Tusen bitar saknas handlar om Elis, 17 år, som brinner för fotografering och som därför flyttar till en främmande stad för att plugga på ett fotogymnasium. Där möts Elis och Mirjam. Elis tycker att Mirjam är fascinerande, men hon har sidor som Elis inte kommer åt. En dag säger hon att det är bäst att ingen blir kär i henne. Det är bäst så. Men kärlek kan man förstås inte styra över…
Tusen bitar saknas är skriven av Katja Timgren. Jag har aldrig läst något av henne tidigare, men efter att ha läst ut ¨den här boken så sprang jag direkt och reserverade hennes andra böcker på biblioteket. Hennes debutbok heter Det jag inte säger och den belönades visst med utmärkelsen Slangbellan för årets bästa barn- och ungdomsdebut. Hon är också utbildad skrivpedagog och jobbar som texthandledare, och det syns tydligt att hon behärskar språket till fulländning, det flyter på väldigt bra, det känns otroligt levande och dialogerna känns mycket realistiska. Karaktärerna är också trovärdiga och det är svårt att inte tycka om dem. Jag gillar också alla de miljöbeskrivningar som finns här och var i boken.
En sak som är lite speciell med Tusen bitar saknas är att Elis inte benämns som varken han eller hon. Författaren själv har berättat att när hon skrev den här romanen ville hon inte skriva om ett visst kön. Hon ville skriva om Elis som är sjutton år, på väg att bryta upp, på väg att flytta från sin hemstad, på väg att träffa nya kompisar och på väg att bli vuxen. Och om att bli kär för första gången, om mod och om rädsla. Att bli vuxen och att bli kär har inget med ett visst kön att göra. Elis är ett människonamn och Elis är en människa, inte nödvändigtvis en han och inte nödvändigtvis en hon.
Innan jag började läsa Tusen bitar saknas så visste jag inte detta om boken. Jag föreställde mig Elis som en kille. Dels med tanke på namnet Elis, jag tycker att det låter mer som ett killnamn och i vår föräldragrupp när jag fick äldsta dottern så fanns ett ett par vars son heter Elis. Men dels tror jag också att det handlar om mina egna fördomar. Eftersom Mirjam är en tjej så ligger det helt enkelt närmast till hands att tänka att Elis är en kille, eftersom den heterosexuella kärleken tyvärr anses vara en norm. Jag blir irriterad på mig själv nu i efterhand för att jag föreställde mig Elis som kille direkt från början. Men till mitt försvar får jag väl åtminstone säga att det finns flera tillfällen då jag faktiskt ifrågasatte om Elis var en kille, till exempel när det gäller relationerna som Elis har i boken, relationen mellan Elis och Elis bror, relationen mellan Elis och de nyfunna vännerna, som Sofia, och relationen mellan Elis och Elis mamma. Nu i efterhand, när jag vet om författarens intentioner med boken och kan reflektera bakåt så inser jag dock att hon har lyckats väldigt bra med det hon föresatt sig, att skriva en roman utan att skriva om ett kön. För i efterhand kan jag se Elis som en tjej lika mycket som jag kan se Elis som en kille. Båda alternativen känns lika troliga, och lika trovärdiga. Även om jag hade vetat redan innan, hur författaren tänkt när hon skrev boken, så tror jag inte att det hade påverkat läsningen, för det här med kön är inte det relevanta i boken, utan fokus ligger på känslorna, relationerna och på det som händer mellan Mirjam och Elis.
Det här är alltså en skildring av att växa upp och en skildring av den första kärleken. Och denna skildring är suveränt gjord. Framförallt kärleken mellan Elis och Mirjam. Författaren har på pricken skildrat osäkerheten, längtan, pirret, nyfikenheten och allt annat man känner. Boken innehåller också allt det man vill ha av en riktigt bra ungdomsbok. Dels kärleken förstås, och utvecklingen från tonåring till vuxen, men dels också allt det här vardagliga som är så viktigt, kompisar, föräldrar, skola, fritidsintressen, samhället och omvärlden. Det finns kärlek och romantik och glädje, men det finns också problem, mörker och förluster. Det finns hopp och det finns sorg. Det finns drömmar och om att sväva bort i det blå, men också kall, bister vardag. Det finns spänning. Så mycket att jag inte kunde låta bli att läsa boken förrän den var slut. Jag höll andan de sista sidorna och när jag läste den allra sista sidan fick jag tårar i ögonen. Själva slutet var oerhört gripande, och framförallt eftersom boken är så realistisk, det är ju precis såhär det är. Livet.
Läs boken!
Tusen bitar saknas är utgiven av Alfabeta bokförlag. Den finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.