barnboksbloggen

Spökjägare är en spännande, lagom läskig och samtidigt rolig kapitelbok för mellanåldern om spöken och relationer. Boken handlar om Holly som är 12 år och hennes lillebror Elvir. De måste bo ett tag hos sin faster Ingrid i Vilaholm, en liten stad där de aldrig tidigare varit eftersom deras pappa vägrar åka dit efter en händelse som inträffade för många år sedan. Nu är deras pappa dock på sjukhus och det finns ingen annan än Ingrid som kan ta sig an barnen. Så fort Holly och Elvir anländer till tågstationen ser de ett foto av en försvunnen flicka. Flora. Snart dyker också två killar upp och berättar att det är spöken som har tagit henne och att de har en spökklubb. Holly suckar. Hon har aldrig hört något töntigare. Det är ju bara weirdos som tror på spöken…  Rätt snart inser dock Holly att saker och ting inte är som de borde vara i Vilaholm. Och det där med att spöken inte skulle finnas, det tror hon inte längre på när hon ser dem med egna ögon.

Martin Jern har producerat och skrivit manus till filmen Rum 213 som är filmatiseringen av Ingelin Angerborns otroligt populära mysrysare för mellanåldern. Nu har han själv skrivit en bok delvis i samma anda med spöken, läskigheter och övernaturliga fenomen. Men boken är inte bara spännande och skrämmande, den har också ett stort mått av humor och är stundvis ganska skruvad. Ett kul grepp att kombinera läskigheterna med humor, vilket kan locka även de som annars kanske inte väljer de läskiga böckerna. Det finns också andra teman i boken, som ensamhet, utanförskap, psykisk ohälsa, att ha en förälder som inte orkar ta hand om barnen och så en enorm syskonkärlek mellan Holly och Elvir. Jag gillar att det finns allvar inblandat i humorn och läskigheterna, det gör att boken får flera bottnar. Jag gillar också skildringen av karaktärerna. Varken Holly, Elvir eller Alva känns stereotypa utan tvärtom intressanta och mångfacetterade. Boken ser tjock ut, den har strax över 250 sidor, men den är väldigt lättläst och snabbläst med mycket luft kring texten och korta kapitel. Språket är rappt och actionstyrt, vilket drar upp tempot ytterligare och bidrar till att man läser snabbt för att få veta vad som händer. Dialogerna är kryddat med mycket tonårsspråk, vilket en del kanske uppskattar för igenkänningens skull men det kan också vara till nackdel då slang är så beroende av tid och plats, så det är lätt att språket känns inaktuellt. Jag som jobbar i skola och har fyra barn känner inte igen alla uttryck, troligen för att de inte används just här. Det kan som sagt vara lite känsligt att krydda språket alltför mycket. Men bortsett från detta är dialogerna trovärdiga och rikliga, vilket också bidrar till att boken är en riktig bladvändare. Jag hade gärna velat veta mer om platsen Vilaholm och de händelser som inträffat där tidigare, nu nämns de mer i förbifarten i slutet. Men jag antar att det är för att detta är första delen i en ny serie och att detta kommer att utvecklas i kommande delar. Jag skulle gärna läsa fler böcker om Holly, Elvir och de andra spökjägarna. Ett plus för det snygga omslaget med den självlysande titeln.

Spökjägare är utgiven av Lilla Piratförlaget och finns att låna på biblioteket och att köpa på Adlibris och på Bokus.

Mirabell och Astrakan – två flickor på en lekplats. Båda väntandes på någon. Men vem är den där Någon egentligen? Kan det vara så att de egentligen väntar på varandra, fastän de inte vet om det?

Mirabell är den tysta, den som ofta är rädd, som inte vågar säga till eller visa vad hon vill.

Astrakan är den bråkiga, den som ofta är arg, som slåss och är dum fastän hon egentligen inte vill, innerst inne.

Mirabell väntar på någon som inte blir arg. Någon som vill vara hennes vän.

Astrakan väntar på någon som inte blir rädd. Någon som vill vara hennes vän.

De är båda lika ensamma. Men på varsitt sätt. Och till slut visar det sig att:

-Har du tänkt på en sak? frågar Mirabell.

-Vad då?

-Vi väntade på nån, säger Mirabell.

Och nu har nån kommit.

 

Astrakan funderar.

-Jag till dig? Och du till mig?

-Ja, säger Mirabell. Så nu är vi inte ensamma längre.

-Vi kan gunga tillsammans, säger Astrakan.

Då får vi högre fart.

Ända upp till himlen!

Mirabell och Astrakan är en bilderbok med en spännande vänskapsdynamik skriven av Annika Thor och illustrerad av Maria Jönsson. Boken flirtar med pjäsen I väntan på Godot och handlar om att man måste möta sig själv innan man kan möta andra. Ett ständigt aktuellt tema det här med vänskap, och att man kan vara lika trots att man vid en första anblick verkar vara så olika. Boken kan ge upphov till fina diskussioner i en barngrupp, men känns lite för tillrättalagd för att vara en gripande berättelse. De olika karaktärerna och deras egenskaper skildras dock på ett fint sätt och ur ett konstnärligt perspektiv är denna bilderbok jättefin. De avskalade men ändå så uttrycksfulla illustrationerna passar utmärkt till texten. Jag gillar att karaktärerna skildras som flickor, framförallt med tanke på att den ena karaktären är utåtagerande – en egenskap som annars oftast tillskrivs pojkar, inte minst i barnböcker. En intressant detalj är att vuxenvärlden helt saknas i boken, så barnen är helt utelämnade till sig själva och löser också dilemmat helt på egen hand, vilket också kan vara något man kan diskutera ifall man vill. Mirabell och Astrakan är utgiven av Bonnier Carlsen och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller på Bokus.

Nu finns en ny serie böcker för hästälskarna skriven av välkända Pia Hagmar. Serien heter Två världar och första boken i serien heter En egen häst. Boken handlar om Juli som precis har börjat sexan. Hon har gått på ridskola i fem år och är duktig, men har börjat tröttna. Det känns omöjligt att utvecklas och tävla utan en egen häst och Juli vet att hon aldrig kommer att få någon. Men det visar sig att saker också ting inte är som de alltid har varit. En kväll när Juli kommer hem från stallet står hennes föräldrar ute på gården och bråkar och skriker åt varandra. Mamma sätter sig i en bil och sticker därifrån, utan att ens se åt Juli. Det är så katastrofen börjar, och sedan fortsätter den. Men det Juli och vi som läsare kommer att se är att en katastrof också kan vara början på någonting nytt. Juli går igenom en jobbig tid medan hennes föräldrar bråkar och funderar på hur de ska fortsätta med sina liv. Till slut bestämmer de sig för att skiljas. Och det är också det som leder till att Juli faktiskt får en egen häst till slut. Dessutom väntar en resa till Irland tillsammans med mamma!

En egen häst är en bok som kommer att vara ständigt utlånad av hästälskarna, precis som Pia Hagmars övriga böcker och andra böcker i genren. Men boken handlar inte bara om hästar och livet i stallet. Relationer får också stort fokus. Både relationen mellan Juli och hennes vänner, mellan Juli och stallets hästskötare Signe, och så förstås mellan Juli och hennes föräldrar. Julis föräldrar sätter sig själva främst och glömmer helt bort Juli under sin egen tragik. Det är nästan outhärdligt för mig som vuxen och mamma att läsa om. Ogreppbart. Men samtidigt vet jag ju att detta tyvärr är vardagen för många och det är viktigt att kunna spegla sig i litteraturen. Därför passar den här boken också mycket bra för den som vill läsa om skilsmässor och familjerelationer överhuvudtaget, men som kanske inte är hästintresserad. Hästfokuset tar inte över, utan är mer som en krydda till handlingen.

Jag gillar handlingen i den här boken och jag tror att den är väldigt viktig. Jag reagerade dock lite på sättet boken är skriven på. Dels för att det känns som att Juli är äldre än sina 11 år. Hon får ta ett väldigt stort ansvar, hon blir bortglömd av omgivningen trots hennes relativt låga ålder och hon pratar på ett sätt jag inte riktigt förknippar med målgruppen. Dels så reagerar jag också på att det så tydligt känns att det här är en del av en serie. Boken presenterar, men fördjupar sig inte i persongalleriet och det finns många lösa trådar i slutet av boken. Det är inte alltid ett lyckat grepp i barnböcker. Jag tror dock inte att detta kommer att vara något som läsarna i målgruppen lär fastna vid, utan jag tror att hästälskare i åldern 9-12 år kommer att sluka En egen häst och kommande böcker om Juli. Boken är utgiven av B Wahlströms och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Helena Bross har skrivit många, många böcker för barn, framförallt lättlästa böcker för nybörjarläsarna. Hennes senaste bok är dock lite speciell. Den handlar nämligen om en liten kille som heter Sigge och som har svårt för det där med bokstäver. I baksidestexten till Bråkiga bokstäver kan man läsa att de som gjort boken om Sigge, författaren Helena Bross och illustratören Mati Lepp, också hade svårt att lära sig läsa och skriva. Det som de skriver om i den här boken är alltså självupplevt. Det inger inte bara trovärdighet utan också hopp och styrka eftersom Helena idag både är lärare och författare och Mati är illustratör och författare. De båda ger läsare som också har svårt med läsning och stavning rådet att inte ge upp.

Huvudpersonen Sigge ska börja ettan. Han tycker att det är roligt med både gympa och matte. Men när han tänker på bokstäverna får han ont i magen. Han undrar om det är något fel på hans huvud. Och varför bråkar bokstäverna med just honom? Sigge är också nyinflyttad och har inga kompisar på nya orten ännu. Han känner ingen som ska börja i hans klass. Inte så konstigt att Sigge är pirrig. När det är dags för skolstart känner Sigge i alla fall igen en kille från gården, Aron. Klassrummet är fint och fröken verkar snäll. De första dagarna går snabbt. Rasterna, gympan och matten är så roliga. Men så är det dags att börja med bokstäverna. Han vill verkligen komma ihåg alla de små krumelurerna. Men han kan inte hålla fast dem i huvudet. Bokstäverna bara bråkar med Sigge. När klassen ska jobba med bokstäverna går Sigge på toan, vässar pennan och en massa annat för att slippa jobba. Dagarna går och det blir jobbigare och jobbigare för Sigge. Han hör hur klasskompisarna läser och läser och han vet att så borde han också göra. En dag när klassen är i simhallen berättar Aron att han inte kan simma. Hans mamma har försökt lära honom, men det går inte, säger han. Då berättar Sigge att han inte kan läsa. Det går inte heller. Och så skrattar de tillsammans. De är lika, fast de har svårt för olika saker. Men, så en dag händer det något hemskt. Sigge ritar bussen de åkte med till simhallen och fröken ber honom skriva ”En buss” på teckningen. Sigge skriver ”En puss” istället eftersom han inte kan skilja på B och P. Klasskompisarna skrattar och skrattar. Sigge blir jättearg och puttar till Joel som skrattade värst. Sen springer Sigge därifrån. Dumma, dumma skola! Men det leder till något gott och det löser sig bra för Sigge ändå till slut.

Bråkiga bokstäver är en bok om hur det kan vara att ha svårt med bokstäverna och så småningom få diagnosen dyslexi. Precis som de andra böckerna Helena Bross skrivit så är även denna bok rolig, spännande och med hög igenkänning. Det finns, mig veterligen, inte särskilt många böcker där dyslexi skildras, så igenkänningsfaktorn som finns i den här boken är förstås jätteviktig. Det är också viktigt att uppmärksamma dyslexi. Sigge säger i boken att i varje klass finns det en eller två som har dyslexi. Tänk vad många det är i hela Sverige! Man får också veta att man kan lyssna till böcker och läromedel och att man kan få hjälp av logoped och att det finns dataprogram som kan vara till hjälp. På så sätt avdramatiseras även detta och man får som läsare ytterligare förståelse för att man kan läsa och ta till sig information på olika sätt, inte bara med ögonen. Sigge är också en sympatisk kille som är lätt att tycka om och säkert också lätt att relatera till för många. Hans tankar, känslor och funderingar kring de bråkiga bokstäverna skildras så fint och realistiskt. Boken ingår i serien ”Lite mer att läsa”, vilket innebär att den inte vänder sig till de absoluta nybörjarläsarna utan till de som knäckt läskoden redan. Men den fungerar också fint som högläsningsbok. Varför inte läsa boken högt i alla lågstadieklasser? Jag ska i alla fall rekommendera den till lärarna på skolorna där jag jobbar.

Bråkiga bokstäver är utgiven av Bonnier Carlsen och finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

-Om du vore ett djur, vilket skulle du vara då? Den frågan får huvudpersonen i bilderboken Jag är sju djur. Huvudpersonen svarar snabbt, utan att ens fundera:

Jag skulle vara flera olika djur. Det är jag faktiskt redan.

Därefter förklarar huvudpersonen att hon är sju djur som kommer fram på natten när hen sover. Det har hon sett i sina drömmar. Djuren svävar runt och bestämmer varje natt vilket djur huvudpersonen ska vara under den kommande dagen. En lördag kanske hon är en orm som bara vill ringla ihop sig och fortsätta sova. En söndag ligger hon under bordet och håller koll på allt. En onsdag är hon en katt som stryker sig mot mamma och pappa och vill bli klappad på. En torsdag är hon en silverfisk som är snabb och listig, kommer på tips och tricks, gömmer sig och busar. Men när det är dags för simhallen är alla djur borta. Nu önskar hon att hon kunde vara ett vattendjur, vilket som helst, men hon är inget vattendjur. Hon vill varken simma, leka eller bada. I alla fall inte förrän hon kommer hem till det trygga badkaret med mammas badskum. Kanske är hon en krokodil som inte simmar så djupt, men som trivs bra i vattenbryn. Som ibland blir rädd och får vassa tänder. Boken avslutas med att huvudpersonen ställer samma fråga tillbaka till sin kompis – hur många djur är du? Och det blir också en retorisk fråga till läsaren eller rättare sagt till det barn eller de barn man läser boken för. Frågan öppnar på ett fint sätt för tankar, funderingar och diskussioner kring känslor och att våga vara sig själv. Huvudpersonen gestaltar sina känslor genom sju olika djur. Jag skulle gärna vilja jobba med boken i en barngrupp genom att läsa boken högt och därefter låta barnen gestalta hur de känner sig just nu genom att skapa ett valfritt djur (genom att rita, måla, i lera eller liknande).

Jag är sju djur är skriven och illustrerad av Elisabet Ericson som gick ut programmet för illustration och grafisk design vid Konstfack 2015 och numera frilansar som illustratör. Boken är speciell inte bara för sin originella idé och känslogestaltning utan också för sina vackra, välarbetade illustrationer som är färgsprakande, detaljrika och en hel värld i sig själv. Boken är utgiven av Natur och Kultur. Den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris och på Bokus.

Matmysteriet är en bok i den lättlästa serien Skoldeckarna skriven av Lena Lilleste och illustrerad av Lena Forsman. Skoldeckarna består av kompisarna Max och Penny som är jättebra på att lösa mysterier. Och tur är väl det, för det händer massor av mystiska saker på deras skola. I denna bok är det dags för lunch på skolan. Barnen är glada, mat-tanten lagar alltid så god mat. Men Penny hinner bara äta lite mos innan det känns som att det brinner i munnen. Vad har hänt? Har någon förgiftat maten? Istället för korv och mos får barnen äta korv och knäckebröd. Dagen därpå är det ris och kycklinggryta som serveras. Samma sak händer igen. Det bränner på tungan. Mat-tanten gråter – vad är det som händer? Det här är ett fall för skoldeckarna!

Matmysteriet är en spännande, humoristisk bok för nybörjarläsarna. Texten är kort och enkel. Berättelsen är skriven med små bokstäver. Men i de färgstarka, roliga, charmiga och uttrycksfulla bilderna finns pratbubblor där texten är skriven med stora bokstäver, vilket gör att man kan lästräna på två nivåer. Självklart fungerar boken också bra som högläsningsbok.

I serien Skoldeckarna finns också tre andra tidigare utgivna böcker: Diamant-tjuven, Brandlarmet och Den stulna plånboken. Rekommenderas varmt till nybörjarläsarna som vill ha spänning, klurigheter och humor. Matmysteriet är utgiven av Rabén & Sjögren och den finns att låna på biblioteket eller att köpa på Adlibris eller Bokus.