barnboksbloggen

Böckerna om Max och Maja verkar vara populära hos de yngsta barnen. De handlar om de två djurkompisarna Max och Maja och deras vänskap står i fokus i berättelsen. Teman som tagits upp i tidigare böcker är bland annat att vara ovänner och bli sams, att leka tre och att råka göra illa någon utan att det är meningen. I denna nya bok i serien, Max och Maja firar jul, är det dags att fira jul. Max och Maja dekorerar granen med pepparkakor och sockerstjärnor. Men vad är det egentligen som händer med dekorationerna? De försvinner från granen, en efter en. Och vad har hänt med Max som nu bara ligger på soffan? Har han blivit sjuk? Här handlar det om gemenskap, men också om att göra fel och att våga stå för det. Som tur är så ordnar det mesta sig och vännerna får en mysig jul till slut. Det är bara en eller ett par meningar per uppslag, annars dominerar de färgglada illustrationerna. Max och Maja firar jul är helt enkelt en lättsam, mysig julbok för de allra yngsta.

Max och Maja firar jul är utgiven av Alfabeta bokförlag och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Under mattan är Sara Lövestams bilderboksdebut. Dock är hon ju ingen nybörjare när det gäller att skriva eller som författare, hon har ju gett ut en rad vuxenböcker och även skrivit för mellanåldern. Därför hade jag höga förväntningar på hennes bilderboksdebut. Och det bästa av allt är att hon infriade dem. Under mattan är en rolig bilderbok med ett intressant tema som det skulle vara riktigt roligt att ha boksamtal kring.

Det började med ett ganska litet monster. En morgon satt det bara där på diskbänken när pappa skulle rosta bröd. Men pappa blev inte förvånad, han tog bara tag i monstret och gick ut i vardagsrummet där han slängde monstret under mattan. Efter det börjar allt möjligt skräp att samlas under mattan. Till slut är högen under mattan stinkande, morrande och stor som en flodhäst. De tvingas gå omvägar runt mattan. Men ändå låtsas mamma och pappa som ingenting. Vad skulle egentligen hända om någon lyfte på mattan?

Det går ganska snabbt upp för en under läsningen att monstret under mattan förstås handlar om helt andra saker. Sådant man inte talar om, som man stoppar undan, gömmer, skäms för och inte låtsas om. Exakt vad det handlar om är dock upp till läsaren. Man kan tolka in de flesta familjehemligheter i monstret under mattan. Jag tror säkert många barn känner igen sig och då kan boken vara en bra ingång för att börja prata om det. Jag skulle kunna tänka mig att boken fungerar lika bra på förskolan och lågstadiet som i socialtjänstens barngrupper för barn som har skilda föräldrar, eller föräldrar med missbruksproblem eller psykisk ohälsa. Men det bästa med boken är att den har olika lager. Om man inte alls har sådana problem hemma så behöver man inte tolka in någonting alls. Då fungerar det precis lika bra att läsa boken som en humoristisk bok om monster. Och det är ju just det som gör boken så bra, att det finns utrymme för flera olika tolkare och att varje läsare har chans till sin egen tolkning.

Under mattan är illustrerad av skickliga Per Gustavsson. Han jobbar mycket med perspektiven, vilket gör att huvudpersonens oro och vuxenvärldens förmåga att låtsas som ingenting verkligen skildras tydligt i bilderna. Sådana känslor kan vara svåra att skildra annars, men han gör det väldigt. I slutet av boken, när föräldrarna tagit itu med monstren/problemen och det inte längre finns någon stinkande hög under mattan så syns det också tydligt i bilderna som blir ljusare, lugnare och gladare. Ett plus också för att boken skildrar karaktärer ur ett icke-stereotypiskt sätt med avseende på exempelvis hudfärg och etnicitet, men utan att det problematiseras.

Så kul att två proffsiga personer valt att samarbeta kring det intressanta uttrycket ”sopa under mattan” och så kul att resultatet blev såhär bra. Jag hoppas vi får se mer av samarbetet mellan Sara Lövestam och Per Gustavsson. Under mattan är utgiven av Lilla Piratförlaget och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Var det någon som hörde på radion den femtonde oktober förra året.? Var det någon som hörde, att de frågade efter en försvunnen pojke? Så här sa de:
Polisen i Stockholm efterlyser 9-årige Bo Vilhelm Olsson, som sedan i förrgår kväll klockan 18 varit försvunnen från sitt hem, Upplandsgatan 13. Bo Vilhelm Olsson har ljust hår och blå ögon och var vid försvinnandet klädd i korta, bruna byxor, grå stickad tröja och liten röd luva. Meddelanden om den försvunne lämnas till polisens ordonnansavdelning.

Det är inledningen till Mio min Mio som handlar om Bosse som bor med sina fosterföräldrar, tant Edla och farbror Sixten, som hämtade honom på ett barnhem då han bara var ett år gammal. Trots att de hämtat honom på barnhemmet verkar de inte så förtjusta över att ha honom som sitt barn och han tillbringar därför mycket tid hos sin bästa kompis Benka. Han drömmer om att ha en så snäll pappa som Benkas pappa, men han vet inte ens vem hans pappa är. Bosses mamma dog vid förlossningen och tant Edla tror att hans pappa var en slusk. Men Bosse visste att hans pappa inte var någon slusk och han grät ofta efter pappan.

En kväll när Bosse sitter ensam på en parkbänk i Tegnérlunden, den plats där barnen brukar leka, men som kan kännas så ensam när alla andra familjer sitter inne och äter middag, hittar han en flaska och i flaskan finns en ande. Bosse släpper ut den och som tack tar anden med honom med på en lång resa till Landet i Fjärran. Där möter Bosse sin fader konungen som letat efter sin son i nio långa år. Bosse får veta att han egentligen heter Mio. Och pappan är så lycklig över att de äntligen har återförenats. Mio, min Mio, säger han. Och det här är början på det 182 sidor långa, spännande, vackra, sorgliga och nagelbitande äventyret.

I Landet i fjärran möter Mio Jum Jum, en pojke som inte är helt olik Benka och som snabbt blir Mios nye vän. Han får också en häst, Miramis, som är den vackraste häst Mio någonsin sett. Tillsammans med Jum-Jum upplever Mio spännande äventyr som han aldrig trott att han skulle få vara med om. Som att sova utomhus, så som Benka och hans pappa brukade göra och som Mio alltid var avundsjuk på.

När vi kom till kullen invid pilträdet, som lutade sig över bäcken, stannade vi, och Nonno sa, att vi skulle slå läger där för natten.

Och det gjorde vi. Vi tände en eld, en stor, varm, härlig eld. Och vi satt omkring den och åt av brödet som mättar hunger och drack av vattnet från källan som släcker törst. Och daggen föll, och mörkret kom, men det gjorde inget, för omkring elden var det ljust och varmt. Vi svepte våra mantlar omkring oss och la oss tätt omkring elden, och runt omkring oss sov alla fåren och lammen, och Miramis betade i närheten. Vi låg där och hörde vinden gå i gräset och såg eldar, som tändes långt borta. Många, många eldar som lyste i natten, för det fanns många, många herdar på Gröna ängars ö. Vi hörde att de spelade i mörkret, den där gamla melodin som Nonno sa att herdar hade spelat i tusen och tusen år. Ja, vi låg där och  såg eldarna och hörde den gamla melodin, den kom till oss från någon herde, som vi inte kände men som spelade för oss genom natten. Och det var som om den där melodin ville något särskilt just med mig.

På himlen lyste stjärnorna, de största och klaraste stjärnor som jag sett. Jag låg och tittade på dem. Jag vände mig på rygg och låg där och hade det så bra i min röda mantel och tittade på dem. Och då kom jag att tänka på att vi hade spelat för gräset och blommorna och vindarna och träden, och Nonno hade sagt att de tyckte om det. Men vi hade inte spelat för stjärnorna. Bryr stjärnor sig om, ifall man spelar för dem, det undrar jag just? Jag frågade Nonno, och han sa, att han trodde det. Och då satte vi oss upp omkring elden och plockade fram våra flöjter och spelade en kort liten stump för stjärnorna.

Men det är inte bara lycka och glädje i Landet i fjärran. Det finns någon som heter riddar Kato och som bor i Landet Utanför. Den grymme riddar Kato som så många är rädda för och som gör Mios pappa så tungt när han tänker på honom. Riddar Kato som har rövat bort så många barn som nu sörjs i Landet i fjärran.

En natt får Mio en stark känsla av att han ska bege sig till Landet Utanför och strida mot riddar Kato. Det är så det ska ske, fastän han är så rädd, så rädd och han egentligen bara vill gråta när han tänker på vad han står inför. Och Jum-Jum bekräftar. I tusentals år har det sagts att att ett gossebarn av kungligt blod är den ende som kan besegra riddar Kato. Ett gossebarn av kungligt blod ridande på en vit häst med gyllenman och med en enda vän i följe. Så säger sägnerna.

Så Mio, Jum-Jum och Miramis ger sig av. De färdas genom ett land fyllt av mörker, kyla och där det mesta är dött efter riddar Katos framfärd. Riddar Kato själv är också fylld av mörker och av ondska. Han har ett hjärta av sten och en klo utav järn. Mio har ingen chans att rå på riddar Kato själv. Han kan inte dödas av vanliga svärd. Men det finns en svärdssmidare som under tusen och åter tusen år har smitt på ett svärd som kan skära genom sten. Ett svärd som så småningom hamnar i riddar Katos händer, medan Mio och Jum-Jum sätts i ett torn med sju lås, sju spejare på vakt utanför dörren och sju och sjuttio spejare på vakt i alla salar och trappor och korridorer mellan tornet och riddar Katos rum. Det känns tröstlöst. Men då har Mio och Jum-Jum inte räknat med alla sina vänner, alla de som finns till deras hjälp, som väverskan som gjorde Mios mantel till en osynlighetsmantel och de förtrollade fåglarna som letade upp svärdet och förde det till Mio i tornet. Och har man ett svärd som kan skära genom sten är en järndörr inget annat än deg. Och då blir det till slut dags för riddar Katos sista strid. Den som det talats om i sägner i tusentals år. Den som alla har väntat på. Den som ska vinnas av ett gossebarn av kungligt blod.

Denna underbara saga om liv och död, mörker och ljus, gott och ont, är ett av Astrid Lindgrens mästerverk. Jag har inte läst den sedan jag var liten, då jag å andra sidan läste den om och om igen. Men nu när jag skulle till Stockholm och befann mig i närheten av Tegnérlunden fick jag en sådan lust att läsa om den och det ångrar jag förstås inte.

Nu är det äntligen dags att få börja läsa julböcker. Det är inte många veckor kvar till jullovet nu och det är ett lov som jag alltid har förknippat med läsning. Sommarlov i all ära, men då vill man gärna vara ute och hitta på en massa saker. Jullov är så härliga när man kan krypa ihop under en filt och läsa, gärna till skenet av en sprakande brasa och så ska det förstås vara en massa snö utanför fönstret.

Maja och jullovsmysteriet är en perfekt bok att läsa i juletider, antingen som läsa-själv-bok under jullovet eller som högläsningsbok på mellanstadiet under december. Tänk om din familj skulle ärva ett slott där ingen har satt sin fot under femtio år?! Det är precis vad som händer Maja och hennes familj. Hennes pappa får veta att hans avlägsne släkting, den berömda men excentriska skådespelaren Gloria Swensson, har efterlämnat ett slott och att han är den ende arvingen. Familjen bestämmer sig för att åka dit på jullovet för att se om de kan bo där. Kanske kan mammas dröm om att öppna hotell infrias där. Men väl på plats känns det som att slottet inte vill ha dem där. Det verkar till och med spöka där. Vem är den mystiska Nora som skött slottet i de femtio år då det stått tomt? Vem är det som packar familjens väskor med symboliken att de bör ge sig av? Varför är alla tavlor borta från slottet? Vem är det som får Majas tvillingbröder att stuka varsin fot samtidigt? Vem var egentligen den excentriska skådespelerskan? Och varför får ingen någonsin gå in i den västra flygeln som stått låst så länge någon kan minnas? Det är många frågor och Maja bestämmer sig för att ta reda på svaren till dem tillsammans med sin kompis Ingo och drönaren hon nyss fått i födelsedagspresent.

Det här är en lite förutsägbar, men ändå spännande, mysryslig bok med jultema. Jag gillar att tekniken, i form av drönaren, får ta en betydande roll vid lösningen av mysterierna. Jag gillar också att Maja är en stark, orädd karaktär. Överhuvudtaget är karaktärerna väldigt färgstarka och man får ett sug av att lära känna dem mera. Ett slott är bästa platsen för spännande mysterier och jultemat är pricken över i. Jag tror att många läsare i slukaråldern kommer att uppskatta boken.

Maja och jullovsmysteriet gavs tydligen först ut som ljudboksserie vintern 2017 hos Storytel. Nu har  författaren Anna-Carin Collin bearbetat om den till bok och den är utgiven av B Wahlströms. Detta är författarens barnboksdebut. Boken finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

I år är det sjunde året som Rabén & Sjögren ger ut en adventsbok, alltså en bok med 24 kapitel lämplig som högläsning med ett kapitel om dagen under december månad fram till julafton. Årets bok är skriven av den populära författaren Ingelin Angerborn och illustrationerna är skapade av välkända Per Gustavsson. Med två så erkända barnboksskapare kan väl årets adventsbok inte bli något annat än en succé?

Boken heter En klurig jul och handlar om huvudpersonen Rutan. När hon ska skriva ner vad hon önskar sig i julklapp så hamnar en kompis högst upp på listan. Rutan är en ensam flicka. Men hon är rädd att det inte ska vara så lätt för tomten att ordna fram en kompis åt henne. Sån tur då att det faktiskt inte dröjer särskilt länge innan hon själv har hittat den efterlängtade kompisen. Dessutom hittade hon en alldeles speciell vän. En som kan göra sig osynlig. En som gärna äter metallskrot till middag. En som har kommit vilse och längtar hem… Inte nog med det, det händer något mystiskt hemma hos Rutan också. Saker försvinner. Vem kan det vara som har tagit saxen, hammaren och alla de andra föremålen?

Formatet känner vi igen från tidigare adventsböcker. Stort och generöst, med gott om plats för illustrationerna att breda ut sig på. Lagom långa kapitel och enkel text. Bokens teman är vänskap och längtan efter att få känna vänskap och samhörighet. Den är rolig och humoristisk, varm och stämningsfull, och dessutom fylld med julkänsla och röda, julia detaljer. Hela konceptet med en adventsbok är ju att man ska läsa i den varje dag, ett kapitel om dagen, och med En klurig jul längtar man verkligen till dessa högläsningsstunder för att få umgås med karaktärerna och se hur berättelsen fortskrider. En perfekt högläsningsbok nu i december för de äldre förskolebarnen och de yngre lågstadiebarnen.

En klurig jul finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Genom öken och skog, bland berg och över hav, går färden runt jorden. I intensiva scener, som både rör sig framåt och stannar upp, skildras skeenden utan mitten, början eller slut. Det är liv som pågår här, där och nu, tankar som tänks, känslor som känns. Och överallt faller regnet, hur det än ser ut.

Anders Holmer låter oss följa med jorden runt i sin Augustprisnominerade bilderbok Regn. Det är en oerhört vacker bok, både till text och till bild. Texten är kortfattad – varje uppslag består av en eller ett par haikudikter. Textens form gör att det blir en speciell rytm i läsningen, men versmåttet bidrar också till den poetiska stämningen som genomsyrar boken. De naturinspirerade bilderna är också speciella. Man skulle kunna ta vilken bild som helst ur boken, rama in och hänga på väggen. Varje uppslag är som en tavla. Varje uppslag skildrar också sin värld, sin dimension, vilket gör att boken känns rik. Den öppnar för samtal, diskussioner, vidare tolkningar, funderingar, helt enkelt en berättelse som fortsätter bortom boksidorna. Det är en allåldersbok som kan tilltala allt från små barn till gamlingar, en typisk bok som överlåter till läsaren att göra tolkningarna, vilka de än må vara. Det här är en bilderbok som utmanar fantasin och som låter läsaren vara med och skapa sina egna historier. Kanske är det ingen typisk barnbok, men varför ska inte barn få möjlighet att möta olika sorters stilar, texter, illustrationer och världar? Dessutom är det en bok att samlas kring, oavsett ålder, och låta tolkningar och funderingar mötas.

Regn är utgiven av Natur och Kultur och finns bland annat att köpa hos Adlibris och Bokus.

Julias jul är en bilderbok, men också en så kallad julkalendersaga med 24 luckor. Den är tillverkad i hård kartong med rundade hörn, som pekböcker, fast den har ett större format, mer som ett bilderboksformat. Den har totalt sex uppslag. Illustrationerna breder ut sig över hela de båda sidorna och på varje uppslag finns också text på vers insprängd. Dessutom finns det fyra luckor per uppslag som man kan öppna likt en julkalender.

När boken inleds är december här och Julia vill förbereda julen. Hon vill skriva önskelista, baka julkakor och tända adventsljusstakarna, men hennes familj verkar inte ha någon julfeeling alls. Julia känner stressen – Tänk om Tomten blir ledsen! Julia bestämmer sig för att ta saken i egna händer och beger sig ut på jakt efter julen. Längs vägen upplever hon en rad äventyr och det finns mycket att upptäcka och samtala kring på boksidorna. Illustrationerna är detaljrika och fyllda med julmotiv, flera av dem med blinkningar till klassiska julmotiv. Den uppmärksamme läsaren hittar också blinkningar till andra av Emma Virkes verk i bilderna. De flesta barn älskar ju att öppna luckor och det finns många vanliga pek- och bilderböcker som har luckor som bidrar till interaktiviteten vid läsning. Här har Emma Virke gått ett steg längre och dessutom adderat julkalenderstänket till bilderbokens form, vilket gör att barnet får öppna en lucka om dagen. Det gör att läsningen räcker länge samtidigt som det skapar en delaktighet hos barnet. Det får bidra till att forma läsningen. Det är nämligen så att illustrationerna bakom luckorna skapar en förändring i motivet, När de öppnas blir motivet annorlunda. Även där finns en hel del att samtala kring om man vill.

Jag tycker att det här är en jätterolig idé. Att kombinera det bästa med bilderboken, interaktiv läsning, fascinationen för luckor och julkalenderns form kan ju inte bli annat än succé. Dock funderar jag lite kring hur man ska läsa texten. Ska man läsa hela boken på en gång och därefter bara öppna en lucka i taget? Om man gör så, lyckas man då behålla fokus för berättelsen i hela 24 dagar? Eller ska man läsa ett uppslag och öppna dess luckor en i taget för att sedan läsa nästa uppslag efter fyra dagar? Eller läsa hela boken varje dag i samband med lucköppningen? Jag hittar inte riktigt någon naturlig form för läsningen eftersom texten inte överensstämmer med antalet luckor. Jag tänker att om man ska ha denna form på en bilderbok bör man nog ha en text som är naturligt uppdelad så att man läser en snutt varje dag i samband med lucköppning. För jag tycker nog att det borde vara fokus på läsning i samband med lucköppning om man vill ha en julkalenderbok, annars kan man lika gärna ha en vanlig julkalender, en Pixi-adventskalender eller en adventsbok. Eller vad tror ni?

Det är synd att jag fastnade på hur man ska läsa boken, för det är som sagt en otroligt spännande idé som går att utveckla vidare. Och själva boken är jättefin, både den poetiska och rimmade texten och de underbara, charmiga och detaljrika illustrationerna.

Julias jul är utgiven av Lilla Piratförlaget och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.

Fons är klarvaken. Han vill ut i natten och väcker sin pappa för att han ska följa med. ”Varför vill du ut i natten? På natten sover man”, säger pappan. Men han följer ändå med sin pojke och medan de går runt, runt i staden följer en lång monolog där pappan berättar att på natten sover alla och det är bara mörkt. Det händer absolut ingenting. Men det är just vad det gör. Medan pappan bara tittar rakt fram och inte ser någonting speciellt så upplever pojken ett riktigt äventyr.

I Wolf Erlbruchts värld är allt möjligt och bilderna visar också vad som faktiskt kan finnas där i mörkret om man bara vågar öppna ögonen och titta efter. I den här boken har han både skrivit texten och skapat illustrationerna. Han använder ofta en blandning av tekniker och det har han också gjort i Om natten, där han både tecknat och använt collageteknik för att skapa de ganska enkla bilderna fyllda med osannolika ting och figurer. Erlbrucht har genom åren hunnit skapa många kända verk och blivit prisbelönt. 2017 tilldelades han Litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne.

Det här är en riktig allåldersbok och jag tror att många kan känna igen sig i Om natten, såväl barn som vuxna. För barnen kommer igenkänningen förstås i det att vi vuxna så ofta bara går förbi det som är intressant istället för att stanna och verkligen SE det som finns eller sker. Och vi vuxna kan nog känna igen oss i det trötta, i att inte alltid orka ta in verkligheten. Men vi kan också få en tankeställare i att det finns så mycket under ytan om vi bara ger det ett försök. Boken är också en lekfull och humoristisk hyllning till fantasin. Dessutom skildrar den ett spännande nattligt äventyr som avslutas i hemmets trygga vrå, vilket gör att boken passar ypperligt som godnattsaga.

Om natten är utgiven av förlaget Hjulet och finns bland annat att köpa på Adlibris och på Bokus.