känslofyllda uttryck. Kombinationen mellan vardag och humor, värme och glimten i ögat gör dessa bilderböcker till fina högläsningsböcker som man kan läsa om och om igen.
Tidigare i år recenserade jag Ninna och sjukhusfåglarna. Det finns också en annan bok om Ninna som heter Ninna och syskongrodden. Såhär står det på baksidan till boken:
En dag säger Charlies föräldrar att han ska få en liten syster. Fast han inte tjatat om det alls. I början är lillasyster osynlig och när hon väl föds är hon fortfarande jätteliten. Ändå tar hon väldigt mycket plats. Det visar sig att det finns både bra och dåliga saker med lillasystrar. Men Charlie tycker att det bästa med hans lillasyster är just att han får vara hennes storebror.
Tvåan är en rolig bok om att få syskon som är annorlunda de flesta andra syskonböcker – den är nämligen skriven ur den nyföddas synvinkel! Bokens huvudperson är Ella, en liten, liten bebis som skriker, kissar och drar folk i håret. Och som trivs alldeles utmärkt med tillvaron. Åtminstone ända tills de kommer hem från BB och hon möter storebror Alfred. Han är en ful snorig kille med utstående öron. Åtminstone tror Ella det från början. Så småningom upptäcker hon att en storebror är ganska bra att ha ändå, och han är faktiskt varken ful eller har utstående öron.
Så inleds bilderboken som har just den titeln – Du ska få gröt och en lillasyster. Boken handlar om Jojo som ska få en lillasyster. Jojo gör plats för sin syster där hemma och efter en lång, lång väntan kommer så äntligen lillasyster Kerstin. Men som vanligt i syskonböckerna så blir det inte riktigt som Jojo hade tänkt sig. Istället för att lillasyster ska sova i Jojos rum sover hon hos mamma och pappa. Istället för att lillasyster ska få sitta i Jojos knä är det mamma och pappa som får ha henne i famnen. Jojo blir arg, det var ju Jojo som skulle få en lillasyster, inte mamma och pappa! Men så småningom förstår Jojo att Kerstin visserligen är Jojos lillasyster, men också mammas och pappas barn, mormor och farfars barnbarn. Hon är allas, fast också sin egen person.
Minstingen är en speciell bilderbok som vänder sig såväl till föräldrar som till föräldrar och jag tänker mig att den också passar bra som syskonbok eftersom många nyblivna storasyskon har många frågor om den lilla bebisen.
Jag födde själv en flicka för tidigt för fyra år sedan. Hon hade syrebrist inne i min mage och behövde ligga i kylbehandling fyra dygn och i respirator i flera veckor. Hon sondmatades och det tog fem veckor innan hon skrevs ut från neo. Samma år kom boken Min pyttelilla minibror, vilket är den första delen i serien om syskonen Alva och Nils. Den belyser just det här med att få ett syskon som är prematur. Alva blir storasyster till Nils som föds alldeles för tidigt och han måste bo kvar på sjukhuset länge eftersom han är så liten. Alva tycker att han lika gärna kan stanna där, för han är så tråkig där han ligger. Dessutom måste man vara tyst hela tiden och det är faktiskt väldigt svårt tycker Alva. Ett annat tema i boken är den vanliga syskonavundsjukan som ju ofta uppstår när ett nytt syskon dyker upp i bilden och storasyskonet undrar om mamma och pappa kommer att glömma bort hen nu. Längst bak i boken finns också en förklarande ordlista där svåra sjukhusord förklaras.
Jag brukar vinka till en sten är en bok om ett tungt ämne. Den handlar nämligen om ett litet barn som förlorar sitt syskon redan då han är en nyfödd bebis. Lillebror blev väldigt sjuk och tvingades åka ambulanshelikopter och ligga i respirator. Sedan dog han. Huvudpersonen fick aldrig leka med sin lillebror. Istället ligger lillebror begravd på kyrkogården, intill en sten. Huvudpersonen brukar vinka till stenen och låtsas att det är lillebror han vinkar åt.
Vem-böckerna har ju varit oerhört populära hos de yngsta barnen i många år nu. Många av böckerna i serien handlar ju om relationer av olika slag och så gör även Vems syskon? Här angriper författaren syskontemat på ett lite annorlunda sätt än som annars brukar vara fallet med syskonböcker. Boken handlar nämligen om en familj med två barn som nu ska få ett tredje barn. Från början är bebisen ganska tråkig, den ligger ju bara still. Men de vuxna säger att den snart blir roligare. Och mycket riktigt, snart börjar bebisen gå. Men hela tiden går den till Gnis – aldrig till Knatt. Och den där avundsjukan drar igång ett riktigt syskonbråk som nog de flesta flerbarnsfamiljer kan känna igen sig i. Träffsäkert, humoristiskt, men med ett stråk av allvar och mycket tröst och bekräftelse.
Puck har vi träffat på tidigare i böckerna Puck flyger flygplan och Puck går till frisören. Nu har Puck fått ett syskon och det är ju mysigt. Fast det är också svårare än Puck tänkt sig – bebisen kan ju inte leka! Som tur är så visar det sig att det finns andra saker som Puck och Pio kan göra tillsammans.