Varje söndag anordnar den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten en utmaning som hon kallar för En smakebit på søndag. Det går ut på att man ska dela med sig av en smakbit från boken man läser just då. Det finns bara en regel – inga spoilers!

Jag håller på att läsa Kvinnan på tåget av Paula Hawkins – boken som nästintill varenda bokbloggare verkar ha läst under våren och sommaren 🙂 Boken har varit lättläst och snabbläst hittills, spännande och underhållande, men kanske ingen bok som stannar i ens medvetande för alltid. Men idag har jag läst två rätt starka passager:

 Ingen läkare har kunnat förklara för mig varför jag inte kan bli gravid. Jag är tillräckligt ung, tillräckligt sund, jag drack inte mycket när vi försökte. Min makes sperma var aktiv och riklig. Det blev bara inte så. Jag slapp gå igenom plågsamma missfall, jag blev helt enkelt inte gravid. Vi försökte med en omgång IVF, vilket var allt vi hade råd med. Det var, vilket alla hade varnat oss för, obehagligt och fruktlöst. Ingen varnade mig för att det skulle knäcka oss. Men det gjorde det. Eller, rättare sagt, det knäckte mig och sedan knäckte jag oss.

Grejen med att vara ofruktsam är att man inte tillåts glömma det. Inte när man är runt trettio. Mina vänner fick barn, vänners vänner fick barn, graviditeter och förlossningar och ettårskalas pågick överallt. Jag fick frågor om det hela tiden. Från mamma, våra vänner, kollegor på jobbet. När skulle det bli min tur? Vid någon tidpunkt blev vår barnlöshet ett acceptabelt samtalsämne på söndagsluncherna, inte bara mellan Tom och mig, utan generellt. Vad vi försökte med, vad vi borde göra, tror du verkligen att du bör dricka ett andra glas vin?

Det jag gillar med dessa stycken är hur otroligt bra beskrivet det här är, jag har vänner som gått igenom samma sak, och det är ju precis såhär det är. Man ska inte bara handskas med sina egna frågor, sin egen oro och sin egen sorg, man ska dessutom svara på omgivningens frågor och finna sig i att vara ett givet samtalsämne. För att inte tala om att man ständigt blir påmind om sin sorg när man ser alla runtomkring som lyckas få barn, ibland till och med utan att det ens är planerat eller önskat. Väldigt träffande skildring som dessutom ger åtminstone mig en liten tagg i hjärtat.

Jag kände mig mig isolerad i mitt elände. Jag blev ensam, så jag drack en del och sedan lite till och då blev jag mer ensam, för ingen gillar att umgås med ett fyllo. Jag förlorade och jag drack och jag drack och jag förlorade. Jag tyckte om mitt jobb, men jag hade ingen glittrande karriär och även om jag haft det, låt oss vara ärliga: kvinnor värderas egentligen fortfarande bara efter två saker – sitt utseende och sitt moderskap. Jag är inte vacker och jag kan inte få barn, så vad är jag då? Värdelös.

Jag hoppas inte att det här stycket också stämmer, i så fall vore det fruktansvärt hemskt. Men hur som helst så är även detta en otroligt bra skildring över hur huvudpersonen känner och över hennes upplevelse av situationen. Bra skrivet!

 

4 thoughts on “

  1. Nu har jag läst ut den och jag håller med, den var inte förutsägbar alls!

Comments are closed.