barnboksbloggen

Frallan är tillbaka igen! Jag gillade verkligen de två första böckerna om den roliga, härliga karaktären Francesca Fransson. I första boken hade hon och hennes mamma en tävlingsdag, en fnissig men varm skildring av en förälder-barn-relation. I andra boken var Frallan orolig över miljön och klimatet och bestämmer sig för att rädda världen. Det är ju så många som förstör naturen, så någon måste ju också rädda den. I denna tredje bok handlar det om kärlek. Men befriande nog inte kärleken mellan Frallan och en kille, utan det är mer på ett lite filosofiskt plan. Vem kan man vara kär i och hur känns det egentligen att vara kär?

Ester och Frallan går i skolan, så de har ganska mycket att göra. En dag får de till exempel göra konst, det är ungefär som pyssel. Ester hittar en tygbit som hon ritar ett hjärta på, och i hjärtat skriver hon Frallan. Och så säger hon att Frallan får vara kär i henne, om hon vill. Men Frallan vet inte om hon vill. Och mamma säger att kär är som att vara sjuk, och i så fall vill Frallan verkligen inte bli det!

Frallan och kärleken är precis som de andra två böckerna träffsäkra vardagsskildringar av en lågstadietjej och hennes liv. Visst är det lite skruvat ibland, med en otroligt härlig humor som bjuder både på fniss och skratt. Men boken bjuder också på allvar, hög igenkänning och vardagsdramatik. Boken vänder sig till barn mellan 6-9 år och den fungerar lika bra som högläsningsbok som att läsa själv för den som läser lite tjockare kapitelböcker. Jag bokpratade om böckerna om Frallan för en andraklass förra veckan och då var det en tjej som utbrast att hon älskar teckningarna i böckerna. Jag förstår henne, det är massor med jättefina, färgglada illustrationer av Lisen Adbåge i böckerna. Jättefina bilder som man blir glad av!

Frallan och kärleken är skriven av Sara Ohlsson och utgiven av Lilla Piratförlaget. Den finns bland annat på Adlibris och på Bokus.

Lilja Lind – privatdetektiv är en relativt ny serie, skriven av Susanna Lönnqvist och illustrerad av Ingrid Flygare. Hittills har det kommit två böcker i serien, den första heter Den försvunna diamanten och den andra heter Lappen utan ledtråd. Huvudperson är Lilja Lind. Hon har fyra småbrorsor och en bästis som heter Matilda. När Lilja blir stor ska hon bli författare och detektiv. Hon ska skriva böcker om alla brott och mysterier som hon löser.

Den försvunna diamanten handlar om när Lilja passade sina småbrorsor och en av dem plötsligt hittade en diamant. Var kom den ifrån? Hur hade den hamnat där? Och vems är egentligen diamanten? Lilja tar hjälp av bästisen Matilda för att lösa brottet och lösningen visade sig vara totalt annorlunda mot för vad de spekulerade fram.

I Lappen utan ledtråd försöker de båda kompisarna lösa mysteriet med en försvunnen ring. Fast det visar sig vara ett helt annat mysterium de löser till slut.

Jag gillar de här böckerna. Lilja är en härlig karaktär, brotten är kluriga och det är mycket humor i böckerna. De är skrivna på ett lättsamt språk, de är genomtänkta ur ett mångfaldhetsperspektiv och  klart inkluderande. Det är mycket driv, man vill gärna läsa vidare för att komma fram till brottens lösning. Trots att det handlar om deckargåtor så blir det aldrig läskigt, bara roligt och klurigt. Förutom själva mysterierna handlar böckerna också om vänskap, skola, vardag, relationer och familjer, sådant som är viktigt för barn i böckernas målgrupp. Jag kommer att bokprata om de här böckerna i en tredjeklass. Hoppas de gillar dem lika mycket som jag gör.

Böckerna om privatdetektiven Lilja Lind är utgivna av Brombergs förlag. De finns att köpa på Adlibris (här och här) och på Bokus (här och här).

Nu är den fristående uppföljaren till Den förskräckliga historien om Lilla hon här. Den heter logiskt nog Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han, men den handlar inte om samma karaktärer och historien är också helt annorlunda. Det enda som egentligen är detsamma är stilen, formatet och skräcktemat. I början av boken står det:

Det här är berättelsen om Lilla Han. Det är en ganska ohygglig historia om rädslor, faror och skrämmande monster. Men den handlar också om längtan, kärlek och mod. Och om att det ibland är bra att vara lite rädd.

Det är en bra beskrivning som sammanfattar hela bokens tema i bara några rader. Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han handlar alltså om en pojke som heter Lilla Han. Pojken ska hälsa på hos sin morfar, som är världens bästa morfar. Men när han kommer fram är ingenting sig likt i morfars hus. Morfar ligger svag i sin säng. Trädgården är vildvuxen. Huset är fyllt av mörka skuggor. Och – det värsta av allt – dörren till garderoben står öppen – garderoben där alla hemska spöken finns. Morfar som var så noga med att alltid hålla den dörren stängd. Vad är det som har hänt?

Återigen har Lena Ollmark och Per Gustavsson lyckats skapa en bok som har allt. Den är läskig, men handlar också om mod, allvarlig, men med glimtar av galghumor och med många teman som gör att den passar lika bra för målgruppen (9-12 år) som för äldre barn och vuxna. Den här boken skiljer sig en hel del från boken om Lilla Hon – den här är mer tröstrik, inte lika mörk, inte lika morbid och betydligt snällare trots att den fortfarande är rätt läskig. Den handlar också mycket om känslor – kärleken till en älskad morfar, sorgen när morfadern är sjuk och står inför döden, rädslan för det farliga och okända och modet att våga möta sina rädslor. Den passar bra för högläsning och kan då fungera även för yngre barn, men funkar lika bra som egenläsning. Jag gillar att det är färgbilder, då kommer de läskiga varelserna, de mörka skuggorna och den kusliga stämningen verkligen till sin rätt. Per Gustavsson gör också ett bra jobb med att fånga huvudpersonens rädslor och känslostämningar, liksom med att skildra alla läskiga varelser som verkligen ser ut precis som man kan föreställa sig att trastrollen, fululvarna och skuggfolket ser ut. Jag fascineras också över Lena Ollmarks berättarteknik – berättelsen innehåller de välkända elementen från klassiska spökberättelser, sagans tretalsmystik och andra retoriska stilfigurer som fulländar texten. Det här är kanske inte en bok för alla, men för den som älskar skräck och läskiga varelser eller vill läsa om rädslor och döden är den perfekt.

Den hiskeliga berättelsen om Lilla Han är utgiven av Lilla Piratförlaget och finns bland annat på Adlibris och på Bokus.

Vägen dit är den första boken i en ny serie som heter Rekordskolan. Den är skriven och illustrerad av Anna Winberg Sääf och Katarina Björnsdotter Ekstedt. Boken handlar om tre barn, Rurik, Silje och Kostas. De är alla nio år gamla, men bor på olika ställen och går i olika skolor. De har dock gemensamt att de känner att de inte riktigt passar in, de har inga vänner, de känner sig annorlunda än sina klasskompisar och har andra intressen än resten av sina respektive familjer. De har också en annan sak gemensamt, de vill nämligen alla tre slå olika rekord. När de var och en på sitt sätt får vetskap om Rekordskolan, ett internat på en avlägsen ö, bestämmer de sig för att söka och kommer in. Väl på plats inser de att Rekordskolan är en plats där vad som helst verkar kunna hända. Skolan skapades av världens längsta man och är en plats där man försöker slå olika rekord och där man får bo i en trädkoja, i ett tält eller i ett högt torn. Allt verkar oändligt spännande, men självklart finns det moln på himlen även på denna avlägsna plats. Skolan har väldigt strikta regler och så finns tvillingarna Sanji och Manja där.

Boken har 65 sidor, indelat i 14 korta kapitel. Dessutom finns det många illustrationer. Illustrationerna är mangainspirerade, vilket känns helt rätt i denna typ av bok. Texten är ganska stor med en hel del luft runt, så boken är lättläst. Tack vare de korta kapitlen och det handlingsdrivna sättet boken är skriven på så lockas man hela tiden att läsa vidare. Det finns ett tydligt driv och det är svårt att lägga ifrån sig boken för jag vill veta vad som ska hända Rurik, Kostas och Silje. Jag gillar hela konceptet med boken, det känns nytt, annorlunda, med en rekordskola där barn får chansen att utveckla just sina superkrafter. Visst finns det detaljer som skulle kunna förbättras, så som stavfel och grammatiska konstigheter som enkelt kan åtgärdas med en ordentlig korrekturläsning. Men som helhet gillar jag boken och jag tror att den lockar även de som annars inte är så läsvana eller läsintresserade. Och kolla bara det lockande omslaget! Boken avslutas med en rejäl cliffhanger och självklart vill jag läsa vidare om barnen på Rekordskolan.

Rekordskolan – Vägen dit – är utgiven av Triumf förlag och den finns bland annat på Adlibris och på Bokus.

I huset där jag bor är en bilderbok av Lena Sjöberg. På första uppslaget ser vi bilder från fyra olika rum, vitt skilda från varandra och med helt olika slags människor däri. I texten står det:

I huset där jag bor

finns alla sorters typer.

Någon går med käpp

och någon annan kryper.

 

Någon jobbar hemifrån,

andra knegar på kontor.

Alla är vi olika

i huset där jag bor.

Boken fortsätter i samma stil. På varje uppslag möter vi fyra rum där olika familjer och individer bor. Vi får lära oss att alla är olika, att man lever på olika sätt och har det på olika sätt hemma, men hemma hos sig själv får man göra som man vill. Huvudpersonen berättar att det hörs massor av olika ljud, att det doftar av mat från världens alla kök och att alla världens språk talas i huset där hon bor. Ja, alla är sinsemellan väldigt olika, men huvudpersonen konstaterar på sista sidan att vi nog ändå också är rätt så lika i huset där hon bor.

Det här är en poetisk, lågmäld, finstämd bilderboksberättelse om människors likhet och olikhet. Perfekt när man pratar om familjer, kulturer och livsstilar i en barngrupp. Men fin också att sitta och bläddra i själv och fördjupa sig i alla de oändliga detaljer som de olika hemmen är fyllda med. Drömma sig bort, leva sig in i, fundera kring. Här finns mycket att tänka på och diskutera om. Hur lever andra familjer egentligen? Och vad är grannar? Boken gör detta abstrakta begrepp betydligt mer konkret. Texten är på rim och den flyter så lätt vid högläsning, nästan som poesi. Illustrationerna är vackra och retroinspirerade. Till boken medföljer en affisch med alla illustrationer på som man kan veckla ut, sätta upp på väggen och använda för fortsatt diskussion. På bokpärmens insida finns också frågor där man som läsare får ett detektivarbete i att hitta olika detaljer i bilderna. Kul idé för att läsningen ska fortsätta och utvidgas även efter att man läst berättelsen.

I huset där jag bor är utgiven av Rabén & Sjögren och finns bland annat på Adlibris och på Bokus.

På stranden och I min trädgård är två fina pekböcker av Helena Neppelberg Davidsson som kom för några år sedan på Alfabeta bokförlag. På stranden visar vad man kan göra när man är på stranden: bygga slott, köra sand, gräva grop, äta glass och bada i hav. I min trädgård visar  massor av olika saker man kan hitta i en trädgård. Där finns nyckelpigan som klättrar, en fjäril som flyger, en krälande mask, ett surrande bi, en badande anka, en blomma som växer och till sist ett barn som vattnar blomman i trädgården.

Båda böckerna har samma upplägg. På vänstra sidan finns text och på den högra finns en bild. Texten är enkel, två ord per uppslag, exempelvis ”Kasta boll” eller ”Segla båt”. Illustrationerna är enkla, tydliga bilder på färgad bakgrund, med starka färger och tjocka, tydliga linjer. Starka kontraster, som ju brukar tilltala de små barnen. Det sista uppslaget skiljer sig dock mot för de andra. Där visas nämligen alla saker som tidigare presenterats i boken – i På stranden ser vi ett strandlandskap med ett barn som badar i havet och runt omkring finns sandslottet, bollen, lastbilen, spaden, båten och glassen som tidigare visats upp på varsitt uppslag. Här får illustrationen breda ut sig över hela uppslaget och texten ”bada i hav” står längst upp på höger sida. Även här är det klara färger, enkla bilder, tydliga linjer och starka kontraster, men bilden ger ett helhetsperspektiv över vad man kan göra med alla de saker som barnet har med sig till stranden. Motsvarande finns i I min trädgård där man på sista uppslaget ser ett barn som vattnar en blomma i trädgården omgärdad av de saker som presenterats tidigare i boken.

Både text och bild är väl anpassade till de allra yngsta barnen, liksom böckerna i sig som är i ett klassiskt pekboksformat med tjocka, greppvänliga och tåliga kartongsidor med rundade hörn. Jag gillar de här pekböckerna. Jag tilltalas av Neppelberg Davidssons stil med de enkla, tydliga och färgglada bilderna och jag vet att de går hem hos de små barnen. Här är också saker som de känner igen från sitt eget liv och man kan prata länge om bilderna.

På stranden och I min trädgård finns hos Adlibris (här och här) och hos Bokus (här och här).