Hagamannen

Therese Cristiansson – Hagamannen, så våldtogs en stad

Författaren är kriminalreporter på Expressen och har tagit del av den stora utredningen kring Hagamannen. Den här boken fokuserar mycket på brotten och framförallt på offren. Författaren tar också upp våldtäkter i ett nationellt perspektiv. Hon har intervjuat serievåldtäktsmän och redogjort för liknande våldtäktsfall i övriga Sverige. Boken är skrämmande. Den visar hur en hel stad hölls i ett skräckens välde under flera års tid. Den visar hur människorna blev påverkade och begränsade i sin vardag. Tjejer vågade inte gå ut själva, deras killar och pappor skjutsade dem överallt. Boken tar också upp många andra anmälningar på sexuellt våld i Umeå under tidsperioden, vilka inte kunde kopplas till Hagamannen. De flesta är idag olösta och nedlagda, på grund av att spaningsuppslag har saknats. Det är också skrämmande läsning. Boken ger en mörk bild av Sverige, men det finns också ljus. En engagerad allmänhet och en engagerad poliskår har faktiskt sett till att Hagamannen, Niklas Lindgren kunde gripas till slut.

Jag önskar att det vore mer information om just Niklas Lindgren. Vem är han, varför gjorde han detta? Och hans sambo, märkte hon verkligen ingenting under alla dessa år. Hans vänner, föräldrar, syskon, arbetskompisar, vad sa de, hade inte de heller märkt något? Det är frågor som jag har undrat över sedan Hagamannen greps och som jag hade velat få svar på från den här boken, men de lämnas obesvarade.

Annars är det en lättläst och läsvärd bok. Det är ett journalistiskt språk och författaren får bra grepp om läsaren. Boken är välskriven och genomarbetad, dock spretar den lite åt olika håll, eftersom författaren försöker att samtidigt, i samma bok, skriva både en bok om Hagamannen och en bok om våldtäkter i största allmänhet. Boken är som sagt skrämmande, samtidigt som den är en bra skildring över samhället idag. Det är en bra bok för att skapa debatt över sexualvåldet i Sverige.

Camilla Andersson & Anders Boström – Den 777:e mannen – polisens jakt på Hagamannen

Den här boken är annorlunda skriven. Författarna är två journalister som båda har anknytning till Umeå på något sätt. Boken är skriven i skönlitterär form som en deckare, typ Mankells Wallander-böcker. Det gör att det ibland känns påhittat, overkligt. Händelseförlopp skildras ibland noggrant, till exempel så berättas det om vad ett vittne åt till frukost, en dag år 2000, vem kan minnas det sju år senare när boken skrevs? Ibland undrar man som läsare vad som är sanning och vad som är fiktion. Boken är dock välskriven med mycket research bakom. Dock irriterar jag mig på att jag har hittat flera korrekturfel.

Det är mycket fokus på polisutredningen. Man får följa polisens arbete och man ser att de flera gånger har varit nära Hagamannen. Det är en intressant vinkling, men det gör tyvärr också att boken saknar psykologisk vinkling. Man får inte läsa om offren annat är i kortfattade fallbeskrivningar. Man får inte läsa om Niklas Lindgren, vem han var och varför han gjorde detta. Och man får inte läsa om vad hans omgivning tyckte och tänkte när de fick veta att han var Hagamannen.

Det är en lättläst och intressant bok, särskilt för oss som bor här i Umeå och minns hur det var under de år som Hagamannen härjade fritt. Men om man vill ha mycket information och få en psykologisk vinkling, då är det Christianssons bok man ska läsa.

Bitterfittan

Nu har jag också läst den här boken som så många pratar om, Bitterfittan av Maria Sveland. Det är alltså en dokumentärroman om en trettioårig journalist som är gift och har ett barn. Hon känner sig som en bitterfitta som har fastnat i ett ojämställt förhållande och ständigt är trött och less. Därför lämnar hon man och barn hemma och flyr från vardagens stress och trötthet på en veckas charter till Teneriffa. Under resan hinner hon stressa ner och tänka över sin livssituation.

Boken är framförallt något att diskutera kring. Det är en ständigt brännande fråga som tas upp – jämlikheten mellan könen. Boken skapar många tankar att fundera kring och att ta upp med sin partner. Det är en engagerad bok. Man känner igen sig i en hel del, även om man själv inte har barn. Stundtals blir jag uttråkad när jag läser boken, jag väntar på att författaren ska komma med lite nya tankar. Hon kommer inte med något nytt, men hon tar upp en viktig, brännande fråga i ljuset och ifrågasätter hur det ser ut idag. En läsvärd bok, både för kvinnor och män.

Kleopatras kam

Den första boken som jag recenserar i år blir Kleopatras kam.

Kleopatras kam är ett företag som drivs av tre, ganska olika och komplexa personer. Affärsidén är enkel – företaget ska lösa människors problem. Snart kommer det in en kvinna med ett ovanligt problem. Hon vill att de ska döda hennes man. Plötsligt ställs allting på sin spets och vännerna upptäcker att ingenting är som det ser ut att vara.

Huvudpersonerna är bra beskrivna och språket flyter också på bra. Jag tycker mycket om storyn i boken. Det är en intressant berättelse och boken är genomtänkt och unik. Boken stannar kvar i mitt medvetande. Jag har tagit ett bra tag på mig att läsa boken (har läst annat under tiden) och då går jag runt och funderar på vad som kommer att hända, och vad som skulle ha hänt om boken vore verklighet. Det är en hel del etiska och filosofiska tankar invävda i boken och sådant gillar jag. Jag gillar också alla oväntade vändningar och att inte allt är som man tror att det ska vara…

Tyvärr blir boken stundtals långtråkig. Dessutom är den ibland rörig och förvirrande, man hänger inte alltid med i svängarna. Berättarperspektivet ändras mellan de tre huvudpersonerna och man måste vara uppmärksam.

Sammanfattningsvis så är boken mycket läsvärd. Jag såg att författarinnan har skrivit två andra böcker: ”Busters ögon” och ”Caipirinha med döden” som har fått väldigt bra kritik, så jag ska läsa dem med så småningom.

Det här är inte jag

Det här är inte jag är skriven av Eva F Dahlgren och utgiven i pocket av förlaget Kabusa. Boken handlar om en stressande, hårt arbetande vetenskapsjournalist som går in i väggen med en riktig smäll. Hon kan inte utföra ens de vardagliga sakerna längre, och femtonåriga sonen Johannes får bli den vuxne i familjen istället. Det är en mycket bra skildring av hur utbrändhet kan upplevas och hur omgivningen påverkas. Det är ett allvarligt och tungt ämne som skildras i boken, men boken är trots allt lättläst och stundvis ändå humoristisk. Boken är ärlig, öppen och realistisk. Den är läsvärd, framförallt om du själv varit utbränd eller om du känner någon som är eller har varit utbränd och vill få en slags förståelse.

Hanne Ørstavik

Hanne Ørstavik är en av Norges främsta och mest lästa författare. Hennes böcker omnämns och recenseras ofta, vilket har gjort mig nyfiken att läsa hennes böcker.

Vecka 43

Solveig är en nybliven doktor i litteraturvetenskap. Hon bor ensam och arbetar på ett universitet. Hon reflekterar mycket över litteratur, vilket är intressant att läsa om. Hon har en äldre, beundrad kollega – Hilde – som hon samtalar med om livet och litteraturen. Boken är intressant och gestaltningen över Solveig är underbar. Språket är poetiskt och vackert. Tempot är långsamt och därför blir man stundvis less på att boken trots allt är ganska innehållslös. Jag tror att boken passar bäst för dem som är intresserade av litteraturvetenskap, då får man störst behållning av den.

Lika sant som jag är verklig

Johanne pluggar psykologi på högskolan och bor hemma hos sin mamma. Hon är plikttrogen, omtänksam och tror på Gud. En dag träffar hon Ivar och blir kär. Efter att ha känt honom i bara någon månad så bestämmer hon sig för att åka med honom till USA. Men den morgon som de ska åka så kan hon inte öppna dörren till sitt rum. Under dagen hinner hon tänka igenom relationen till sin mamma, till Ivar och till sin bästa kompis samt fundera över sin uppväxt och det liv hon lever idag. Hon reflekterar en hel del om psykologi och psykologilitteratur, vilket jag tycker är intressant. Författaren verkar ha en del kunskaper om det ämnet, det känns trovärdigt det hon skriver. Språket är vackert och poetiskt även i denna roman. Men jag blir stundvis irriterad på huvudpersonen. Jag kan inte känna igen mig i henne och jag tycker att hon är mesig och alltför bunden till sin mamma. Boken är trots allt mycket läsvärd, och jag tycker att idén till boken är jättebra och intressant.

Kallet – romanen

Den här boken handlar om en författare som kämpar för att skriva en bok. Hon planerar att skriva om sin farmor som reste till Kina på 1920-talet för att bli missionär, men boken vill inte bli skriven. Frigörelse, att följa sin övertygelse, samt reflektion är teman i boken. Som i Hanne Ørstaviks övriga böcker är språket vackert och poetiskt, men tempot är långsamt och jag fick ingen större behållning av boken. Jag såg fram emot att läsa boken, eftersom jag själv bär på författardrömmar, men jag kunde inte känna igen mig alls i huvudpersonen. Jag stör mig på att det inte finns någon kapitelindelning i boken, hela boken är skriven i stycke på stycke, utan markerade dialoger. Dessutom blandas hela tiden författarens upplevelser med farmoderns upplevelser, och dröm blandas med verklighet. Detta gör att romanen mest känns rörig. Synd, för bokens tema och ämne var intressant, och språket är som sagt väldigt vackert.

Om vänskap

”Om vänskap” är en jättefin bok av Kate Larson och Anna-Karin Palm. De har varit vänner i snart 20 år och då de stundvis har bott på skilda platser så har de brevväxlat under tiden. Boken ”Om vänskap” har växt fram ur dessa brev. Men det är ingen traditionell brevväxlingsroman. De båda vännerna samtalar med varandra, snarare än skriver till varandra. De läser upp dikter för varandra, citerar och analyserar. Det handlar om alla möjliga ämnen; litteraturvetenskap, sjukdomar och änglar är bara några av ämnena. Mitt favoritkapitel heter ”Om små föremål och stora spekulationer”. Jag tyckte om bokens layout och utseende. Framsidan ser exklusiv och vacker ut, och lockade åtminstone mig till läsning. Jag hade höga förväntningar på boken, efter att ha sett framsidan, och mina förväntningar infriades.

Revansch 2006

Skrivarsidan ger varje år ut en antologi med bidrag från deras medlemmar. 2006 utkom antologin ”Revansch 2006, en prosa- och poesiantologi” som innehåller dikter, noveller, krönikor och kåserier från 29 av Skrivarsidans medlemmar. Den är innehållsrik och läsvärd. Texterna är väldigt varierande, det finns nog något för alla. Själv har jag hittat några favoriter:

* Maria Brundin med dikterna ”Synden själv” och ”Nipornas stad”. Den senare dikten handlar om hennes (och min) uppväxtstad Sollefteå. En mycket fin skildring till en fin stad.

* Viktoria Eriksson med dikten ”Kastar mina drömmar”. En vacker och tänkvärd dikt om drömmar och livet.

* Ola Hall med novellen ”Ödets lott”. Den utspelar sig en varm sommardag, och ödet har ett finger med i spelet… Rolig novell som inte slutar som man tänkt sig.

* Ragnvald Nilsson med novellen ”Nattligt besök”. Den utspelar sig i en lägenhet på fjärde våningen sent en kväll. Också denna novell har ett oväntat slut och är väldigt bra skriven.

Så sänkte jag Sovjetunionen

Så sänkte jag Sovjetunionen, är en unik bok, skriven av Jan Kallberg. Boken är unik för att den består av ett samspel mellan text, bilder och citat. Det är en berättelse om att det var författaren som sänkte Sovjetunionen. Ett konstigt ämne kan tyckas, och boken är inte som något annat jag läst. Det är en slags självbiografi och uppväxtskildring. Men det är också en dokumentär, historiebok, citatsamling, politisk provokation och en samhällskritik. Kallberg provocerar och han gör det bra. Författaren har ett imponerande språk och en stor faktakunskap. Det är en rolig och samtidigt intressant bok.

Mitt favoritställe är detta (angående klimatförändringen): ”Snart får vi en ny kontinent som heter Antarktis att bygga städer på, namnge vägar och sälja bostadsrätter. När hände det senast?” Jag gillar också dedikationen i början av boken:”Intäkterna från denna bok går oavkortat till min tredje hustru. Advokaterna tyckte att det var bäst så.”

Jag irriterar mig dock på de stavfel och grammatikfel som jag hittar här och där. Sedan har jag lite svårt för böcker där jag inte kan få sympatier för huvudpersonen. Det är som att jag inte får riktigt lära känna honom – trots att boken är skriven mestadels i jag-form, så glider huvudpersonen undan med ett retfullt leende. Vissa händelser skildras också lite i förbigående, som en stor skogsbrand och minexplosion som inträffar i ett krigsdrabbat Angola, som skildras lite hastigt på 1½ sida. Jag saknar också lite av en röd tråd. Kanske en innehållsförteckning hade varit bra, så att man kunde se de olika kapitlens namn och se hur långa varje kapitel är, eftersom det är stor variation på kapitlens längd.

Men sammanfattningsvis så är det en intressant och givande bok. Det är en tegelsten – 703 sidor, men innehåller som sagt mängder av citat och bilder, så den är ändå lättläst. Det är en udda och annorlunda bok, en bok som ger upphov till diskussion. Ett bra val att läsa under julen.

Svinalängorna

Svinalängorna är skriven av Susanna Alakoski. Det är en uppväxtskildring om en flicka som växer upp i en fattig alkoholistfamilj på 1960- och 1970-talet. Föräldrarna kommer från Finland, så även deras anpassning till det svenska samhället skildras. Boken har ett tydligt inifrånperspektiv ur ett barns ögon. Men flickan är också en slags allvetande berättare, hon distansierar sig ibland från det som händer, för att kunna berätta om det.

Boken är trovärdig och realistisk. Stundvis är den jobbig att läsa, som när flickans mamma blir slagen av pappan, och när barnen inte får mat på länge, för att föräldrarna super. Men de dystra händelserna mildras av en humor och värme som ändå genomstrålar boken. Och även samhörigheten bland vänner och grannar. Man blir lätt gripen av boken, man fastnar för bokens karaktärer. Och man blir berörd.

Man kan inte tro att det här är en debutroman. Dels för att själva berättelsen och skildringen är så äkta och levande, och dels för att boken är så välskriven. Dessutom gillar jag språket. Författaren varierar nämligen sitt språk, när den yngre flickan berättar så blir språket barnsligare och mer som talspråk och när flickan är vuxen, eller mer som en allvetande berättare, så blir språket mer moget och sakligt. Det är proffsigt gjort.

Det är en läsvärd bok. Dessutom är det här månadens andra bok i bokcirkeln.

Egalias döttrar

Egalias döttrar är skriven av Gerd Brantenberg på 70-talet. Det är en feministisk bok. Författaren har skapat ett samhälle som är som vårt, fast könsrollerna är precis tvärtom. Kvinnorna härskar (fast det heter inte härskar, utan fruskar när en kvinna gör det) och försörjer sin familj. De super sig fulla och slår sina män. Männen tillhör det sårbara könet, tjänar mindre och får stanna hemma och passa barnen. Männe måste använda ”pehå”, det vill säga penishållare, och är den som måste äta p-piller. Till slut försöker männen göra uppror, men kvinnorna skrattar bara åt dem.

Boken är väldigt tänkvärd. Författaren har verkligen vänt på alla befintliga begrepp så man får tänka till, och man får ofta även aha-upplevelser. Man blir arg och upprörd, det finns ett djup och allvar i boken. Men samtidigt är den hejdlöst rolig och lättsam. Den är väldigt lättläst, jag läste ut den på ett par timmar.

Det jag gillade bäst var författarens nya, kvinnliga, ord istället för våra maskulina ord. Eftersom jag är så språkintresserad så hajade jag till direkt jag såg ett omgjort ord och började tänka efter hur många könsladdade ord det egentligen finns i vårt språk. Det var så jag började inse vidden av ojämlikhet. Sedan kan man ju lägga till alla andra orättvisor som existerar idag, typ lönediskriminering.

Höjdpunkter i språket, enligt mig:

  • Det opersonliga pronomet ”man” ersätts med dam i hela boken, typ ”man lär så länge man lever” blir ”dam lär”.
  • ”Vill dam bli fin, får dam lida pin.”
  • Kvinniskan (=människan)
  • Mantimmer (=fruntimmer)
  • Dam gud (=herregud)
  • Kvindat (=mandat, i riksdagen)
  • Såklart heter det ju också riksdagskvinnor och liknande, när det gäller yrken
  • Lärarna kallas inte för ”Fröken så och så” utan ”Herken si och så”
  • Som godis äter man sega gummor istället för sega gubbar
  • Och naturligtvis ska man gå vid grön gumma och inte vid grön gubbe
  • Man är inte omänsklig, utan okvinsklig i Egalia

Det märks att boken är skriven för 30 år sedan. Boken skrevs när debatten om behåar och bränningen av behåar var aktuellt. Därav kommer pehå, som är ganska centralt i boken. Eftersom boken börjar bli ganska gammal nu så känns den ibland lite stel och omodern. Men samtidigt så räknas den här boken som en feministisk klassiker och jag tycker att alla, både kvinnor och män, borde läsa den. Det är en jättebra bok för bokcirklar och att läsa i skolor för att diskutera sedan.

Den här boken är månadens bok i ”En bokcirkel på nätet” som jag för övrigt ska ta över och bli ansvarig för nu, vilken dag som helst! Kom med, läs boken, och diskutera med oss.