Barnboksbloggen

Välkommen till Barnboksbloggen. Här kan du läsa boktips och recensioner av såväl barnböcker som vuxenböcker. Emellanåt anordnar vi tävlingar, temaspecialer och annat spännande. Maila gärna om du har förslag på vad du vill läsa om på Barnboksbloggen.

barnboksbloggen@hotmail.com

 

Instagram

barnboksbloggen

Bokbloggar.nu

januari 2020
M T O T F L S
« dec    
 12345
6789101112
13141516171819
20212223242526
2728293031  

Djupa Ro

djupa ro bjärboSå har jag äntligen också läst Djupa Ro, den senaste boken av Lisa Bjärbo, en alldeles otroligt välskriven och bra ungdomsbok som bara måste läsas. Bokens tema är inte självklart. Den handlar om ett kompisgäng som nyss flyttat från ett litet samhälle och ut i vida världen efter studenten. Men så samlas de igen, för en av barndomsvännerna i gänget har hittats död. De samlas för att vara med om begravningen, men under den vecka de återförenas i det lilla samhället i Småland så hinner mycket hända. Boken handlar förstås om alla de känslor som uppstår när man hittar sin vän, pojkvän, barndomskompis, son, granne, klasskompis eller liknande död, endast 19 år gammal. Men boken handlar också om så mycket mer. Det är en utvecklingsroman, där alla fyra huvudpersoner utvecklas i olika riktningar. Men också gänget i sig utvecklas. De fyra barndomskompisarna tvingas finna nya roller i gänget. Och en sak är säker – inget kan någonsin bli som förr. En av kompisarna kommer alltid att saknas.

Boken berättas framförallt med David som huvudperson. Det är han som är berättarjaget. Men i kompisgänget finns också Ludde, som visar sig bära på en stor hemlighet. Där finns också Tove, och Paula, som David varit kär i nästan så länge han kan minnas. Jag gillar det faktum att boken utspelar sig i det lilla samhället Ingelstad som ligger några mil utanför Växjö. Jag har aldrig varit där, så jag har ingen aning om hur autentisk boken förhåller sig till hur det ser ut i verkligheten. Men däremot har jag själv vuxit upp på ett liknande ställe, fast i Norrland, och jag känner definitivt igen mig i hur livet i samhället skildras. Det tycker jag också är bokens stora behållning. Boken hade inte alls varit lika bra om den hade utspelats i Stockholm. Just det faktum att alla känner alla i Ingelstad. Alla har någon slags relation till Jonathan som dog. Hans kompisar kommer alltid att vara ”de som han som drunknade brukade hänga med” och hans föräldrar kommer alltid att vara föräldrarna till han som drunknade. Lisa Bjärbo uttrycker det så bra i det här stycket:

Det finns fördelar med det, och det finns nackdelar. Men vilken inställning vi än har, så är det bara så att vi kommer att vara han som drunknades kompisar här nu, tills något nytt händer som folk kan förknippa oss med istället. Det är så det funkar. Man är Louise Anderssons pojk tills man blir Louise Anderssons pojk som är så bra på fotboll tills man blir Louise Anderssons pojk som jobbar extra på macken tills man blir Louises pojk som var kompis med han som drunknade tills man blir något annat. Det kanske kommer att ta flera år. Jag antar att det är lika bra att vänja sig.

En annan sak jag fastnade för i boken är det faktum att Jonathan är/var en bifigur i kompisgänget. Dels var han ett år yngre än de andra. Det är därför han var kvar i Ingelstad medan de andra hade begett sig till Uppsala, Norge och Asien. Men dels så var det också Ludde och Paula som var huvudpersonerna i gänget. Tove, David och Jonathan var bifigurerna helt enkelt. Precis som några alltid är i olika gängkonstellationer. Här utforskas det lite närmare, som när David tänker att gänget fungerar ungefär lika bra ändå, även utan Jonathan. Visst finns det en tomhet, men tomheten blir större när Ludde lämnar gänget för att åka hem på kvällen än när Jonathan har lämnat gänget för att han är död. Och det är ju precis så det fungerar i verkliga livet. Vissa personer har större närvaro, lämnar större tomhet, påverkar andra mer, än vad andra personer gör. Märkligt, men inte ovanligt. Det är också det här som jag älskar med Lisa Bjärbo, att hon kan uttrycka sådana där självklara saker i en fiktiv text. Precis som när hon skildrar exakt på pricken hur livet går till i små samhällen och hur det är att växa upp på ett sådant ställe. Själv vet jag ju också exakt hur det är, men jag kan inte formulera det i ord på samma sätt. Tänk att kunna skriva som Lisa Bjärbo.

Ytterligare en sak som jag fastnade för var det faktum att trots att egentligen hela boken på sätt och vis handlar om Jonathan och hans död, så är det ändå inte han som står i centrum. Tvärtom så handlar boken mest om de som står kvar, framförallt kompisgänget då, men också Jonathans föräldrar och andra i samhället som blivit påverkade. På så sätt kan tankarna gå till Jessica Schieffauers bok När hundarna kommer, som ju också handlar om ett dåd, en tragisk händelse, men boken handlar inte om personen som begått dådet och inte heller om offret, utan om alla som finns runtomkring, hur de påverkas av det som hänt. Och sådana böcker behövs!

Till sist ska jag bara helt kort nämna den enda sak som jag inte riktigt tyckte om med Djupa Ro. Det är att boken försöker ta upp lite för många teman samtidigt. Jag vill inte spoila, men Luddes hemlighet tillför egentligen ingenting till handlingen i den här boken. Tvärtom så tycker jag att det kan vara ett tema i sig i en helt annan bok, för det är ett tema som helt klart är intressant att läsa närmare om. Jag hade gärna sett en skildring av hur en sådan hemlighet kan påverka en grupp barndomskompisar. Men inte i Djupa Ro, där finns det så många andra teman som är betydligt viktigare för handlingen och läsupplevelsen. Även detektivarbetet för att få fram hur Jonathans död gick till hade man kunnat hoppa över. Det har förvisso betydligt mer att göra med handlingen än Luddes hemlighet, men egentligen hade det lika gärna kunnat komma fram redan i början av boken utan att man gör så stor sak av det. Så hade sättet han dog på kunnat vara något som löpt med i resten av boken istället för att det kommer fram som en nyhet någonstans där i mitten av berättelsen. Men det är också de enda saker jag kan komma på som är negativt med boken, så min enda rekommendation nu är att läsa Djupa Ro om ni inte redan gjort det!

Djupa Ro är skriven av Lisa Bjärbo och utgiven på Rabén & Sjögren.

En kommentar till Djupa Ro