Nu vill jag sjunga dig milda sånger

En kvinna, Veronika, åker till en enslig stuga i Dalarna för att bearbeta tunga minnen och skriva på en roman. Hon blir vän med Astrid, som är en enstöring i huset bredvid. Vänskapen blir stark och viktig för dem båda.

Det är ingen bok som det händer en massa saker i. Istället är det en vacker, långsam bok, med vemod, saknad, sorg, men också gränslös kärlek och vänskap. Personbeskrivningarna är underbara och även miljöskildringarna. Författaren Linda Olsson har ett mycket vackert, poetiskt språk.

Stundvis tyckte jag att boken var för långsam, det vill säga aningen tråkig, jag väntade liksom på att det skulle hända något. Men eftersom boken var så lättläst så gick det ändå så snabbt att läsa ut den så jag hann aldrig fastna. Jag sträckläste den på ett par timmar under en kväll.

Författaren har en berättarteknik där hon blandar nutid och dåtid samt första och tredje person. En del läsare tycker att det är rörigt, men jag tycker att det är det bästa med hela romanen. En annan sak som jag tyckte mycket om är alla de citat som finns i texten, främst från diktsamlingar. Längst bak i boken finns en referenslista till alla citat – som lockade i alla fall mig till vidare läsning!

Boken faller dock lite på något för högtravande dialoger ibland, samt att författaren hela tiden vill markera bytet av berättarperson, genom att t ex skriva ”Jag skulle vilja berätta om…” och så byter hon till första person där.

Boken är definitivt läsvärd. Boken stannar kvar i minnet en stund efter att den är utläst, och det är det faktiskt inte så många böcker som gör för mig. Jag läser ju så otroligt mycket. Jag blev lugn och avslappnad av att läsa boken. Det är skönt att läsa långsamma böcker emellanåt, det måste jag göra oftare.

Nu måste jag sluta

”Nu måste jag sluta – avskedsbrev” av Udo Grashoff är en samling avskedsbrev från människor som begått självmord. Kanske låter det en smula makabert? Men här i Sverige är det dubbelt så många människor som begår självmord, än som dör i trafikolyckor, varje år. Och den fråga som oftast omgivningen ställer sig är just – varför?

Jag har insett att det är alla typer av människor som begår självmord, och de har alla olika anledningar till det. Det är intressant att läsa, man får en insikt i hur vanliga människor kan ha det, och jag har fått en ökad förståelse för varför man gör en sådan handling. Jag fångas av en del människoöden i boken, medan jag irriteras av andra. En del förklarar sin handling, en del anklagar samhället, en del anklagar sina anhöriga. Oftast försöker de dock ge omgivningen tröst och samtidigt be om förlåtelse för sin handling. Det öde som jag fångas mest av i boken är den kvinna som först tar livet av sina tre barn och därefter begår självmord…

Avskedsbreven är inte bearbetade. Boken är översatt från tyska, vilket innebär att stavfel är rättade, men i övrigt så är de identiska. Det betyder att det är en stor språklig variation. Det är också förstås en stor variation på själva breven, det finns ingen röd tråd eller någon slags uppdelning. Till varje avskedsbrev får man också läsa en liten text om omständigheterna runt dödsfallet, det kan vara fakta ur polisrapporter eller rättsläkarrapporter, eller ur förhör med den döde personens omgivning. Det kan vara saker som förklarar handlingen och det är intressant att ta del av. Det ger en hel del pluspoäng.

Jag rekommenderar den här boken. Det är ett intressant tema – självmord är ju fortfarande väldigt tabu, så boken är viktig för att skapa diskussion kring ämnet. Det är också intressant och givande att läsa om de olika människoöden som finns beskrivna. Man blir fängslad och gripen av att läsa den.

I närheten av solen

Jag har fått ett rec ex av ”I närheten av solen” som är skriven av Hanna Wallsten. Jag blev intresserad av att läsa boken när jag såg baksidestexten. Där står det nämligen: ”Moa driver ett bokcafé. Där hänger hon med stamgästerna Jessica och Cilla – och bagladyn Lollo som sover i förrådet. Under en besynnerlig sommar, då Moas familj håller på att trasas sönder och då hon själv tvingas göra upp med flera livslögner, blir de som en alternativ familj. Bokcaféet är navet kring vilket allting snurrar, en tillflyktsort för fyra ensamma människor som tillsammans blir lite starkare.”

Jag ville läsa boken bara genom ordet ”bokcafé”. Jag tyckte att det lät så mysigt. Men boken är inte bara mysig. Den har kallats för familjedrama, och det är nog vad jag själv skulle kategorisera den som också. Den är lättläst och underhållande, men med en allvarlig och tragisk underton. Den är tankeväckande. Det är en bok man gärna vill diskutera, så jag hoppas att många läser den. Det jag främst tänker på, är hur familjen blir behandlad inom vården. Moas mamma är alkoholiserad och psykiskt sjuk, men får ingen vidare hjälp. Moa och hennes pappa försöker hålla ihop familjen, men får heller ingen större hjälp. Till slut så orkar ingen av dem längre. Tyvärr är det väl så det fungerar i Sverige idag och det känns kusligt och tragiskt. Jag tänker lite på Anna Lind, och hennes öde. Hur långt ska det gå, innan man ska kunna få hjälp?

Huvudpersonen är mångfacetterad. Hon går i kyrkan till exempel, och hon dras tydligen både till tjejer och killar. Det är kul att sådant tas upp som att det inte är något konstigt med det. Det nämns inte ifall hon är troende eller ej, bara att hon går i kyrkan vid några tillfällen Det nämns inte om hon är homo- eller heterosexuell, bara att hon träffar såväl en tjej som en kille. Inget dömande åt något håll. Istället så är det läsaren som får stå för de förutfattade meningarna och inse att man har fler schablonbilder än man tror. Det är ett jättebra berättargrepp, för man blir
intresserad av att läsa vidare, när man inser att det inte riktigt är som man själv har förutspått.. Författaren är också bra på att beskriva människor. Jag tycker mycket om människoporträtten i boken. Det känns som att det är verkliga människor, sådana som bor i någon annan lägenhet i mitt stora hyreshus, sådana som jag möter på gatan utan att mer än kasta en blick på.

Jag sträckläste den här boken på en kväll. Ibland kände jag att den var lite långtråkig, det var några passager som det tog lite extra lång tid att komma igenom, men på det stora hela så var det en mycket bra bok. Lättläst, underhållande, oförutsägbar, ibland smärtsam och ofta med en svart humor.

Nu vill jag läsa författarens nya bok ”Vi skulle älska om vi bara kunde”. Jag har höga förväntningar på den.

Mias systrar

Jag har precis läst ut ”Mias systrar” som Mia Eriksson har skrivit tillsammans med Kerstin Weigl. Mia Eriksson är kvinnan från Gömda, Asyl och Mias hemlighet. De två första böckerna skrevs tillsammans med Liza Marklund. I ”Mias systrar” får vi följa tre olika kvinnor som alla blir jagade av män som de levt ihop med. Jag började läsa den här boken igår kväll och har redan läst ut den. Jag nästintill sträckläste den, trots att jag har en fyra månaders bebis som pockar på uppmärksamhet.

Som kvinna blir jag väldigt upprörd och arg. Man läser gång på gång, inte bara i den här boken, utan även i andra böcker, tidningar, ser på nyheter osv om alla dessa kvinnor som blir misshandlade, förföljda, till och med dödade. Kvinnor som tvingas gömma sig och byta identitet. Kvinnor som aldrig mer får träffa familj, vänner och kanske inte ens sina egna barn, för att det är för farligt. Och ingenting görs från myndigheternas sida. Boken gör en påmind om detta, på ett bra sätt, man kan inte låta bli att bli berörd. Dessutom är den välskriven och genomarbetad, vilket alltid ger pluspoäng hos mig. Speciellt intressant är att det är tre så olika kvinnor, med helt olika bakgrund och livsstil, vilket gör att man inser att det faktiskt kan hända vem som helst.