Det här är en intressant bok om allt som händer på natten. Perfekt för alla vetgiriga ungar, men också för alla som är mörkrädda så de får veta vad mörkret egentligen är och att det inte är så läskigt egentligen. Om natten är skriven av Embla Sue Panova och de färgstarka illustrationerna med många fina detaljer har Lina Sandquist gjort. Boken är utgiven av Idus förlag och kommer i nyutgåva i höst till både Adlibris och Bokus.
Igår skrev jag om antologiserien Du och jag min skatt. En annan sådan serie är Skattkammar-serien som ges ut av Natur & Kultur. Ni kanske känner igen Min skattkammare som har getts ut ända från 1947. På 1970-talet döptes serien om till Min nya skattkammare. Ytterligare förnyelser av serien har skett på 1980- och 2000-talet. En annan serie, tänkt för de yngsta barnen, har också getts ut under namnet Min lilla skattkammare. Men nu så är Vår skattkammare alltså här. Den har alltså gamla anor bakom sig – Min skattkammare var banbrytande och blev också en av den svenska bokvärldens största succéer genom tiderna. Men den nya serien, Vår skattkammare, är det nya, moderna bokvalet med ett inkluderande vi. Enligt förlaget är det här allas vår gemensamma skattkammare, en brokig plats full av berättelser och bilder från hela världen, vissa känns igen andra är nya spännande bekantskaper.
Förra året fyllde Skattkammar-serien 70 år och det var detta som Natur & Kultur ville uppmärksamma med att ge ut Vår skattkammare. Här är en hel värld av barnböcker inkluderade. Det finns bilder, texter, verser, dikter, ramsor från olika platser, illustrerade av illustratörer från hela världen. Allt är nyillustrerat. Boken vänder sig till barn mellan 1-6 år och det är en omfångsrik och varierande bok där alla kan hitta sina favoriter. En fin presentbok och introduktion till världens bilderboksskatter.
Vår skattkammare finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.
Djupt inne i en stor skog levde det en älg med guldkrona! Eller, nej, gjorde det verkligen det? Har älgar guldkronor? Älgen letar efter kompisar i den stora skogen. Han träffar en igelkott med fjädrar, en ekorre som skalar banan, en ensam liten myra… Men vänta nu. Hur ser skogens djur egentligen ut? Har igelkottar fjädrar? Är ugglor vakna på dagen? Bor nallebjörnar i skogen? Äter ekorrar banan?
Magiska skogen handlar om just detta, en magisk skog där alla får plats. Men vi får också lära oss att saker och ting inte alltid är som vi tror och att man ibland kan behöva tänka ett varv extra. Författaren ställer frågor med svar som vid en första anblick är självklara, men som kanske inte alls är det. Och i slutet av boken ifrågasätts allt det som vi nyss har lärt oss. Suveränt skildrat av författaren Hanna Olausson! Jag tror att det här är en bok som kan engagera många barn. De får tänka till lite själva och måste vara på sin vakt under läsningen. Men det är också mycket humor i boken. Och otroligt fina, charmiga, roliga, färgglada bilder. Texten är kort och enkel med ett typsnitt som är varierat och som gör texten levande. Det är en bilderbok som vänder sig till barn i förskoleåldern, cirka 2-6 år, men jag skulle faktiskt kunna tänka mig att använda den som en ingång till att prata källkritik i förskoleklass och ettan. Humorn gör att den inte blir för barnslig och dessutom är det en väldigt rolig, spännande och levande bok som man kan hitta många användningsområden till förutom att läsa tillsammans.
Tydligen ska Magiska skogen vara en av tre böcker i en fristående serie som också innehåller Magiska bondgården och Magiska djungeln, men jag har inte läst någon av dessa.
Magiska skogen är utgiven av Ordalaget och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.
När jag var liten var jag en riktig hästtjej. Jag red på ridskola, läste alla hästböcker jag kom åt och prenumererade på Min Häst. För alla som läst den tidningen är Lena Furberg välkänd, inte minst serierna om ponnyn Mulle. På sistone har det kommit flera böcker om Mulle, vilket är jättekul för den nya generationen hästälskare. Mulle håller ju hur bra som helst än idag. I Mulleboken har de bästa serierna från Min Häst samlats. Det finns flera sådana samlingar, Mulleboken 2000-2001 är den första och Mulleboken 2008-2009 är den sista. Däremellan finns tre böcker, så totalt blir det fem stycken samlingar med Mulleserier. Jättekul för den som älskar hästar och serier eller som vill få en nostalgitripp.
Det finns också numera kapitelböcker om Mulle, vilket är jättekul för hästälskaren som vill läsa mer text än i serierna, eller som vill ha en högläsningsbok. Mulle och ponnyklubben är den första. Den kom 2018 och handlar om när Mulle och hans ryttare Molly ska tävla. Något som förstås inte alls går som Molly har planerat… Förutom denna bok finns det en kapitelbok till och ytterligare en kommer i vår. Dessutom finns det bilderböcker om Mulle, som Mulle på ridskolan där Mulle ska lånas ut till ridskolan eftersom en av deras hästar är sjuk. Men Mulle som ridskolehäst, hur ska det gå?
Såhär efter jul lyckades jag hitta två julböcker jag inte har recenserat, så här kommer korta recensioner av dem även fastän vårterminen alldeles snart börjar och det nästan gått en hel vecka av det nya året.
Julaftonsnatt av Clement Clarke Moore med illustrationer av Jessie Willcox Smith är utgiven av Modernista. Det är en klassisk julberättelse, allra först publicerad anonymt dagen före julafton 1823. Med tiden har den enligt förlaget blivit en av de stora julklassikerna, en magisk saga för alla åldrar och den text som på egen hand lagt grunden till hela den västerländska idén till jultomten. Detta är en helt ny översättning av en påkostad nyutgåva med de klassiska originalillustrationerna i fyrfärg digitalt restaurerade. Berättelsen handlar om St Nick som föddes för länge, länge sedan och som kom att bli den slädåkande, skorstensdykande och glada farbror vi alla känner till som jultomten. En julaftonsnatt dyker han upp i ett hem där alla barnen sover, strumporna hänger på sin plats och förväntan inför morgondagen är stor. Texten är i rim, endast fyra rader på var sida eller uppslag och den är både fantasifull, humoristisk och sagolik. Det är många äldre ord i texten, men de stör inte nämnvärt utan kan förklaras efteråt om barnen undrar. Det här kan vara en fin berättelse att läsa tillsammans varje jul, den passar både små och stora och förmedlar den stora förväntan som så många har inför julen.
Julaftonsnatt finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.
En julsaga av Charles Dickens och illustrerad av Lisbeth Zwerger är också utgiven av Modernista och tillhör ju också julklassikerna. Den handlar om Ebenezer Scrooge som är en snål och elak kapitalist, men som genomgår en total omvändelse och blir en god människa efter att ha hemsökts av spöken på julaftonsnatten. Ni känner säkert till att den här boken har filmatiserats och dramatiserats flera gånger och visas ofta på tv vid juletid. Boken är i ett bilderboksformat, men låt er inte luras, det här är ingen bilderbok för små barn utan en kapitelbok på 60 sidor med massor av text med Lisbeth Zwergers illustrationer i fyrfärg. Den klassiska, viktorianska moralsagan är ursprungligen från år 1843, men ges här ut i nyöversättning. Innehållet passar såväl barn som vuxna, men språket, de gamla orden och textmängden gör att det kan vara svårt att hänga med för de yngre. Det är dock en fin berättelse med ett viktigt budskap och som sagt så är det ju en riktig klassiker som är tänkvärd och passar bra att ta till sig i juletid.
En julsaga finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.
MonsterMira och murveldjuret är i ett litet bilderboksformat, men skenet bedrar för det är egentligen en kapitelbok för barn från tre år. Den har sex korta kapitel och för de äldre barnen kan man egentligen läsa hela boken på en och samma gång, den är inte jättelång. Den handlar om Mira som ska följa med sin morfar till den sura konstnären Margot Krans. Mira tycker egentligen inte alls om att följa med till Margot, just eftersom hon är så sur av sig. Men just denna gång vill hon faktiskt, för Margot har skaffat sig ett murveldjur och Mira älskar ju djur. Det visar sig dock att Margot inte alls verkar vilja visa sitt nya djur, ska det bli något murvelmys får nog Mira ordna det själv. Fast det blir förstås inte alls som hon tänkt sig…
MonsterMira och murveldjuret är alltså en kapitelbok för barn från tre år, men den fungerar lika bra för äldre barn. Det finns inte så många kapitelböcker för barn i förskoleåldern och jag vet inte om det passar alla barn att läsa en berättelse där man måste vänta tills nästa kväll för att få höra nästa del i berättelsen, men jag vet att det finns barn som gärna vill höra kapitelböcker redan i den åldern och därför är det bra att det finns.
Boken utspelar sig alltså i en monstervärld som är rätt olik vår egen. Men många barn kan nog ändå känna igen sig i Mira som är berättelsens huvudperson. Hon känns som vilket barn som helst och verkar tänka och känna precis som oss människor. Författaren skriver också i ett följebrev att hon ville skapa en rolig och fantasifull berättelse med stor igenkänningsfaktor och att hon tar upp ämnen som är viktiga för hennes egna barn och deras kompisar, så det vardagsnära finns ju där. Boken har illustrationer av Maja-Stina Andersson och det är riktigt fantasifulla, detaljrika, humoristiska och charmiga bilder i klara färger. Monstervärlden är inte läskig, tvärtom, monstren är bara gulliga. Mira bor med två mammor och sin lillebror Rutus. Dessutom verkar som sagt morfadern stå nära Mira. Karaktärerna är härliga, monstren fulsöta och berättelsen rolig med ett fint budskap. En kul bok för alla monsterälskare helt enkelt.
MonsterMira och murveldjuret är utgiven av Olika förlag och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.
Tova har flyttat till ett nytt hus med sin familj. Hon saknar sitt gamla hus, det nya är för stort och luktar konstigt. När Tova glömmer sitt gosedjur Kaninis blir hon jätteledsen. Hur ska Kaninis hitta hem igen? Och vem är det som fnittrar bakom tapeten i hennes rum?
När jag läste baksidestexten till Var är Kaninis blev jag lite misstänksam. Redan i första meningen till den korta baksidestexten läser jag ”Tova har flyttat till en nytt hus med sin familj”. Första intrycket är ack så viktigt och felstavningar eller grammatiska fel i barnböcker är något jag har väldigt svårt för. Men när jag läste boken blev jag positivt överraskad.
När Tova ska sova första natten i sitt nya rum kommer en figur ut ur tapeten. Det är Elska, kärlekens Julle. Sedan blir Tova och hennes bror Simon introducerade för Jullarna som bor i Jullelandet. De kommer till den riktiga världen när barn behöver dem och vägen emellan världarna går via Tovas tapet. Det är bara barn som kan se dem. Jullarna kan utöva magi med hjälp av ett magiskt grönt glitterstoft och det är precis vad Elska gör för att hämta tillbaka Kaninis åt Tova. När Tova vaknar på morgonen igen ligger Kaninis i hennes famn.
Författaren Holmfridur Hardardottir är den som har skapat Jullarna. En kväll när hon stod och betraktade sin sovande dotter Tova funderade hon på hur man kan förmedla trygghet till fler små och stora människor, när färgglada figurer plötsligt presenterade sig och krävde att få vara en del av hennes liv. Sedan dess har Jullarna blivit allt från kramdjur till föremål för forskningsprojekt kring autism. Och här är alltså första boken om Jullarna och Jullelandet. Det finns sju Jullar med olika personligheter och utseenden. De presenteras i slutet av boken.
Det här är en berättelse som barn säkert lätt kan känna igen sig i. Trots det övernaturliga draget och fantasifigurerna är ramberättelsen vardagsnära. Att sakna någon och känna sig ensam är något de flesta har varit med om någon gång. Jullarna är också figurer som är lätta att ta till sig. Boken är fantasifull och bilderna av Emmalill Frank är färgglada. Texten känns dock för lång, den hade mått bra av att en redaktör kortade ner och knöt ihop den bättre. Men detta är ju en debutbok och det ska finnas utrymme för förbättringar i en debut. Tanken är tydligen att det ska bli fler böcker om Jullarna, kanske en om varje figur. Bok nummer två kom för två år sedan, men jag har inte sett något om att fler ska vara på väg. Var är Kaninis fungerar bra som högläsningsbok för barn från tre år.
Var är Kaninis finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.
Igår skrev jag om skådespelaren Cecilia Forss och illustratören Anna Ilebys gemensamma barnboksdebut Fislandet som utkom 2017 och direkt hamnade på nätbokhandlarnas topplistor. De har redan hunnit komma ut med en fristående uppföljare, Paketlandet, som dessutom passar perfekt att läsa nu i juletider.
Kabrak, plingeling, fjong! Så låter det när brevbäraren Petra Perssons cykel välter ner i diket, precis utanför skolgården. Det är egentligen inget ovanligt, det händer ganska ofta. Petra tycker nämligen inte om barn – hon är livrädd för dem! Därför blundar hon när hon cyklar förbi just den här skolan. Det brukar sluta med att hon tappar balansen och sen får kräla runt i diket och samla ihop alla brev och paket innan hon kan cykla iväg igen. Fast en dag händer något som är ovanligt. Petra missar att få med sig ett viktigt paket som hon tappar i diket utanför skolan, och Casper hittar det. Casper som går i tvåan och är just det, ett barn! Hur ska Petra få tillbaka sitt paket? Det visar sig också att det är något alldeles speciellt med just det paketet. Det är nämligen så att Petras chef ger henne ett viktigt uppdrag. Som jordetomte ska hon dela ut speciella paket till utvalda barn och det ska hon göra från Paketlandet. Hur ska det gå till, hon som avskyr och är livrädd för barn?!
Det här är en fristående uppföljare enligt förlaget. Det går dock utmärkt att läsa böckerna oberoende av varandra eftersom de inte följer på varandra eller ens har samma huvudpersoner. Däremot är både Märta och hennes bästis Casper från boken Fislandet med även i denna bok, men nu som bikaraktärer medan det är Petra Persson som är huvudperson. Det här är en lika rolig och skruvad berättelse som Fislandet. Böckerna har mycket action, ett fint flyt i språket och är lagom långa, vilket gör att även läsovana enkelt kan läsa dem. Men de passar också bra som högläsningsböcker. Att läsa om en vuxen som är ganska barnslig och exempelvis gillar slime samtidigt som hon är livrädd för barn är kul och detta grepp lär nog gå hem hos barnen. Även här är det ett litet allvarligt spår blandat med humorn, även om det kanske inte finns riktigt lika mycket att fundera och diskutera kring i Paketlandet som i Fislandet. Båda böckerna ger dock trevlig underhållning och säkert också ett sug efter mer läsning, så kolla gärna upp dem ifall du har en kotte i lågstadieåldern hemma.
Paketlandet är utgiven av Rabén & Sjögren och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.
Märta Matilda Larsson går i ettan och hennes största intresse är fisar. Ja, pruttar och fisar av alla de slag. Hon tycker att fisar är det coolaste som finns. Hon har ett fiskontor hemma där hon samlar på fisar i olika burkar. Hon är fisforskare och funderar massor kring fisar. Hur kan de låta så roligt? Varför är en fis tystare än en prutt? Och hur kommer det sig att vissa pruttar luktar så mycket medan andra inte luktar alls? Men en dag så händer något och då bestämmer Märtas mamma och pappa att hon måste sluta med sitt fissamlande. Vad ska Märta göra istället? Och varför är just fisar så tabubelagt? Men det visar sig vara fler än Märta som fascineras av fisar. Det märker hon när hon en dag kommer till Fislandet.
Det här är en skruvad, rolig, lättläst bladvändare om ett ämne som garanterat lockar många barn. Fastän berättelsen är så humoristisk finns det också ett allvarsamt stråk i den och det finns en del att tänka på eller diskutera kring. Om att få vara den man är och tycka om det man vill till exempel. På så sätt är det här en bra högläsningsbok för exempelvis en klass på lågstadiet där man både får skratta, kanske känna igen sig och fundera lite. Det är skådespelerskan Cecilia Forss och illustratören Anna Ileby som båda nu debuterar i barnbokssammanhang som har skapat Fislandet. De har också redan hunnit komma med en ny bok som heter Paketlandet.
Fislandet är utgiven av Rabén & Sjögren och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.
Igår skrev jag om novellsamlingen Det osynliga barnet och Granen som innehåller två av Tove Janssons mest kända noveller. Just den utgåvan vänder sig väl mest till äldre läsare eftersom bilderna är få och svartvita. Men själva berättelserna, inte minst Granen, passar utmärkt även för små barn. Jag skrev igår att Granen absolut skulle fungera redan i förskoleåldern. I år kom den faktiskt också ut som bilderbok. Det är Alex Haridi, Cecilia Davidsson och Filippa Widlund som har skapat bilderboken Julen kommer till Mumindalen efter berättelsen Granen av Tove Jansson. Författarna Alex Haridi och Cecilia Davidsson har alltså återberättat novellen, medan konstnären Filippa Widlund har skapat helt nya bilder till.
Själva berättelsen är sig ju lik. Granen handlar ju om när Muminfamiljens vintersömn bryts av att Hemulen väcker dem och säger att det är jul. Han hastar vidare eftersom han har så mycket att förbereda. Familjen kliver yrvaket upp och finner Mumindalen täckt av snö och överallt är det figurer som jäktar runt för att hinna med att fixa med gran, klappar och julmat. Alla hetsar upp sig över något som är på väg mot Mumindalen. Det verkar både mystiskt och farligt, och det kallas för Julen…
Berättelsen är humoristiskt skildrad och många barn kan nog skratta åt Muminfamiljens försök att ordna med julbestyren trots att de aldrig tidigare hört talas om julen. Men det finns också ett allvar bakom och som vuxen läsare är det nog lätt att man börjar fundera lite kring julens måsten. Vad är det egentligen som är viktigt på julen? Krävs verkligen all denna stress och press? Det här är verkligen en berättelse som kan läsas på olika nivåer, från att vara en enkel julberättelse för de yngsta till en berättelse att fundera över och diskutera kring, kanske redan från låg- och mellanstadiet.
Tove Jansson skapade några bilderböcker under sin tid, exempelvis Vem kan trösta Knyttet. Men såvitt jag vet gavs aldrig Granen ut som bilderbok utan bara i novellform, främst riktad till äldre läsare. Därför är det roligt att den nu har getts ut även i bilderboksform, för själva berättelsen fungerar absolut även för yngre. Boken är en del i Bonnier Carlsens satsning på att ta fram nya bilderböcker om Mumintrollen för nästa generation Muminälskare. De nya böckerna ska enligt förlaget anknyta till Tove Janssons klassiska berättelser och i både text och bild förmedla magin, klokskaperna, kärleken, ljuset och mörkret som finns i Muminvärlden.
Jag tycker att Granen fungerar ypperligt som bilderbok och jag tycker att bilderboksmakarna har lyckats bra med Julen kommer till Mumindalen. Det är en lättillgänglig bilderbok som förmedlar liknande känslor som Tove Janssons egna böcker ger vid läsning. Illustrationerna är otroligt välgjorda, man känner tydligt igen alla karaktärer och den magi och mystik man känner igen från Tove Janssons berättelser återfinns även i dessa illustrationer. Man märker att det finns en hel del som skiljer sig åt i denna text jämfört med originalet ifall man detaljgranskar dem. Den ligger nära Tove Janssons text och den är välskriven och flyter på bra. Hade det här varit en helt nyskriven bilderbok hade jag inte haft något att anmärka på texten, så skickligt skriven är den. Men. Det stora Men:et. Jag tycker inte att texten andas Tove Jansson riktigt på samma sätt som bilderna gör. Nära, men inte lika nära. Inte så nära som jag hade hoppats på nu när förlaget vill få fram böcker för nästa generation Muminälskare. Borde inte den nya generationen får chansen att upptäcka den värld som Tove Jansson skapat och som är så unik i det sätt varpå karaktärerna uttrycker sig? För just det tycker jag försvinner i denna bilderbok. Karaktärerna pratar inte så som jag är van. Och därmed blir de inte heller de karaktärer jag känner igen och älskar. De karaktärer som jag vill att mina barn också ska få lära känna och ta till sitt hjärta. Nej, idén är god och illustrationerna är magiska i Tove Janssons anda, men texterna är jag inte riktigt nöjd med. De är alltför förenklade och denna förenkling gör att en stor del av känslan försvinner. Dialogerna och sättet att uttrycka sig på är ju en så viktig del i karaktärernas uttryck och det är det som jag tycker saknas här. Jag förstår inte varför förlaget inte kunde ha tagit originaltexten till Granen och gett ut den oförändrad som en bilderbok med Filippas underbara bilder till. Det hade blivit succé. Det finns enligt mig ingen anledning att ge sig på texten och omarbeta den såhär mycket. Som bilderbok är Julen kommer till Mumindalen visserligen en fin bok, men som ”ny bilderbok för nästa generation Muminälskare” lämnar texten tyvärr utrymme för förbättring för att den ska vara helt i Tove Janssons anda. Jag hoppas att den nya generationen Muminälskare också får ta del av originalet och lära känna karaktärerna på riktigt, så som Tove Jansson skapade dem.
Till sist, ett exempel på textens förvandling. Först ett stycke ur originaltexten som är hämtad ur novellsamlingen Det osynliga barnet och Granen:
Mamma, vakna, sa Mumintrollet förskräckt. Nånting hemskt har hänt. De kallar det jul.
Vad menar du? sa mamman och stack fram nosen.
Jag vet inte riktigt, sa hennes son. Men ingenting är ordnat och nån har gått förlorad och alla springer omkring som tokiga. Kanske det är översvämning nu igen.
Och så samma stycke ur bilderboken Julen kommer till Mumindalen:
-Mamma, vakna, sa Mumintrollet. Nånting hemskt är på väg hit! Det heter Julen.
-Vad menar du? sa mamman yrvaket och stack fram nosen ur täcket.
-Jag vet inte riktigt, sa Mumintrollet. Men Hemulen säger att inget är klart och att alla springer omkring som tokiga. Man måste nog vara väl förberedd.
Ni som läst den nya bilderboken, vad tycker ni om att texten är ombearbetad och förenklad så mycket?
Julen kommer till Mumindalen finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.