Groda, glasstrut, pinne

Groda glasstrut pinne

Jag heter My, alltså inte lilla My, utan stora, och det här är min farfars hus. Där farfar bor finns det krabbor, maneter och stockholmare. Och en båt med hästkrafter. Farfar säger att jag också har hästkrafter.

Det finns en strand också, och en brygga där man kan bada om man vill dö. Och det vill visst pappa att jag ska, för jag ska gå i simskola har han bestämt.

Så inleds bilderboken Groda, glasstrut, pinne av Ia Isaksson och Hanna Klinthage. ”Groda, glasstrut, pinne”, så säger barnen på simskolan när de tränar simtagen. Det verkar så lätt för de andra barnen tycker My, men inte är det lika lätt för henne. Och inte verkar de andra barnen vara rädda för maneter och krabbor heller. Men snart inser My att hon inte är ensam trots allt. På bryggan sitter en kille som också vattenvägrar. Kanske kan de bli vänner? Och kanske kan de hitta på ett annat sätt att lära sig simma – tillsammans?

Det här är en fin bilderbok med massor av sommarkänsla. Man kan verkligen känna sanden mellan tårna och den gassande solen, men det är lika mycket igenkänning i det sista uppslaget med huttrande simskola i ösregn bland paraplyer och regnkappor. Boken handlar om rädslan för vatten och att våga göra saker man är rädd för i sin egen takt. Men det handlar också om vänskap och att man sällan är ensam om att känna det man känner. Jag tror många barn kan känna igen sig i och relatera till den här boken. Det här är Ia Isakssons debutbok och jag det kommer bli ett spännande författarskap att följa. Hon skriver roligt och träffsäkert, samtidigt som hon gestaltar såväl känslor som miljöer och stämningar på ett tonsäkert sätt. De mjuka, lekfulla illustrationerna i milda färger passar fint till texten.