I lördags var det förintelsens minnesdag (27/1) och jag passade på att skylta om det på biblioteket. Vi har fått in en fin utställning från Forum för levande historia som heter Aldrig mer – Om folkmord. Det är viktigt att synliggöra, och att aldrig glömma det som hänt.
Häromdagen fick jag också en fin bok som handlar om samma ämne. Vi kommer snart hem igen heter den och den är skriven och illustrerad av Jessica Bab Bonde och Peter Bergting. Det är en seriebok som alltså handlar om förintelsen. Den är indelad i olika kapitel: förord, Tobias, Livia, Selma, Susanna, Emerich, Elisabeth, Andra världskriget, Ordlista och Vill du veta mer. Förordet, som är skrivet av Jessica Bab Bonde, berättar om den här bokens viktigaste personer, nämligen just Tobias, Livia, Selma, Susanna, Emerich och Elisabeth. De var alla barn eller ungdomar under förintelsen och den här boken består alltså av deras berättelser. De här personernas liv började precis som ditt och mitt, med mat, kläder, familj, vänner och samma tankar och funderingar och bekymmer som alla andra barn. Men så plötsligt förändrades deras liv. För vissa långtsamt, för andra mer drastiskt över en natt. De fick inte längre gå på vissa gator, inte leka med andra barn i parken, inte gå i skolan, de tvingades flytta, det finnas inga pengar, ingen mat. Det blev ransonering, föräldralösa gatubarn fyllde trottoarerna, barn och äldre dog av undernäring, barnen tvingades arbeta, de blev misshandlade, tvingades gömma sig. All glädje, trygghet och vanlighet försvann. Samtidigt pågick livet precis som vanligt för andra människor runtomkring dem. En del protesterade, andra låtsades inte se, eller brydde sig inte. Så småningom skickades folk iväg till koncentrationsläger eller förintelseläger, både män, kvinnor och barn. Där blev de tilldelade ett fångnummer. Som Tobias berättar ”Vi förvandlades till något annat än människor, något som det var lättare att döda. Vi fick ett fångnummer. Jag var ingen människa längre. Jag var ett nummer”. Tobias berättar också att när han var sex år satt han gömd på en vind i en månad och tjugo dagar för att inte nazisterna skulle hitta honom.
Vi får också ta del av de andra personernas öden, som Livia som så länge önskat sig en röd cykel och äntligen fått en på sin födelsedag. Men det dröjer inte länge förrän det bestämdes att judar inte längre får ha fordon, så hon måste lämna ifrån sig den till myndigheterna. Eller Elisabeth, vars familj slets isär: ”Vi duschades och håret rakades av. Det var sista gången jag såg mamma och mina yngre systrar Magdalena och Judith. Mamma var 41 år då. Mina systrar var 14 och 12 år”. Livia berättar också att hon aldrig fick krama sin pappa en sista gång och att även hon duschades och rakades: ”de tog ifrån oss det sista av vår mänskliga värdighet. Vi såg alla likadana ut”. Selma berättar att tyskarna sköt hennes bror Samuel ute på gården till hans flickväns hus för att han trotsat utegångsförbudet när han hjälpte flickvännen och hennes mamma att flytta till det judiska ghettot. Hon berättar också: ”Ghettot skulle tömmas på alla som inte kunde arbeta. Barnhem, sjukhus och ålderdomshem tömdes. Vi fick ställa upp oss på gårdarna och de gamla, sjuka och barnen rensades ut”. Emerich berättar att han såg sig i en spegel efter att ha blivit befriad: ”Jag såg ett skelett med levande ögon. Jag var 21 år, 175 cm lång och vägde 34 kilo”.
Det är ett svårt ämne att ta in, personernas öden är förstås oerhört gripande, men det är svårt att föreställa sig att det verkligen har hänt och hela händelseförloppet är såklart ännu svårare att förstå. Men serieformatet och den enkla, men berörande texten gör det lite enklare att närma sig ämnet. Och som sagt, det är så viktigt att belysa det och det är bra att det ges ut sådana här böcker nu medan det faktiskt fortfarande finns möjlighet till vittnesskildringar. Serieformatet gör att det också mer tillgängligt för alla. Som ni förstår så öppnar boken såklart upp för samtal, det är det som är meningen med den. Och det finns också en lärarhandledning till den. Boken innehåller också tidslinje och kartor för att ytterligare underlätta.
I boken skildras också personernas första möten med Sverige, för alla har ju kommit hit efter sina upplevelser i sina respektive hemländer. Och detta tänker jag kan vara skönt att läsa om för dagens flyktingar som kommer till Sverige. Igenkänning och även där en öppning för samtal.
Det här är en måste-bok för samtliga skolor. Den vänder sig till barn ungefär från 11 år och jag tänker att det kan vara bra att de inte är så mycket yngre än så, det är trots allt ett svårt ämne. Men det är viktigt, oerhört viktigt, så jag hoppas att alla mellan-, hög- och gymnasieelever får ta del av boken och gärna alla vuxna också. För det finns absolut ingen övre åldersgräns. Berättelserna är så gripande och rörande så de hade kunnat stå för sig själv, men de blir extra levande tack vare Peter Bergtings otroligt uttrycksfulla, mörka och realistiska bilder.
Vi kommer snart hem igen är utgiven av Natur & Kultur och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.