Se upp, Stella och Är du rädd, Stella

Se upp, Stella och Är du rädd, Stella är två färgglada och fint skildrade bilderböcker av Susanne Trydal och Ellen Ekman.

Se upp, Stella!  Är du rädd, Stella?

Se upp, Stella är första bilderboken om femåriga Stella. Hon har världens bästa storasyster, Agnes. Hon är cool, och mycket äldre än Stella, hon går till och med i skolan. Stellas storasyster kan nästan allting. Och en dag berättar hon att Stella kan bli blind om hon sitter sådär nära teven, för det blev en kille i Agnes klass. Det fastnar i Stella. Hon oroar sig, kan inte somna på kvällen och morgonen därpå tänker hon att det är lika bra att börja öva redan nu på att vara blind. Hon övar och övar hela dagen. Men det visar sig ju förstås att hon inte alls ska bli blind, utan Stella ska få glasögon. Jättefina glasögon!

Kopplingen mellan det som Agnes säger om teven och att Stella ska få glasögon är inte glasklar, jag hade gärna också sett steget där hon besökte optikern. Men det är kul att det kommer en bok om att få glasögon. Det är ju många små som får glasögon och säkert oroar sig innan, men den här boken visar snarare att det är en lättnad och lite coolt att få det. Boken är varm och rolig och även en fin skildring av syskonskap.

I Är du rädd, Stella ska Agnes vara barnvakt åt Stella i några timmar. De släcker ljuset och samlar alla gosedjur i sin koja. Men Agnes är förstås lurig som vanligt och vill ta chansen att berätta spökhistorier. Det vågar Stella. Nästan i alla fall. Men frågan är vem som egentligen blir mest rädd…

Denna bilderbok utforskar också syskonskapet, men handlar även om rädslor. Jag gillar att man ibland ser lite andra saker i bilderna än det som texten säger. En flirt med den vuxna läsaren och även något man kan diskutera. Som uppslaget där Stella berättar att det gick jättebra förra gången Agnes var barnvakt åt henne och att Agnes är världens bästa barnvakt, samtidigt som bilden säger något helt annat, nämligen ett kök fyllt med kaos och stök, brända muffins, en översvämmad diskho och omkullvält saftglas. Fint också att coola Agnes också får bli rädd och även fint att se samhörigheten och värmen som finns i familjen.

Båda böckerna har stor igenkänningsfaktor och illustrationerna har massor av detaljer, färger och känslofyllda uttryck. Kombinationen mellan vardag och humor, värme och glimten i ögat gör dessa bilderböcker till fina högläsningsböcker som man kan läsa om och om igen.

En hemlig väg

En hemlig vägLo längtar efter sin mormor. Men mormor är sjuk och Lo får inte åka dit. Sådan tur då att Lo har Silvring, den hemliga katten som bor inne i hennes sovrumsvägg. För en hemlig katt vet förstås en hemlig och förunderlig väg som visar sig gå ända till mormor på sjukhuset.

En hemlig väg är en bilderbok om längtan efter en älskad mormor och lyckan i att ha en hemlig vän. Det är också en bilderbok fylld av äventyr, av magi och fantasi. Illustrationerna är fartfyllda och färgsprakande. Här ryms en hel fantasivärld mellan bokens pärmar. Jag gillar hur man ser att den hemliga vägen går parallellt med de vanliga gatorna. Man ser husen och människorna i periferin, men man förstår att de inte ser Lo och Silvring. Jag tycker också om att det finns ett mångfaldsperspektiv i berättelsen, likväl som ett barnperspektiv i och med att man tar barnets längtan och fantasi på allvar och låter det få utrymme.

En hemlig väg är både skriven och illustrerad av Katarina Strömgård och bilderboken utnyttjar samspelet mellan text och bild genom att låta bilderna berätta en hel del av det som händer, och som inte återfinns i texten. Boken är en fristående uppföljare till bilderboken En hemlig katt, där Lo träffar Silvring för första gången och får sin hemliga katt. Båda böckerna har så vackra, mjuka, drömska illustrationer som man kan förlora sig i.

Klättra i träd

Klättra i trädIn genom granhäcken och så upp, upp, upp! Där gömmer sig en hel värld av olika träd som fem barn bara längtar efter att klättra i. Eller fyra, Lillasyster är för liten och för tjatig. Det är Raketträdet som tar dem hela vägen upp i yttre rymden. Det är Spindelträdet i Djupa djungeln och slutligen Älvornas träd, det största, högsta och mest magiska av dem alla. Ska de någonsin lyckas ta sig upp till skatten som gömmer sig där uppe?

Klättra i träd är en bilderbok som handlar om barns gränslösa fantasi, men också om vänskap och gemenskap och vikten av att samarbeta och hjälpa varandra. Fem barn ska klättra i träd och leka, men de utesluter lillasyster, för hon är för liten och klarar ingenting. De drar upp repstegen när hon kommer, och sedan när hon är nära släpper de ner den hårt, så hon får den i huvudet. Lillasyster springer iväg och gråter, men det kanske är lika bra eftersom hon ändå bara är i vägen när man ska klättra i träd. Det blir ett ordentligt äventyr där uppe i trädet, men så plötsligt inser de att de har kommit för högt, de vet inte hur de ska ta sig ner. Tänk om de ramlar! Men vips så är lillasyster där igen. Och nu är hon riktigt bra att ha. Nerifrån ser hon exakt vart barnen ska sätta fötterna och därmed kan hon hjälpa dem ner. Tryggt och säkert. Tillsammans går de hem och dricker saft och äter bullar med lillasyster. Imorgon ska hon får vara med och klättra.

En fin berättelse som både handlar om det vardagliga och om gränslös fantasi, lek och äventyr. Texten är skriven av Björn Sundmark som är professor i engelsk litteratur vid Malmö universitet och har forskat kring barnlitteratur. Klättra i träd är hans barnboksdebut. Den välkände illustratören Per Gustavsson ligger bakom illustrationerna som verkligen utnyttjar bilderboksmediets möjligheter, inte minst när barnen klättrar högre och högre och vi till och med får vrida boken på högkant för att se och läsa. Illustrationerna är i milda färger och har dessutom ett fint mångfaldsperspektiv.

Plåster överallt

Plåster överalltLejonet springer mot oss som läser, lejonet vill ge oss en kram. Men på vägen sker en olycka – lejonet snubblar! Och slår sig! Som tur är finns det plåster. När lejonet är omplåstrat finns det annat som också behöver ett plåster. Bilen till exempel. Och bollen. Och pusselbiten. Snart är det plåster överallt!

Plåster överallt är en småbarnsbok med ett så fint barnperspektiv. Dels att läsarna bjuds in i berättelsen redan från början, ja till och med är en del av berättelsens vi-tilltal. Dels att boken handlar om något så barn som fascinationen för plåster, något som de flesta barn delar med lejonet.

Boken är skriven av Klara Persson. Den har en vardaglig och barnnära text. Illustrationerna är skapade av Ulrika Gustafsson, illustratör och mönsterformgivare. Hon bilderboksdebuterar med Plåster överallt och det är bilder med mycket färg och form vi får se i denna bok. Med sina pastellfärger känns de lite retroinspirerade, men då de saknar konturer och har mycket detaljer är risken att bilderna upplevs för livliga och röriga för de minsta läsarna. Annars har boken hårda kartongpärmar med rundade hörn och tjocka sidor, vilket är perfekt för små händer som vill kunna bläddra själva.

Tant sol

Tant solHej! Här är jag! Jag är tant Sol.

Jag jobbar på himlen, i gulrandig kjol.

Tidigt på morgonen stiger jag opp.

Jag tänder ljuset och värmer din kropp.

I bilderboken Tant Sol av Lotta Geffenblad får vi lära oss mer om solen och om hur solen jobbar, hela tiden, till och med medan vi sover. Boken är skriven på medryckande, rytmisk vers och illustrationerna är milda, mjuka med solens lysande gula gestalt i fokus.

Jag är alltid på jobbet. Varje dag. Hela året.

Med guldgula slingor och glitter i håret.

Inuti är jag världens varmaste tant.

Femton miljoner grader – det är sant!

Ja, tänk vad solen faktiskt gör och kan! Och så mycket fascinerande fakta som finns om solen. En del av denna presenteras i den här boken. Men det är ingen faktabok, tvärtom, det är en mysig bilderboksberättelse om Tant Sol och hennes jobb. Man lär sig om solen, skuggorna, årstiderna och olika väderfenomen av bara farten, utan att det blir krystat eller att det pedagogiska tar överhanden. Till sist blir det kväll och dags att sova och då kommer Tant Sols bästis Månen fram. Men för solen är det inte läggdags än, nu ska hon skina på månen så han syns och lyser.

Alla detaljer i illustrationerna gör att det finns mycket att se och upptäcka på bokens sidor. Och till detta den fina poesin, den underbara Tant Sol som skildras så varmt, de vackra bilderna, och hela helhetsupplevelsen av att läsa denna bok tillsammans. Detta är en riktigt högläsningspärla!

Såret

SåretEmma Adbåge är mästerlig på att skildra livet på en skolgård ur ett barns perspektiv. Lekarna, relationen med kompisar, gruppdynamiken. Hon fick Augustpriset 2018 för bilderboken Gropen och jag skulle bli förvånad om hon inte blir nominerad även för Såret. Hennes nya bilderbok, Såret, handlar om att vara i centrum, att bli synlig och att plötsligt vara den som alla vill prata med. Det är pirrigt och härligt med uppmärksamhet, men vad händer sedan, när såret och därmed uppmärksamheten så småningom försvinner? Vem bryr sig om ett litet ärr?

PANG! Rakt på marken låg jag och fattade inte nåt. Jag såg bara himmel och lite jacka.

– Lever du!? ropade Sisse.

– Jag tror det, viskade jag.

Sen hördes en massa fotsteg, för hela skolgården hade hört smällen. Ettorna kom, tvåorna kom, Niklas i fyran kom och några på fritids kom. Alla i kören kom, långa Anna i trean kom, och sen kom halva femman och två från sexan.

När huvudpersonen trillar och blöder strömmar det dit folk från hela skolgården – alla vill se såret. Sen hamnar huvudpersonen i någon slags VIP-position, hen blir till och med buren runt skolan i så kallad kungastol. Alla ville veta allt om sår och de jobbade med sår i alla ämnen under resten av skoldagen. Huvudpersonen njuter av uppmärksamheten. Men så småningom blir såret till en skorpa och därefter till ett ärr. Vad händer med uppmärksamheten då? Boken slutar lite för snabbt för att vi ska kunna få reda på det. Men det viktiga är just själva olyckan på skolgården och allt den för med sig. Och det skildrar som sagt Emma Adbåge på ett mästerligt sätt.

Eftersom Emma står för både text och bild är samspelet däremellan förstås helt sömlöst. Hon arbetar mycket med färg och form och olika dimensioner, till exempel färgen röd som i blod och de vuxna som är väldigt långsmala och sträcker sig långt över barnen. Blickarna säger också väldigt mycket om personernas tankar och känslor, de har väldigt uttrycksfulla miner och ansiktsuttryck. Jag tänker att det finns mycket att samtala i en barngrupp om denna fina bilderbok.

Azins längtan

Azins längtanI en stad uppe bland träden bor Azin med sin familj. De är fåglar, men ingen av dem flyger. De får inte. Det är Ugglan som har bestämt att alla ska stanna på marken. För deras egen säkerhets skull. Men Azin längtar. Hon längtar så efter att få pröva vingarna och sväva högt och fritt däruppe i det blå. Och när klasskompisen Salman visar Azin en förbjuden bok med flyginstruktioner, då kan Azin inte hålla sig längre. Hon bara måste prova. En kväll kastar hon sig ut. Nu gäller det bara att inte Ugglan ser henne…

Azins längtan är en bilderbok om att längta efter den frihet som man inom sig vet att man är värd. Det är också en bok om att ha ett stort mod i en liten kropp. Det handlar om diktatur, förtryck, kamp och revolution, fast just de orden uttrycks inte i texten utan där förmedlas bara Azins frihetslängtan, kulturens kraft och i slutet är det värme, hopp och glädje som kommer fram.

Boken är skriven av Peimaneh Mollazehi som 2020 debuterade med mellanåldersboken Den riktiga solen, som snabbt blev hyllad och senare nominerad till Barnradions bokpris. Illustrationerna som tar oss högt ovan träden är skapade av Lotta Geffenblad, illustratören som bland annat är känd för bilderböckerna om Prick och Fläck och som nu också är aktuell med bilderböckerna Tant sol och Tora och Tytte planterar.

Hur vet man att en hund

Hur vet man att en hund är en hund?
Det har man bara bestämt. Den skulle lika gärna kunna heta bjäfs. Eller grums. Eller baobab.
Vem har bestämt det?
Har mamma bestämt det?

Hur vet man att en hundI Hur vet man att en hund? får man följa med ett par barn på en svindlande promenad, i ett svindlande samtal om mammor, hundar, vägen hem och ett slut som kanske inte är ett slut. Texten är lite som samtal brukar vara, den vindlar från ett samtalsämne till ett annat, fyllt av nyfikna frågor, intressanta svar, kluriga tankar och smarta funderingar. För hur kan man säkert veta att det verkligen är som man tror att det är? Att höger är höger och inte vänster, att månen är en måne och inte en gammal ost eller att mamma är mamma och inte en bjäfsig hund. Det här är en bok att läsa högt, och sedan prata kring, fundera över och njuta av tillsammans.

Boken är skriven av Naima Chahboun som är poet och tidigare gett ut diktsamlingar samt bilderboken Ingenting och allt tillsammans som hon gjorde tillsammans med Magdalena Cavallin. I Hur vet man att en hund? samarbetar hon istället med Joanna Hellgren, illustratör och serietecknare som Augustnominerats två gånger. Bilderna i denna bok är fantasifyllda, detaljrika och precis som texten vindlande, svindlande, närmast drömska och de ger ofta upphov till olika funderingar, precis som texten, vilket gör att detta är en bilderbok man kan återkomma till om och om igen.

Allt vi tappar och hittar

Allt vi tappar och hittarLyckan i att hitta en vacker sten. En sån man alltid drömt om: lagom rund, och alldeles len. Att ta hem den, tvätta den med tvål och torka den med finservetter. Och sedan förskräckelsen när man upptäcker att den plötsligt är borta. Jackfickorna är tomma. Man har tappat den!

Huvudpersonen ger sig ut tillsammans med bästisen Vide för att söka efter den förlorade stenen. Men istället för stenen hittar de en borttappad vante. Och en tant. Fast det är inte hennes vante. Och inte har hon sett någon sten heller, men hon berättar om den gången hon tappade bort en tjusig hatt, så hon vet precis hur det trist det är att tappa bort något man tycker om. Tillsammans beslutar de sig för att hitta vantens ägare, och snart träffar de på andra som också vill vara med och leta.

Boken blir lite som en katten på råttan – råttan på repet där vännerna möter person efter person och var och en har en historia om att förlora något. Boken har hög igenkänningsfaktor, för alla har vi väl någon gång förlorat något vi tycker mycket om. Men även om man har tappat bort något kan man ju hitta något som är minst lika bra, eller kanske till och med bättre!

Bilderboken Allt vi tappar och hittar är skriven av den augustnominerade författaren Elin Johansson. Berättelsen går i sakta, lågmält tempo, texten är poetisk och eftertänksam. Detta är ingen fartfylld bilderbok. Men den är stundvis humoristisk, charmig, tänkvärd och stämningen är varm och mysig. Illustrationerna är också stämningsfulla. Det är Siri Ahmed Backström som skapat dem och de är i varma, mjuka, milda färger. Slutet är extra fint, för även om inte stenen kom tillrätta så fick vännerna något annat – en gemenskap, och en fin fjäder! Ett plus för den mångfald och inkludering som illustrationerna serverar på ett självklart sätt utan att det nämns i texten.

Godnattäventyret

GodnattäventyretGodnattäventyret är en härlig bilderbok fylld av fantasi. Äntligen är det dags för godnattstund. Pappa tar med sig de två barnen Fia och Frans och ser framför sig en lugn och mysig godnattsaga. Men det blir inte alls som han tänkt sig. Med sömnig röst försöker han läsa en långsam saga om tre små nallar som ska gå och lägga sig. Urtråkigt, tycker barnen, som sakta, men målmedvetet, tar över läsningen och gör den till sitt eget godnattäventyr.

Det här är en humoristisk, nästintill skruvad berättelse om två barn som vägrar acceptera en sömnig godnattsaga och istället börjar berätta deras egna fartfyllda, fantasirika version. Barnperspektivet finns hela tiden närvarande och det är otroligt skickligt samarbete mellan författaren Magnus Ljunggren och illustratören Per Gustavsson. Den tråkiga godnattsagan som pappan läser smälter ihop med barnens egenhändigt skapade godnattäventyr, vilket i bild visas med att pappans saga skildras i små, svartvita rutor och barnens äventyr får ta plats, breda ut sig, de är livliga, sprudlande av färg och detaljer. Det gäller att läsaren har förmågan att förstå berättelser som sker på flera olika plan samtidigt, så målgruppen bör inte vara de yngsta i bilderboksåldern, men för de äldre förskolebarnen kan detta bli en succé, särskilt om man tar chansen att utnyttja rösten för att högläsa boken med inlevelse. Slutet är oväntat och dessutom finns en liten extra knorr på insidan av bokens pärm.