I närheten av solen

Jag har fått ett rec ex av ”I närheten av solen” som är skriven av Hanna Wallsten. Jag blev intresserad av att läsa boken när jag såg baksidestexten. Där står det nämligen: ”Moa driver ett bokcafé. Där hänger hon med stamgästerna Jessica och Cilla – och bagladyn Lollo som sover i förrådet. Under en besynnerlig sommar, då Moas familj håller på att trasas sönder och då hon själv tvingas göra upp med flera livslögner, blir de som en alternativ familj. Bokcaféet är navet kring vilket allting snurrar, en tillflyktsort för fyra ensamma människor som tillsammans blir lite starkare.”

Jag ville läsa boken bara genom ordet ”bokcafé”. Jag tyckte att det lät så mysigt. Men boken är inte bara mysig. Den har kallats för familjedrama, och det är nog vad jag själv skulle kategorisera den som också. Den är lättläst och underhållande, men med en allvarlig och tragisk underton. Den är tankeväckande. Det är en bok man gärna vill diskutera, så jag hoppas att många läser den. Det jag främst tänker på, är hur familjen blir behandlad inom vården. Moas mamma är alkoholiserad och psykiskt sjuk, men får ingen vidare hjälp. Moa och hennes pappa försöker hålla ihop familjen, men får heller ingen större hjälp. Till slut så orkar ingen av dem längre. Tyvärr är det väl så det fungerar i Sverige idag och det känns kusligt och tragiskt. Jag tänker lite på Anna Lind, och hennes öde. Hur långt ska det gå, innan man ska kunna få hjälp?

Huvudpersonen är mångfacetterad. Hon går i kyrkan till exempel, och hon dras tydligen både till tjejer och killar. Det är kul att sådant tas upp som att det inte är något konstigt med det. Det nämns inte ifall hon är troende eller ej, bara att hon går i kyrkan vid några tillfällen Det nämns inte om hon är homo- eller heterosexuell, bara att hon träffar såväl en tjej som en kille. Inget dömande åt något håll. Istället så är det läsaren som får stå för de förutfattade meningarna och inse att man har fler schablonbilder än man tror. Det är ett jättebra berättargrepp, för man blir
intresserad av att läsa vidare, när man inser att det inte riktigt är som man själv har förutspått.. Författaren är också bra på att beskriva människor. Jag tycker mycket om människoporträtten i boken. Det känns som att det är verkliga människor, sådana som bor i någon annan lägenhet i mitt stora hyreshus, sådana som jag möter på gatan utan att mer än kasta en blick på.

Jag sträckläste den här boken på en kväll. Ibland kände jag att den var lite långtråkig, det var några passager som det tog lite extra lång tid att komma igenom, men på det stora hela så var det en mycket bra bok. Lättläst, underhållande, oförutsägbar, ibland smärtsam och ofta med en svart humor.

Nu vill jag läsa författarens nya bok ”Vi skulle älska om vi bara kunde”. Jag har höga förväntningar på den.