Mortina – ett helt vanligt zombiebarn handlar alltså om Mortina. Hon ser annorlunda ut än andra barn, hon har klotrunda vita ögon kantade av lila skuggor, ett likblekt ansikte och hon kan rycka av sig sina kroppsdelar när hon behagar, men hon känner sig som vilket barn som helst. Dessutom tycker Mortina att hennes utseende är fullt normalt, liksom hennes bostad. Hon bor nämligen i ett gammalt kråkslott med sin faster Krypta. Hon har också en hund, precis som vem som helst, men Mortinas hund är albino, ingen vet om han är levande eller död och han heter Rabies. Fullt normalt för Mortina, men kanske inte för vilket annat barn som helst. Det finns också ett stort MEN i Mortinas liv – det hon önskar sig allra mest i hela världen är att få leka med barnen från byn och få egna kompisar. Det var förstås strängt förbjudet. Faster Krypta var alltför rädd att de skulle bli bortjagade. En gång försökte Mortina klä ut sig till ett vanligt barn, men det gick inget vidare. Men så blev det höst och Mortina insåg att det skulle bli halloween, en helg där alla klär ut sig till monster eller spöken. En helg där alla barn ser ut som Mortina. Hon ser sin chans att äntligen få smälta in. Fast det går förstås inte särskilt bra. När hon berättar om sin vardag så tror de andra barnen att hon skämtade. Efter en stund börjar de göra läskiga grimaser och Mortina väljer att göra sitt bästa partytrick – hon tar av sig huvudet….
Det här är en mer humoristisk än skrämmande bok, ganska olik Rysliga förskolan. Det är fortfarande många läskiga detaljer och spännande zombies med i berättelsen, men fokus ligger mer på underfundig humor och utanförskap än på att skrämmas på riktigt. Ett roligt sätt att få in ett vänskapstema med en läskig twist. En bra högläsningsbok i en förskolegrupp, perfekt nu inför halloween. Boken vänder sig kanske till lite äldre förskolebarn än Rysliga förskolan, den är tjockare och det är betydligt mer text, men det är ändå fortfarande en bilderbok. Jag kan tänka mig att den fungerar bra som högläsningsbok även i lågstadiet. Även Mortina är välskriven och kommer säkert att locka många barn till sig med sina klassiska halloween- och zombieillustrationer. Det finns även här många detaljer i illustrationerna och därmed kan boken räcka länge.
Mortina – ett helt vanligt zombiebarn är skriven och illustrerad av Barbara Cantini och finns bland annat att köpa på Adlibris och Bokus.
Nu i sommar bestämde jag mig för att läsa om mumintrollen. Jag har nämligen inte läst alla böcker om dem, det har mest blivit bilderböckerna faktiskt, så nu har jag ett litet projekt framför mig. Jag lyssnade på Småtrollen och den stora översvämningen och fick höra Mark Levengoods uppläsning. Han passar ju perfekt för den rollen. Men jag lånade också boken (från 1945) eftersom jag gärna ville bläddra i den och se illustrationerna. De är ju svartvita i denna utgåva, men ändå är de så magiska. Jag gillar verkligen dem. Så fantasifyllda och de uppmanar verkligen till funderingar och inspiration att spinna vidare på berättelsen. Och alla dessa härliga karaktärer, även om man ännu inte mött så många av dem. Lagom lång är berättelsen också, en perfekt start på mitt läsprojekt och även lagom lång för att läsa för barnen tänker jag. Boken handlar om när Mumintrollet och hans mamma är på vandring för att söka efter den försvunna muminpappan. Det är en äventyrlig vandring med hotande odjur, en stormig seglats och en stor översvämning innan familjen äntligen återförenas och hittar dalen där de sedan bor hela sitt liv – och där de kommande muminböckernas nya äventyr kommer att utspela sig. Nu ser jag fram emot att läsa nästa bok och fördjupa mig i Muminvärlden.
Förskolorna frågar ofta efter böcker som skildrar olika familjer. Det finns några stycken bra böcker och nu har det kommit en alldeles ny bilderbok på temat. En familj är en familj är en familj är skriven av en prisbelönt kanadensisk barnboksförfattare, Sara O´Leary, och den handlar helt enkelt om olika familjer. Budskapet är att alla familjer är speciella på just sitt sätt, och att ingen familj är bättre än någon annan. Boken börjar med att vi ser en klass ha lektion och berättarjaget säger att de pratade om familjer i skolan, vad som var speciellt med just ens egen familj. Berättarjaget ville vänta till sist, för hen visste inte vad hen skulle säga. ”Min familj är inte som alla andras” säger hen. Sedan följer klasskompisarnas berättelser om sina familjer. Någon har föräldrar med annan hudfärg än vit, andra har många barn, vissa familjer består av två föräldrar av samma kön, andra lever i bonusfamiljer av olika slag, en del barn har skilda föräldrar, en del är väldigt lika sina föräldrar, andra ser mer ut som dem själva, någon har en mamma i rullstol, en annan bor med sin farmor. Ja, ni förstår upplägget. Berättarjaget lyssnar på vad alla de andra klasskompisarna berättade och till sist inser hen att hens familj är precis lika mycket ”riktig” och värd lika mycket som alla andras familjer. En familj är en familj är en familj. Svårare än så är det inte.
Ni har väl sett böckerna om Jack som är skrivna av Martin Olczak? Man kan säga att det är lite som Pax-serien, fast för yngre barn. Det är totalt tre serier, med fyra böcker i varje, så totalt 12 böcker. Nu har det kommit fina samlingsvolymer som innehåller en hel serie. Första samlingsvolymen kom förra sommaren och den innehöll de fyra första böckerna i den första serien som kallas Jakten på Jack. Den andra samlingsvolymen kom nu i sommar. Den heter Spådomen om Jack och innehåller således de fyra böckerna i den andra serien om Jack. Det är väl inte en alltför vild gissning att en tredje samlingsvolym är att vänta, med de resterande fyra böckerna som ingår i serien Jacks förbannelse.
En av Ulf Starks sista böcker är Amy, Aron och anden. En jättefin läsa själv- eller högläsningsbok för barn i åldern 6 – 9 år. Amy och Aron leker ofta på Skroten som Amys pappa äger. Där brukar de hitta alla möjliga roliga saker. En dag hittar de en liten, rostig oljekanna med pip. Där inifrån hörs ett litet gny och sedan en ilsken röst som säger: ”Aj! Trampa på mej ni bara. Bry er inte om mej!”. Det visar sig vara en ande i oljekannan. Han heter Mujo och verkar vara väldigt blyg och trulig till en början, men snart blir han Amy och Arons vän. Och hans osynlighet försvinner sakta men säkert.
Har ni mött Svante? Den snyggaste, smartaste hästen i stallet. Ja, det är åtminstone så han skulle presentera sig själv. Hittills har det kommit tre böcker i serien om Svante, perfekta för hästälskande barn i åldern 6-9 år. De med lite mer läsvana kan läsa själva, det är stor text och mycket luft på sidorna vilket är bra för nybörjarläsarna. Men de funkar också bra som högläsningsböcker, de är så roliga att även en vuxen läsare får ut en hel del av läsningen. I höst kommer fjärde Svante-boken, missa inte den.