Barnboksbloggen

Välkommen till Barnboksbloggen. Här kan du läsa boktips och recensioner av såväl barnböcker som vuxenböcker. Emellanåt anordnar vi tävlingar, temaspecialer och annat spännande. Maila gärna om du har förslag på vad du vill läsa om på Barnboksbloggen.

barnboksbloggen@hotmail.com

 

Instagram

barnboksbloggen

Bokbloggar.nu

december 2018
M T O T F L S
« Nov    
 12
3456789
10111213141516
17181920212223
24252627282930
31  

Mio, min Mio

Var det någon som hörde på radion den femtonde oktober förra året.? Var det någon som hörde, att de frågade efter en försvunnen pojke? Så här sa de:
Polisen i Stockholm efterlyser 9-årige Bo Vilhelm Olsson, som sedan i förrgår kväll klockan 18 varit försvunnen från sitt hem, Upplandsgatan 13. Bo Vilhelm Olsson har ljust hår och blå ögon och var vid försvinnandet klädd i korta, bruna byxor, grå stickad tröja och liten röd luva. Meddelanden om den försvunne lämnas till polisens ordonnansavdelning.

Mio, min MioDet är inledningen till Mio min Mio som handlar om Bosse som bor med sina fosterföräldrar, tant Edla och farbror Sixten, som hämtade honom på ett barnhem då han bara var ett år gammal. Trots att de hämtat honom på barnhemmet verkar de inte så förtjusta över att ha honom som sitt barn och han tillbringar därför mycket tid hos sin bästa kompis Benka. Han drömmer om att ha en så snäll pappa som Benkas pappa, men han vet inte ens vem hans pappa är. Bosses mamma dog vid förlossningen och tant Edla tror att hans pappa var en slusk. Men Bosse visste att hans pappa inte var någon slusk och han grät ofta efter pappan.

En kväll när Bosse sitter ensam på en parkbänk i Tegnérlunden, den plats där barnen brukar leka, men som kan kännas så ensam när alla andra familjer sitter inne och äter middag, hittar han en flaska och i flaskan finns en ande. Bosse släpper ut den och som tack tar anden med honom med på en lång resa till Landet i Fjärran. Där möter Bosse sin fader konungen som letat efter sin son i nio långa år. Bosse får veta att han egentligen heter Mio. Och pappan är så lycklig över att de äntligen har återförenats. Mio, min Mio, säger han. Och det här är början på det 182 sidor långa, spännande, vackra, sorgliga och nagelbitande äventyret.

I Landet i fjärran möter Mio Jum Jum, en pojke som inte är helt olik Benka och som snabbt blir Mios nye vän. Han får också en häst, Miramis, som är den vackraste häst Mio någonsin sett. Tillsammans med Jum-Jum upplever Mio spännande äventyr som han aldrig trott att han skulle få vara med om. Som att sova utomhus, så som Benka och hans pappa brukade göra och som Mio alltid var avundsjuk på.

När vi kom till kullen invid pilträdet, som lutade sig över bäcken, stannade vi, och Nonno sa, att vi skulle slå läger där för natten.

Och det gjorde vi. Vi tände en eld, en stor, varm, härlig eld. Och vi satt omkring den och åt av brödet som mättar hunger och drack av vattnet från källan som släcker törst. Och daggen föll, och mörkret kom, men det gjorde inget, för omkring elden var det ljust och varmt. Vi svepte våra mantlar omkring oss och la oss tätt omkring elden, och runt omkring oss sov alla fåren och lammen, och Miramis betade i närheten. Vi låg där och hörde vinden gå i gräset och såg eldar, som tändes långt borta. Många, många eldar som lyste i natten, för det fanns många, många herdar på Gröna ängars ö. Vi hörde att de spelade i mörkret, den där gamla melodin som Nonno sa att herdar hade spelat i tusen och tusen år. Ja, vi låg där och  såg eldarna och hörde den gamla melodin, den kom till oss från någon herde, som vi inte kände men som spelade för oss genom natten. Och det var som om den där melodin ville något särskilt just med mig.

På himlen lyste stjärnorna, de största och klaraste stjärnor som jag sett. Jag låg och tittade på dem. Jag vände mig på rygg och låg där och hade det så bra i min röda mantel och tittade på dem. Och då kom jag att tänka på att vi hade spelat för gräset och blommorna och vindarna och träden, och Nonno hade sagt att de tyckte om det. Men vi hade inte spelat för stjärnorna. Bryr stjärnor sig om, ifall man spelar för dem, det undrar jag just? Jag frågade Nonno, och han sa, att han trodde det. Och då satte vi oss upp omkring elden och plockade fram våra flöjter och spelade en kort liten stump för stjärnorna.

Men det är inte bara lycka och glädje i Landet i fjärran. Det finns någon som heter riddar Kato och som bor i Landet Utanför. Den grymme riddar Kato som så många är rädda för och som gör Mios pappa så tungt när han tänker på honom. Riddar Kato som har rövat bort så många barn som nu sörjs i Landet i fjärran.

En natt får Mio en stark känsla av att han ska bege sig till Landet Utanför och strida mot riddar Kato. Det är så det ska ske, fastän han är så rädd, så rädd och han egentligen bara vill gråta när han tänker på vad han står inför. Och Jum-Jum bekräftar. I tusentals år har det sagts att att ett gossebarn av kungligt blod är den ende som kan besegra riddar Kato. Ett gossebarn av kungligt blod ridande på en vit häst med gyllenman och med en enda vän i följe. Så säger sägnerna.

Så Mio, Jum-Jum och Miramis ger sig av. De färdas genom ett land fyllt av mörker, kyla och där det mesta är dött efter riddar Katos framfärd. Riddar Kato själv är också fylld av mörker och av ondska. Han har ett hjärta av sten och en klo utav järn. Mio har ingen chans att rå på riddar Kato själv. Han kan inte dödas av vanliga svärd. Men det finns en svärdssmidare som under tusen och åter tusen år har smitt på ett svärd som kan skära genom sten. Ett svärd som så småningom hamnar i riddar Katos händer, medan Mio och Jum-Jum sätts i ett torn med sju lås, sju spejare på vakt utanför dörren och sju och sjuttio spejare på vakt i alla salar och trappor och korridorer mellan tornet och riddar Katos rum. Det känns tröstlöst. Men då har Mio och Jum-Jum inte räknat med alla sina vänner, alla de som finns till deras hjälp, som väverskan som gjorde Mios mantel till en osynlighetsmantel och de förtrollade fåglarna som letade upp svärdet och förde det till Mio i tornet. Och har man ett svärd som kan skära genom sten är en järndörr inget annat än deg. Och då blir det till slut dags för riddar Katos sista strid. Den som det talats om i sägner i tusentals år. Den som alla har väntat på. Den som ska vinnas av ett gossebarn av kungligt blod.

Denna underbara saga om liv och död, mörker och ljus, gott och ont, är ett av Astrid Lindgrens mästerverk. Jag har inte läst den sedan jag var liten, då jag å andra sidan läste den om och om igen. Men nu när jag skulle till Stockholm och befann mig i närheten av Tegnérlunden fick jag en sådan lust att läsa om den och det ångrar jag förstås inte.

Kommentera