Den förskräckliga historien om Lilla Hon

Det här är berättelsen om Lilla Hon.

Allt hon vill är att få komma in i kuddrummet och leka med de andra eleverna. Men de låter henne bara vara med om hon först går upp ensam på skolans vind. Och där sägs det att det spökar… Men spöken finns väl inte? Inte på riktigt?

Det här är en förskräckligt, ryslig och otäck berättelse. Men den är också knasig, spännande och rolig. Och den slutar ganska lyckligt. I alla fall för vissa…

Den förskräckliga historien om Lilla HonSå står det på baksidestexten till Augustprisnominerade Den förskräckliga historien om Lilla Hon av Lena Ollmark och Per Gustavsson. Det är en minst sagt speciell bok. Det är en riktig spökhistoria med många skräckelement inblandade. Den är ryslig, bloddrypande och morbid. Men den har också en del humor, åtminstone galghumor. Dessutom är den förvånansvärt hjärtknipande.

Boken handlar om en flicka som kallas för Lilla Hon. Hon är en duktig flicka som drömmer om att få vara med de andra barnen och framförallt hägrar kuddrummet i skolan. Att få leka i kuddrummet vore verkligen drömmen. Men de andra barnen retar henne. Mest älskar de att skrämma henne, för hon verkar vara ganska lättskrämd. De berättar historier om alla som spökar i skolan, om Lärarinnan, Matfarbrorn, Slöjdflickan och Bibliotekspojken. Lilla Hon går på dem allihopa och blir jätterädd. En dag bestämmer sig eleverna för att lura Lilla Hon. De säger att hon ska gå upp ensam på vinden där det spökar. Klarar hon av det får hon vara med och leka. Hon vill ju vara till lags och hon drömmer om kuddrummet, så hon går dit. Men snart inser hon att hon är utsatt för ett spratt och inlåst på vinden. Och mycket riktigt – det spökar faktiskt där. Men det visar sig att spökena kanske inte är så farliga trots allt. Inte för henne i alla fall. Det blir lite skruvat emellanåt efter att hon träffat spökena. Slutet blir lite annorlunda mot vad jag trodde, men det var riktigt bra.

Lilla Hon är en otroligt fint skildrad karaktär, en modig tjej som behandlas illa trots att hon inte borde behöva bli behandlad så. Hennes föräldrar bryr sig knappt om henne, märker inte ens att hon försvinner. Hon är ett osynligt barn. Det är så hjärtknipande emellanåt. Mina tankar förs mot gotiken och dess spökberättelser när jag läser om Lilla Hon. Det är mycket skräck, men det finns något annat också. Något mer. Den förskräckliga historien om Lilla Hon handlar nämligen betydligt mer om känslor än de traditionella spök/skräck-berättelserna. Det finns ensamhet, utsatthet, rädsla, ja, väldigt mycket jobbiga känslor. Det är en typisk sådan bok som kan läsas på två olika nivåer. För barnen så är det de burleska skräckelementen som väcker rysningar tror jag, men för oss vuxna är det Lilla Hons totala utsatthet, att inte hon blir sedd någonstans av vuxenvärlden, varken av lärare, föräldrar eller någon annan, det är det som åtminstone får mig att rysa. Omskakande är det ord jag känner när jag tänker på boken.

Per Gustavsson har som vanligt skapat uttrycksfulla bilder och det som är bra med boken är det faktum att när det är läskigt i texten så är det verkligen också läskigt i bilderna. Det läskiga förstärks definitivt i bilderna och det gillar jag.

Precis som när det gäller de andra av årets Augustprisnominerade böckerna så har även denna bok väldigt många olika ämnen att diskutera om. Utanförskap, mobbing, frånvarande föräldrar, rädsla, ensamhet… Böcker är ju ofta en bra ingång till att prata om tunga ämnen och jag kan tänka mig att det här skulle vara en bra högläsningsbok att ha just som en ingång. Men den funkar också bra som läsa-själv-bok och att bara läsa som en underhållande och ryslig spökhistoria utan att behöva gå in djupare på de tyngre temana om man absolut inte vill.

Boken är utgiven av Lilla Piratförlaget och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *