I augusti skrev jag om Pernilla Ericsons två första böcker och att jag längtade tills jag äntligen skulle få läsa den tredje boken i serien om Erla-gruppen och polisen Liv Kaspi som har huvudrollen. har varit sjuk nu under läslovet och därför passade det bra att igår kväll och idag sträckläsa den, nu när det äntligen hade blivit min tur i bibliotekskön. När du vänder dig om heter den tredje boken och den är baserad på ett verkligt fall.

Erlagruppen är en speciell utredningsgrupp, från början sammansatt helt privat och under polisens radie. Denna gång är det tvärtom polisen som samlar ihop gruppen eftersom de står inför något de aldrig stått inför förut. Det börjar med att en kvinna blir brutalt våldtagen av en okänd man i sitt eget hem. Förövaren kan gripas på plats och därför ser det vid första anblicken ut som ett enkelt ärende. Men det visar sig inte vara så enkelt. Polisen tvingas släppa honom igen. Det fanns en inbjudan. En inbjudan om hårdhänt sex. Och den är skickad från kvinnans egen mobiltelefon.

Ja, det är ett märkligt och läskigt skrämmande fall de har fått på halsen. Som vanligt är det intressant att läsa om Erlagruppens ibland okonventionella metoder. Persongalleriet är också väldigt bra i de här böckerna, jag gillar alla fyra, Liv, Rickard, Aminah och Edith. Vi får ju också följa dem i deras privatliv och i denna bok är det Liv som har det trassligt med Rickard och hans bakgrund i den undre världen. Kan hon verkligen lita på honom. Och Aminah vars pappa ständigt utgör ett hot för henne.

Ska jag hitta något minus med boken är det nog att jag inte riktigt kan känna för de våldtagna kvinnorna. Deras öden skildras så snabbt och utan större känsla att jag inte riktigt blir berörd och det känns hemskt med tanke på hur otäcka brott de utsätts för. Visserligen ligger bokens fokus på brottsutredningarna och Erlagruppens arbete, men det hade inte varit negativt för berättelsen om man hade blivit mer berörd av offren tänker jag. Sedan har jag ju som alltid svårt för när man ändrar framsidans layout mitt i en serie, vilket man gjort inför denna tredje bok. Men annars så är detta en deckare i toppklass. Ämnet är rykande hett och viktigt, persongalleriet färgstarkt och själva skrivhantverket får mycket väl godkänt. Det är bara att hoppas att Pernilla Ericson skriver fler böcker om Erlagruppen.

När du vänder dig om är utgiven av HarperCrime och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

I helgen läste jag ut Ögonvittnet skriven av Anna Bågstam. Det är en deckare, den första i en ny serie. Boken inleds med att ett brutalt mord upptäcks i pittoreska Lerviken utanför Landskrona. En kvinna har blivit avrättad och fått sina ögonlock upptejpade. Huvudpersonen i boken heter Harriet Vesterberg. Hon har precis lämnat Stockholm och en havererad kärleksrelation för att återvända till sin barndomsstad där hon flyttar in i sin pappas hus just i Lerviken. Mordet sker dagen innan hon börjar sitt nya jobb i Landskrona. Hon ska jobba som civil brottsutredare och hon kopplas därför in på mordet. Men starten på nya jobbet blir inte riktigt som hon tänkt sig. Hennes chef är en bitch, hon känner sig inte välkommen på stationen och hennes idéer uppskattas inte. Hon går sin egen väg som tyvärr leder henne in på ett spår som hon ångrar att hon började följa. Hon får indikationer att mördaren är någon hon känner…

Att få följa en civil brottsutredare är något nytt och fräscht – tidigare har man ju blivit van att få följa allt från städare och barnmorskor till  journalister och som ramlar över brott i sina vardagsliv, vilket inte känns särskilt trovärdigt efter några böcker i serien. Att få följa riktiga poliser är man ju också van vid i deckare och det ger ju en helt annan slags trovärdighet och inblick i själva polisarbetet. Men här har vi någon slags mellanting, vilket känns spännande och nytt. Dessutom är Harriet en karaktär som både har bra och dåliga sidor, precis som vem som helst. Hon har exempelvis otur i kärlek, tröstäter godis och analyserar ofta det hon sagt och gjort. En sammansatt karaktär alltså, vilket är ett stort plus. Jag gillar också hennes kompis Lisa som man egentligen inte får lära känna särskilt mycket, men som jag tror kommer att ha större betydelse i kommande böcker.

Jag hade dock lite svårt att komma in i boken, det gick långsamt och trevande från början. I mitten av boken tog det fart och slutet sträckläste jag. Boken är välskriven och det finns många ingredienser som jag gillar. Författaren skildrar bra hur det är att återvända ”hem”, att flytta hem hos en åldrad far som misstänks ha demenssjuksom, att vara tajta syskon som glider ifrån varandra på grund av en ny partner, att komma ny till en arbetsplats, dessutom ny med en annan utbildning än de övriga, att våga lita på sin magkänsla trots att man inte får stöd för sina teorier, att leva i en by där alla känner alla och rykten färdas sekundsnabbt och så vidare. En ytterligare fördel med boken är att den inte är det minsta förutsägbar. Dessutom finns det en hel del humor i boken, vilket ger en härlig kontrast till det brutala mordfallet. Ja, det finns många plus och jag har sett att andra bloggare verkligen hyllar Ögonvittnet. Även om jag hade svårt för den i början så tog den sig och självklart så måste jag rekommendera den till alla som gillar svenska deckare.

Anna Bågstam har tidigare skrivit material för Storytel, alltså en deckare som direkt blivit ljudbok. Hon belönades med priset Årets deckardebutant 2017. Nu verkar det som att det kommer att bli en serie böcker om Harriet så det kan bli spännande att lära känna henne mer och även se hur Anna Bågstam utvecklas som författare.

Ögonvittnet är utgiven av Norstedts förlag och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Syndabocken är den sjätte delen i serien om kriminalinspektör Emma Sköld. Jag var lite arg på karaktären, eller snarare författaren, efter förra boken då hon fejkade sin egen död och minnesstund för att sätta dit några korrupta poliser. Eller ja, det var egentligen inte Emmas fel helt och hållet, det var hennes pappas idé och de fick stöd av en läkare. Emma höll sig gömd i flera månader och lät sin mamma, syster och dotter tro att hon var död. Jag gillar inte riktigt det och när jag började läsa den nya boken om Emma inser jag att jag fortfarande var lite irriterad. Men självklart kunde jag ju inte låta bli att läsa. Mest nyfiken var jag på att se hur relationen mellan Emma, Nyllet och Ines gått sedan sist, att bygga upp ett nytt förhållande och samtidigt försöka komma in i mammarollen efter det fejkade dödsfallet kunde inte vara lätt tänkte jag. Och jag inser väldigt snabbt att det inte heller gått så bra, Emma och Nyllet tar en paus redan i början av boken. Väldigt synd tycker jag, för de kändes som menade för varandra.

Hur som helst. Boken inleds med att en inbrottsvåg drar genom Bromma och när en tonårspojke hittas död tror man att det handlar om ett villainbrott som gått snett. Emma Sköld kopplas in på fallet, men hon blir snart själv föremål för ett par inbrott. Dessutom får Nyllet hotbrev. Hänger allt ihop, eller hänger det som händer Emma och Nyllet snarare ihop med att Emma satte dit poliserna tidigare? Det var en städerska som hittade den döda pojken och misstankarna riktas snabbt mot henne. Det leder till att hatiska fördomar om både henne och utländska gästarbetare börjar spridas på nätet, i Facebookgruppen Brommavännerna.

Som ni märker så är det, som alltid, mycket samtidsskildring även i denna bok. Sofie Sarenbrant är ju duktig på det, att skriva om saker som skulle kunna hända i vår vardag när som helst och som redan pågår runt omkring oss. Det känns riktigt aktuellt och brännande, inte minst inslagen med näthat som är något som jag ofta diskuterar med barnen på skolan där jag jobbar. Själva mordfallet tycker jag kanske inte är det mest spännande av de fall Sarenbrant hittills har skrivit om. Det mest intressanta tycker jag är att läsa om Emmas utveckling och relationer. Men det är spännande, det är ett högt tempo och som vanligt är det förstås en riktig bladvändare. Syndabocken är klart läsvärd och nu är det bara att vänta på nästa bok i serien.

Syndabocken är utgiven av Bookmark förlag och den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Det har varit en väldigt lång reservationskö på Slaktaren, Gabriella Ullberg-Westins fjärde bok i serien Morden i Hudiksvall. Men äntligen har jag fått läsa den. Det som är extra kul med de här böckerna är ju att de utspelar sig i Hudiksvall med omnejd och just denna bok utspelade sig till stor del i närheten av Delsbotrakten som jag känner väl till. Dessutom får vi förstås återigen träffa alla de härliga karaktärerna, som Johan Rokka och Janna Weissmann.

Boken utspelar sig i oktober under älgjakten. Slaktaren Hans Larsson gör en makaber upptäckt en tidig morgon. Han hittar nämligen en människokropp upphängd i krokar i slakteriets tak. Johan Rokka och de övriga kollegorna på Hudiksvallspolisen ser snart att offret blivit utsatt för tortyr och det dröjer inte länge förrän detta mord bara blir ett i raden av flera bestialiska mord. Nu tickar klockan och Rokka med kollegor tvingas jobba natt och dag för att försöka hitta vem som ligger bakom morden innan fler kommer till skada.

Det är ett intressant tema med hämnd och girighet, men också med flera parallella handlingar, så som en journalists skrivande på ett stort scoop, ett HVB-hem som inte fungerar som det borde och om en pojke som vistas på hemmet och som blir indragen i något som är större än många kan ana. Bokens inramning, höstens älgjakt, är en väldigt bra fond och det är riktigt bra skildrat, jag som varit med under min makes jakt vid flera tillfällen kände väl igen mig. Överhuvudtaget är detta något som kan sägas om hela Ullberg-Westins författarskap, att böckerna är välskrivna och känns väldigt välarbetade. Slaktaren håller ett högt tempo med mycket spänning, korta kapitel och lättläst text, vilket gör att den snabbt blev en riktig bladvändare. Jag kunde inte sluta läsa. Jag känner också starkt att Gabriella har utvecklats i sitt författarskap, det blir starkare och starkare för varje bok och nu har hon hittat sin egen röst och sin egen berättarton, vilket gör böckerna än mer läsvärda. För mig är inte Slaktaren den bästa boken rent mordfallsmässigt, jag tycker att mordgåtan är lite svagare än i tidigare böcker och jag känner inte sympatin inför offer eller mördare på samma sätt som tidigare, men att den är så bra berättartekniskt istället väger upp detta. Miljöskildringarna och personskildringarna är riktigt bra, det är intressanta, komplexa karaktärer som verkligen växer för varje bok. Jag såg på Instagram att författaren skrivit på för en femte del i serien, så nu är det bara att vänta på att den ska komma, för läsa den ska jag absolut göra.

Slaktaren är utgiven av HarperCollins Nordic och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

  

För två år sedan kom Pernilla Ericssons första bok ut. Den heter Spåren vi lämnar efter oss. Jag trodde jag skrivit om den tidigare, men när jag söker bland mina inlägg hittar jag den inte. Nu har jag just sträckläst hennes andra bok, Jag ska hitta dig, så det passar väl bra att jag skriver om båda samtidigt då.

På Adlibris presenteras författaren såhär:

Pernilla Ericson är journalist och bosatt i Stockholm. Hon har bland annat arbetat på OKEJ, på Aftonbladet och med produktioner för TV4. Pernilla fick idén till Erlagruppens första fall när hon efter en serie artiklar fick ta emot mängder av personliga berättelser om övergrepp. De flesta av de skrivande kvinnorna hade inte vågat anmäla. Spåren vi lämnar efter oss är hennes debutroman och första boken i serien om Erlagruppen.

I Spåren vi lämnar efter oss får vi veta att polisen Liv Kaspi tillfälligt är avstängd från sitt jobb i väntan på en internutredning. Under denna ”ledighet” blir hon kontaktad av en äldre dam som bidrar någon slags privatspaning och som har skapat ett team på fyra personer där hon då vill att Liv ska bli en av medlemmarna. De är ganska unika de fyra, men kompletterar varandra mycket bra, något som kommer att behövas för det är ett knepigt fall de står inför. Privatteamet kallar sig för Erlagruppen och namnet kommer av de fyra medlemmarnas initialer.

Det sker en rad brutala kvinnoöverfall längs med den gröna tunnelbanelinjen och när Erlagruppen börjar nysta i detta leder sökandet dem in i internets mörkaste vrår och det visar sig att förövarnas metod för att hitta sina offer är väldigt välplanerad. De brutala överfallen ökar, våldet eskalerar och snart börjar också kvinnorna försvinna. Det blir en kamp mot klockan för att försöka lösa fallet innan Gröna linjen-männen inser att någon är dem på spåren. Det är spännande hela tiden, mycket aktion och väldigt intressanta karaktärer som man får lära känna sakta men säkert.

Nästa bok i serien, Jag ska hitta dig, har det gått en tid sedan första fallet som Erlagruppen löste. Rickard har gömt sig utomlands, men det visar sig att han inte kan bli kvar där. Han sitter inne med information som kan fälla den undre världens mäktigaste man, Jovan Devic, och klockan tickar mot en kommande rättegång mot honom. Polisen behöver bevis och de vet att Rickard har dem. Samtidigt får en torped i uppdrag av Jovan att tysta Rickard för gott och han får hjälp av en förrädare inom poliskåren. Allt detta gör att Erlagruppen åter samlas, nu för att försöka hålla Rickard vid liv och försöka hitta torpeden. Det blir åter en våldsam jakt och Liv tvingas använda all sin styrka och skicklighet för att överleva och rädda de hon älskar mest. Även i denna bok är tempot högt och jag klarade knappt av att lägga bort boken.

Jag tror minsann att Pernilla Ericson blivit en av mina favoritförfattare. Hon skriver otroligt bra. Det är lättläst men välskrivet och spänningen är riktigt hög. Det känns trovärdigt, det märks att hon gör ordentligt med research och det avspeglas också i tacksidorna på slutet. Även det känslomässiga och kärlekshistorien beskrivs väl och jag kan inte låta bli att hoppas att Liv och Rickard ska kunna få en framtid ihop trots allt. Man kan inte ana vem det är som är läckan inom poliskåren eller hur boken ska sluta, det finns ingen förutsägbarhet alls, vilket förstås bidrar till sträckläsningen, man måste bara läsa vidare för att få veta hur det ska sluta. Jag skulle gärna se dessa böcker som filmer eller tv-serier, det skulle de passa bra som.

Och vet ni vad? Nu när jag skrev denna recension så såg jag att Pernilla Ericson i år kommit ut med den tredje delen i serien om Erlagruppen. Den heter När du vänder dig om. Jag har ställt mig i kö på den på mitt bibliotek, men har plats nummer 15 och boken är bara under inköp än så länge, så det kommer tyvärr att dröja alldeles för länge innan jag får återse de härliga karaktärerna. Men den som väntar på något gott…

Spåren vi lämnar efter oss och Jag ska hitta dig är utgivna av Harper Collins Nordic och finns bland annat att köpa på Adlibris här och här och på Bokus här och här.

På senaste tiden har jag betat av flera av Kristina Appelqvists senaste böcker med litteraturforskaren Helena Waller i huvudrollen. Den senaste i raden är Den fjärde pakten. I den boken är inte bara Helena Waller i huvudrollen, utan också rektor Emma Lundgren som vi läsare har mött i tidigare böcker av Appelkvist. Hon gör alltså samma drag som exempelvis Jonas Moström som låter huvudpersoner från hans olika bokserier mötas och tillsammans bli huvudpersoner i senare böcker.

Den fjärde pakten inleds med att en student faller ner från universitetets klocktorn. Ingen kan säga om det rör sig om mord, självmord eller olycksfall. Polisen blir förstås inkopplade, men det lutar mot att de kommer att lägga ner fallet eftersom inget egentligen tyder på mord och de inte har några ledtrådar att arbeta vidare med. På universitetet hamnar händelsen ganska snart i skuggan av en annan händelse – universitetet kommer nämligen att få ta emot en stor donation. Pengarna kommer att bekosta ett unikt center för antikforskning, som kommer att göra Västgöta universitet känt i hela världen. Det finns dock en hållhake. Donatorn vill få mer insyn i vad pengarna ska användas till än vad som brukar vara brukligt i universitetskretsar. Emma Lundgren som nyss kommit tillbaka till rektorsrollen efter sin föräldraledighet känner sig motarbetad av sina kollegor. Det dröjer inte länge förrän hon blir avsatt på falska grunder och hennes efterträdare tycks ha ett mycket större intresse för donationen än han borde ha. Tillsammans med Helena Waller försöker Emma ta reda på vad det egentligen är som sker i universitetsledningen och vem som ligger bakom kuppen att få henne avsatt. När chefsgruppen bestämmer sig för att åka till franska Rivieran för att besöka den rika donatorn och det dessutom inträffar ett mordförsök under den resan så inser de snart att det finns starka och mäktiga krafter som verkar i det fördolda och som inte verkar ha några betänkligheter alls.

Återigen en deckare i universitetsmiljö alltså. Jag känner dock att denna bok är lite annorlunda än de föregående. Det är typiskt pusseldeckarstuk precis som vanligt, med mer fokus på relationer än på snaskiga detaljer från mordutredningen. Eftersom poliserna bara verkar på sidan av och inte står i fokus i någon huvudroll så befinner vi också längre ifrån mordutredningen rent naturligt, än vad som annars brukar vara fallet i deckargenren. I just den här boken tycker jag att fokus hamnar lite väl mycket på de inre konflikterna i universitetsledningen, det blir faktiskt lite tråkigt till slut och spänningen förtas av alla intriger. Men det beror ju också lite på vilka förväntningar man har av en bok. Som deckare eller kriminalroman är denna bok rätt blek och tam, men som relationsdrama, underhållning, spänningsroman eller någon annan liknande genre så är den klockren. Det är en underhållande, träffsäker och riktigt läsvärd bok. Den stora behållningen är som vanligt förstås språket – Kristina Appelqvist har ett speciellt språk som är lättläst, flyter på bra och boken är väldigt välskriven.

Den fjärde pakten finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Tiggaren är den femte boken om kriminalinspektör Emma Sköld. Den inleds med att det hålls minnesstund efter Emma. Det är en känslosam minnesstund där hennes nära och kära sörjer henne oändligt mycket. De tror att omständigheterna kring hennes död är glasklara. Åtminstone tror alla utom Emmas pappa Evert Sköld det. Han vet nämligen sanningen om vem som verkligen låg bakom händelsen och vad som egentligen hände. Saker och ting är nämligen inte som man kan tro. Men det visar sig att Evert och hans familj befinner sig i fara. Att veta sanningen är farligt. Väldigt farligt. De som ligger bakom allt skyr inga medel och är helt iskalla. Dessutom inser Evert så småningom att det är samma personer som ligger bakom mordförsöket på Emma som också ligger bakom de mord på tiggare som skakar Stockholm just nu. Men hinner han samla bevis och konfrontera dem innan det är för sent?

Det är svårt att beskriva Tiggaren utan att avslöja för mycket. Jag vill ju inte skriva några spoilers. Jag kan dock säga så mycket som att boken tar flera oväntade vändningar och att den är ganska annorlunda mot de andra böckerna i serien. Kanske inte så konstigt med tanke på att boken inleds med att dess huvudperson dör och man har minnesstund för henne… Första halvan av boken är lite seg, men å andra sidan går det undan rejält i andra halvan av boken, inte minst mot slutet då det sker mycket saker i ett rafflande tempo. Jag gillar författaren Sofie Sarenbrants förmåga att skildra samtiden och uppmärksamma oss på vad som faktiskt pågår i verkligheten, om än detta faktiskt är en fiktiv berättelse. Det som händer i boken skulle ju faktiskt kunna hända på riktigt. Det är viktiga, tunga och allvarliga ämnen som boken tar upp och det finns en hel del samhällskritik i den. Samtidigt är det en levande berättelse om några av Sveriges allra mest utsatta personer – de som annars sällan får komma till tals. Boken är lättläst och snabbläst tack vare de korta kapitlen. Det finns flera berättarröster, vilket kan vara lite förvirrande, men samtidigt ger det möjlighet till fler perspektiv, så det är inte så dumt grepp ändå. Boken tar vid precis där den förra boken slutar och knyter även ihop flera lösa trådar från andra böcker på ett väldigt bra sätt. Samtidigt öppnar slutet för att det kommer fler böcker om Emma Sköld och självklart är jag nyfiken på att läsa för att få veta hur det går för Emma, Nyllet och Ines.

Tiggaren är utgiven av Bookmark Förlag och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Kvinnan på bänken är den senaste (19:e!) boken i serien om kriminalinspektören Maria Wern, skriven av Anna Jansson. Precis som tidigare böcker i serien utspelar sig även denna på Gotland. Intressant nog så innehåller boken lite gamla element som är spännande att läsa om. Det är nämligen så att på Gotland har modergudinnan som bär ormar i sina händer dyrkats ända sedan stenåldern. En av de som verkar dyrka henne är en nutida präst, Alva. Hon har en stor roll i berättelsen eftersom hon först blir hotad och därefter försvunnen. När Maria Wern börjar undersöka händelserna visar det sig att såväl prästgården i Lärbro, där Alva bor, och den närbelägna kyrkan, spelar en betydande roll. Det finns en sägen om en präst som blev dräpt i kyrkan på 1200-talet och det sägs också att hans mördare går igen. Det sägs också att det finns hemliga, underjordiska tunnlar mellan kyrkan och prästgården. Samtidigt är det så att Marias kollega Jesper Ek blir blixtförälskad i en kvinna han möter, men även hon bär på hemligheter. Det visar sig att hon inte bara har problem med sitt ex som hon just gjort slut med, utan också att det finns problem i hennes förfluta, problem som nu börjar komma upp till ytan efter tjugo år. När hennes förflutna så hunnit ikapp har redan fällan slagit igen om kriminalinspektör Ek, och han blir misstänkt för något alldeles fruktansvärt. Han hamnar i en fruktansvärd knipa och han kan inte ens ta hjälp av sina kollegor.

Som ni ser så finns det många lösa trådar och bihistorier. Allt knyts ihop på slutet, även om man förstås kan ana att fler böcker om Maria Wern är att vänta. Precis som tidigare böcker i serien ligger fokus mycket på relationer, spänning och brottsutredningen, snarare än blodiga mord och hårdkokt thrillerdrama. Persongalleriet är välkänt för den som läst tidigare böcker om Maria Wern och med tanke på att detta är den nittonde boken så känns det nästan som att karaktärerna skulle finnas på riktigt. Man vet så mycket om dem nu och man har följt dem så länge, i såväl sorg som glädje och genom olika familjehändelser och tragedier. De här böckerna är liksom feelgood fast kryddade med allvar och kluriga brottsutredningar. Dessutom är det kryddat med de härliga gotländska miljöerna som får mig att vilja boka sommarens semester till ön. Och som om detta inte är nog så handlar Anna Janssons böcker ofta om aktuella samhällsfenomen, vilket ger dem ytterligare läsvärdhet. Det här är inte den starkaste boken i serien, men som alltid när man följer långa serier så får man det man förväntar sig och det är faktiskt nog ibland. Boken är spännande och snabbläst, en bra svensk deckare helt enkelt.

Kvinnan på bänken är utgiven av Norstedts förlag och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Jag blev nyfiken på boken Innan snön faller eftersom den utspelar sig i Säter, på den mytomspunna rättspsykiatriska kliniken. Det är ju inte alltför långt härifrån där jag bor och jag har länge varit nyfiken på platsen och på det mentalvårdsmuseum som ska ligga där. Därför ville jag gärna läsa denna bok. Den utspelar sig under hösten och inleds med att den nyutexaminerade psykologen Anna Varga har fått en tjänst vid kliniken. Det innebär att hon måste lämna livet och vardagen i Stockholm där hon bott med sin sambo, men eftersom förhållandet är slut och hon inte har något annat att hålla sig kvar vid i Stockholm gör hon det med glädje. Dessutom finns ju den gamla vännen Lina redan i Säter där hon jobbar som läkare.

Det dröjer dock inte länge förrän Annas glädje försvinner. Hon börjar nämligen nås av hotfulla meddelanden. Hon får också veta att hennes företrädare försvunnit under mystiska omständigheter. Kort därefter hittas också en patient död på kliniken och detta, tillsammans med hennes nyfikenhet, leder till att Anna beger sig ut på en jakt som leder henne bakåt i tiden. På den tiden kunde gränsen mellan sjukt och friskt styras av kön, social tillhörighet, makt och pengar. Nu blir hoten mot Anna allt allvarligare och det blir tydligt för henne att det finns någon eller några som inte vill att hon ska gräva djupare. Flera frågor kvarstår dock. Hur dog patienten? Vilka är de andra? Varför ska det som skett på kliniken tystas ner till varje pris? Och vem kan egentligen Anna lita på?

Innan snön faller är Helena Kubicek Boyes skönlitterära debut. Jag tycker absolut att boken var läsvärd, men den kommer inte att stanna kvar länge hos mig. Den har ett väldigt långsamt tempo och det händer egentligen inte så jättemycket. Visst, Anna får lite hot, men inte ens hon själv verkar ta dem på allvar. Det som händer hennes kompis Lina får alldeles för dåligt utrymme medan det är många transportsträckor i boken istället. Jag hade väldigt svårt att skilja mellan Lina och Anna under den första halvan av boken, de skildrades inte särskilt djupgående där. Jag tror att boken hade vunnit på lite mer redigering. Jag fann några stavfel också och sådant drar alltid ner betyget för mig tyvärr. Men boken tog sig lite på slutet. De allra bästa partierna tyckte jag var det som utforskar gränsen mellan friskt och sjukt, ja, hela det psykologiska temat, det skulle jag vilja läsa mer om i andra böcker. Där har författaren något unikt att bygga mer på. Detta ska tydligen vara den första boken i en blivande serie om Anna Varga och jag tror faktiskt inte att jag kommer att kunna låta bli att läsa även nästa bok i serien. Framförallt inte om den också utspelar sig på Säter och har ett psykologiskt tema.

Innan snön faller är utgiven av Bokfabriken och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

 

En sjuårig flicka går naken och blodig mitt på blanka förmiddagen in på en bank i centrala Stockholm och lyckas få med sig ett miljonbelopp därifrån. Det osedvanliga rånet väcker snabbt stort uppseende. Den unga Leona Lindberg, brottsutredare vid Roteln för Grova Brott vid Citypolisen, får ärendet på sitt bord. Utredningen innehåller en rad märkliga omständigheter och spåren visar sig så småningom leda åt ett oväntat håll.

Leona är erkänd för sin yrkesskicklighet och samtidigt en udda fågel inom poliskåren, en kontroversiell outsider och ensamvarg som inte drar sig för att ta till ibland rent våghalsigt oortodoxa metoder om de helgar hennes syften.

Ovanstående är förlagets beskrivning av boken Leona – tärningen är kastad. Som ni förstår så är det här en annorlunda deckare. Dels med tanke på att det är ett barn som är den som till synes ligger bakom rånen, och dels med tanke på bokens huvudperson Leona. Den udda fågeln som hon beskrivs som. Och hon är verkligen kontroversiell ur samhällets mått mätt. Hon är mamma och polis, men har samtidigt enormt svårt att passa in i alla mallar. Men samtidigt är hon inte längre ensam – deckarvärlden innehåller trots allt ganska många sådana karaktärer, tänk bara på Saga i tv-serien Bron eller varför inte Lisbet Salander. Så man kan inte säga att idén eller boken känns särskilt unik. Det innebär dock inte att den inte är bra, för det är den. Jag hade lite svårt för berättarstilen först, och för karaktären Leona. Men hon förmänskligas mer och mer genom boken och till slut får man faktiskt någon slags förståelse, om än inte riktigt acceptans, för de val hon gör. Hon är ingen sympatisk karaktär, men hon är intressant. Både Leona och händelserna i boken väcker reaktioner och tankar hos mig som läsare. Boken håller också ett högt tempo, vilket gör den till en perfekt sträckläsarbok. Tärningen är kastad är första boken i serien om Leona. Hittills har det kommit ut två böcker till. Jag kommer definitivt att läsa dem. Konstigt vore det annars med tanke på den cliffhanger som avslutar boken.

Leona – tärningen är kastad är skriven av Jenny Rogneby och utgiven av Wahlströms & Widstrand. Den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.